Förlossningen – det ingen pratar om…

Min mage 2 veckor efter snittet

Det är nu, exakt idag, 11 veckor sedan mitt och Thobbes älskade barn kom till världen! 11 veckor sedan min buk skars upp och jag födde Jiro!;)
    Vad hände egentligen då med kroppen och psyket – och vad har hänt under dessa 11 veckor?

Jag födde med planerat kejsarsnitt – något vi så sent som i månad sju fick bekräftat och det var först då jag kunde börja slappna av ordentligt!
    Dagarna innan kejsarsnittet gick man igenom en massa saker på sjukhuset. Saker som hur man skall göra för att komma upp ur sängen, hur bedövningen går till, att alla smycken måste bort och att man skall duscha med descutan. En väldans massa praktiskt med andra ord. All personal var supergulliga och alla var de så förväntansfulla för vad som komma skall för mig och Thobbe!;)

När jag var liten så var jag livrädd för att jag någon gång kanske skulle behöva operera mig – jag dog hellre än att behöva genomgå en operation. När jag sedan blev tonåring så började jag få problem med cystor kring äggstockarna – några år senare drabbades jag av cellförändringar, vilket till sist resulterade i ett gäng operationer. Under samtliga av dessa operationer så var jag nedsövd, vilket var sjukt läskigt första gången! Efter cirka två gånger så vande jag mig och har sedan dess tyckt att det är skönt att vara sövd – man känner sig så otroligt pigg efteråt! Men något jag också fått erfara i och med detta är att jag är svår att söva. Det är svårt att söva mig och en hel del läkemedel biter inte på mig – bland annat morfin och en del lokalbedövning. En läkare sa en gång till mig att hon personligen trodde att detta kunde ha att göra med min diagnos ADHD. Hennes dotter hade nämligen också det och hade exakt samma problem som jag.
    När man gör ett planerat kejsarsnitt så är man vaken. Man använder sig av någon ganska så märklig lokalbedövning som gör att man kan känna beröring men inte smärta – skitläskigt you tell me! 
Efter allt duschande, smärtsamt uttagande av anchor-toppar och piercingar, blodprover och insättning av kanyl så var det äntligen dags för att sätta själva lokalbedövningen. Bedövningen sprutas in mellan några ryggkotor – i alla fall är det så det är tänk så för att komma åt med denna långa nål så snabbt och smidigt som möjligt, skall man lägga sig på sidan i fosterställning och pressa ryggen utåt. I mitt fall valde de av någon anledning att spetsa mig sittandes. Det gick inte så bra – narkosläkaren kom inte åt ordentligt utan fick sticka mig ett ex antal gånger. Det gjorde så sjukt ont – jag både skrek och grät. När det äntligen lyckats så fick jag lägga mig på rygg, vilket för min del var sjukt jobbigt då det gjorde att jag fick svårt att andas. Många gravida kan få jättesvårt att andas när dem ligger på rygg – så pass att kroppspulsådern kan komma i kläm och man tuppar av.
    Efter ett tag så skall alla de människor jag hade omkring mig inne i operationssalen kontrollera att jag är bedövad och starta operationen. Man kontrollerar bedövningen genom att dutta runt med blöta, iskalla bomullstussar på magen – känner man kylan så är man inte bedövad. Det går till på följande sätt; duttandet sker runt omkring på magen, bakom ett uppsatt skynke. Personalen frågar ”Känner du kyla? Säg till när du inte känner någon kyla” och duttar sedan högre och högre upp på magen. Jag vet detta eftersom man känner detta. Att vara den som avgör om bedövningen har tagit eller inte är allt annat än tillfredsställande – det är fan inte kul! Hur vet man om man svarar rätt och inte bara inbillar sig liksom?! Efter mitt besked påpekade jag detta och sa att jag var sjukt orolig – narkosläkaren sa då att de även dragit i min mage med tänger utan att jag reagerat. Min första tanke var ”Varför kände jag inte detta?!”.
   
Sedan börjar de spela in och rabblar upp vilka som är med i rummet – precis som på film. Under denna del har jag alltid sovit under tidigare operationer. Jag känner att de sätter något stort runt min mage och jag hör dem säga ”Oki, då kör vi!” eller något liknande, bakom skynket. Jag får total panik!
    TÄNK OM JAG INTE ÄR BEDÖVAD! TÄNK OM JAG KÄNNER NÄR DE SPRÄTTAR UPP MIN MAGE – HUR ONT KOMMER INTE DET ATT GÖRA? SHIT, JAG DÖR NOG NU!

Det sista de hade bett mig att göra innan vi gick in sista biten i operationssalen var att ta av mig trosorna. Varför? Ingen hade sagt ett ljud om detta! Vi hade heller inte läst något om detta någonstans. Jag tyckte att det kändes sjukt obehagligt att ligga utan trosor, helt fritt framför folk bakom ett skynke, utan att jag själv såg någonting alls och inte kunde röra benen.
    De berättade för mig att de nu hade skurit i min mage – det bökade, slaffsade och rykte i min kropp. Jag blev bara räddare och räddare. Till slut blev jag så rädd att hela kroppen började att skaka! Jag kände att min mage vibrerade och blev då orolig för att de skulle skära fel. Mina tänder började att hoppa – Thobbe höll om mig hela tiden och försökte få mig lugn. Personalen frågade honom kontinuerligt om han ville ha något att äta eller dricka. Är tydligen jättevanligt att papporna tuppar av där inne. Själv låg jag och hulkade, började må sjukt illa och trodde att jag skulle spy. Ena sjuksköterskan kom med en spypåse och sprutade in något i min kanyl. Jag blev ombedd att inte titta upp mot lamporna i taket för att inte riskera att råka se en spegelbild av min egen insida.
    Jag frågade om han var ute nu, varpå de skrattade och sa att det var många lager kvar innan de var så långt in i magen. Narkosläkaren sa att han skulle göra mig beredd straxt innan. Efter ett tag ställde han sig på sidan om mig, snett bakom skynket. Han sa ”Oki, nu kommer det att böka en hel del!”. Det kändes som om jag hade minst sju olika personers händer som kraffsade runt inuti min mage! Narkosläkaren fortsatte ”Oki, nu kommer den – nu föder du barn!”. Jag kände ett extremt kraftigt tryck inuti magen som pressades bakåt mot ryggraden – var nästan orolig för att de tänkte ta ut Jiro genom ryggen ett tag!;) Sedan vände trycket åt andra hållet – uppåt mot taket. Det gjorde ont och jag skrek! PANG så kändes det som om hela magen blev som en stor påse! Jag kände mig lätt och kunde andas djupt och enkelt, för första gången på flera månader!;) Jag hörde barnskrik och ropade ”Är han frisk?”, ”Är han söt?”. Sjuksköterskan intill mig skrattade och sa att allt såg bra ut och att han föddes 12:00. De klippte loss honom, Thobbe fick en skymt av honom och sa till mig ”Han är jättesöt!” följt av ett stort smile. Jag skymtade honom och sköterskan frågade om de skulle lägga honom på mitt bröst. De hade frågat om det skulle vara ok att göra det, innan operationen började. Jag var tyst i någon hundradels sekund, så sköterskan frågade om de skulle gå iväg med honom istället. Min första reaktion var då att något var fel, men hon menade bara att de skulle tvätta av honom och undersöka honom. Jag sa att de kunde gå iväg med honom – jag kunde ju inte ta hand om ett barn, tänkte jag! Thobbe gick iväg med lille Jiro och personalen. Plötsligt förstod jag att jag hade en bebis – jag och Thobbe hade fått barn! Jag började att gråta och rykte tag i ena sköterskans hand. Jag kände mig ensam och ville krama någon. Jag frågade henne om allt var bra där borta vart de nu var. De hade visat mig tidigare vart de skulle gå iväg med honom om det var något fel, eller för att bara göra rutinkontrollen, men jag hade helt plötsligt glömt bort vart det var! Jag visste inte heller vart jag hade min telefon – de hade bett oss att se till att ha våra mobiler med oss in i operationssalen så att vi kunde videochatta med varandra i fall något skulle hända, så jag inte skulle få panik medans de sydde ihop mig.     

    Sköterskan gick iväg och kollade, kom tillbaka och meddelade mig att allt var jättebra med vårt lilla barn och att Thobbe nu stod och satte på blöja!;) Helt plötsligt kände jag mig lugnast i hela världen – faktum är att jag har nog aldrig varit så lugn och harmonisk som jag blev just då! Jag lutade mig tillbaka, andades ut och låg och rykte med i kroppen när de sydde ihop min mage. Jag slutade att skaka tänder och bara njöt av tillvaron! Sjuksköterskan kollade lite halvskumt på mig.
    Sedan kom Thobbe och sköterskorna tillbaka med Jiro. De lade honom på min hals – så pass högt upp och nära att jag inte såg hans ansikte nu heller. Jag visste inte hur mitt barn såg ut förrän vi hade kommit upp till avdelningen. Hela vägen upp till avdelningen så låg jag i sängen och funderade på hur jag skulle kunna ta hand om den lilla krabaten som låg på min hals!

Jag och Thobbe var kvar på BB i två dagar. Det märktes övertydligt att sköterskor och läkare (samtliga kvinnor. Alla i operationssalen hade också varit kvinnor, förutom narkosläkaren) hade starka åsikter om förlossningsvården och synen på hur kvinnor skall vara, fast en  del splittrade. Regelverket sa att jag skulle stå på benen och helst gå några steg, tolv timmar efter förlossningen. Jag kunde inte ens känna mina fötter vid det laget, så att ställa sig upp fanns naturligtvis inte på kartan. En del förstod det, andra inte. En av sköterskorna sa ”Imorrnbitti vid fem, innan jag går hem, skall du kunna stå och gå till toaletten för då kommer jag att ta bort din kateter”.
    Jag var någon helt annanstans dessa två dagar på BB. Jag fattade inte alls att jag hade blivit mamma och att jag och Thobbe hade ett litet barn att ta hand om. Jag ville bara sova och det kändes som om jag aldrig varit tröttare tidigare! Min kropp värkte till tusen, jag blödde och kunde knappt röra mig. Det gjorde sjukt ont att ligga ned, halvligga och att försöka sitta upp. Då jag valt att inte amma så kunde jag och Thobbe dela på matningen, men Thobbe fick ge mig nappflaska och Jiro i famnen. Byta blöja gjorde inte jag de första dagarna – först pga att jag inte kunde komma upp ur sängen, och sedan pga att jag inte kunde lyfta honom. I slutet av BB-timmarna stod jag några gånger bredvid Thobbe vid skötbordet, men det gjorde mig svimfärdig.

Efter detta – under dessa 11 veckor har jag mått uppochned fram och tillbaka – både fysiskt och psykiskt!
    Jag har gråtit en hel del – pga smärta, förvirring, för att jag skämts och för att jag mått skit och känt mig totalt jävla värdelös!
    Smärtan har många gånger varit riktigt brutal – i magmusklerna, i livmodern, i urinröret, i rumpan och i själen. Det är en total omställning att få barn – man är inte längre the one and only för ens partner utan kommer helt plötsligt i andra hand. Man är helt plötsligt inte den ende som blir kallad för älskling. Vi bägge hade jättesvårt för detta i början – jag kunde må sjukt dåligt över detta! Det kanske låter jättekonstigt och rent av lite skevt och hemskt, men det är helt klart en prövning!
    Att hosta, skratta, nysa och hicka var något som fick mig att gråta och kunde få mig att börja störtböla de första 2-3 veckorna, då detta gjorde så fruktansvärt sjukt, jävla ont! Att gå på toa för första gången skall vi inte tala om!
Jag har haft sjukt ont och har fortfarande väldigt ont, men det går framåt – snabbt men ändå sakta! Min mage blir mindre, men brösten e fortfarande gigantiska och så även resten av mig. Jag har mina övningar att göra, försöker få igång mina gamla matvanor, har numera randig mage och man känner verkligen att det är något stort som har hänt med ens kropp.

Några veckor efter förlossningen så blir man undersökt – man kollar så att allt fungerar som det skall. Visst, jag har varken pressat ut en unge mellan benen, eller blivit uppklippt av utomstående, men tyngden ett barn innebär för kroppens inre är påfrestande och det är minst lika viktigt med knipövningar när man fött med kejsarsnitt som vaginalt. De kollar också hur ärret ser ut och frågar om känseln. Många tappar tydligen känseln kring ärret, men jag har full känsel vilket jag är oerhört glad över! När allting ser bra ut så avslutas dessa kontakter – fokuset blir nu hundra procent på barnet och kontakten med BVC.
    Det har bara gått 11 veckor, men jag har redan i ett flertal perioder mått väldigt, väldigt dåligt. Jag har känt mig sjukt nere, nästan deprimerad och jag vet inte varför. Man får höra, både på MVC och BB, att detta är vanligt – sedan blir det tyst. Googlar man så hamnar man i hundratals trådar på olika familjesidor om detta – kvinnor som mår dåligt och som inte säger något. Jag tror att jag förstår varför. Man skall hela tiden vara så superglad och överlycklig och så fort man inte uppvisar dessa ansiktsuttryck så kommer frågan ”Är du inte glad?”. Det är klart som fan att jag är glad – jag är överlycklig över detta barn som jag och min man lyckats skapa tillsammans – men det är många andra känslor också! Jag känner inte igen min kropp och tvingas gå i kläder jag egentligen inte trivs i. Min fysik måste byggas upp ifrån början. Mitt skal ser annorlunda ut och mitt inre svajar emellanåt och jag kan ha jättesvårt ibland att förstå att barnet är mitt. Detta skall tydligen också vara jättevanligt, men såklart tabu att prata om. Tydligen så är det också väldigt vanligt att känna så här just efter ett kejsarsnitt. Men jag tror också att omgivningen är en viktig aspekt och här spretar agerandet hej vilt! Antingen så vill alla peta och pussa på det barn jag har i famnen och man får nästan panik tillslut. Eller så är det precis som om man inte hade barn – när jag inte har min son med mig så är det ingen som pratar om honom, om oss eller denna nya situation – ingen som frågar något.

Varför skriver jag egentligen detta oerhört långa blogginlägg? Jo, därför att jag vill väcka en tanke. En tankeställare till vad denna tysthet kan innebära, för så många människor, dagligen runtomkring oss!
    Jag ångrar ingenting – jag är lycklig över att vi har fått barn och är jätteglad över att jag födde med kejsarsnitt! Men jag har också fått en oerhört tydlig inblick i vad det innebär att vara kvinna när det kommer till just förlossning, sjukvård, föräldraskap, tysthet i total känsloexplosion och alla fysiska samt moderliga krav!

På 11 veckor har jag fött barn, blivit förälder, bildat familj, varit föräldraledig och börjat att jobba igen, börjat bygga upp kroppen på nytt, mått riktigt dålig i flera omgångar, fått erfara kroppens reaktioner efter en förlossning – hade ingen aning om att en livmoder kunde göra så ont, att man kunde blöda så mycket och att det kunde göra så ont att gå på toa. Nu har jag börjat med p-piller igen för första gången sedan ett och ett halvt år tillbaka och Jiro blir inom kort hela tre månader!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: