Modern otrygghet

Jag har under en längre tid haft en extrem ångest och en stor oro i kroppen.
    Har inte riktigt förstått vad det hela har handlat om, och har därför haft svårt att göra något åt det hela.

Jag har bland annat blivit extremt rädd för att förlora min lägenhet, i en eldsvåda eller dylikt.
    Ibland har denna rädsla gått över styr och jag har näst intill maniskt kontrollerat gas och eluttag. Jag vet att det inte är alltför vanligt med lägenhetsbränder nu för tiden, ändå är jag så rädd.
Efter mycket grubblande vet jag äntligen vad det handlar om, men det gör det inte lättare att göra något åt det hela…

Bostadsmarknaden i Stockholm blir bara tuffare och tuffare.
    Jag har aldrig haft ett förstahandskontrakt, ändå har jag stått i ett flertal olika köer i flera år. Till slut blev det både för dyrt och jag orkade inte längre med att flytta runt och magasinera mina saker.
Jag hade inte hamnat i denna sits om jag och min dåvarande inte hade separerat, men skall man behöva leva i ett destruktivt förhållande och vara beroende utav en man för att få ha denna trygghet, vad händer med jämställdheten då?

Jag lyckades till sist få ett banklån, som var tillräckligt stort för att kunna köpa en lägenhet – en lägenhet där jag ville bo.
    Den var bara 18 kvadratmeter stor och jag fick inte plats med allt jag ägde, men det gjorde inget för den var min, bara min. Eller ja, den var ju förstås bankens, men vad äger man egentligen själv idag?
Sedan har jag kämpat för att komma upp till den lägenhetsstorlek jag har idag, där man får plats lite bättre och slipper sova bredvid kylskåpet!;)

Det har varit tufft många gånger och jag har fått jobba en hel del extra i perioder, ett tag hade jag till och med två jobb för att få det att gå ihop, och för att få banken att godkänna mig som kund.
    Jag har nämligen aldrig haft ett heltidsjobb, även om jag kommit upp i de timmar en heltid motsvarar. Att inte vara heltidsanställd är heller inte något ovanligt, då jag är kvinna och därmed har betydligt svårare att få en heltidstjänst i och med det.
    Jag kan ju skaffa barn – även fast jag inte har några barn, vilket många arbetsgivare annars har som ”orsak” till att inte ge heltid.
Men jag har varit självständig och klarat mig själv, och detta har varit det viktigaste för mig!
Sedan så finns det ju alltid dem som har det värre och sämre och man kanske inte borde klaga egentligen, men jag tycker det är farligt att tänka så!
    Det finns alltid dem som har det värre än en själv, på ett eller annat sätt, men det skall ju inte betyda att man skall va glad och bara acceptera att det blir sämre.

I hela mitt liv har jag kämpat som en galning, på ett eller annat sätt, för att ta mig framåt. Jag har alltid tänkt, när det varit extremt tufft, att det finns en mening med att det är som det är, och att det som händer sker.
    Att livet här på jorden är olika för oss alla, och är som det är, samt tar dem vändningar dem tar för att man skall bli stark och lära sig dem saker just en själv behöver kunna för att klara av det man skall göra efter detta liv.
Jag tror fortfarande att det är så, men vissa saker är bara tufft helt i onödan, och där är alltid pengar inblandat på ett eller annat sätt!
    Jag har aldrig varit speciellt förtjust i pengar, ändå är jag nu oerhört beroende utav dem.

Jag har så mycket vilja, så mycket energi, så mycket tankar och idéer, och så mycket jag vill göra, men kommer jag någonsin att komma dit?
    Ingen månad är lik den andre, och man har inte en aning om hur nästa skall bli – ändå tycker jag inte att jag gör annat än att kämpa och jag är extremt trött och spänd då det inte finns någon som helst tid för att slappna av för då kanske det blir sämre!
    Även om du kan en massa saker, så är det flera hundra som du skall tävla emot, samtidigt som du skall ha extremt mycket erfarenhet och det verkar aldrig räcka.
Och sedan skall du kunna överleva på det du gör och inte bara få göra detta då och då, och den delen är näst intill fridlyst nu för tiden!
Hade jag inte haft min man så vet jag inte hur länge allt skulle hålla innan det brast!
    Jag är jävligt glad över att jag vill leva med honom och att jag inte gör det för att överleva, men vad har hänt med jämställdheten i samhället och självständigheten?

Det är inte bränder och elden jag är rädd för, det är framtiden, både den närmsta framtiden och den kommande!
    Idag är det så oerhört lätt att förlora allt du kämpat för att vinna och komma till, även om det var flera år sedan och även om du kämpat i flera år.
    På nolltid kan du åka tillbaka en massa år i tiden och hamna där du en gång var och verkligen inte ville vara.
Det är en skrämmande, ojämställd, omodern, och vidrig utveckling vi har fått!

2 reaktioner till “Modern otrygghet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: