Jag är den duktiga flickan

Jag är den duktiga flickan – jag trodde aldrig att jag skulle bli henne…Tiden går fort, men likaså resten.
    Jag är en person som behöver vara sysselsatt större delen av min tid. Att inte göra något/göra för lite är sjukt stressande för mig – att vara sysselsatt och att driva saker och ting, gör mig tillfredsställd, får mig att må bra och njuta av livet.
Jag får ofta höra ”Hur orkar du?”, ”Hur hinner du med?”, ”Du måste ta det lugnt” – jag tänker på precis samma sätt, fast inte om samma grejor – det är den stora skillnaden!
    För mig kan det vara stressande att något tar längre tid än vad jag tycker att det skall göra, att något blir onödigt omständigt i min värld, att ett bord plötsligt skall stå på ett annat ställe utan logisk förklaring, att se detaljerna medans andra ser något annat, att inget händer, att allt måste ske en viss tid och på ett visst sätt!
Jag löser detta genom att hitta egna lösningar för att kunna – följa den väg som funkar för mig, och för att följa den väg som funkar för normen. Det jag inte insett är att detta varit det absolut mest stressande för mig!

Jag har spelat ett trippelspel, bara för att få vara jag och för att inte bli särbehandlad bara för att jag är jag, och för att jag är kvinna – detta har gjort mig till en duktig flicka – något jag lovat mig själv att aldrig bli!
    Så här är det – jag fungerar inte så som ”systemet” bestämt att jag skall fungera – det bara är så! Detta är inget nytt för mig – inte för andra heller, uppenbarligen, eftersom man ständigt försökt att få mig att bete mig som systemet – normen.
    Jag har många gånger själv, speciellt de senaste åren, försökt att fungera som systemet vill – även fast jag tyckt att det är fel, och tycker att alla människor med alla dess olikheter, unikheter och egenskaper skall platsa i detta system!
Problemet är att, det spelar ingen roll hur snabb, effektiv och påläst man är – minsta lilla grej som inte följer ”system-normen” och minsta lilla svaghet man visar som kvinna, så omplaceras du genast och hamnar i ett fack du varken vill vara, eller hör hemma i!
    Därför har jag bara hållit käften och kört på!

Jag har alltid älskat att jobba och har alltid fått beröm för min höga arbetsmoral! Men det har aldrig räckt för mig – jag vill förändra, förbättra och utveckla människosynen, samhället och världen – så har det alltid varit!
    Att alla inte alltid tycker som jag, eller förstår hur jag menar och varför – det är något man bara får leva med, men respekten måste vara ömsesidig!
Att ständigt placeras i fack, bara för att – är inte bara sårande utan även oerhört stressande!
Jag har satt ihop alla delar – systemet, normen och mig själv. Detta har fungerat i tre år, men nu funkar det inte längre.
    Jag följer alla regler till punkt och pricka – både de verkliga och de normbaserade!
Jag jobbar lika snabbt som alltid, men även 100% extra – vart sätter ”ni” er gräns? Jag har ingen inbyggd gräns…
    Ingen får någonsin sätta sig på mig, jag snackar inte skit utan vill vara vän med alla, jag är inte på ett visst sätt bara för att jag är kvinna, eller en viss typ utav kvinna/person bara för att jag inte har barn, eller för att jag inte tänker ta 90% utav ansvaret den första tiden utav ett barns liv…
    Men jag har lurat mig själv för att försöka platsa i en idiotisk mall, vilket har lett till;
Att jag inte sörjt så mycket som jag behövt efter min mormors död, Att jag tappat hälften av mitt hår, Att jag fått ännu fler allergier, Att jag fått ännu mer sömnproblem än vad som ingår i min ”norm”, Att jag fått panik, ångest, andningsbesvär, magproblem, kräks, svimmar och svarta tånaglar.
    När hjärnan har något att berätta tar den ofta fysiken till hjälp…
Min hjärna, och även mitt hjärta, har alltid trott på att allas lika värde, mänskliga värderingar och allas plats i samhället!
Jag tror att det är livsfarligt att ha statistik och kategorisering som norm – inget är svart eller vitt! Fortsätter vi på detta sätt så kommer vi aldrig att nå fred, gemenskap och framgång – vi kommer att öka klyftorna, särbehandlingen och den psykiska ohälsan kommer att bli ännu större – väggen kommer att bli en folksjukdom!

Låt mig att vara jag, så låter jag er att vara ni – så blir vi tillsammans ett stark VI!