Det här med familj…

Alla har vi en familj, på ett eller annat sätt – i livet eller ej, närvarande eller borta. Kända eller obekanta. Men oavsett vad så har vi alla minst två personer som varit med och skapat oss – på ett eller annat sätt. Sedan så är det kanske inte dessa som är ens familj, utan kanske andra individer som innehar dessa roller. Men oavsett vad så har vi alla fötts, via någon eller några. Denna grund påverkar oss på ett eller annat sätt, mer eller mindre.
    För min egen del så har relationen till min familj, och då framförallt mina föräldrar, varit oerhört turbulent, nästan så länge jag kan minnas faktiskt men framförallt sedan tonåren. Det var då kontakten bröts för första gången. Sedan dess har den brutits fram och tillbaka – på olika nivåer, i olika perioder, med olika regler. Emellertid har vi haft någon slags ”mellanrelation” – en relation där vi haft kontakt men inte velat känna varandra och då haft noll koll på varandras liv. Varför det har blivit såhär vet jag inte, men för min del så handlar det i grunden om respekt!
    Jag har även en lillebror, som jag i början av mitt vuxna liv hade ganska så bra kontakt med – vi umgicks till och med emellanåt. Men sedan cirka fem år tillbaka så har vi ingen relation, utan det är han och våra föräldrar. Han kom inte på mitt bröllop för fyra år sedan, inte heller på Jiros dop. De gånger vi har setts under dessa år har varit i samband med mormors och farmors bortgång, samt under två släktmiddagar. Jag vet inte ens vart han bor. Det var inte heller säkert att mina föräldrar skulle komma på mitt bröllop, den där majdagen år 2014. Vi bråkade per sms fram till kvällen före och det var först när jag såg dem i kyrkan som jag visste att de skulle närvara under denna stora och viktiga dag.
    Jag vet inte särskilt mycket om mina föräldrars liv idag heller. Jag vet ju vart de bor, vad de jobbar med och så vidare. Men jag vet inte vad de gör om kvällarna eller på helgerna. Vi har sedan några år tillbaka ingen relation på Facebook och nu är även de bråkiga helg-sms:en borta. Faktum är att det nog aldrig har varit såhär tyst! Men jag mår bättre av det – jag orkar inte med kontinuerligt bråk om allt och inget! Men smärtan jag ständigt har i mitt bröst, kommer nog att vara kvar där.

Vi träffades inte en enda gång under min graviditet – jag visste inte ens om min bror visste om att jag var gravid – jag fick veta först dagen innan kejsarsnittet, då han messade mig. I det läget så började jag att må dåligt och grät jättemycket. Jag kände mig nämligen extremt ensam under min graviditet.
    Efter Jiros födelse så kom sedan mina föräldrar och hälsade på – för att träffa sitt barnbarn. Det var första gången på fyra år de kom till oss, så de kom inte riktigt ihåg vart vi bodde utan gick till huset bredvid. Min bror har inte hört av sig sedan dagen innan jag blev förälder – förutom när han i december förra året. per mess, tackade nej till Jiros dop. Jiro såg sin morbror först på sjukhuset nu i våras, när vår farmor lämnade jordelivet, fast vi hälsade knappt ens på varandra – inte de två heller.
    Det är inte mycket mina föräldrar vet om mig – de vet vart jag bor, nu iaf. Jag tror inte att de vet vad jag jobbar med, eller i vilken utsträckning jag är politiskt aktiv. Det var jag och min älskade mormor och även min farmor och farfar, som rådde om varandra, höll koll- och brydde sig om varandras liv! Och det är väl också den delen jag verkligen kan sakna så extremt mycket – att ha någon närstående, någon släkting som stöttar en och bryr sig om vad man gör och vad man försöker att åstadkomma! Ibland är det väl helt enkelt så att individerna och rollerna inte klaffar och jag vill för allt i världen inte att historien skall upprepa sig! Jag och min mormor var bästavänner, medans hon och min mamma bara bråkade – precis som hon och jag också gör. Denna konstellation har jag mått dåligt över under hela min uppväxt!
    Ett barn behöver glada och välmående föräldrar och vettiga vuxna förebilder runtomkring sig. Vilka blodsbanden egentligen är och hur de hänger ihop är egentligen oväsentligt! Men alla barn har alltid rätt att få känna till dessa – om man vet vilka dem är vill säga. Detsamma gäller för min son.

Jag får nog leva med denna smärta i bröstet och denna känsla av ensamhet – men jag vet att jag och mina närmsta mår bättre av det, än av alternativet.

2 reaktioner till “Det här med familj…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s