Vissa kallar det för ”känslomänniska”, vissa för synsk, och andra för hsp (Highly Sensitive Person). Jag vet inte vilket jag själv föredrar, jag vet bara hur det känns!
När jag föddes så sa min gammelmormor (som egentligen är min farmors mamma), att jag var synsk. Hon sa att hon såg det på en gång, och sedan så pratade hon med mig om det under min barndom. Jag visste inte riktigt vad det var, eller vad hon menade, men jag visste att hon var synsk. Hon sa att jag kunde se och känna saker som ingen annan kunde, och att hon såg och kände att jag kunde göra det starkt. Min farmor kan också det. Efter att min gammelmormor dog så tänkte jag inte så jättemkt på det där, bara nån gång i tonåren då jag funderade kring det hela, men sedan så la jag det åt sidan igen. Men i tonåren så sa min morbrors fru att jag var en ”känslomänniska”, hon sa att jag kände mkt mer än många andra msk, och att hon visste det för att hon också var sådan. Samma sak fick jag höra av en äldre kompis som jag hade i början av 20-årsåldern. Men det e väl egentligen inte riktigt förrän nu som jag har fattat att det inte e något fel på mig, och varför jag känner som jag känner. Men jag väljer att inte sätta ord på det. Det räcker med att jag nu förstår vad det hela handlar om, och att jag har det på papper. För det e alltid viktigt när man bor i Sverige, ALLT skall alltid finnas på papper som ett bevis på att man inte ljuger! Idag räcker det inte med att säga att man e troende!=P
Många gånger, i många år, har jag trott att jag har varit inbillningssjuk eller nåt. Men när jag under min ADHD-utredning fick bevisat att min Emotionella intelligens e långt över normen, så blev jag lite lugnare. Det jag pratar om är en massa känslor, ett helt hav, som hela tiden (nästan iaf) flödar runt inom en och det är ibland jävligt svårt att organisera dem, och veta vem av dem man skall lyssna på. Tänk dig en äng full av höstlöv i alla möjliga färger som fladdrar runt till höger och vänster, upp och ner, i olika fart. Ängen är min kropp, och löven alla känslor i den. Eller, har ni sett ”Bruce den allsmäktige”? Gillar egentligen inte själva den grejen, men det är ett bra exempel…när han ”blir Gud” så hör han vad alla tänker/ber om, och det bara ekar i hans huvud och han vet inte vad han skall lyssna på. Tänk er att det e precis så, fast med känslor. Och det kan vara riktigt jobbigt ibland!
Ibland kan jag börja gråta av att t.ex se en plastpåse flyga förbi på gatan. Det kan verka helt sjukt, men för mig kan en sån sak ge mig så sjukt mkt känslor. Den där plastpåsen visar sin skörhet, den blottar sig helt naken och tom, och bara svävar förbi, och låter vinden få styra dess öde.
Ibland så är det verkligen som för Bruce. Mitt inre blir attackerat av miljoner med känslor samtidigt, och jag vet inte vilken av dem som jag egentligen känner, och känner då istället allt på en gång, och börjar att må dåligt. Då går jag oftast och sover, för att försöka att bli av med det hela. Men då vaknar man istället av en extrem ångest, för något som man inte har gjort, tagit tag i, fast man vet inte riktigt vad det är, bara att folk är besvikna på en.
Ibland kan jag börja gråta av att t.ex se en plastpåse flyga förbi på gatan. Det kan verka helt sjukt, men för mig kan en sån sak ge mig så sjukt mkt känslor. Den där plastpåsen visar sin skörhet, den blottar sig helt naken och tom, och bara svävar förbi, och låter vinden få styra dess öde.
Ibland så är det verkligen som för Bruce. Mitt inre blir attackerat av miljoner med känslor samtidigt, och jag vet inte vilken av dem som jag egentligen känner, och känner då istället allt på en gång, och börjar att må dåligt. Då går jag oftast och sover, för att försöka att bli av med det hela. Men då vaknar man istället av en extrem ångest, för något som man inte har gjort, tagit tag i, fast man vet inte riktigt vad det är, bara att folk är besvikna på en.
Och så har vi det här med att läsa av folk. Det gör jag HELA tiden, vare sig jag vill det eller ej! Men då kommer nästa problematik, hur säger man att man vet hur en annan person känner/tycker, utan att verka påflugen eller en översittare?! Det e jättesvårt! Men jag brukar köra med trick-frågor för att få fram det hela, men om det e något alldeles för jobbigt, så får jag istället panik, lämnar rummet och får ångest istället.
Och ibland så vet man vad någon känner, innan han/hon själv vet det, den situationen e riktigt hemsk! Speciellt när det gäller kärlek! Man vet att personen gillar en, men han vet inte själv det ännu. Så då har man valet; antingen så blir jag först sårad, eller så backar jag så länge. Men att säga det man känner/vet är ingen bra idé, hur ofta har man inte fått höra att man e läskig, och folk nästan sprungit ifrån en pga det!? Eller hur kul är det att veta/ha sett/listat ut att ens partner snart kommer att ”tröttna”, eller kanske inte nu, men om ett tag och har påbörjat den proceduren, men vet inte själv om det än. Ska man då stanna kvar, eller springa för att göra lidandet kort?! Och hur kan man vara säker på att man verkligen har rätt? Det läskiga är, att det e väldigt sällan man har fel! Jag tror att detta är en av anledningarna till att jag led av tvångstankar/beteende i min barndom/början av tonåren. Jag blir livrädd när jag får för mig att någon skall dö, för det kan ju vara sant! Jag visste när min morfar skulle det, och fick en rejäl utskällning av min mamma. Men tyvärr så hade jag rätt!
Ni kanske tycker att detta låter som ”Hokuspokus”, men så är det inte! Glöm inte bort att psyket är sjukt stort och invecklat! Och det är sällan något man skryter om, tvärtom! För faktum är att det är riktigt jobbigt många gånger, de flesta av dem faktiskt! Och sjukt svårt för andra att förstå! Därför pratar jag väldigt sällan om detta! Jag vill inte att någon skall tänka ”Vem fan tror hon att hon är”, jag blir så ledsen när jag känner att någon tänker så!
Och ibland så blir allt som i en film. När jag e på ställen med mkt folk så tycker jag att det e jättejobbigt många gånger. Krogen t.ex. Den e fylld av msk, hög musik, och miljoner med tankar. Ibland blir det för mkt i huvudet, och ibland blir jag förvirrad av att det e ”tyst”.
I hela mitt liv så har jag trott att jag har varit störd pga detta! Nu vet jag att det inte är så, men det e fortfarande ”skämmigt”. Och det tar upp väldigt mkt av en, väldigt mkt ”datautrymme”=P. Och iom detta så har jag fått lära mig ganska så ”normala” saker, med hjälp av inlärning och inspektion på andra. Som t.ex hur man rör sig. ”Ni andra” bara är och lever. Så funkar det inte för mig. Jag måste lära mig hur man gör, och hur jag skall hantera allt detta. Och något som ”vi” måste lära oss, är att inte säga för mkt! Det har varit en stor läxa för mig! För säger man för mkt om sådana här saker, så blir man inte trodd i något man pratar om. Och jag har mkt att säga, många åsikter, som jag vill att folk lyssnar på och tar till sig.
Hela den här grejen e väldigt jobbig, och jag vet inte riktigt vad den skall vara bra för. Men jag har faktiskt användning för den på ett område, och det är när jag förhandlar! När jag förhandlar, eller gör något annat viktigt som ligger i mitt intresse, så går jag alltid in i en roll. Utan mina roller så skulle jag inte överleva. Då kan jag utesluta jättemånga känslor, och endast fokusera på dem som är viktiga för just den rollen, som t.ex motparterna i en förhandling. Minsta lilla rörelse, andetag, känsla, ALLT, snappar jag upp och analyserar, och får sedan stor nytta av det!
Hela den här grejen e väldigt jobbig, och jag vet inte riktigt vad den skall vara bra för. Men jag har faktiskt användning för den på ett område, och det är när jag förhandlar! När jag förhandlar, eller gör något annat viktigt som ligger i mitt intresse, så går jag alltid in i en roll. Utan mina roller så skulle jag inte överleva. Då kan jag utesluta jättemånga känslor, och endast fokusera på dem som är viktiga för just den rollen, som t.ex motparterna i en förhandling. Minsta lilla rörelse, andetag, känsla, ALLT, snappar jag upp och analyserar, och får sedan stor nytta av det!
Men i privatlivet så är detta oftast bara sjukt jobbigt! Och där har jag heller ingen roll, utan är bara mig själv, vilket gör det hela ännu värre, då det då blir ännu rörigare inom mig. Men med åren så har jag kommit fram till att det ändå e bäst att ha ett område där man inte har en roll, så att det inte blir konsekvenser sen då man slappnar av. Det har hänt, hur många gånger som helst, att jag har varit i en roll då jag har dejtat någon. Och när jag sedan bara varit jag, så har personen i fråga blivit förvirrad av vem jag e! Då e det svårt att inleda något seriöst! Men det är i rollerna jag mår bäst! Där e det lugnast! Men har man för många så blir man förvirrad av det också!
Men det allra jobbigaste med det här, tycker jag ändå är att man alltid känner sig så fruktansvärt ond! Jag vet inte vad det beror på egentligen, men det e tydligen väldigt vanligt. Jag kan känna mig så sjukt ond, och börjar då att må jättedåligt, då jag inte vet varför eller vad jag har gjort! För ond vill jag verkligen inte vara, inte jag som är troende!
Men det allra jobbigaste med det här, tycker jag ändå är att man alltid känner sig så fruktansvärt ond! Jag vet inte vad det beror på egentligen, men det e tydligen väldigt vanligt. Jag kan känna mig så sjukt ond, och börjar då att må jättedåligt, då jag inte vet varför eller vad jag har gjort! För ond vill jag verkligen inte vara, inte jag som är troende!
Ja, jag vet inte om ni förstod något utav detta, eller om det bara låter riktigt rörigt, invecklat och orimligt!=P
Cassandra Solback 