Nutid

Vad händer egentligen med mskan, individen, gemenskapen, och vem är det som styr den?
    Man ser, man hör, man lär, mer och mer med tiden, med dagarna, åren, tiden, ju längre man vandrar.
    Desto intensivare, desto mer. Men vad är det egentligen som avgör?
Inte kan det vara tiden, men kan det vara platsen, eller mskorna, omgivningen, eller kanske än själv? Vem vet?

Att det inte är tiden, tiden som symboliserar många år i det förgångna, det vet jag.
    Så länge har jag ändå inte vandrat, men jag har fått åskåda, vara med, fått känna på, fått kämpa, och fått lära en hel del. Så vad är det då? Är det slumpen, är det individuellt, eller är det för att omgivningen är så pass feg, feg för att svensken är feg i sin natur?
    Jag kan inte svara på det, kan du?
Men jag kan iaf säga att man kan göra väldigt mkt själv, som individ, och enormt mkt som grupp.
Tog man vara på det så skulle man kunna förändra världen. 
    Istället gömmer sig de flesta innanför sina små grå stickade koftor och hoppas på bättre tider. men om det då är du som avgör framtiden, när kommer den då?
Aldrig? Vad händer då? Likgiltigheten?

Att tänka, prata, och höra, är det finaste vi har, och med det kan vi använda vårt psyke, där dessa områden bor, något enormt!
    Men med ett samarbete så blir det ännu starkare, kraftigare, mäktigare, och spektakulärt! Och det är inte förrän då förändringen föds!
Jag tänker, analyserar, fokuserar, pratar, diskuterar, konverserar, förhandlar, hör, lyssnar, läser av.
    Iom det får jag kunskap, samhörighet, men också fientlighet. För lever man så stör man. Iaf för de som inget själva gör, utan bara hör, men inte lyssnar, ser men inte tittar, ler men inte skrattar, och skrattar men inte fattar.
    Så är livet, så är det nu. Snart är det jul. Men vad står egentligen på tur?

En härlig dag med släkt och vänner, där vi alla känner, att det är här vi hör hemma, här är man ej ensam. Men även där så kan bakgrunden gå isär.
    Den tär och fräter, trots att vi alla äter. 

Mkt lömska, men ingen glömska.
    Falskhet på falskhet, ny vindkappa efter var vind. Men den som ger upp förlorar. Spiller sina tårar.
Så istället går jag här och oroar – oroar mig för hur detta skall se ut innan jag dör. 
    Det går att göra så mkt, mkt mer, mer än vad någon annan ser! Men utan samhörighet har vi bara enskildhet.
Att komma dit, att kunna få den att blomma. Det är min önskan, det är min julklapp. 

I år är allting annorlunda. Inte bara året, utan hela spåret. Jag kör på farlig väg utan broms åt något håll. Men vad spelar det egentligen för roll?
På måndag är det julafton, det bästa jag vet! Men i år är den annorlunda, i år är den ett svek.
    Jag firar med min pojke och hans bror. Hans syster och styvmor. Min farmor och farfar kommer, mormor och morbror likaså.
Det är det viktigaste för mig, att få en liten stund med dem. Vi skulle fira hos min bror, eller de, inte vi.
    Skulle det ej bli av, skulle det hos mamma va. Men min dröm är att ha ett hem, med alla samlade. Men med historik och lite sprit, så blir det en jävla tvärnit!
Så i år så skippar man mig, då alla kommer hem till mig.
    Inte mamma, pappa och lillebror, de firar på sitt egna håll. Men de andra sviker inte.
    Konstigt, skumt, wierd, varför vill alla se mig sågas ned?!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: