Livet…

Jag känner mig så sjukt nere, nästan deprimerad. Det e ett läskigt återseende. Det var så länge sedan jag var deprimerad nu. Ett och ett halvt år sedan. Det kanske inte låter som så länge, eller kanske inte e så länge. Men för mig e det länge. Men nu e jag låg igen, men jag vet inte riktigt varför. Men det e kanske därför jag sover så mkt just nu. Först var jag orolig för att jag skulle vara gravid igen, men det var jag inte.
Om jag tänker efter så får jag en teori om varför jag känner som jag gör nu. Jag vet ju vad jag längtar efter, drömmer om, och näst intill trånar efter. Nu pratar inte jag om jobb, fackligt arbete etc etc. Visst har jag en oerhörd längtan där med, till att få komma vidare, utvecklas och klättra rent karriärmässigt, och självfallet hjälpa folk. Visst känns det som att det står lite still på den fronten just nu, inga stora fall att lösa, inga stora förhandlingar att försöka vinna, inga stora utbildningar etc etc. Och det finns en längtan inom mig att få syssla med detta. Men det e inte det jag pratar om. Jag pratar om en mkt större och inre slags längtan. En längtan som gäller livet på ett helt annat sätt…

Jag pratar om äktenskap och familj!…

Jag har längtat SÅ länge nu! Enda sedan man var ett litet barn så har man drömt om att gifta sig. Drömt om att få ha ett riktigt sagobröllop! Jag drömmer fortfarande om det! Det skall vara stort, och väldigt romantiskt. Det skall vara ett kyrkligt bröllop, fast ett rockigt sådant, med svart brudklänning etc. Jag har allt färdigplanerat kring mitt bröllop. Vilken kyrka, hur klänningen skall se ut, vilka som skall vara brudtärnor och hur deras klänningar skall se ut, hur kyrkan skall vara dekorerad, dresscode, musik och kören samt klädsel, vilken präst, hur överlämningen skall ske, färdmedel ifrån kyrkan, vilken festlokal det skall vara, hur tårtan skall se ut, hur brudgummen skall vara klädd, etc etc. Det enda jag inte har klart inom detta område är mannen. Vem kommer att bli min man?
Barn har jag längtat efter sedan jag var tolv år. Jag var då nära på att bestämma mig för att skaffa barn och försöka att göra det till verklighet, men som tur var så ändrade jag mig. Men enda sedan dess så har jag längtat varje dag. Jag har varit gravid tre gånger i mitt liv, vad jag vet. Första gången var med en kille som aldrig skulle ha tagit sitt ansvar, och skulle därmed heller troligtvis inte ha varit en sådan bra far. För det e något som e jätteviktigt för mig! Jag vill att mina barn skall vara trygga och älskade, och att de skall känna att de har sina föräldrars stöd i saker och ting. Jag vill att mina barn skall växa upp på ett annat sätt än vad jag gjorde. Barndomen e så sjukt viktig för framtiden! Och iom detta så blev det abort med den här killen. Det var ett sjukt jobbigt beslut, men det var nog det bästa. Så då gjorde jag min första abort, som nog också var den jobbigaste av de jag har gjort. Jag var så gravid den här gången, det både kändes och syntes. Och jag gick in i graviditeten en bit.
Och lite mer än ett halvår senare så blev jag gravid igen. Den här gången med en annan kille, som jag var så sjukt kär i. Den här gången ville jag verkligen behålla barnet, men det blev missfall. Och på ett sätt så var väl det bra, eller vad man skall säga. För denna kille tog droger, och hade en tjej till. Kärleken e blind, men denna gång bestämde naturen åt mig.
Och så för ett halvår sedan (ett halvår efter missfallet) så blev jag gravid än en gång. Det har varit mkt graviditeter nu, på så kort tid. Och jag som sedan tolvårsålder, har trott att jag inte kan få barn. Det har liksom aldrig hänt tidigare, och därmed har jag blivit så sjukt nojig. Men den här gången så var det med en ung kille. Den korta tiden innan så hade han pratat en hel del om barn och att han gärna skulle vilja bli pappa, ”Händer det så händer det”. Jag misstänkte att det inte skulle vara så, och när det sedan blev så, så visade det sig att jag hade rätt. Så det blev abort där med. Nu, ett halvår senare, så drömmer jag fortfarande om barn, precis lika mkt. Skillnaden nu e väl bara att längtan tom har gjort så att jag har ont i bröstet. Men på något sätt så har jag backat lite i frågan ändå. Jag vill flytta, gifta mig, och bli ombudsman först. Men det känns som att det e bråttom och jag känner mig sjukt stressad! Jag vill ju alla dessa grejor nu på en gång! Hur länge skall jag orka med den enorma längtan och frustration på dessa områden?! Och iom detta så blir jag på något sätt förvirrad, och smått deprimerad. Och det blir inte bättre av att veta att ens egen kull (som jag aldrig pratar om), gifter sig och bildar familj, en efter en. Det gör mig ännu mer stressad, frustrerad, och tom arg och besviken! Vad hände egentligen?! Jag påbörjade ju allt innan dem! Om man skall ta det ifrån töntig nivå…jag var först med att få mens, först med att skaffa äldre kille och utvidga det området, först med att flytta hemifrån, först med att bli sambo, först med att förlova mig…Och där någonstans så bröt jag med allt och började ett nytt liv, MITT LIV. Jag blev singel, bodde själv, skaffade nya vänner. Och under årens lopp så har jag letat efter den stora kärleken, men tyvärr hakat upp mig på idioter som istället har fått mig att må dåligt. Men jag har sett det som erfarenheter, och i bakgrunden fokuserat på att bli stark i mig själv. Att vara självständig e A och O för mig, så jag har jobbat så mkt jag har kunnat, ibland på flera jobb samtidigt, flyttat runt i Sthlm och bott på olika sätt, t.ex i kollektiv. Och sedan köpt bostadsrätt där jag helst velat bo. Lite koll på sin ”egen kull” har man haft hela tiden. Mamma har haft en tendens av att springa på den ena efter den andra. Och när Facebook kom så har man ”haft koll på det sättet”. Och trots vuxen ålder, så har, konstigt nog, de flesta av dem bott hemma väldigt länge. Det har i sin tur gjort att jag inte känt mig lika stressad på något sätt. Men en trend verkar nu vara att man PANG, gör allt på en gång! För helt plötsligt, ifrån ingenstans, så gifter de sig, flyttar hemifrån och blir sambo, och skaffar barn på en gång! Hur fan gick det till?! Det känns lite som om de alla har väntat i sitt lilla fort, på att en prins skall komma och rädda dem. Och konstigt nog så blir de flesta av dem räddade. Kring det här så känner jag på två sätt… Jag vill inte vara beroende av någon annan, jag vill kunna klara mig själv, vara självständig, och ha mitt. Kan kanske låta tråkigt, men av erfarenhet så vet jag hur det e att sedan stå där på gatan och inte veta vart man skall ta vägen. Och vem fan har i dagsläget råd att köpa ut den andre?! Visst måste man släppa lite på dessa ramar till sist, men inte på en gång. Det är jätteviktigt för mig! Jag tror också att det e viktigt att få ha haft sina lägenheter, sitt eget hem, där man bestämmer allt helt själv, och får inreda precis hur man vill. När jag blev sambo på riktigt, för första gången, så hade jag aldrig bott själv innan. Jag och min dåvarande hade enormt olika stilar, och kom inte alls överens om hur det skulle se ut hemma hos oss. Detta gjorde att jag aldrig riktigt trivdes med vår inredning, och jag nästan längtade efter något eget att få inreda. 

Men det här får mig även att känna mig sjukt stressad, och nästan lite misslyckad! Visst, jag har massor av vänner (i 4o-årsåldern, som de flesta är), som inte har barn. Men de flesta av dem vill ha barn. En del av dem har ganska nyligen träffat någon som de trivs med, och allt kanske sker PANG för dem med, vem vet. Men på något sätt så känns det lättare att ”ta”. Då skulle jag bli glad för deras skull, de är mina vänner och jag vill att de skall vara glada och lyckliga! Men när det gäller ”min egen kull” så blir jag bara stressad och deppig. De e inte mina vänner, bara några i mitt förflutna, men på något sätt så e de ändå nära mig, vi tillhör samma kull, trots att vi inte längre känner varandra, har olika liv, och e väldigt olika. Dem fick mig att må dåligt då, och dem får mig att må dåligt nu. Det var jag som stack, flyttade iväg, bytte umgänge, blev sambo, förlovade mig, och skaffade ett nytt liv. Och sedan köpte lgh där jag själv ville bo. Nu har de helt plötsligt kommit ifatt mig! 
Tidigare så har jag på något sätt ändå trivts ganska så bra. Jag har ett jobb, två nu tom. Det ena jobbet e något jag verkligen brinner för och vill utvecklas inom. Jag har mitt liv där ingen vet något om mitt förflutna, vilket e väldigt viktigt för mig. Jag min lgh på söder där jag stormtrivs. Jag har haft min trygghet!
Men nu så känner jag mig bara misslyckad! Jag flyttade hemifrån när jag var 16, det var ett tag sedan! Men vad fan har jag gjort under alla dessa år?! Hur långt har jag egentligen kommit?! Jag har bott i nästan alla stadsdelar i Sthlm, och i en del förorter. Jag har varit sambo tre gånger, förlovad en gång, varit med barn tre gånger, jobbat och pluggat, och träffat rötägg efter rötägg. Men vart har jag kommit med allt detta?! Visst jag har fått en jävla massa erfarenheter, och jag har varit tvungen att kämpa och jobba med mig själv för att en dag försöka kunna må bra, iom rötägg i nutid och i dåtid, samt all skit som hände mig som barn och tonåring. Men nu då?! Nu sitter jag här i min tredje bostadsrätt på söder, som jag fortfarande tycker e för liten, med en katt ifrån ett tidigare förhållande. Visst jag älskar denna underbara katt! Men jag vill flytta, men det går inte, det har mitt ex fixat så fint! Det e min lgh, men ändå e jag fast, och kan inte själv besluta om jag vill sälja och köpa större eller inte. Iom honom så kan jag heller inte ta körkort, det har aldrig legat i mitt intresse, men tydligen så behöver man det inom Handels! Men jag har äntligen träffat en urgullig kille som jag e förlovad med och som bor hemma hos mig. Vi bägge har bostadsrätt så vi skulle ju kunna sälja och köpa större tillsammans, men NEJ! Det kan jag kanske gå med på om några år! Skall vi tillsammans flytta till större så skall det vara min lgh! Jag vill inte vara beroende av en till karl! Utan går det åt helvete så skall jag kunna klara mig själv, utan praktiska problem! Och tyvärr, även fast vi e förlovade så tror jag inte att vi kommer att komma så jättelångt. Det känns hemskt att säga så, men lite realistisk måste man va. Han e ung, flyttade hemifrån i höstas, men har knappt bott där. Det går tydligen jättebra att som tjej bara kasta sig in i saker och ting PANG bom, utan tidigare erfarenheter. Men som kille e jag inte riktigt lika säker på att det fungerar lika bra. Dessutom så har jag själv varit i den där situationen/fasen då man blir nyfiken på vad livet mer har att erbjuda på annat håll. Så intressant var det inte, men man måste nog själv få inse det…
Vi får väl se hur det hela ”slutar” helt enkelt! Men just nu så känns det bara oerhört mörkt på alla fronter, och jag önskar att jag kunde ha möjlighet att styra och hjälpa saker och ting på traven lite grann. Åtminstone på några punkter, men det känns ganska hopplöst, och jag vill bara fly innan allt brakar! Men att börja om helt ifrån noll, på alla jävla punkter, känns inte alls lockande och e inget jag tänker göra. Jag får väl helt enkelt gå igenom skiten istället. Men det känns riktigt tungt, och jag blev väldigt berörd, fast på ett ledsamt sätt, häromdan då jag på Facebook såg att en tjej, som var min bästa vän under gymnasiet, har blivit mamma. Jag skäms över att inte känna 100%:ig glädje för henne. Men hela situationen e så fruktansvärt skum! Snubben hon fick barn med, och som hon gifte sig med för ett tag sedan, e en snubbe som sprang efter mig i några år. Jag visste inte om jag kunde ta honom på allvar, och tog därmed inte heller reda på om jag själv var intresserad, så jag höll honom på avstånd. Men så en kväll, så dök han upp på krogen där han visste att jag var. Den kvällen var jag ute med den här tjejen som jag fortfarande stod väldigt nära. När det började närma sig stängning så drog jag vidare på annat håll, och hon vågade inte åka hem till sig då hon bodde hemma, så hon följde med honom. Jag och den här tjejen gled ifrån varandra, men har haft lite kontakt någon gång om året. Men så fick jag se, förra sommaren att hon hade gift sig. Och det chockerande var att det var med den snubben. Jag blev lite ledsen över att jag inte hade blivit bjuden, men situationen kändes väldigt skum. Straxt efter så tog hon bort mig på Fb, men inte han. Och nu har de barn, och jag visste inte ens att hon var gravid. Det gjorde mig också ledsen, att jag inget vetat. Och samtidig förvirrad över hur våra små vägar av val kan ändra livets gång bara så där. Jag blev även mer deppig…

Det e iaf skönt att veta varför man mår dåligt. Det värsta som finns e att inte kunna sätta fingret på det. Frågan e bara vad fan jag skall göra åt det! För nu står det verkligen still på alla punkter!

Men det sägs ju att man skall leva i nuet, och idag så firar jag och min pojke ett halvår. Men iom den korta tiden så innebär det att vi får vänta på att kunna gå vidare med oss. Det vill säga att jag får vänta ännu längre än jag redan gjort, medans han precis e i början av något nytt. Vänta e det värsta jag vet, men trygghet och logistik e och andra sidan oerhört viktigt för mig! Men hittills så har vi iaf förlovat oss;)

En dag skall jag vara ombudsman och ha ett rockigt Svensson-liv! Jag skall bo i en etagelägenhet här på Folkungagatan, ha ett riktigt rockigt, stort, kyrkligt bröllop, ha 1-2 barn, och köra HD!;)
Vi får se när det blir, hoppas bara att det inte dröjer allt för länge! Men snart e det vinter igen, då vet jag att jag kommer att må mkt bättre, det gör jag alltid!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s