Fan vad tjock du e! – Ja, vad fan e din ursäkt?!

Var det något man var oerhört rädd för att bli när man var liten, så var det tjock – det var bland det värsta som kunde hända en! Det var nämligen något skolgången snabbt lärde oss tjejer – att vara tjock var något riktigt negativt att vara – rädslan var stor och tanken på vad man åt föddes i väldigt unga skolår!
    Sedan matas detta på – under tonåren och upp i vuxenlivet. Jag har tappat räkningen på antalet gånger jag bantat och har även upplevt perioder då folk tyckt att jag varit för smal – det är inte heller en alltför rolig upplevelse.
    Det har funnits perioder i mitt liv då tajts suttit pösigt på mina lår och då menstruationen upphört. Men det har egentligen bara funnits en enda period då jag själv upplevt mig själv som ”för stor” – övriga perioder har omgivningen (definitivt INTE endast genom reklam och media) medvetet och omedvetet påverkat synen på mig själv och min kropp. På ett sätt där kroppen nästan inte ens varit min.

Straxt innan jag själv, för fyra år sedan, upplevde mig själv som ”för stor” av helt egna åsikter – sa många till mig att jag var fin – jag var så ”lagom”. Kanske för att jag då relativt nyligen kommit ifrån en period då jag, enligt min omgivning, varit något ”för tunn”.
    För två år sedan landade jag i en vikt jag kände att jag hörde hemma i, ”jag blev mig själv” – både igen men också på nytt! Jag tillät mig sedan att kunna pendla uppåt och nedåt 2-3 kilo och låta detta vara ok. Vikten blev för första gången på riktigt min – det var min ensak och jag som ägde den!
    Nu är jag gravid i åttonde månaden och redan innan det riktigt syntes utåt att jag var gravid så började spekulationer att flödas runt omkring mig – ”hur stor kommer hon att bli tro?”. De senaste 3-4 månaderna har jag dagligen fått höra (nästan endast av män) saker som ”Flodhäst”, ”Vad tjock du e!”, ”Vad fet du e!”. Den absolut intressantaste frågan att ställa till mig har varit ”Hur mycket väger du nu?”/”Hur mycket har du gått upp i vikt?” – nästan som om svaret på frågan behöver godkännas av omgivningen för att få vara ok.
    Jag har kommit så pass långt i frågan om ägandet av vikten av min egen kropp, att jag allt som oftast lyckas slå ifrån mig orden, meningarna och frågorna. Dem rinner av mig som vatten. Men att vara gravid kan också innebära att man emellanåt är mer eller mindre känslig – även jag har sådana dagar. Att visa om man blir ledsen skulle inte falla mig in – då skulle en ny kamp födas att dagligen fajtas med. Men när mina huggtänder fungerar så hugger jag tillbaka, utan att tveka – då tystnar det iaf en stund, eller tonar ut i skratt. Men det händer även att en del spjutkast slår hål på den pansar jag lyckats skapa, och ut sipprar det känslor och tankar jag en gång kände och hade. Detta hände så sent som i förrgår vilket resulterade i att jag slängde min lunch – maten jag hade behövt i hela två timmar, men inte hunnit få. Den var god och den behövdes, men ord fick mig att inte längre känna någon hunger och slutsatsen blev att maten hörde hemma i papperskorgen istället för i min mage.

Västvärlden är onyttigt och omänskligt utseendefixerat – det är ett sjukligt beteende!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s