Skärsår i själen

Söndagsmiddag, fast på en torsdag denna gång

Ikväll var det dags för middag hemma hos min pojkes familj igen. Det var lika trevligt, precis som vanligt, iaf till en början. Hans pappa e alltid supergullig, hans syskon likaså. Hans pappa lagar alltid ett jättegott vegetariskt alternativ till mig, vi dricker vin, och pratar om det som faller oss in och intresserar oss. Och det var väl där det hela gick snett denna gång, ikväll…
Min pojkes storebror jobbar med elever med speciella behov, och de har släkt som har barn med speciella behov. Min pojkes pappas särbo har även asperger. Fast vi pratar aldrig om ”sådant” när hon är med.
Iaf så kom gruppen inpå diagnoser, och då mestadels ADHD, som någon stökig person på min pojkes, brorsas jobb har, samt någons barn i deras släkt. De pratade om hur jobbiga personer med ADHD kan vara, vilka behov de har, hur påfrestande de är, och att de närstående inte alltid orkar med dem. Jag kände hur utlämnad jag började att känna mig, även fast jag inte visste om det var i de andras vetskap. Hade min pojke berättat för sin familj att hans fästmö har diagnosen ADHD? Jag visste ej, men mådde bara sämre och sämre av situationen. Det kändes som att alla pratade om mig, fast i tredje person! Jag har alltid fått höra hur krävande och jobbig jag är, fast det aldrig har varit min mening och jag alltid försökt att ändra på det, men det har aldrig gått! Diskussionen fortsatte och jag ville bara sjunka ner igenom marken! Jag började att peta på min pojke, som plötsligt slängde sig in i diskussionen och började att skratta åt ”oss” lika mkt han. Jag kände mig nu inte bara utlämnad, utan utesluten, oerhört ensam, och förnedrad.
Till slut så såg min pojkes pappa att jag verkade vara utanför och ställde mig då frågan; ”Hur var du som barn?”. Jag sa då: ”Precis så som dem ni pratar om!”. Min pojkes brorsa blev då irriterad i rösten och frågade vad jag syftade på. Jag passade då på att säga att jag har ADHD och förklarade att jag var både hyperaktiv, och oerhört lugn som barn som kunde sitta en halv dag och sortera pappas strumpor i färgskala. För att göra det hela tydligare så berättade jag att jag e likadan idag, och att min pojke ofta tycker att det e jobbigt när jag blir väldigt hyper och bara måste göra saker på en gång utan hejd! Min pojkes brorsa började då att prata om att de flesta kan känna igen sig i olika diagnoser, och fick det hela att låta som en grej/trend, vilket (som bekant) jag e väldigt känslig för. Så jag sa: ”Visst kan man känna igen sig i olika diagnoser, men det innebär inte att man har denna skärande insidan, som faktiskt de flesta av oss med diagnoser har.” Han kände sig då förnedrad eller överrumplad på något vis och frågade drygt tillbaka hur jag kunde veta hur han kände. Denna kväll så var en person med som jag aldrig tidigare har träffat, då hon inte bor i Sverige, nämligen min pojkes, pappas, särbos, dotter. Och hon försvarade mig här, och förklarade hur jag menade. Jag bekräftade att hon hade rätt i det hon trodde att jag menade, och fortsatte sedan att förklara. Jag berättade att många av ”oss” har den här ständiga ”inneboende” i kroppen, som alltid vill så mkt, men inte ens om man bestiger Mount everest så blir han/hon nöjd, men kanske om man gör det två/tre gånger i rad! Att det e en frustration för ”oss” och något vi kämpar med varje dag, utan botemedel, förutom lindring via medicin.
Jag fick inte så mkt respons på det, utan kände mig fortfarande lika uthängd och ensam så jag frågade min pojke; ”Kan vi åka hem snart?”. Vilket jag aldrig tidigare har frågat när vi har varit där! Men jag kände mig så oerhört förnedrad! Och en sak vi inte får glömma här, e att många med ADHD, är mkt känsligare än andra msk. ”Vi” har oftast mkt högre EQ än andra msk, och det blir många gånger ett problem för ”oss”, iaf i sådana här situationer! Men jag längtade efter att få prata ut med min pojke om detta då vi skulle hoppa på bussen. Men min pojkes, pappas, särbos, dotter skulle med, så det gick inte. Men jag tog istället upp det då vi promenerade ifrån Slussen och hem. Jag förklarade hur jag kände, och hur jag hade upplevt det hela. Jag sa även att jag upplevde hans brorsa som väldigt irriterad på mig. Som svar på det sa han: ”No shit!”. Då var det bekräftat, och därmed ännu känsligare för mig! Hela vägen ifrån Slussen fram till Folkungagatan, så gick jag med gråten i halsen. Men jag e stark och försöker att inget visa! Men i själva verket så ville jag bara STÖRTBÖLA! Jag blev irriterad på min pojke som inte hade stått upp för mig i diskussionen, enligt min mening, och sa att det skulle dröja länge tills jag ville följa med på middag dit igen. Till svar fick jag: ”Jaha, ok”. Vilket gjorde mig ännu mer ledsen, så jag fortsatte att försöka få honom att förstå. Till slut så spårade det hela ur, och jag kände hur det bubblande inom mig bara ville ut! När det blir så, så vill jag oftast vika av, för att inte bli elak emot folk. Så jag sa: ”Oki, men fuck you!”, vände om utanför porten och gick åt ett annat håll. Min pojke sprang efter och försökte få mig att stanna upp. När jag blir så här, när det blir för mkt känslor, som inte får plats i min kropp så måste jag vara själv. Jag bad honom att gå hem och lämna mig ifred. Men han ville inte, så till slut skrek jag högt och tydligt över hela Östgötagatan; ”Kan du lämna mig ifred?!”. Han svarade tillbaka med: ”Okidå, jävla idiot!”, vilket skar in i min kropp.
Jag började att gråta och vandrade runt kvarteren ett tag, sedan kände jag att jag var tvungen att gå till en trygg plats. Min första tanke var lekparken, snett emot Ersta sjukhus, men det e så mörkt där på kvällen, och eftersom jag e mörkrädd så vågade jag inte det. så på vägen dit så vände jag om, då jag just kom på en bättre lekpark. Lekparker e oftast bäst för mig att vistas i då jag mår dåligt. Så jag gick till parken utanför mig, satte mig på en gunga och gungade allt jag kunde, samtidigt som tjugoåringar spelade fotboll på planen bredvid. Och det här e det jag älskar med söder.. här får man vara den man är, här e ingen annorlunda, oavsett vad! Här kan du vara dig själv! Ingen jävel reagerar då jag får överskottsenergi och känner att jag behöver sjunga opera inför hela gatan, då jag e ute och går mitt på dan. Och likaså nu ikväll. Inte en jävel brydde sig om att jag gick in på ett dagis, satte mig på en av gungorna och gungade i 180! Här e det helt normalt! Och det e alltid dit jag har velat komma, att kunna bli helt normal! Söder e det enda stället på jorden (där jag har varit), där jag verkligen känner mig helt normal! Jag har, i Sthlm, bott i Gustavsberg, på Östermalm, i Flemingsberg, Skarpnäck, på Gärdet, Odenplan, och på Söder. Här får jag vara jag, här är det ingen som dömer mig! Här får jag ha ADHD hur jävla mkt jag vill! För faktum är att det här e jag! Det finns ingenting jag kan göra åt det, mer än att ta mediciner för att lugna ner det hela. Men det vill jag inte, och det måste få vara mitt beslut, inte omvärldens!
Varje dag e en kamp, kampen om att klara av, för många, helt enkla vardagliga saker. Kampen om att försöka att lyckas få ut den energi som ligger på insidan och bara skär sönder! Kampen om att få vara med i ”gänget”, inte känna sig allt för utanför/speciell. Och kampen om att faktiskt få bli accepterad precis som man är, och inte bara bli sedd som något problem(som jag tidigare ikväll fick hör att man med ADHD är). Denna dagliga kamp är enormt jobbigt, och tar en jävla massa energi, men lindrar tyvärr inte hyperaktiviteten och frustrationen inom en. Men den är jag, och jag vill bli accepterad för den. För jag kan inte få bort den, men jag kan få ut en jävla massa nytta av den, och det får jag! Var glada för det!
Iom denna frustration som ”vi” har så börjar många att ta droger eller missbruka alkohol. Jag dricker lite för mkt i perioder, men inte så att något annat tar stryk utav det, och droger e jag helt emot. Men det e väl ett tydligt tecken på att det verkligen är ett ständigt krig inom oss, och en daglig kamp. Hjälp oss med den genom att acceptera det, och stjälp oss inte!