Onsdagen den 8 oktober kl.08:59 2025 föddes vår älskade Yumi Yuna Ponyo Beppe Pia Linnéa Conceição och jag och Thobbe blev trebarnsföräldrar!
Yumi är, precis som hennes syskon Jiro och Clary-Mei, född på Danderyds sjukhus i Stockholm – alla tre barnen är födda med planerat kejsarsnitt.
Att föda med planerat kejsarsnitt i Sverige, kräver fortfarande strid år 2025 – dock inte när det är ens tredje snitt – det får man liksom ”gratis”, dvs utan fajt! Fast det är väl inte riktigt sant! Det tog lång tid denna gång (betydligt längre än med Clary-Mei) att få till ett formellt beslut och ett preliminärt förlossningsdatum. De menade dock att det inte var så bråttom eftersom jag var garanterad ett tredje snitt – men för mig som absolut inte kan tänka mig att föda vaginalt, så var denna seghet enormt stressande och det formella superviktigt!
Men vi tar det hela från början – kring förlossningen!;)
Man glömmer ju så otroligt snabbt – det märks verkligen att man blir äldre och att hjärnan blir något mosig av att ha barn, haha! Jag har fotografiskt minne och överlag enormt bra minne (det visade min ADHD-utredning) som ligger långt över normen. Därför har jag alltid kommit ihåg väldigt mycket – men som småbarnsförälder påverkas även mitt minne och framförallt mitt korthetsminne. Jag har ju heller inte sovit så mycket under en längre tid – inte som gravid och inte som nybliven trebarnsmamma, vilket påverkar ännu mer. Så nu när det gått så gott som hela tre månader sedan Yumi föddes så har jag tyvärr redan hunnit glömma mycket kring förlossningen och tiden på BB – men jag skall försöka att förmedla denna förlossningsberättelse så bra som möjligt!;)
En känsla jag verkligen minns, trots brutal smärta, är en enorm harmoni i kroppen!=)
Duschreglerna detta tredje kejsarsnitt var inte lika hårda och tydliga som innan. Men jag och Thobbe gjorde som vi brukar – duschade med descutan på kvällen innan, bytte sängkläder, duschade kottarna (barnen) och sedan så duschade jag och Thobbe i descutan även på morgonen – innan vi åkte till förlossningen.
Vi fick första snitt-tiden för dagen och jag har för mig att vi skulle vara på sjukhuset 07:00 den 8/10.
Jag åt förmodligen något riktigt smarrigt kvällen innan, före det var dags att börja fasta inför snittet – men jag minns inte vad just nu, haha. I övrigt så var jag galet nervös, vilket jag hade varit sedan ca tre veckor innan snittet. Jag är alltid ganska så nervös under hela graviditeten, men när snittet närmar sig kommer en annan slags nervositet. Det är också en konstig känsla att veta att man snart inte kommer att vara gravid längre – vilket har varit ens vardag i majoriteten av ett år. Jag ”plussade” dagen då jag hade mitt födelsedagsfirande, den 15e februari, så det blev att tänka om med skumpan i sista stund – jag drack alkoholfritt fast alla som firade mig trodde att jag drack samma som dem;)
En annan sak som är märklig och skrämmande på slutet är vetskapen att man snart skall få träffa personen som bott och vuxit inuti ens kropp! Man är rädd för att något skall hända på vägen ut och man är orolig för bebisens hälsa. Man kan också få för sig en massa skumma saker – vad jag fått för mig under förlossningen berättar jag lite längre ned!;)
Den vita kaninen valde Jiro och Clary-Mei ut till Yumi, när de var och handlade present kort innan förlossningen. Det har blivit en tradition att köpa en gosefigur till den kommande bebisen på Åhléns – jag och Thobbe köpte en till Jiro, Thobbe och Jiro köpte en till Clary-Mei och nu köpte Thobbe, Jiro och Clary-Mei en till Yumi. Denna gång upptäckte Jiro att både han och Clary-Mei fått en kanin så då bestämde Jiro att även Yumi skulle få en kanin;)
Svärmor kom även denna gång hem till oss kvällen innan för att sova över och sedan vara på plats när kottarna vaknar – precis som hon gjorde när Clary-Mei skulle födas som också föddes tidigt på morgonen. Yumi föddes som sagt 08:59 (och det stör mig som fan att jag glömt vilken låt som spelades på radion när hon kom ut –även fast jag verkligen försökte lägga detta på minnet denna gång!) och Clary-Mei 08:58. De bägge hade första snitt-tiden och därav är de födda nästan exakt samma klockslag!;) Jiro hade andra snitt-tiden eller något sådant, men det kom akuta snitt före så han är född 12:00. När han skulle födas så kom svärmor tidigt på morgonen samma dag.
Såhär nära förlossningen är min största skräck ryggbedövningen! De har så svårt att sätta den på mig då min rygg är sne och det är jättetrångt mellan mina ryggkotor, så det brukar göra fruktansvärt ont!
Vi kom fram till Danderyds redan före sju så vi fick vänta i ett rum medans nattpersonalen inväntade dagpersonalen;) Sedan kom de och tog en massa prover på mig – dock inget som hade med socker att göra! Jag gillar inte att prata om vikt – jag tycker inte att man skall lägga för mycket fokus på detta då det ofta är skadligt både fysiskt och psykiskt, men då det är Övertydligt att vi har en viktbesatt vård i Sverige så är ändå detta viktigt att ta upp. När jag plussade med Jiro så vägde jag 64kg och inte en jävel snackade om vikt! Men under graviditeten så gick jag upp 33kg och vården fick för sig att jag åt en massa godis och bakelser och försökte intala mig att sluta. Detta var så provocerande!
Jag åt inte en massa godis och bakelser – däremot så åt jag mig mätt för första gången sedan jag typ var barn, då jag varit ätstörd sedan jag gick på lågstadiet!
Jag tog mig alltså ”friheten” att äta och njuta av mat när jag var gravid och gick då upp en massa i vikt. Det var tufft för mig, som ätstörd, att göra detta och jag behövde verkligen inte höra vårdens vikthets under dessa månader! Dock så krävde de inte en massa skumma saker under de graviditeten.
Jag gick aldrig ned till 64kg igen och jag var betydligt större när jag plussade med Clary-Mei fem år senare. Under den graviditeten gick jag dock endast upp 7kg, vilket jag tyckte var ganska så lite – och vården såg inget problem i att jag i början gick ned flera kilon då jag inte kunde äta pga illamående. Efter att jag fött Clary-Mei så tvingade vården mig att ta sprutor varje dag i en vecka, för att minska risken för blodpropp. Detta pga mitt höga BMI och min höga ålder (då 36) sa de. När jag väntade Yumi vägde jag mer än när jag blev gravid med Clary-Mei (men gick bara upp 6kg denna gång) och efter någon månad så sa min barnmorska att de nya riktlinjerna för Stockholms regionen var att man med mitt BMI skulle göra ett glukostest. Mina sockervärden (och alla andra värden) var dock tipptopp så barnmorskan tyckte inte att det fanns någon anledning att göra detta och tyckte själv att det bara handlade om viktideal. Hade jag till exempel bott i Skåne hade jag inte behövt att göra detta, då de har andra riktlinjer. Men så i typ augusti (alltså knappt två månader innan förlossningen) så upptäckte vården att jag hade lite för mycket fostervatten och ville då göra en glukosutredning.
När man har för mycket fostervatten så är orsakerna oftast diabetes hos den gravida/förlossningsdiabetes, fosterrelaterade problem som missbildningar eller kromosomavvikelse, eller okänd orsak. Vården ville dock endast göra en glukosutredning på mig och inte göra en standardutredning som annars görs vid för mycket fostervatten – de hade liksom bestämt sig för att orsaken skulle vara graviditetsdiabetes.
Jag gjorde ett glukostest och det enda resultatet som var förhögt var det som togs efter att jag druckit allt socker som man måste dricka under ett av testerna. Sköterskan, som tog provet, sa att det är vanligt att just det provet blir högt om man är känslig för socker/inte äter mycket socker normalt. Många med ADHD är känsliga för socker – jag är känslig för socker och undviker därför socker så mycket som möjligt.
Men trots detta så bestämde vården att jag hade graviditetsdiabetes, vilket min barnmorska tyckte var märkligt, så jag tvingades att ta stick i fingret (likt en diabetiker) flera gånger om dagen i ca två veckor för att se om jag behövde medicin. De ville även att jag skulle börja gå på en specifik diet, samt följa ett träningsprogram.
Jag är nålrädd så Thobbe fick ta dessa tester på mig, vilket var ganska så omständigt då jag blev tvungen att följa hans arbetsschema för att få till detta i vardagen. Dieten var inte anpassad för mig som vegetarian och kromallergiker så den kunde jag inte följa. Träningsprogrammet rev min barnmorska sönder och slängde, hon sa ”Du rör redan på dig betydligt mer än vad detta program säger att du skall göra!”.
När blodproverna sedan visade att jag har bättre sockervärde än många som inte ens är gravida, så ville vården få det till att detta var pga min nya diet och mitt träningsprogram och ville därför ändå erbjuda diabetesmedicin. Det spelade ingen som helst roll vad jag sa – de lyssnade inte på mig, vilket kan vara extra frustrerande och utmattande när man är gravid! Endast en vårdpersonal sa ”Men, varför har man inte gjort den undersökning på dig som är standard att göra vid för mycket fostervatten?” och som då gjorde en grundlig utredning kring avvikelser genom både ultraljud och blodprover. Jag var så nervös och skör när detta gjordes såhär i efterhand – det var hemskt, men proverna var bra!!!
Men de släppte inte det här med graviditetsdiabetesen ändå, så jag tog med mig Thobbe till besöket efter. Efter vår argumentation släppte den läkaren detta – men föreslog istället att jag en gång i veckan, de sista veckorna som var kvar av graviditeten, skulle ta mig till sjukhuset för att göra CTG-test på ca 30 min (vilket även kan ta några timmar, beroende på hur mycket bebisen rör på sig just då). Jag sa att varken jag eller min barnmorska var oroliga för varken mig eller bebisen och att jag bara ville ta det lugnt den sista tiden som var kvar och slippa att stressa på jobbet och i skolan pga allt detta. Då gjorde läkaren ett rejält övertramp, hon sa ”Bebisen kan faktiskt dö, så det är viktigt att du gör dessa tester!” och lade sedan till ”Men det är såklart frivilligt..”. Både jag och Thobbe frös till is. Så jävla magstarkt, så självklart stressade jag dit för dessa CTG-tester i tid och otid och samtliga visade att bebisen mådde hur bra som helst!
Men pga allt detta skit så släppte vården inte detta på BB utan de utgick ifrån att Yumi skulle vara diabetiker och skulle vara i behov av både medicin och specialkost.
Detta var oerhört utmattande!
När man sitter på sin säng utanför operationssalen är förlossningen verkligen nära! Samtidigt är man orolig för att det skall skjutas upp pga akuta snitt. Självklart skall de gå före, det handlar inte om det – utan samtidigt som man är så jävla livrädd för förlossningen och ryggbedövningen, så vill man inte skjuta på det.
Här kommer en massa vårdpersonal för att presentera sig, men man är alldeles för lost i huvudet för att kunna komma ihåg vad de säger. Och så får man infarter i händerna, vilket gör sjukt ont! De vill ha en i varje ifall en lägger av under förlossningen.
Efter ett tag kommer de och säger ”Då var det dags, är ni redo?” och då vill man typ bara tuppa av, haha!
I slussen in till operationssalen kollar de av smycken, dubbelkollar allergier, frågar om fastande och vätska samt ges möjlighet att lämna sina glasögon. Sedan är det dags för ryggbedövningen och jag får handsvett bara av att skriva det ordet!
Jag sätter mig på sängkanten, de frågar om de får öppna upp mina kläder i ryggen och ber mig att böja mig framåt så mycket jag kan. Thobbe sitter snett framför mig och håller mig i handen. En sköterska (kan ha varit en av mina barnmorskor också – jag såg endast händerna och nederdelen av kroppen så jag vet inte) framför mig, håller i mig i ett stadigt grepp så att jag inte skall ramla i golvet och försöker att hålla mig lugn. Samtidigt så kommer personal förbi för att presentera sig för mig. De måste göra detta, vilket såklart är respektfullt och fint men man bryr sig verkligen inte om detta just då.
Narkosläkaren, som sätter bedövningen i ryggen, ville först ge en bedövande spruta i hopp om att lättare kunna sätta själva bedövningen sen. Men även denna spruta skulle in mellan kotorna så det var trångt och svårt. Jag fick panik, började att skaka och bröt ihop!
Hon som håller mig i ett stadigt grepp tröstar mig, Thobbe likaså och sedan försöker vi igen. Jag är fruktansvärt rädd och det gör sjukt ont, men sedan så får de till det djupa sticken och då blir det istället bråttom att lägga mig på rygg och lyfta över mig till en operationssängen innan man blir alltför tung.
Och då börjar nästa skrämmande och galet jobbiga steg – att kolla bedövningen på magen!
De kopplar upp en med en massa slangar, sätter ett skynke för magen och börjar att kolla vad man känner och inte. Detta gör de genom att dra en massa blöta och kalla bomullstussar över hela magen och slutligen genom att dra i magen med tänger. De frågar ”Känner du det här?” och ”Säg till var du har känsel” och man är så nojig över att ”glömma bort” att känna för att sedan känna när de sedan sprättar upp en!
Jag är rädd, skakar tänder och tårarna rinner ned för mina kinder. Thobbe, som nu sitter snett till vänster om mitt huvud, lutar sig över mig och säger att han är stolt över mig och att det inte skulle bli några barn för oss utan mig!
Mitt i denna panik så är detta ett så otroligt fint och kärleksfullt ögonblick för mig och Thobbe – det är obeskrivligt!!!
När de konstaterat att bedövningen sitter ordentligt så börjar de att spela in. De rabblar då upp sina namn, datum klockslag, mitt namn och så startar förlossningen.
Magen tvättas med en gulorange vätska, de frågar om det är ok att raka högst upp på Fiffi (tycker att denna del är jobbig, då man inte ser något pga skynket så jag ber Thobbe att hålla lite koll). Sedan säger jag ”Säg till när ni skär upp” varpå de svarar ”Vi har redan gjort det”. Med både Jiro och Clary-Mei så berättade de precis innan de skar upp – de berättade allt de gjorde och även fast jag sagt både i förlossningsbrev och på plats att jag gärna vill att de berättar allt de gör så gjorde de inte det denna gång. Detta fick mig att känna mig något minde närvarande och det kändes synd – särskilt om detta skall vara sista förlossningen – jag ville liksom inte ”missa” den.
Jag fick problem med min ena fot, precis som förra gången – den liksom hängde sig, kändes sne och skavde så jag bad dem att flytta på den x antal gånger innan den slutade att vara obehaglig. Så stört då man är bedövad!;)
Sedan tar det ett tag att skära upp alla lager och läget i salen blir då något lugnare. En vårdpersonal som står/sitter (är svårt att se pga mössan och då man inte kan röra sig) intill mig och Thobbe och som skall berätta förlossningsprocessen för mig, börjar att prata om sitt eget barn och om att vara förälder. Detta var nog delvis för att hålla mig lugn och pga hans egen stolthet, men jag ville liksom inte behöva vara social i detta läge och säger till slut ”De säger väl till när det är dags?”. Då säger han ”Ja, men det är nog nu snart – jo, men det är nu!”. Jag kände inte alls lika mycket denna gång – det brukar liksom kännas som att ryggraden går sönder när man föder med kejsarsnitt, men denna gång bökades det bara. Jag kände ”Shit, jag höll på att missa det!”. Han var jättetrevlig och gjorde mig trygg – men jag hade blivit jätteledsen om jag hade missat när Yumi föddes, vilket det känns som att jag kanske hade gjort – om jag inte hade frågat. Jag kände mig också ledsen över att jag inte blev lika delaktig som när Jiro och Clary-Mei föddes.
Så kommer de med Yumi och tar med sig Thobbe till andra sidan av operationsslussen för att klippa navelsträng, väga och mäta.
Vid detta skede brukar man lämnas ensam en stund och då känner man sig väldigt ensam! Thobbe är med Yumi och vårdpersonalen likaså samt på andra sidan skynket – där de ”dammsuger” magen, bökar runt med mina organ samt syr ihop magen.
Sedan kommer en massa personal och önskar Grattis och man får veta hur bebisen mår. Här sa min ena barnmorska ”Vet du hur mycket hon väger?”, ”Näe” svarade jag ganska så ointresserat – har inte lagt något av barnens vikt på minnet då jag tycker att detta är ointressant. Hon svarar ”4,6 kilo, jättestor bebis!” och jag tänker ”Jaha, skall detta stackars nyfödda barn redan nu behöva utsättas för ideal och vikthets?
Thobbe och Yumi (hon hade inget namn då utan det fick hon först den 21 oktober) dröjde. Jag började att bli yr och må illa och fick hjälp på en sekund. Är vanligt att man blir yr och mår illa när de håller på att sy ihop en.
Ibland hör man lite skrik från andra sidan slussen där de tvättar rent, väger, mäter, klipper navelsträng och sätter på första blöjan. Här gavs även RS-vaccin, vilket är ny och tacksam rutin! Thobbe fick inte sätta på livets första blöja denna gång, men men.
Efter ett tag började jag fråga efter dem. De dröjde verkligen denna gång – eller så kändes det bara så, svår att säga.
Under tiden låg jag jag och blev hopsydd och de började att koppla om lite slangar så att jag skulle kunna hålla om Yumi när de väl kom tillbaka. Det bökas otroligt mycket i magen när de gör detta. Thobbe berättade i efterhand att en läkarpraktikant som var på plats höll på att svimma efter att han kollat ned i min öppna mage. Jag kan verkligen förstå det!
Detta var inget man skyltade med för mig, av respekt, utan de satte honom på sidan, där jag inte såg honom, och hjälpte honom – jag märkte inte detta alls!
Jag vet inte hur det är när man föder vaginalt men när man föder med kejsarsnitt så är det så otroligt skönt att andas när bebisen är ute! Det blir liksom så mycket plats i kroppen och trycket försvinner så plötsligt kan man andas friskt och djupt och det är galet skönt!;)
En från andra sidan skynket kom fram till mig för att berätta att jag nu har ganska så mycket ärrvävnad så att jag kanske inte kan öppna snittärret en gång till. Hon inledde med att säga ”Vill bara berätta att du kan föda ett fjärde barn utan problem!”, jag började skratta då tanken på ett fjärde barn, när man precis fött sitt tredje, kändes ganska så skum, haha! Vid ett fjärde barn behöver man troligtvis göra ett nytt snitt. Vi har ju sagt att Yumi är vårt sista, men när jag fick höra detta om ett fjärde så blev en liten del av mig osäker!;)
Så kom Äntligen Yumi till min famn. Jag vet inte vad som är standard vid en vaginal förlossning, men här frågar de om man vill ha barnet på bröstet eller ej vilket jag tycker är jättebra! Det är så mycket känslor i en under en förlossning! Jag längtade efter Yumi så jag sa Ja.
Det rann en massa ur hennes näsborrar som jag låg och torkade bort. Thobbe satt precis intill oss och det var väl här någonstans som denna otroliga harmoniska känslan i kroppen började – den var så otroligt stark och satt i under flera dagar! Jag riktigt låg och njöt medans de fortsatte att sy ihop mig.
Tänk att vi nu blivit trebarnsföräldrar – det var både en skum och självklar känsla, samtidigt som jag är oerhört tacksam!!!
Det är så coolt och läskigt att föda barn och precis i detta nu så kände jag ”Wow, jag vill göra detta igen!” – även fast jag nyss både gråtit och skakat av rädsla och skrikit av brutal smärta! Hur det känns att bli förälder går verkligen inte att förklara – det måste upplevas!
Mina känslor här och då var ett bevis för mig att jag är med mentalt även denna gång. När Jiro föddes så hamnade jag i en förlossningsdepression.
39 år och tre barn!!!<3<3<3 Så glad, så tacksam, så lycklig!!!<3<3<3
Tänk att detta var nyss – ändå känns det som så länge sedan!
Här någonstans kommer jag på att Thobbe förmodligen inte åt någon frukost innan vi stack hemifrån – mycket riktigt, det hade han inte gjort. Tidigare har jag tvingat honom att göra det, även fast han tycker att det är orättvist mot mig som fastat sedan dagen innan. Men jag tycker att det är en grej att föda barn och en annan att sitta bredvid och då tycker jag att det är viktigt att han har ork att hjälpa och stötta mig när han gör detta. Nu klarade han ju det ändå, men han var ju vrålhungrig stackarn! Jag själv slutade att vara hungrig när det började bli dags för förlossning!
När de sytt klart rullas man upp på uppvaket och där ligger man tills man kan röra sina tår, innan man rullas vidare upp på BB.
Här passar man på att sova lite och nu börjar även hungern att komma tillbaka. Thobbe blev erbjuden kaffe, men tackade först Nej. Sedan kom en annan vårdpersonal och sa att hon krävde att han drack lite samt åt en kaka då han har ansvaret för bebisen hennes första tid i livet, då jag inte kan stå eller gå.
Yumi fick sitt livs första mat, vilket är mjölkersättning i flaska. Jag har inte ammat något av våra barn, då jag inte vill det, och har varje gång fått dostinex som stoppar upp mjölkproduktionen. Efter de två senaste förlossningarna har man ljugit för mig och verkligen försökt få mig att inte ta preparat som stoppar mjölkproduktionen. Vårdpersonal har sagt att man slutat med detta preparat, men då jag vet att det inte stämmer har jag stått på mig! Jag har även sett till att få skriftligt beslut på att jag skall få detta preparat, av överläkare på Danderyds inför varje förlossning – men ändå sa har de under de två senaste förlossningarna försökt att gå emot detta beslut!
På uppvaket sa de att jag skulle få tabletterna uppe på avdelningen.
Medans vi är här och ”väntar” så skickar vi bild på Yumi till nära och kära. Jag skickade även till styrelsen i min bostadsrättsförening, där jag är ordförande – men ingen av dem svarade på det mailet eller sa grattis, vilket jag var lite ledsen över ett tag.
Sedan så väljer vi ut en bild som vi publicerar på Facebook och Insta och där väller grattishälsningarna in!;) Svärmor och svägerska, som tog hand om Jiro och Clary-Mei, fick såklart också en bild och särskild hälsning. Nu vill man verkligen ringa och prata med sina barn, men det får man inte göra på uppvaket, då det skall vara lugnt där.
Typ en gång i kvarten tas blodtrycket på en automatiskt och kanske en gång i halvtimmen kommer en sköterska för att trycka på magen (de kollar så att livmodern drar ihop sig) samt kolla blödningen i den gigantiska blöjan man har på sig. Och så kollar de om man kan röra på tårna. Denna gång gick det oerhört snabbt för mig att lyckas med detta – jag kunde både vicka på tårna och dra upp knäna en bit – då är de nöjda och rullar upp en till avdelningen.
Alla fortsätter att gratta och berömmer en, vilket är fint!<3
Jag börjar oroa mig för den brutala smärta i magen jag snart kommer att få känna! Även fast man tycker att man kommer ihåg hur det känns så känns det flera tusen gånger värre än vad man minns! Annars hade man kanske inte skaffat fler barn!;)
Asså denna fika är typ det godaste man har ätit när man får den!!! Det är så jävla gott att äta efter att man har fött barn – även för ens partner!;)
Vi fick äta i lugn och ro innan personal kom för att presentera sig, önska grattis samt ta prover.
Yumis första timmar tog de sockerprov på henne men allt såg så bra ut så de slutade med det. De skrev ”graviddiabeteskost” på vårt rums whiteboardtavla, men de visste liksom inte riktigt vad det skulle innebära eller vad de skulle göra då både mina och hennes prover var bra så det bara stod där som förvirrande info för varje ny vårdpersonal som klev på sitt pass.
Hade så gott som bara supertrevlig och proffsig vårdpersonal denna gång – förutom en som först vägrade att ge mig Dostinex. Hon ljög och sa att det preparatet inte längre fanns på sjukhuset, då man slutat med det och att de därför inte kunde ge mig det. Jag sa att jag har beslut på att få det samt att jag fått det efter varje förlossning och att det har funkat hur bra som helst, utan några biverkningar! Man kan tydligen få psykos.
Hon gav sig inte och till slut blev jag förbannad. Hon gick iväg. Thobbe var i väg för att hämta kaffe eller något så när han kom tillbaka så berättade jag allt för honom och bad honom att leta rätt på någon så att jag kunde få mina tabletter. De måste liksom tas relativt kort efter förlossningen.
Thobbe gick ut i korridoren för att leta rätt på någon. Han kom tillbaka och sa att de snart skulle komma in till oss – och in kommer sedan hon jag nyss tjaffsat med. Fast denna gång med en Dostinextablett och en brutalt dålig ursäkt för sina nyss sagda lögner! Jag litade inte på henne så vi började att googla på hur tabletterna skulle se ut för att försäkra sig om att jag verkligen fått Dostinex. Det var rätt, men först sa hon att jag endast skulle ha en tablett – sedan kom hon tillbaka och gav mig en till.
Magen är redan mindre och lite smärta börjar kännas.
Thobbe matar medans jag småsover och personal kommer in för att ta blodtryck, känna på magen och kolla blöjan.
På kvällen vill de att man skall ställa sig upp. Två sköterskor hjälper en att ställa sig på golvet. Att göra detta är en riktigt konstig känsla – det känns som om man behöver lära sig att gå på nytt! Jag kunde röra mina tår ordentligt men benen var fortfarande inte helt med.
De var jättestressade med att få mig att gå när Jiro föddes och krävde då att jag skulle gå redan första kvällen, vilket jag inte kunde. När Clary-Mei föddes hade jag bråttom hem då jag inte ville missa Jiros födelsedag (Clary-Mei är född 20/10 och Jiro den 23/10) och då jag endas fick fyra dagar ledigt från min dåvarande skola.
Denna gång var det endast en vårdpersonal som stressade på – hon tyckte att jag redan skulle åka hem dagen efter, vilket jag vägrade. Att åka hem innan man kan gå ordentligt, innan alla prover på mig och Yumi är tagna och innan de värsta smärttimmarna finns inte på kartan!
På eftermiddagen, samma dag som förlossningen, släppte bedövningen och smärtan kom igång helt! Asså jag kan inte beskriva denna brutala smärta! Det gör så fruktansvärt ont i magmuskler, snitt och livmoder att man bara önskar få bli nedsövd tills smärtan är över!
Då ligger man där med spypåse, riktigt dålig värmedyna (man fick inte använda sin egen, som vi hade med oss) och knaprade två Alvdeon och en Ipren var sjätte timme. Bråkar man så kan man få Morfin, men detta biter ändå inte på mig, vilket tydligen är vanligt när man har ADHD. De letade efter ett annat preparat, som någon överläkare godkänt, då jag hade så ont – men det var tydligen slut. Istället fick de godkänt att ge mig en rejäl dos med Morfin. Jag var skeptisk, men testade ändå. Det som hände var att jag började må galet illa, men smärtan var kvar.
När inget hjälper och smärtan bara blir brutalare och brutalare och man typ dör av smärta när man hostar, skrattar eller nyser så får man verkligen panik och vill bara fly! Jag minns att jag flera gånger sa till Thobbe ”Jag orkar inte mer smärta nu! Detta är sjukt!” ändå kan jag inte helt idag komma ihåg hur det kändes – vara att det är brutalt och riktigt hemskt!
Samtidigt som detta så befinner man sig verkligen i en bubbla när man är på BB – en riktigt härlig bubbla! Man bara är i det där rummet, matar, byter blöja, sover, äter, fikar, pratar med barnen i telefon samt kollar på mobilen – och dör av smärta!;) Samtidigt så fanns denna enorma harmoni i min kropp! Så mycket känslor samtidigt och jag grät floder!
Hur kunde någon ens tycka att det med allt detta vore rimligt att åka hem och ta hand om två barn till?!
Att bara få vara vi tre i något dygn känns som oerhört viktigt!
På morgonen dagen efter blev Yumi ett dygn och en massa prover togs på henne. Min kateter togs bort och målet för dagen var att kunna kissa samt gå några steg. Vid lunchtid gick jag till toaletten, ca tre meter från min säng, och lyckades kissa. Att kissa efter en förlossning och efter att ha haft kateter gör sjukt ont så jag satt på toa och grät. Att böja sig ned efter ett kejsarsnitt gör brutalt ont. Jag fick hjälp av vårdpersonal att byta trosor och blöja. Thobbe hjälpte mig sedan med detta, trots att jag kände mig obekväm med det, men han sa ”Vi är ju gifta!”
Sedan eftermiddagen dagen innan hade jag enorm klåda på hela kroppen samt höll på att svettas ihjäl! Jag förstod inte varför och när jag nyligen läste förlossningsberättelsen jag skrev för Clary-Mei så upptäckte jag att hade förträngt anledningen även då. Anledningen till denna brutala klåda och att man svettas som en gris är att ryggbedövningen håller på att helt lämna kroppen. Har för mig att de sprutade in något lindrande i min infart i handen (de tog bort ena på morgonen) samt att jag fick någon tablett.
Jag gick lite inne i rummet, men hade svårt att orka samt hålla balansen så vi frågade efter en babybalja att ta stöd av. Tydligen så har de slutat med att ställa in babybaljor på rummet (både Jiro och Clary-Mei sov i sådana på BB) då nya standarden är att sängarna sitter ihop och att bebisen sover i en liten svart låda i mitten av sängen, så vi fick argumentera för att få en balja.
Med hjälp av baljan lyckades vi ta oss till lunchrummet straxt efter kl.13, alltså nästan exakt en timme efter toabesöket. Jag fick då beröm av den personal vi mötte på vägen.
Nu fick jag se hur det ser ut där Thobbe gick för att hämta och värma mat vid varje måltid, samt hämta fika. Det är enormt bra mat på Danderyds sjukhus!!! Tidigare förlossningar har Thobbe fått gå ned till Pressbyrån för att köpa mat, men denna gång fick han köpa mat direkt från avdelningen.
I övrigt fortsatte den brutala smärtan i magmuskler, snitt, livmoder – och nu även brutal kramp i rumpan!
Senare på eftermiddagen den 9e oktober, alltså dagen förlossningen, tog jag en dusch. Denna ”efter-förlossningen-duschen” är så otroligt skön – trots smärta och blod på hela golvet!;) Den gulorangea färgen skrubbades bort och klådan dämpades. Var även skönt att få sätta på sig privata kläder.
Nu blev Yumi 1,5 dygn och fick göra hörseltest samt träffa barnläkare.
Det skojades hela tiden om att hon var så stor ”OJ, hela 4,6kg och 52cm lång, haha!” vi var så trötta på att höra detta!
Jag övade mer på att gå, så att vi skulle kunna åka hem vid lunchtid dagen efter – vilket var mitt och Thobbes mål.
Kvällen avslutades med chips, godis och läsk i sängen, som Thobbe köpt nere på Pressbyrån och så såg vi på Martin Beck Roseanna på telefonen;)
Fredagen den 10e oktober – sista frukosten på BB.
Då kommer de in till oss och säger att de vill att vi skall stanna tills på lördagen istället. Yumis ”hull” som de benämner det, har fått de att fundera på om hon skall börja äta mer än vad hon gör, då de tycker att hon gått ned för mycket i vikt sen förlossningen. De vill därför att vi skall testa att mata henne mer, samt gå på ett extra läkarbesök på lördagen.
Då det är uppenbart att vårdpersonalen killgissar en hel del, om både det ena och det andra, så säger vi Nej till detta. Vi är inte oroliga för hennes ”hull” och kommer hellre tillbaka på ett extra läkarbesök än att stanna en natt till. Dessutom har Thobbes pappa åkt till Stockholm för att hämta oss på BB och Thobbes mamma och syrra är barnvakt dagen ut.
De tar lite extraprover och vi gör oss sedan redo att åka hem. Vi får vänta ett tag på mitt läkarbesök bara – de skall undersöka en öm knöl på magen. De kom inte fram till något gällande knölen. Thobbe fick även lära sig hur han skulle ta sprutor på mig i benen – för likt förra gången, så ville de att jag skulle ta sprutor en gång om dagen i sju dagar för att minska risken för blodpropp, pga mitt BMI (inte alls ålder denna gång, då de släppt den biten).
Tänk om vi hade åkt hem dagen innan, som en vårdpersonal försökte få oss att göra!
Det är numera tradition att svärfar hämtar oss på BB, tar den klassika ”hemgång-bilden” och kör oss hem i vår bil!;) Och som vanligt måste vi först ta en tur till apoteket innan vi kan lämna sjukhuset. Jag behövde hämta ut sprutor.
Trött och med brutal smärta vaggar Thobbe, Yumi och svärfar fram med mig i de enormt långa sjukhuskorridorerna.
Här kände man verkligen att det skulle bli skönt att få komma hem och vi saknade Jiro och Clary-Mei så mycket!!! Vi var också spända på hur de skulle reagera på Yumi.
Svärfar överräckte en otroligt vacker bukett med röda, långa rosor! De var så fina och luktade så gott! Jag blev superglad – älskar att få blommor!=)
Svärfar släppte av oss runt hörnet hemma så att vi kunde gå in på Coop för att köpa mjölkersättning medans han åkte och parkerade bilen. Vi ville inte köpa mjölkpulver innan vi visste vilken sort Yumi skulle tåla. Varken Jiro eller Clary-Meis mage tålde Semper utan de fick NAN för känsliga magar, utskrivet på recept – men Yumi tål Semper, vilket är samma som de har på sjukhuset.
Det är verkligen en speciell känsla att gå denna korta lilla utomhuspromenad med sin nya bebis!;) Sol och ganska så varmt trots den 10e oktober.
Hemma väntade svärmor med kottarna. Svärmor och min svägerska hade städat så fint hemma – det är så otroligt kul att få komma hem till ett fint, välstädat och rent hem när man är nyförlöst – klart bästa presenten så en miljard tack för det!!!<3<3<3
Det är även tradition att svärmor, svägerska och svärfar äter lunch med oss när vi kommer hem från BB. Tyvärr kunde inte svägerskan vara med denna gång då hon hade examination i skolan. Jättetråkigt, men sånt som händer!
Vi gör alltid så att man får välja mat från 3-4 olika restauranger så beställer jag och Thobbe hem mat därifrån till alla. Det är så mysigt att få göra detta tillsammans när man kommer hem från BB. Det blir även ett fint avslut för kottarna som varit med sin farmor och faster dygnet runt medans vi har varit borta.
Vi skålar med skumpa och bjuder på vin och öl.
Jag åt sushi, som vanligt! När jag väntade Jiro så fick man inte äta sushi som gravid, men när jag väntade Clary-Mei och Yumi så fick man det – men jag tog sushi ändå!;) Svärfar tog också sushi. Svärmor tog pizza, som vanligt. Jiro Happy Meal (detta var alltså innan McDonalds valde att ta bort sin vegetariska burgare i Happy Mealen – vilket är så dåligt!). Clary-Mei pizza och det tog nog även Thobbe, vi minns inte haha!
Jiro, som varit med om att få ett syskon tidigare, visste lite vad som komma skall så han förklarade för Clary-Mei och vägledde henne i sin nya roll som storasyskon!;)<3<3<3
De bägge tyckte att Yumi var så söt! För Clary-Mei inleddes en invänjningsperiod av att gå från att vara yngsta syskonet till att både vara stor och liten!<3
Hemma i verkligheten igen! Den enorma, harmoniska känslan satt väl kvar i några dagar till – sedan tog väl vardagsrutinerna över!;)
Två Alvedon och en Ipren var sjätte timme åt jag varje dag i ca tre veckor – något glesare på slutet.
Att bli trebarnsförälder var lättare än att bli tvåbarnsförälder! Jag älskar att vara trebarnsmorsa! Dock så ”glömmer” vården delvis bort en, då de tycker att man ”kan det här”. Jag är van att mödravården ringer en antingen när man fortfarande är kvar på BB eller precis när man kommit hem, för att kolla hur man mår, boka in ett återbesök samt hjälpa en att registrera BVC. Men jag hörde inget på ca sex veckor och kände mig något bortglömd! Sen fick jag en tid som meddelades via sms, men den var jag tvungen att boka om två gånger pga jobb och skola. Fick sedan mitt återbesök två dagar före julafton, elva veckor efter förlossningen – hade då hunnit få mens två gånger och min barnmorska hade hunnit sluta så jag fick träffa någon jag aldrig träffat förut, vilket var lite sorgligt. Är inte riktigt samma sak att träffa någon som inte varit med under resans gång. Men hon jag träffade var snäll och lyhörd och har bokat in en läkartid åt mig då jag fortfarande inte kan resa mig upp ur sängen utan stöd – jag har liksom ingen kontakt med mina magmuskler.
Något annat är att jag saknar känsel från ärret (som sitter vid den så kallade bikinilinjen) och upp till straxt ovanför naveln. Denna lär jag dock inte få tillbaka, men det är galet oskönt när det kliar och man liksom inte känner när man kliar sig, så det slutar liksom inte – kanske det närmsta fantomsmärtor man kan komma utan att sakna en kroppsdel.
Tack för att du läste!!!<3<3<3
Cassandra Solback 