”Jag såg dig på TV!”

En regnig sommardag i Stockholm för tio år sedan följde jag med en nära vän som skulle söka in till ett nytt TV-program i Sverige.
    Det var ett amerikanskt TV-program där man skulle tävla i sång – i Sverige skulle det heta Pop-Idol (blev sedan Idol).

Jag hade aldrig hört talas om det förut, men följde med som stöd åt min vän som ofta gick på olika slags auditions.

Vi stod timmar i kö, i regnet, tillsammans med flera hundra andra – jag förstod att det här skulle vara något stort!
    Min vän försökte övertala mig att också söka, men jag var skeptisk – och vad skulle jag i så fall sjunga?

Väl inne i den stora byggnaden (tror det var Münchenbryggeriet, om jag inte minns helt fel) var man tvungen att passera en station med en massa papperssignerande. Det var papper om TV-kanalens rättigheter att använda det material som filmats på en.

    Sedan gick det fort – eller alltså vi var ju där en hel jävla dag, och man var både vrålhungrig och kaffesugen, men vad jag inte visste då var att jag från och med hösten skulle komma att bli igenkänd flera år framöver!


Jag gick vidare, av mig och min vän, ifrån den första juryn och skulle få träffa TV-juryn!


Jag skulle återkomma tidigt morgonen därpå, i samma utstyrsel och sjunga samma låt som dagen innan.
Dagen efter var det istället min vän som följde med mig, men hon kunde inte stanna hela dagen.
    Denna dag minns jag betydligt tydligare…Det var betydligt färre människor på plats – folk grät, var förkrossade, men även en och annan skuttade utav glädje. Diskussionerna i salen pendlade mellan; ”Hur låter jag när jag sjunger så här” och ”Hur tror ni att juryn egentligen är?”.   
Denna dag kändes betydligt längre, då min vän inte var där större av tiden.
    Denna dag var man inte bara hungrig och kaffesugen, utan skulle även ha velat ha en och annan hutt, då pressen och nervositeten växte i byggnaden efter varje minut som gick! Och ovanpå allt blev man filmad titt som tätt och intervjuad utav olika ungdomstidningar. Mig frågade man väldigt mycket om kläder och tatueringar.

Sista ”stationen” innan domen skulle komma – var ett trångt, smällhett rum, där vi satt 10-15 pers och väntade på att få gå in genom en blå dörr.    En efter en flyttade vi ett steg närmre dörren, efter att folk kom tillbaka ut igen – gråtandes, chockade, eller glada.
    Hur såg det ut därinne? Hur var det att vara därinne?

Dörren öppnades för mig, jag gick in och ställde mig på markeringen på golvet, som jag blivit tillsagd att göra.
    Fyra pers syns i TV-rutan, jag kan ju säga att det var betydligt fler människor därinne än så – tysta, stirrandes, och fokuserade på sina arbetsuppgifter!
    Och med alla dessa kameror runt omkring en skulle man börja sjunga – pang bom!
Jag var så glad när det var över! Man frågade om jag kunde tänka mig att bikta mig, men jag ville bara hem! Sedan tänkte jag inte mer på detta, förrän hösten kom…

Dagen efter jag visats på TV, fick jag skriva en autograf på pendeltågsstationen. Jag tyckte det var oerhört märkligt!
    Allt jag hade gjort var att vara i TV-rutan och nu skulle jag komma att bli igenkänd i några år framöver, få en mängd olika frågor, och finnas i små inslag i olika tidningar.

En återkommande fråga, jag ofta fick var; ”Var du både i Stockholm, Göteborg och Malmö?!” – Nej, jag var inte i landets tre största städer, iklädd samma kläder!
    I en veckas tid syntes jag i TV-rutan, på olika sätt, i olika städer – de både hade och har rätt att visa mig i rutan.
Dagen kom då folk inte längre kände igen mig – förknippandes till detta TV-program – tills igår!

”Cassandra, jag tror jag såg dig på TV! Visst var det du?”, ”Ha, ha, jag såg dig på TV ikväll!”, ”Du är ju kändis!”, ”Idol-Cassandra!”. 

Mobilen började ringa i 180, sms:en flödade in från de mest otippade personerna, och min Facebook-vägg fylldes av folk som ville få bekräftat att det verkligen var mig dem sett tre sekunder i rutan!
    Jag fattade ingenting! Ja, jag var med i Idol, men inte NU! Vad snackade folk om?! Det var ju tio år sedan!
    Då slog det mig..tioårsjubileum! Självklart hade det gjorts något skit på det!
Historien upprepade sig – för en liten skitgrej jag gjorde, i min ungdom, för tio år sedan!
Är det något jag lärt mig av detta så är det att folk inte har förändrats alls på tio år!
    Svenska folket verkar finna det oerhört underhållande att sitta och titta på folk som gråter av förtvivlan, blir hånade – även om de själva inte förstår det, samt känna avund för modet att våga vara där, och rätten att kritisera dem det går bra för!
    Det är äkta TV-underhållning det!
Och känner man igen någon, antingen i rutan eller senare på stan, ja då är det ännu bättre! I dont get it!
    Men, vad vet jag, jag var tjejen som slängde sina autografer i tonåren, så kanske är det någon gen jag saknar!;)

Det jag själv lärt mig, som jag personligen kan ha nytta utav – det är vad musik är för mig!
    Musik för mig är ett sätt att beröra sig själv och andra, ett sätt att förstärka ordens innebörd i sång och toner. Ett sätt att uttrycka känslor.
    Därför säger jag som Mikael Nyqvist i ”Så som i himmelen”; ”Man kan inte tävla i musik – det är idiotiskt!”. Och vem vill ha ett dokusåpa-namn före sitt förnamn – oavsett vilken dokusåpa det är?!


Så till mina gamla, och nya fans – här kommer en känsla, jag delar till er!;):
https://www.youtube.com/watch?v=WZiFug5OpgU

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s