Den 2022-10-20 födde jag mitt och Thobbes andra barn, med planerat kejsarsnitt på Danderyds sjukhus.
Vi blev äntligen tvåbarnsföräldrar och denna gång fick jag uppleva det hela helt närvarande och betydligt tryggare!
Denna gång fick vi i juli reda på att vi fått beviljat kejsarsnitt – vilket är en månad tidigare än med Jiro. Med honom fick vi beskedet i augusti och jag hann aldrig riktigt slappna av och ta in dels att jag var gravid och att vi skulle bli föräldrar. Därför blev jag deprimerad straxt efter förlossningen. Denna gången hade jag i alla fall en månad till på mig att hinna landa efter beslutet. Jiro och Clary-Mei är alltså födda i samma månad med endast tre dagars mellanrum. Jiro den 23 oktober och Clary-Mei den 20 oktober – fast det är fem år mellan dem. Jiro var beräknad till den 1 november och Clary-Mei till den 28 oktober.
Det var även viktigt för mig och Thobbe att barnen skulle få en egen födelsedag, och vi ville helst att det skulle vara mer än en dag mellan dem så att man verkligen hinner landa mellan den enas födelsedag och fixa om på nytt, så att det inte riskerar att bli stressigt på den enas. Vi är därför väldigt tacksamma över att de fick en varsin födelsedag och att det är hela tre dagar emellan!;)
Vi fick alltså veta datum för snittet i juli, men ingen tid. Vår barnmorska såg senare att det stod en preliminär tid i min journal. Tiden var halv åtta på morgonen, så vi ställde in oss på det. Jiros tid var nio på morgonen, men han föddes först kl.12:00 då det blev en del akuta snitt som såklart måste gå före. Jag tycker att det är skönt att ha en tidig tid så att man har lite tidsspann ifall det till exempel dyker upp akuta snitt som behöver gå före – snarare än att snittet blir sent på eftermiddagen/kvällen eller kanske till och med skjuts upp till dagen efter.
De skulle ringa oss om den exakta tiden på tisdagen eller onsdagen (den 20 oktober var en torsdag). Jiros tid fick vi hem per post så att vänta på ett telefonsamtal var lite stressande och nervöst. Tänk om man skulle missa samtalet från dolt nummer och till hur sent på onsdagen kan man egentligen vänta på samtalet?
När de inte hade ringt vid fyra på eftermiddagen på onsdagen så letade jag upp numret till avdelningen och ringde upp. De hade inte glömt bort mig, men hade inte allt klart ännu utan bad om att få återkomma lite senare.
Knappt en timme senare ringde de upp för att berätta att vår tid för snitt var kl.06:45.
Jag ringde direkt till Thobbe, som var på jobbet och jobbade kväll, för att meddela detta och frågade om jag då skulle be hans mamma att sova över hos oss. Vi hade nämligen bestämt med svärmor att hon och min svägerska skulle ta hand om Jiro, hemma hos oss, medans vi var på BB. Svärmor skulle sova hos oss och min svägerska skulle komma förbi om dagarna för att hjälpa till då svärmor inte är så teknisk av sig och kan hantera streamingtjänster och dylikt.
Svärmor skulle ha kommit på torsdagsmorgonen, samma dag som snittet, men då tiden blev redan 06:45 så var det lättare för henne och mindre rörigt för Jiro om hon kom redan på onsdagskvällen. Dock ville hon komma först vid elva på kvällen, men vi skulle ändå inte kunna sova särskilt mycket så det gjorde inget.
Innan Jiro gick och lade sig duschade hela familjen i Descutan och så bytte vi sängkläder, handdukar och sovkläder.
Jag och Thobbe sov inte mycket alls denna natt – vi var både spända över att få ett barn till och så var vi livrädda för att försova oss och missa snittiden, haha! Svärmor sov inte heller särskilt mycket så jag var orolig för om hon skulle orka med att ha hand om Jiro i 2-3 dagar.
Vi gick upp supertidigt för att duscha i Descutan igen. Jag tvingade Thobbe att äta frukost (han ville avstå då jag inte fick äta) – jag fastade. Vi klädde på oss, packade det sista och fixade till det sista i hemmet. Jag passade även på att lägga lite fler golvplattor i köket. Vi hade precis börjat att lägga PVC-golv i köket och hallen nämligen – perfekt sysselsättning att lugna sig med minuterna innan taxin till förlossningen, innan tuppen ens hunnit vakna!;)
Vi kramade och pussade Jiro hejdå och berättade för honom att det nu var ok att krama farmor igen (vi hade förklarat att vi inte fick krama farmor förrän mamma och pappa hade åkt, eftersom att hon inte hade duschat i Descutan). Jiro tog till sig detta och tog informationen på allvar, precis som alltid, men glömde bort att vi hade sagt, innan vi åkte på morgonen, att det nu var ok att kramas igen. Vi fick påminna honom per telefon när vi var på sjukhuset, då Jiro hade sagt till sin farmor att det inte alls var ok att kramas – för det hade mamma och pappa sagt!;)
Vi hoppade in i taxin och åkte till Danderyds sjukhus. Det var inga köer alls så det gick snabbt dit.
På Danderyds öppnade de dörren till avdelningen med ett varmt välkomnande!!!<3<3<3
De tyckte att vi var tidiga (vi var där runt kvart över sex) så vi fick sitta själva i ett eget väntrum en stund, innan de kom till oss.
Mina och Thobbes konversationer, under stunden i detta rum, var verkligen skumma – det märktes att vi var nervösa! Jag tyckte även att jag pratade hur mycket som helst. Thobbe inspekterade någon slags krislåda som stod på golvet och skulle användas på sjukhuset vid kris. Han fotade även soluppgången och jag passade på att göra mina glasögon superrena så att jag skulle se bebisen ordentligt och inte störa mig på fläckar!;)
Kort efter att vi kom in i detta rum så kom de ändå in till oss – flera stycken, så det var svårt för oss två, supernervösa att hålla koll på alla vi hade pratat med, haha!
Men vi var inte beredda på att de skulle ta Covid-19-test på mig. Vi var inställda på att de eventuellt skulle testa Thobbe, men de testade alltså bara mig. Jag blev jättenervös för att vara sjuk och missa min snittid! Så många hade varit sjuka, i både det ena och det andra, i min klass i skolan och flera hade även varit sjuka när de varit på plats. Jag hade varit så försiktig jag bara kunnat och hållit avstånd. Jag tog även tredje och fjärde vaccinsprutan mot Covid-19 under graviditeten – samt vaccin mot kikhosta. Men när en i min närhet, de sista dagarna, hade haft halsfluss så bestämde jag mig för att vara hemma – trots skolans ovanligt stenhårda krav på närvaro i alla lägen!
Jag hade inte varit sjuk, jag kände mig inte sjuk (då hade jag naturligt vis inte åkt till sjukhuset!) och det visade sig att jag var frisk som en nötkärna!;)
Efter alla prover fick jag kläder att byta om till och vi fick ett skåp att låsa in allt i.
All personal var supertrevlig! En sköterska diskuterade Palmemordet med mig (jag hamnar alltid i någon form av politiska diskussioner med folk;) ) och en läkare läste mitt förlossningsbrev som vi hade med oss.
Sedan var det plötsligt dags att gå ned till operation. Jag och Thobbe gick bakom sängen som två personal körde. De vill alltid att man gå ned till operation, då de vill att man rör så mycket på sig som möjligt innan man får bedövningen och sedan inte kan gå på flera timmar.
Nu var vi verkligen nervösa!
Snart skulle vi bli tvåbarnsföräldrar! Hur skulle det bli? Kommer allt att gå bra under förlossningen? Mår bebisen bra och är frisk? Och hur ont skulle allt göra denna gång?
Ryggbedövningen gjorde sjukt ont förra gången, när Jiro föddes! Då lyckades de inte sätta ryggbedövningen förrän på runt sjunde försöket. Det är tydligen trångt mellan mina ryggkotor, så det gjorde så fruktansvärt ont! Jag var sjukt orolig för att det skulle bli på samma sätt även denna gång!
Jag hade även väldigt ont i både snitt och magmuskler i över ett år efter Jiro, så jag var riktigt nervös för smärta när vi satt och väntade.
Slutet av graviditeten hade varit tuff fysiskt med sammandragningar, foglossning och bäckenbottensmärta – men jag var inställd på att detta inte skulle vara något mot den smärta som komma skall.
Här satt vi även för fem år sedan, när vi väntade Jiro, och skulle bli föräldrar för allra första gången!;) Det kändes konstigt att vara här igen. Mycket kändes konstigt denna gång – det konstiga var liksom att det var andra gången vi gjorde detta. Jag vet inte varför det kändes så konstigt av den anledningen. Sedan så kändes det som att allt hade gått så fort denna gång. Bägge gångerna så var jag liksom gravid mellan januari till oktober, men när vi väntade Jiro så kändes det som om jag var gravid i ett helt år – nu hade allt gått så snabbt på något sätt.
Något annat som gick snabbt var att komma in i operationssalen – något vi inte alls var beredda på!
Bilderna ovan togs kl.07:56 – vi hade redan hunnit med en hel del och träffat massor av personal och kort efter att bilderna togs så var det vår tur! Inga akuta kejsarsnitt denna gång.
Bilden på denna mackapär togs kl.08:13. Den stod liksom i ett förrum intill själva operationssalen. Här fick vi träffa ytterligare personal, bland annat en äldre, färgglad kvinna med rökig röst som var hur go som helst! Hon kändes kaxig, men på ett trevligt sätt. Hon var ganska så fysik – lade handen på min axel och klappade mig på kinden. Hon fick mig att känna mig trygg.
Vi fick nu gå igenom slussdörrana och komma in i operationssalen. De gick igenom mina allergier en sista gång och ställde kompletteringsfrågor utifrån mitt förlossningsbrev – till exempel om jag ville att de skulle ge mig bebisen direkt när hen var ute.
Sen var det dags att få ryggbedövningen. Förra gången ville de att jag skulle sitta upp och börja mig framåt. Denna gång ville de att jag skulle ligga på sidan i fosterställning.
Jag lade mig på vänster sida på sängen. Den äldre kvinnan stod framför mig, Thobbe satt bredvid mig och höll min hand och narkosläkaren stod bakom mig. De tvättade min rygg och satte någon slags lokalbedövning (minns inte alls att de gjorde det förra gången), sedan bad de mig att ta ett djupt andetag för att sedan pressa ut ryggen allt vad jag kunde, medans den äldre kvinnan tryckte upp mina knän mot min gravidmage. Det var sjukt jobbigt och svårt att andas och när narkosläkaren började att sticka mig så¨gjorde det sådär fruktansvärt ont igen! Jag skrek och grät och vi gjorde om detta moment flera gånger utan att de fick till ryggbedövningen. Narkosläkaren gav mig mer lokalbedövning – efter att den tagit så försökte vi igen, men det gjorde fortfarande lika ont. Narkosläkaren förstod inte varför lokalbedövningen inte funkade. Men det är inte första gången detta händer mig. Det händer nämligen att just lokalbedövningar inte biter på mig och det är flera läkare som (läkare som antingen själva har ADHD eller som har barn med ADHD) sagt att de sett ett samband mellan personer med ADHD och lokalbedövning som inte funkar.
De började även denna gång att prata om att detta kanske inte skulle funka, vilket gjorde mig ännu mer nervös. Måste man sövas så måste man, men jag vill ju allra helst vara med under mina barns födslar.
Vi fortsatte att försöka och jag kämpade på allt vad jag hade och grät nu ännu mer, då det gjorde så fruktansvärt ont. Jag mosade nästan sönder Thobbes hand, men han klagade inte utan satt istället och sa att jag var duktig och kämpade på bra. Han var så fin!
Precis som förra gången så frågade de honom med jämna mellanrum om han ville ha något att äta eller dricka och om allt var ok. De vill nämligen inte att den man har med sig skall svimma, för då måste de lägga tid och resurser på att ta hand om den personen istället för den som föder. Men Thobbe drack och åt inget även denna gång. Han tycker att det hade varit okänsligt mot mig som fastar och ligger där och föder barn!;)
Mitt i den jobbigaste biten med ryggbedövningen säger någon åt någon att presentera sig för patienten och fram kommer en ung person och presenterar sig med ett killnamn. Det var den enda med killnamn i hela salen, förutom Thobbe då. Den unga personen såg vettskrämd ut när hen tittade upp under min operationsmössa för att presentera sig. Jag sa bara ”Mm, Hej, hej” – jag orkade liksom inte fokusera på att presentera mig artigt i detta läge.
Ryggbedövningen tog och den äldre kvinnan höjde rösten till sina kollegor och sa ”Nu är det bråttom!”, sedan lyfte dem över mig i en annan säng och fixade under mina ben – allt supersnabbt innan jag blev för tung. Sedan kom hon fram till mig, tog mig i handen och sa att jag hade kämpat på superbra!
Nu börjar momentet jag tycker är läskigt – att kolla så att magen är helt bedövad! De sätter upp ett skynke, så att man inte skall se in i sin egen mage, och när skynket är uppe så börjar de med att tvätta rent magen för att sedan kolla så att hela magen är bedövad. Detta gör de genom att dra bomullstussar med kallt vatten på, runt på magen. De frågar vart jag känner att det är kallt och fortsätter sedan proceduren tills man säger att man inte känner något. Men jag blir skitnojig för att jag skall inbilla mig att jag inte känner något, för att sedan gallskrika när de börjar skära i mig! Men precis som förra gången så sa dem att de även nypt mig hårt i magen med tänger, utan att jag reagerat. Blir jag lugn för det? Nej!;)
Jag är rädd för att känna smärta, men nu börjar även det moment som jag tycker är allra obehagligast. Nämligen att jag inte ser eller känner vad de gör med mig där bakom skynket. Jag vill ha kontroll över vad som händer med mig kropp.
Personalen berättar delvis vad de gör, men jag frågar också med jämna mellanrum, samt ber Thobbe att kolla efter. Han försöker få mer info men framförallt så försöker han att lugna mig.
De kontrollerar mitt gamla ärr och konstaterar att det sitter ovanligt långt ned, så de vill kolla om det går att skära i samma även denna gång, utan att riskera att skada urinblåsan. Låter vettigt säger jag!;)
De kommer fram till att det går bra att köra i samma ärr och frågar mig om det är ok att raka bort lite könshår. Jag ger dem tillåtelse och hör hur de startar en rakapparat. Detta känns så obehagligt. Jag minns inte riktigt vilka eller hur många som är där bakom skynket, jag känner inget men jag hör att de rakar mitt könshår. Jag vet att jag inte har några trosor på mig, då de innan bedövningen, bad mig att ta av mig dem – men det är först nu jag inser att de ser mig naken. Detta tycker jag, som varit med om våldtäkter, är fruktansvärt jobbigt – men det är ändå bättre än att tvingas födas vaginalt!
Thobbe sitter och håller mig i handen, samtidigt som han försöker att få mig trygg och säger att jag är så grym och duktig.
Plötsligt så hör jag hur de klipper i mig (detta hörde jag inte förra gången). Jag som är känslig för blod känner mig lite svimfärdig. Jag berättar detta och de på andra sidan skynket frågar om de skall höja musiken. De har tydligen Lugna Favoriter på, men konstaterar att musiken är något för lugn och att det är för mycket reklam. De höjer i alla fall volymen och säger att de snart har kommit igenom alla lager.
Jag har smått panik, blandat med att vara euforisk. Jag är rädd och tycker att det är obehagligt – samtidigt så tänker jag på att den bebis som bott därinne i min mage i hela nio månader, snart kommer att komma ut! Jag blir både förväntansfull och livrädd!
Någon ur personalen, hukar sig ned bredvid oss och börjar att prata om Jiro för att försöka få mig lugn och trygg. Så gullig och jag blir även något lugnare.
Den här bilden är tagen 08:53 – alltså fem minuter innan Clary-Mei föds!
De säger att nu är de framme och att bebisen är redo att tas ut. De frågar om jag är redo, tar ett stabilt grepp om mig och sängen och på andra sidan skynket skriker dem ”Nu! Nu föder du barn!” och precis som förra gången så känns det som om hela kroppen trycks ihop för att sekunden efter bli lättare och jag hör barnskrik! En liten bebis som skriker precis som en katt i slagsmål, haha! Jag börjar att skratta och det gör även de som är på andra sidan skynket – de säger ”Oj, vilka stämband!”.
Torsdagen den 2022-10-20 kl.08:58 föddes vårt andra barn!!!<3<3<3
Alla ropar Grattis – jag och Thobbe börjar att gråta!
Jag blir överöst av känslor och vet liksom inte riktigt vart jag skall ta vägen, men jag ligger ju liksom där jag ligger!;)
Och där är hon – vår lilla Minifis!!!<3<3<3 Jag och Thobbe gråter och pussas!
De frågar om jag vill ha henne på mitt bröst och jag säger Ja. Men någon tycker att de istället skall undersöka henne så de tar med sig henne och Thobbe in i det lilla första rummet, där jag nyss stod och grät när jag tänkte på detta ögonblick!;)
De tvättar av henne, väger, mäter, kollar munnen, tar tempen etcetera.
Samtidigt så ligger jag i operationssalen och hör hur de ”dammsuger” min mage på blod, får dropp och så börjar de så småningom att sy ihop mig.
Jag är själv en stund på min sida av skynket och börjar att tycka att Thobbe och Clary-Mei (vi hade inget namn på henne då) har varit borta ganska så länge nu. Jag har ju verkligen noll tidsuppfattning och utan glasögon sås er jag inte vad klockan på väggen visar och Thobbe har min mobil, då den tar bäst bilder.
Det går förbi någon och jag frågar om allt är ok med min bebis. Det verkar det vara, men hon säger även att hon skall gå och se efter.
Jag hör hur personal säger till varandra att de går vidare till nästa förlossning. De säger ”Grattis igen!” till mig och lämnar operationssalen.
Thobbe har fullt upp med att klippa navelsträngen, bli fotad och att ge vårt lilla barn livets första mat i flaska. En av sköterskorna sa så fint att vår bebis just lämnat Vattenvärlden för att äntra Jordelivet!!!<3<3<3
Här ber dem Thobbe att posea med saxen han klippt navelsträngen med, haha!
När man ser denna bild så förstår man att det är tungt när man är gravid!
Här ser vi bebisen som just legat i min mage, tillsammans med moderkakan som ligger i byttan under henne. Det är så svårt att förstå hur det kan få plats i ens mage! Det är inte konstigt att det känns som att man lärt sig att andas på nytt, direkt efter att man fött med kejsarsnitt!;)
Här är hon – vår älskade lilla Clary-Mei Zoëy Wille Sofhia Linnéa.
Clary efter min älskade mormor, Mei då det är japanskt (Jiro är ju också japanskt), Wille bestämde Jiro och då det är könsneutralt så tyckte vi att det var kul att ha med, Sofhia efter Thobbes syrra och Linnéa som då de flesta tjejer i min släkt (inklusive jag själv) heter det. Fast då var det långt ifrån bestämt att hon skulle heta så!;)
Thobbe tar på Clary-Meis livs första blöja!;)
Han har nu fått vara den första personen i bägge våra barns liv som gett dem mat och blöja!;)
Tillslut kom Thobbe och Claty-Mei tillbaka in till mig i operationssalen igen! Det var så fint att se dem!!!<3<3<3
Jag blev helt slut av alla känslor och ville bara kramas och sova!;)
Man ser hur trött och överväldigad jag är här! Jag kände ett enormt lugn i hela kroppen! Jag klarade det – vi klarade det och vår lilla bebis mår bra!!!<3<3<3
Nu låg jag bara och njöt och kunde låta dem sy ihop mig i lugn och ro!;)
Sen får jag henne äntligen på mitt bröst!!!<3<3<3
Jag känner direkt att jag är betydligt mer närvarande denna gång än förra. Visst blev jag rörd och grät även när Jiro föddes, men då jag mådde psykiskt dåligt under i princip hela graviditeten och då majoriteten av den handlade om att få igenom ett kejsarsnitt så fick jag liksom inte riktigt njuta av att jag väntade barn och hann liksom aldrig förbereda mig på att jag skulle bli förälder. Så allt kom liksom på en gång för mig och det blev inte bra. Tog dessutom tid innan jag förstod i vilken utsträckning det rörde sig om. Jag känner att jag missade Jiros första år, vilket jag är så ledsen för. Därför var det extra viktigt att få ett beviljat kejsarsnitt i ett tidigare stadie denna gång. Vi började att försöka redan innan vi var gravida. Men det dröjde ändå enda tills i juli, innan vi fick det bekräftat. Men denna gång fick vi ändå sommaren på oss att hinna landa i det hela!;)
Här känner jag att jag är lyckligast i världen!!!<3<3<3 Men jag vill hämta hit Jiro!
Jiro tyckte att det var synd att han inte fick vara med under förlossningen. Det hade ju såklart inte gått, men han behövde en hel del förberedelsetid och ville prata igenom saker och ting. Han ville även att vi skulle fota och filma allt (tyvärr så fick man inte filma, tråkigt nog. Vet ej varför.) för att sedan visa upp allt på TVn hemma när vi kommit hem igen.
Här är vi tre – gosar och njuter av tillvaron och livet. Ja, Clary-Mei ligger där, under allt vitt tyg – det är lite svårt att se på en gång!;)
Det tar betydligt längre tid att ”fix i ordning” allt i magen och sy ihop, än att sprätta upp och föda.
Sedan fick vi komma till uppvaket. Här är man så länge som de tycker att det behövs. Dels så kollade de mitt blodtryck, var femte minut eller något sådant, vilket görs automatiskt genom en blodtrycksmaskin. De kollar även temp, andning och puls. Men innan man får åka upp på avdelningen så vill de att man skall kunna röra på benen och lyfta upp dem något. Det kom även två personer från operationen för att med jämna mellanrum kolla till Clary-Meis hudfärg. Resten av personalen hade vi sagt hejdå till och på ett sätt var det sorgligt att göra det – de var verkligen urgulliga!!!<3<3<3 Men det skulle också bli skönt att få komma upp på avdelningen och att få äta lite mackor och dricka saft!;)
Men vi blev kvar på uppvaket en bra stund. Detta då mina ben inte riktigt ville vakna. Under hela förlossningen så hade jag ont i min högra fot. Det kändes liksom som att den var sjukt tung och det gjorde ont när den trycktes mot madrassen – riktigt sjuk känsla och väldigt irriterande, haha! Så kändes det fortfarande, men även fast jag delvis kände min högerfot så ville benen inte riktigt vakna.
Sakta men säkert så började mitt högerben att vakna till liv igen och till slut även mitt vänsterben. När jag sedan kunde lyfta dem bägge och böja benen så fick vi rulla vidare till avdelningen.
På uppvaket fick vi mysa med lite färre sladdar. Thobbe fick en kopp kaffe och jag låg och fantiserade om förlossningsmackorna.
Vi kollade igenom bilderna vi hade tagit och fått hjälp med att ta och Thobbe skickade sedan MMS till nära och kära för att berätta att vi fått en dotter (vad vi vet än så länge) och att alla mådde bra.
Klockan hann bli efter lunch innan vi fick komma upp på avdelningen. Den här bilden tog Thobbe medans han hjälpte en sköterska att köra sängen som jag och Clary-Mei låg i!;)
Vi fick vårt rum, Thobbe gick och hämtade våra saker som låg kvar i skåpet i det lilla enskilda rummet vi satt i när vi kom till sjukhuset på morgonen, vilket i nuläget kändes som en hel evighet sen och som i ett annat liv!;)
Sedan fick vi det efterlängtade ”förlossningsfikat” – ost- och grönsaksmackor med saft och svenska flaggan!;)
Alltså en macka har aldrig varit så god som den är efter en förlossning!;)
Nu börjar allvaret som tvåbarnsföräldrar!;) Men först lite bebisbubbla och ringa hem till Jiro!;)
Vi ringde videosamtal till Jiro, som plötsligt kändes hur stor som helst! Han ville se på bebisen – sedan hade han inte tid att prata längre. Det kändes sjukt jobbigt. Att han inte hade tid var inte alls konstigt, men jag hade så mycket känslor som spökade i min kropp så det kändes jobbigt att han inte hade tid och jag blev rädd över att han plötsligt kändes så stor. Jiro kändes plötsligt väldigt långt borta – nästan som om han vore i ett annat universum. Hormoner är verkligen spännande!;)
Det kändes också så stört att vara tillbaka på BB igen. Mycket var sig likt fast ändå inte. Man är liksom i en egen liten bubbla när man är där så det är svårt att komma ihåg allting efteråt. Jag tycker nästan att man inte ens riktigt ser allt där och då – man är liksom så inne i sitt på något sätt.
Förra gången så såg jag inte mycket alls av avdelningen. Det tåg lång tid för mig innan jag ens kunde ställa mig upp, efter att bedövningen släppt. Denna gång hoppades jag på att allt skulle gå betydligt snabbare. Detta då jag endast fick tre dagars ledigt från skolan. Ja, du läste rätt – tre dagar! Detta var dessutom dag två av tre, då jag behövde vara ledig på onsdagen (dagen innan snittet) för att lämna prover, skrivas in på sjukhuset och sedan börja fasta, packa och duscha mig i Descutan. Den tredje dagen var alltså fredagen, vilket var tur för då fick jag liksom lördag och söndag med på köpet! Men Jiro fyllde år på söndagen så vi ville hem så fort som möjligt, helst redan på fredagen, för att hinna mysa lite vi fyra i vår nya familjekonstellation och för att få fira Jiros femårsdag i lugn och ro.
Jag var så ledsen över att behöva vara stressad över att inte få vara hemma i mer än totalt fem dagar, och då ännu färre dagar med hela min familj, nu när jag mådde så bra! Jag försökte verkligen att inte tänka på detta och istället bara njuta av nuet! Samtidigt så saknade jag Jiro något fruktansvärt och kände mig hemsk som dessutom behövde hålla på att maila om en skoluppgift, mitt i allt, som skulle in på tisdagen veckan efter. Hade jag pluggat på universitet eller högskola så hade jag haft rätt att plugga på distans och även kunnat ta föräldraledigt, såhär efter förlossningen. Folkhögskolor bestämmer själva hur de vill lägga upp saker och ting och min skola godkänner inte distans alls – oavsett vad, utan är stenhårda med fysisk närvaro. Tanken på att redan på måndagen behöva sätta mig i bilen för att åka till skolan var orimlig att tänka – hur skulle det liksom gå till, helt nyopererad och nyförlöst? Det kändes så elakt mot mig själv att göra det, men jag hade liksom inget val. När vi fick Jiro så var jag visserligen bara hemma i tre veckor, innan jag återgick till jobbet på 100 procent igen. Men det var liksom något som jag och Thobbe själva hade beslutat och jag hade min chefs fulla stöd att få jobba hemifrån hur mycket jag ville, så länge jag skötte mitt jobb och följde alla deadlines med tidningarna!
Dessa känslor blandat med att vara lyckligast i världen, krockade liksom och jag visste inte riktigt vilket ben jag skulle stå på. Jag grät en hel del. Känns sorgligt att skriva om detta i min förlossningsberättelse, som annars är så jävla positiv och lycklig – så nu släpper vi det!;)
På avdelningen och myser i vår bebisbubbla. Här matar jag lilla Clary-Mei för första gången i mitt liv. Jag har, även denna gång, valt att inte amma och fick tabletter för att stoppa amningen direkt när vi kom upp på avdelningen. Ett annat sätt är att linda brösten, men jag får panik av bara tanken på det, så det var liksom inte ett alternativ. De tabletter jag fick, valde jag även att ta när Jiro föddes, men numer så försöker man tydligen att inte ge dessa tabletter. Detta då flera fått jobbiga biverkningar av dem, men då jag inte fick några biverkningar alls förra gången så stod jag på mig och fick till slut beviljat att få dessa tabletter även denna gång och det är jag så glad för!
Jag fick inga biverkningar den här gången heller och det har bara runnit lite vid några tillfällen.
Åh vad jag njöt här! Allt hade varit perfekt om bara Jiro också hade varit med. Samtidigt så var det nog bra och välbehövligt att få vara bara vi tre såhär i början. Trots att vi gjort detta en gång tidigare så glömmer man ju massor – samtidigt så kände jag mig så sjukt stark och trygg i min roll som mamma!;) Härlig känsla! Något som sedan släppte ganska så snabbt hemma, tyvärr – nu är jag bara livrädd för att förlora henne!
Jag trodde att det var något fel på värmen/ventilationen i vårt rum. Jag ville helst av allt vara helt naken då jag höll på att svettas ihjäl och bad Thobbe att stänga av elementen och öppna fönsterna. Jag kund verkligen inte förstå hur han kunde ha en massa kläder på sig utan att svettas ihjäl! Först flera timmar senare sa en sköterska till mig att det var vanligt att svettas på detta sätt när ryggbedövningen började släppa, haha!
Här njuter jag av ännu mer saft och Toblerone!;) Den var sjukt god – avslutade med att slicka på fingrarna!;)
Jag har ännu inte full känsel i benen här och kan alltså varken stå eller gå.
Jag läser och skickar mail, samt tackar för alla grattis på Facebook och Instagram – tusen tack till alla som har hört av sig och för alla presenter vi har fått!!!<3<3<3
Jag småsov lite på uppvaket – nu var det Thobbes tur att få sova. Han var ju dessutom den som var tvungen att gå iväg till köket för att hämta och värma ersättning, hämta och värma mat till mig, gå och köpa och värma mat till sig själv, samt byta alla blöjor på Clary-Mei.
Jag minns inte varför ingen fick besöka oss på BB när Jiro föddes för fem år sedan, men denna gång så fick ingen besöka oss på grund av Corona. Visst ligger man kvar på BB i flera dagar så hade jag gärna velat ha besök och jag kan förstå att man vill det om man är själv – hade ju också varit mysigt om Jiro hade fått hälsa på, men annars så tycker jag ändå att det är skönt att få vara lite ifred på BB och ses hemma sedan istället!;)
Såhär såg min mage ut kl.13:06 samma dag som snittet. Den är alltså typ hälften så stor som precis innan snittet. Jag tycker att det var jättefint att personalen stannade upp för att visa mig magen, bakom skynket, så att jag fick se den en sista gång. De lyfte liksom på skynket och sa ”Nu är det sista gången du får se denna gravidmage” så titta ordentligt nu, sedan fick jag titta på den i lugn och ro innan de började med snittet. Jag hade inte ens tänkt på det denna gång. De var verkligen måna om att allt skulle kännas bra och att man inte skulle känna att man missat något!!!<3<3<3
Den traditionella baljbilden!;) Gosefiguren köpte Thobbe och Jiro dagen innan förlossningen!;) Jag fick en gosefigur när jag föddes så för mig var det en självklarhet att Jiro skulle få ett och nu då även Clary-Mei. Numer har de även små babycribs till bebisbaljorna, så att dem blir lite mer mysiga att ligga i!;) Det hade dem inte för fem år sedan när Jiro föddes.
Clary-Mei i sitt livs första kläder!!!<3<3<3
Min vegomat!;) Det visade sig att de hade glömt/tappat bort min allergilista/matlista, vilket var lite konstigt eftersom de ringde till mig så sent som bara några dagar innan förlossningen för att dubbelkolla mina allergier. Men de hade så mycket att välja på så det löste sig ändå och om det inte hade gjort det så hade de specialbeställt mat till mig!;)
Här sitter jag och äter i sängen, medans Thobbe sitter i ena fåtöljen vid bordet och äter med Clary-Mei i baljan!;)
Minifisen!!!<3<3<3
Jag var ju som sagt var något stressad av att behöva vara tillbaka i skolan igen om fyra dagar, alltså måndagen efter förlossningen. Så jag kämpade på en hel del i hopp om att få åka hem dagen efter, på fredagen. En sköterska sa till mig ”Kom ihåg att du precis genomgått en stor operation och att du har fött barn! Du får vara trött och du får ha ont!”.
Till skillnad mot förra gången så reste jag mig upp samma dag som förlossningen. Då behöver man dock bara stå upp och försöka ta ett steg medans en sköterska håller i en. Men senare på natten och morgonen så vandrade jag runt i rummet och försökte få igång kroppen lite. Men jag mådde sjukt illa varje gång jag gick omkring.
På förmiddagen dagen efter, alltså på fredagen, togs katetern bort och jag skulle då lära mig att gå på toa igen – sedan skulle jag försöka att få igång magen igen. Det tog en hel vecka innan jag kunde bajsa förra gången och första gången jag gjorde det så grät jag av smärta. Denna gång fick jag någon medicin som hjälpte till.
Jag hade ett tydligt mål i sikte – att få åka hem så tidigt som möjligt, för att hinna få umgås och mysa med min familj och för att få fira Jiro ordentligt på hans födelsedag!
Här har jag fräschat mig en smula upp – borstat håret och tänderna, tvättat ansiktet och satt på mig smycken. Jag ville även ta en dusch, men det ville de inte att jag skulle göra förrän jag kunde kissa ordentligt. Varför vet jag inte, men då började jag att fokusera på det istället!;)
Mina älsklingar!!!<3<3<3
Jag tror att jag kom till köket under tredje dagen på BB förra gången – detta är alltså på fredagen, dagen efter förlossningen.
Nu kunde jag kissa igen och hade gjort det några gånger så snart skulle jag få gå och duscha!;)
Här står jag inne på toaletten och kollar på min mage och på snittet.
Jag duschade, gick lite till (inte särskilt långt) – det var superskönt att få duscha och få ta på sig privata kläder igen, men nu kom magsmärtan från helvetet! Fy fan vad ont jag fick! Jag bad om extra värktabletter (åt redan två Alvedon och en Ipren var sjätte timme – vilket jag för övrigt gjorde enda tills för ca en vecka sedan). Jag fick då morfintabletter, men de bet inte på mig, vilket kan vara vanligt när man har ADHD, enligt en del läkare. Till slut fick jag värmekudde (det var kö till dem) så då låg jag med den så länge det gick.
Vi frågade om vi fick åka hem till middagen, men det fick vi inte. De sa att de tyckte att jag hade gjort enorma framsteg, men de ville kolla min livmoder och mina värden lite till, samt ta fler prover på Clary-Mei. De sa att jag eventuellt kunde få åka hem på morgonen dagen efter. Vi sa då att vi ville åka vid lunchtid, så att Thobbes pappa kunde hämta oss.
Här äter vi frukost! Danderyds sjukhus har sjukt bra och fräsch mat!;)
Sedan gjorde vi oss redo för att åka hem. Men det dröjde innan de hade tid att kolla allt de ville kolla innan vi fick åka hem på lördagen och egentligen så tyckte de att vi skulle stanna en dag till, men jag ville hem!
Efter alla undersökningar så fick vi åka hem och fick också en tid för återbesök på måndagen.
Vi sa hejdå till alla och tackade så mycket för allt!
Precis som när Jiro föddes så hämtade svärfar oss med vår bil och tog denna typ av bild på oss med den nyfödde!;)
Svärfar var den första närstående som både Jiro och Clary-Mei träffade i livet!;)
Vår första lilla promenad ute med Clary-Mei i liggvagnen (Jiros gamla) – påväg från bilen och hem!;)
Alltså känslan jag hade i kroppen här (förutom all jävla smärta då, haha!) är obeskrivlig!;)
Här är första bilden jag har på Clary-Mei hemma och första bilden på när Jiro inspekterar sitt syskon!;)
Han kändes faktiskt ännu större nu när vi kom hem, hur det ens är möjligt. Precis som om han vuxit flera år och decimeter på bara tre dagar, knappt!
På vägen hem så beställde vi mat till mig, Thobbe, Jiro, , svärfar, svärmor och svägerskan som Thobbe hämtade upp på vägen, medans jag väntade utanför med Clary-Mei och svärfar parkerade vår bil. Vi alla skulle äta lunch hemma hos oss (lunchen blev något senare än vi hade tänkt då det tog ett tag innan vi fick lämna sjukhuset) och skåla i champagne, innan alla åkte hem och vi fyra skulle få mysa och rå om varandra (resten av dagen) och sedan få fira Jiro i lugn och ro dagen efter.
Alla fick välja vad de ville äta så det blev väldigt blandat!;) Själv åt jag grillad lax-sushi och lade även till kallrökt lax (som jag saknat som en galning) från mataffären.
Det var sjukt mysigt och så härlig stämning! Efter maten och champagnen blev det tårta, vin, öl och kaffe. Vi tittade även på alla bilder och de klipp vi hade från förlossningen, på TVn – precis som Jiro önskade!;)
Min svärmor och svägerska hade gjort det så sjukt fint och fräscht hemma så jag blev så sjukt glad och tacksam och alldeles rörd när jag tänker på det – så kul att komma hem till!!!<3<3<3
Efteråt tog Jiro sin stol och ställde bredvid Clary-Mei, satte sig på den och höll hennes hand. Så fint att jag smäller av!!!<3<3<3
Kärlek!!!<3<3<3
Här ligger Clary-Mei i sin egen säng för allra första gången.
Familjen Solback Karlsson har nu blivit fyra i familjen!
Tack för att du läste!!!<3<3<3
Cassandra Solback 