8 veckor, 61 dagar och 1 464 timmar

På lördag blir Jiro hela två månader gammal! Det innebär även att jag varit mamma i två månader och att det var två månader sedan jag och Thobbe blev föräldrar.
    Lille Jiro utvecklas mer och mer för varje dag och det känns som om han blivit större varje dag jag kommer hem ifrån jobbet. Det är nämligen jag som arbetar av oss två. Thobbe är föräldraledig från sitt jobb och jag har jobbat sedan Jiro var tre veckor gammal. Thobbe är hemma på heltid och jag jobbar heltid. Upplägget där ena föräldern är hemma till 100 procent och den andra föräldern jobbar till 100 procent är inte konstigt – där emot är det väldigt ovanligt att just mannen är hemma medans kvinnan jobbar.
    Jiro växer upp i en minitrea på söder, med sin pappa och katt om dagarna och hela familjen på kvällar och helger och jag tror inte att han varken lider eller tar skada av det överhuvudtaget! Det han däremot kan ta skada av är vuxna människors beteende och dumhet.
Jag fick höra (absolut mestadels av män men även av en del kvinnor) att jag inte skulle bli en ”lika bra” mamma bara för att jag valde att föda med kejsarsnitt och inte vaginalt. När jag sedan stod upp för att jag inte skulle amma så var jag plötsligt elak mot mitt lilla, stackars barn!
    Något jag fått erfara efter mitt kejsarsnitt och efter att jag inte hymlat med att jag inte ammar är att så otroligt många i min närhet faktiskt fött med kejsarsnitt – och jag känner tydligen också väldigt många som inte ammat/ammar. Flera kvinnor födda på 30-40-talet har kommit fram till mig och sagt att de verkligen önskat att det funnits tillräckligt bra modersmjölksersättning när de var småbarnsföräldrar och påtalat att utvecklingen gått framåt! För den generationen har utvecklingen gått framåt en hel del, men för oss födda i slutet av 1900-talet/början av 2000-talet så står ju tiden faktiskt still! Jiro kommer även han att växa upp i en värld som är oerhört ojämställd.

Som småbarnsförälder och kanske förälder överlag, det vet jag faktiskt inte ännu, så oroar man sig för precis allting HELA tiden. Jag är rädd för att han skall göra sig illa, för att vi skall råka göra illa honom, för att han inte skall må bra, för att han skall sluta andas och för att han skall dö! Men det som faktiskt oroar mig ännu mer är vilken värld Jiro kommer att växa upp i – hur den kommer att se ut och hur människorna kommer att vara i den!
    Jag oroar mig för att folk skall vara dumma mot honom, för att han inte skall få andas frisk luft och leva ett långt och hälsosamt liv. För att han inte skall få vara den han själv är och önskar att vara.
Vi lever i en oerhört skev värld där fokuset ligger på vardagliga normer, som om det inte fanns någon som helst oro för någon morgondag!
    Det är år 2017 och det är galet svårt att hitta bebiskläder som varken är blåa eller rosa. Jag vill kunna klä mitt barn i regnbågens alla färger men det målet är så otroligt långt borta då fokuset stannar vid att försöka hitta kläder som inte är blåa! Kappahls Newbie-kollektion är den som är absolut bäst på den fysiska marknaden, men det verkar också en hel del andra småbarnsföräldrar tycka då plaggen snabbt tar slut.
    Jag bävar verkligen inför när leksaksvärlden gör ordentlig entré! Nu, när han är så pass liten så är det lätt att få tag på könsneutrala leksaker ungefär ett år framåt – sedan separeras detta till rosa-glittriga små sötnosar och brutala monster. Jag tänker inte vara den föräldern som sätter en bil i min sons hand istället för en docka! Ena sidan av leksaksaffären består av Hubba Bubba-chock och tiaror och andra sidan av totalt mörker och blod! Visst kan jag införskaffa saker ifrån bägge dessa sidor – det är ju faktiskt mitt val och ansvar som förälder, men det är faktiskt inte så lätt när omvärlden hela tiden försöker något annat! Det är så ruggigt ingrott att omgivningens radar säger blåa kläder och bil-leksaker utan att väja! Det gick inte ens att hitta en plastbebis till doptårtan, som varken var blå eller rosa! Till och med storkarna hade antingen rosa eller blå detaljer – precis som mina egna dop-dekorationer ifrån 80-talet!
    Jag vill inte ge mitt barn denna fyrkantiga världssyn – jag vill ge honom något bredare och större än så – och det får mig bara att känna skuld och otacksamhet!
Medans barninredningsdetaljerna övergått till bleka pasteller (den färglösa generationen som Thobbe säger!;) ) så är normerna kvar i dåtidens spets och färg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: