Den omtalande tatueringskonsten!

En inristad bild/mönster i huden, är förklaringen på tatuering i ordboken.
    Ordet i sig kommer ifrån Polynesien, där man upptäckte denna metod ifrån början.
Tatueringar har funnits, runt om i världen, i tusentals år och ifrån början använde man sig utav tillspetsade djurben och bläck för att tatuera.
Sjömännen, som åkte runt och såg många olika delar av världen, stötte på denna konstform, likaså kriminella.
    Därav var det vanligast att sjömän och kriminella var tatuerade – i västvärlden.
Det blev mode att tatuera sig i västvärlden på 80-talet.

Det har pratats en hel del om tatueringar den senaste veckan. Kanske mycket för en uppmärksammad tidningsartikel om en tjej, som i princip fick sparken om hon inte täckte över sina tatueringar när hon arbetade i butik.

Tatuerare ser sig som konstnärer, och många utav dem gillar därför inte att fortsätta på någon annans verk, utan vill skapa på sitt sätt.
    Inget utav detta är egentligen så konstigt!
Da Vinci har sin stil, och Picasso sin stil…

Konsten är oändlig och på ett sätt odefinierbar, och det är väl just det som är så underbart med konst!
    Konst kan vara musik, sång, skulpturer, installationer, text, dialoger, målningar, dans etc etc, och det är väl därför alla människor kan tycka om konst – på ett eller annat sätt. Men varför får ett skapande, skapat på hud, inte godkänt som konst?
   
Tatueringskonsten är äldre än både Da Vinci och Picasso, och utförs utav tusentals konstnärer – ändå finns det så mycket åsikter om dess existens!
    Många konstnärers verk blir värda multum när dem dör, medans detta inte riktigt gäller tatuerare.
Man skulle kunna säga att tatuerarkonstnärer är oerhört generösa på ett sätt!
    Du som köpare väljer vad denne konstnär skall skapa, till en ofantligt mycket billigare penning än en Picassomålning – och du som köpare är den ende som äger exakt denna skapelse, och ingen annan kan ta den ifrån dig!
Detta innebär ju även förstås att du inte kan sälja verket vidare – är det kanske det som folk stör sig på? Att det inte går att köpa konsten utav dig? Att konstnären inte måste dö för att kunna överleva?
    Är den vanliga åkomman – pengar, boven till att tatueringar inte godkänns som konst?!
Jag skulle vilja påstå att det är mycket möjligt, men vad händer då med skönheten i konsten?

Jag själv har ett 20-tal konstverk på min kropp.
    Jag har köpt dessa verk för att jag tyckt om dem, och konstnären har fått ha min hud att skapa på, istället för en duk.
Mina konstverk tar jag sedan med mig ned i graven – precis som skatter förr i tiden!

Jag har själv, tydligt märkt, att det både finns många och starka åsikter om tatueringskonsten!
    Till vänster här så ser ni en söt liten döskalle som jag har på min ena arm.
Det är en sådan tatuering som kan bli kritiserad utav alla ”konstkritiker” som vandrar runt på gator och torg, både här och där, och öppet kommer fram och säger sin mening.
När det gäller detta verk, och dessa typer av åsikter, så är kritikern oftast ganska gammal.
    Däremot, när en gammal ”konstkritiker” ser Jesus, som jag har på min andra arm, så förändras, oftast, helt plötsligt bilden utav mig som konstälskare/köpare, och jag kan till och med få beröm för den konst jag köpt!
    Och en del yngre konståskådare, kan tycka om döskallen bättre.
Som köpare av tatueringskonst får man vara beredd på att alltid ha vernissage – frivilligt som ofrivilligt, och du är både köpare, utställare, och konstnär med rätt att få kritik – positiv som negativ – samtidigt!

Senast igår hade jag vernissage!
    Jag hade en besökare, jag visste inte om henne först.
Hon tyckte att jag hade onödigt mycket konst!
    Jag kanske skulle ha frågat hur många tavlor hon hade där hemma!
Sedan fick hon syn på min text ur Korinthierbrevet i Bibeln, och blev då istället en mycket glad och nöjd konståskådare!;)

Det har alltid, i alla tider, funnits folk som tittat lite snett på konsten, och inte förstått sig på den!
    Ett tag var det till och med förbjudet att skapa! Samtidigt så har konsten en svart marknad!
Men i dagens samhälle pratar vi oerhört mycket om hur viktigt det är att kämpa för jämställdhet, och att vi måste få en förändring i den lagliga synen på vem som äger kvinnans kropp!
    Vi alla äger våra egna kroppar, och vi måste också få lov att göra detta! Men när det kommer till konsten, så blir man lite förvirrad i synen på kroppsägandet och kroppsbestämmandet – igen!

Jag kan förstå om en arbetsgivare skulle bli förbannad om en anställd tog med sig alla sina väggmålningar till jobbet, och bar omkring på, men hur stor plats tar egentligen en tatuering – förutom möjligtvis på näthinnan då?
    Det är ju dessutom mycket mer hygieniskt än en tavla, jag menar du behöver ju inte damma konsten! Duscha då förstås, men det bör ju även dem utan konstinnehav göra!
Däremot kan jag förstå problematiken om konstägaren innehar diskriminerande, rasistisk, eller liknande konst. Då ÄR det ett problem, absolut! Men detta gäller ju även det verbala och det handlingsmässiga, så att sätta all fokus på konsten i form utav bild och text är bara idiotiskt!

Gillar du tavlor – häng dem på väggen.
Gillar du tatueringar – ha dem på huden.
    Kväv inte konsten, utan låt den få vara fri och utvecklas!
Och var glad över att så pass många människor gillar konst!
 

Om du inte tycker att en person som gillar tatueringskonst varken skall kunna ha ett vanligt arbetaryrke, vara advokat, eller riksdagsledamot, så har du problem! Och då är det DU som diskriminerar, och är konsthatare!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s