Att tro på Gud eller Bajen..?

”Tro – jag vill känna tro”…Jag tror att vi alla människor tror på något – på ett eller annat sätt, men precis som så mycket annat, är många utav oss duktiga på att gruppera in detta och sätta olika slags och sorts tro i olika fack!

Ett, tyvärr, ganska så klassiskt och vardagligt uttryck, kring en viss tro-gruppering är; ”Utan religioner hade det inte funnits några krig!”.
Jag tänker så här…
Precis lika lite som det är fotbollsspelarna som slåss, vandaliserar, förstör på olika sätt och får matcherna uppskjutna – är det religionen och dess alla böcker som startar krig – mord, vandalisering, utanförskap, svält och död!
    Det är åskådarna i arenan – på läktaren och utanför som bråkar, och det är människan i olika länder, i olika delar utav världen som väljer att massmörda andra människor!
Så skulle det verkligen inte finnas några bråk och slagsmål, förstörelse och vandalisering utan fotboll, och skulle det verkligen inte finnas krig och svält utan religion? – Det är en tro i sig, men jag tror inte på den – jag tror snarare att det är människan det handlar om.

Man brukar prata om tro, hopp, och kärlek…
    Jag tror att tro är oerhört viktigt för ALLA människor – det sista som överger en är hoppet, och vi alla behöver kärlek!
Precis som man kan tro på olika saker, så hoppas man också på och för olika saker, och man kan älska många och mycket, på väldigt många olika sätt och nivåer – kärleken är evig. Jag tror att det är jätteviktigt att det också får vara på detta sätt!

Även om du tror på Hammarby, Gud, nirvana, evigheten, gemenskapen, ketchup eller vad det nu kan vara, så kan detta vara din allra största, innersta styrka som kan hjälpa dig något enormt – så är det för mig!
    Utan min tro på Gud, hade jag sannolikt inte levt idag!
Min tro har räddat mig, så sjukt många gånger, ifrån att gå under, ge upp och bara skita i allt!

När jag var nio år och hamnade i min allra första depression, så var det min tro som höll upp mig. Jag försökte förstå varför saker och ting var som de var – varför mycket var så orättvist och jobbigt. Till en början tyckte jag mest synd om mig själv, sedan gav min tro mig styrkan att kämpa emot och försöka förändra det jag tyckte var fel – det blev mitt uppdrag i mitt liv och i min vardag.
    När jag i tonåren mådde så dåligt att jag inte ens kom upp ur sängen, livslusten var riktigt låg, orken lika med noll, och förståelsen runt omkring mig inte existerade, så var det till slut min tro som fick mig att från en dag till en annan, bara resa mig upp och kämpa vidare – att börja leva igen.
Många utav mina mörkaste, dystraste och svåraste stunder i mitt liv – då jag tvekat, tvekat på meningen med livet, tvekat på om hoppet verkligen behövts, hatat det som verkat varit meningen, så har jag överlevt och kunnat leva vidare tack vare min tro på Gud – det är min styrka!!!

En gång i tiden så var orken, hoppet, och livstron så låg att jag bestämde mig för att lämna denna jord – att ta mitt liv.
    En kompis kände att han behövde komma till mig och ruska upp mig – det var nog meningen – jag var inte klar, jag fick vara kvar!
Sedan skämdes jag något enormt efter det – allra mest inför Gud som jag hade svikit, och inte varit tacksam emot över att ha fått något så vackert som ett liv på jorden – ett liv jag själv bara försökte ta bort! Samma känslor ni sportfan kan känna för ert lag, era matcher och er gemensamma kärlek.

När man tror på något väldigt mycket, så värnar man om det, fördjupar sig i ämnet, försöker förstärka relationen och utvidga kärleken till det – det är viktigt, stort och oändligt.
    När min mormor dog nu i somras, så ställdes jag inför mitt livs största skräck!
Jag har alltid varit livrädd för denna dag!
Sedan ca. ett halvår tillbaka har det ploppat upp små ”förvarningar” om denna dag…jag har tänkt att hon dött och när jag gjort detta har jag både blivit extremt förbannad på mig själv, och livrädd. Jag har även ett flertal tillfällen kommit på mig själv när jag övat på ”Ta mig till havet” – låten min mormor ville att jag skulle sjunga på hennes begravning, vilket jag vetat sedan jag var ca.7 år – även detta har gjort mig fly förbannad och jag har undvikit låten allt jag kunnat!

När mormor dog framför mina ögon, den där måndagen på sjukhuset, så exploderade både mitt hjärta och mina stämband! Jag har nog aldrig skrikit så mycket och starkt i hela mitt liv, aldrig gråtit så många och stora tårar på en och samma gång, aldrig skakat så kraftigt av psykiskt illamående, aldrig varit så ledsen någongång i hela mitt liv!
    Jag spydde på golvet, greppade om hennes hand det hårdaste jag kunde och skrek åt henne att komma tillbaka – att inte lämna mig, att bli bra igen.
Mormor kom tillbaka – med ett leende och glädje i ögonen till och med!!!<3<3<3

Jag tror att mormor mycket kom tillbaka för min skull, men även för hennes – jag var inte redo, jag var livrädd – likaså var hon. Mormor var inte redo att dö, hon ville inget hellre än att leva, men den fysiska orken var inte hundra, och hon var lika rädd som jag!
Det var hennes och min tro som hjälpte oss – Gud hjälpte oss!
    Han gav oss mer tid – tid för mig att hinna vänja mig vid tanken, kraftigt på oerhört kort tid, och han gav mig kraft, mod och insikt att våga ge mormor mandatet att själv bestämma tidpunkt – tyvärr inte plats..
    Han gav mormor orken och modet att stanna kvar, och han försökte ge oss två tid, både till och för varandra.
Jag var aldrig redo att släppa henne, men jag gav henne min muntliga tillåtelse att själv äga denna fråga, tillsammans med Gud.
1,5 timme efter att min bön lästs upp i kyrkan, lämnade mormor jorden – jag var lugn, och jag hoppas att även min älskade mormor var det – helt och hållet!!!

Hade vi inte fått denna extra tid tillsammans och dessa ytterligare dagar, hade jag aldrig klarat av detta – jag hade förmodligen hoppat ut genom fönstret eller något i den stilen – vår tro hjälpte oss, och den hjälper mig fortfarande!!!
    Mycket positivt har hänt i mitt liv efter mormor lämnat jorden…jag har fått körkort, en sysselsättning jag drömt om, och fler politiska uppdrag. Jag är oerhört glad, lycklig och tacksam över detta, även om jag inte riktigt kan känna denna glädje fullt ut just nu, jag sörjer alldeles för mycket för det – men det ger mig hopp och än mer tro!!! En tro och ett hopp, jag verkligen behöver just nu, och inte kan klara mig utan!
    Men det gör sjukligt ont och det kommer göra det länge till, men jag tillåter mig själv att känna så, så länge jag inte ger upp allt annat, och när jag behöver Gud lite extra, så vet jag att han finns där, och när mormor känner och vet att jag verkligen behöver hennes närhet, så kan hon ha tillåtelse att ge mig den – vilket hon hittills har gjort, verkligt tydligt i två utav mina drömmar!!!<3<3<3

Du kanske tycker att detta låter flummigt eller läskigt – det må så vara, men på samma sätt du, i sådana fall tycker det, tycker jag att det är flummigt hur mycket man kan älska ett lag och dess färger och flagg!;)
    Men jag låter er ha er tro, så snälla låt mig få ha min!
Och kom ihåg en sak – det är inte spelarna som bråkar – det är inte Gud som krigar, det är varje människas handlingar och val som skapar bråk, förtryck, svek, utanförskap, ilska, sorg och tragedi!

Tro, hopp, och kärlek!!!<3<3<3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s