This is how I feel

 

 

Jag mår inte bra, men jag behöver inte fler problem eller pekpinnar!
    Det var väl sent i våras som detta började – alltså min extrem-yrsel, och dagen då jag skulle gå på semester var verkligen brutal! Det är alltid jättestressigt inför det är dags att gå på semester och jag tycker att sista arbetsdagen innan semestern är jobbig – det har jag alltid tyckt – på alla jobb jag har haft! Jag mår bra av att jobba och har så svårt att vara ledig, så inför semestern jobbar jag som om det inte fanns någon morgondag!
    Det tog sedan ca 2-3 veckor innan yrseln och ångesten släppte och jag kunde slappna av någorlunda! Yrseln försvann sedan helt och hållet och kom inte tillbaka förrän i slutet av augusti – i september, tror jag det var, sökte jag hjälp. De senaste dagarna har den varit så extrem att jag ibland inte kunnat sitta upp!

Jag skall försöka göra detta inlägg så tydligt och strukturerat som möjligt, men jag känner redan nu att huvudet far iväg, omgivningen snurrar och att jag blir sjukt stressad – det är nämligen så mycket jag vill ha sagt med detta inlägg, så många känslor och förklaringar, så jag vet inte riktigt vart eller hur jag skall börja! Så fort jag säger något om detta så kommer meningar som ”Du måste lugna ned dig!”, ”Man behöver inte göra allt!”, ”Du måste ta hand om dig själv!”, ”Du måste sluta stressa!” etc och en massa pekpinnar!Alltså jag blir stressad bara av att skriva dessa meningar! Jag funkar inte som normen och det är så sjukt frustrerande att hela tiden behöva förklara det! Det är en sak att bry sig, visa medkänsla och förståelse men att försöka dirigera in mig i något jag inte funkar i eftersom jag inte är så, är bara ännu mer stressande och frustrerande för mig! Kanske är det så att jag varit dålig på att förklara – därför skall jag nu försöka göra det på ett tydligare sätt!

I skrivande stund så sitter jag i soffan hemma i vårt vardagsrum, Thobbe är ute och handlar och Jiro sover middag. Att sitta här och skriva detta gör mig just nu sjukt stressad, yr, förvirrad och ger mig hjärtklappning – men jag mår sämre av att inte göra detta inlägg så därför kommer jag att kämpa på tills jag är klar, även om det kommer innebära att jag sedan måste lägga mig ned och vila i någon timme. Det är så det ser ut för mig nu – blir jag för ansträngd så måste jag vila – detta gör mig tokig, ledsen och ger mig panik! Jag kan nämligen inte bara vila och chilla – jag har aldrig vetat hur man gör det! Detta även fast jag väldigt ofta har det som mål – att komma just till det stadiet då jag är klar med allt och bara kan vara, chilla och njuta. Det är oerhört sällan jag kommer till ett sådant stadie, eftersom att min hjärna ständigt ger mig nya uppgifter, tankar och idéer. Men jag har kommit dit, fast då har jag bara kunnat njuta i några minuter, sedan har jag blivit rastlös och det är väl just den här kombon eller den här matematiken som är – eller snarare kan bli en del av ett problem. Ett problem jag befinner mig i just nu – där jag inte riktigt kan vara jag och leva så som jag vill och behöver.
    När yrseln kom tillbaka i höstas och min ADHD-medicin hade slutat att fungera så bestämde jag mig för att söka hjälp. Jag kan inte vänta på saker och ting, då lägger jag ned ganska fort, så för mig var det superviktigt att snabbt hitta en läkare som snabbt kunde ge mig tid, som lyssnade på mig och som snabbt gjorde de undersökningar jag ville göra. Jag tyckte ändå att det tog tid, men om man jämför med vad VC hade kunnat erbjuda så hade jag knappt fått träffa en läkare ännu. Jag gick till en privatläkare som jag fick träffa redan samma dag tror jag (mitt minne sviker nu för tiden vilket är det värsta, efter yrseln!) och under september till november så har jag tagit en väldans massa prover, undersökt mitt blodtryck i ett dygn, träffat en ögonläkare, undersökt kristaller och gjort hjärnröntgen. Min nya läkare ville först inte göra hjärnröntgen utan ville fokusera mer på mitt höga blodtryck. Men det visade sig, efter dygnsmätningen, att jag endast har högt blodtryck tidigt på morgonen och när jag har lunch, så han gick efter den slutsatsen med på att remittera mig till hjärnröntgen. Jag var nämligen helt övertygad om att jag antingen hade en hjärntumör eller att jag hade fått någon form av hjärnskada och skulle bli galen. Alla mina prover såg som vanligt bra ut – likaså hjärnröntgen och jag hade inga problem med kristaller. Slutsatsen blev panikångest och stress. Det sistnämnda ville han mer ha min bekräftelse på eftersom att jag hela tiden sagt att jag inte är ett dugg stressad! Men när han gav mig domen så förstod jag att så är fallet. Det är nämligen inte första gången jag är här, nära stupet! Jag var här år 2000, 2005, 2013, en kort period 2016 och nu år 2019.
    Jag glömmer bort att jag inte har någon spärr och när jag tror att jag funkar som min omgivningen så försöker jag göra som dem, fast samtidigt i min hastighet och med mina metoder. Första gången jag förstod det här var när jag hade en bra kontakt på ADHD-center, när det fortfarande fanns en sådan verksamhet på Södermalm. De sista åren där (innan de lade ned, slog ihop med Söderort och nu knappt har någon fungerande verksamhet alls) så gick jag hos en amerikansk, riktigt välutbildad psykolog och specialist. Hon fick mig att förstå hur jag egentligen fungerar och fick mig att lära känna mina styrkor – superkrafter brukar jag kalla dem för!;) Ingen hade tidigare förklarat vad mitt häfte med provresultat, efter min ADHD-utredning, betydde. Hon förklarade för mig, bit för bit, vad allt betydde och innebar – tillsammans diskuterade vi om vad jag skulle kunna använda mina starkaste sidor till i min vardag och i mitt liv. Efter en sådan här utredning (jag utreddes för samtliga diagnoser, vilket innebär att jag gjorde den största utredningen, som pågår under en längre tid) så får man som ett facit på hur ens hjärna fungerar och vilka styrkor och svagheter man har. Styrkorna och svagheterna jämförs med ett svenskt genomsnitt – en norm, som man då antingen hamnar under eller över. Mitt EQ och mitt minne var väl de två som utmärkte sig allra mest – där låg jag långt över snittet. Detta förklarar verkligen allt!
    Att ha ett starkt EQ är jättebra men det är också jättejobbigt många gånger, då jag kan känna och läsa av betydligt mer än vad som är nyttigt för mig och må jättedåligt utav detta! Mitt minne räddade mig i skolan i de ämnen jag var totalt ointresserad av. Då lärde jag mig allt utantill och skrev ned allt ordagrant ifrån böckerna, på proven. Man trodde att jag fuskat så jag fick ofta göra omprov.
    Mitt extrema minne gör att jag minns exakt vad folk sa och vad de hade på sig när jag gick i förskolan. Jag har starka minnen sedan treårsåldern och uppåt. Sedan så finns det ett svart rum under en del av perioden då jag var 5-6 år – därför är jag också övertygad om att det ligger någon brutal händelse nedgrävd där, men det är en helt annan historia. Som vuxen har jag använt mitt minne, men också mitt EQ, till att lära mig saker, memorera saker jag sett och lärt mig, till att utveckla saker och ting och till att organisera folk – inom mitt jobb och i arbetslivet. Att använda dessa delar i min arbetsvardag gör att jag alltid kan vara kreativ, vilket jag älskar och mår bäst av! Problemet är bara att det finns en del i detta jag ofta glömmer bort och kommer ihåg först när jag är nära att krascha – och det är här som det är extra viktigt att både jag och min omgivning förstår att jag inte ingår i normen – annars så kommer jag att krascha!

När jag år 2013 höll på att krascha så fattade jag det inte då heller! Jag sov ca 1-3 timmar per natt, hade gått upp rejält mycket i vikt och fått hjärtsäcksinflammation. Jag jobbade i princip dygnet runt, då jag är extremt målinriktad och här var mitt mål att som facklig försöka göra allt som stod i min makt för att hjälpa mina fackliga kollegor. Det var ett brutalt år och jag var väldigt trött, men eftersom jag inte bara kan koppla bort och koppla av så försökte jag istället att skingra mitt fokus och mina tankar med att tillsätta målet att köpa ny lägenhet och flytta! Min psykolog på ADHD-center sa då att detta inte skulle vara hälsosamt för mig, men jag lyssnade inte. Straxt efter flytten så förändrades hela mitt liv – jag blev deprimerad och tänkte ta semester. Min psykolog varnade mig då för detta och sa att jag med all säkerhet skulle gå in i väggen om jag bromsade helt och tog det lugnt. När hon sa så, så gick det upp ett ljus för mig! Jag menar kan det bli tydligare? Förstår ni nu varför jag kan bli så irriterad och less när jag så ofta får rådet att bara ta det lugnt och chilla?
    MEN, jag glömmer bort att detta inte betyder att jag inte behöver ta det lugnt och andas – att varva ned. Jag gör det bara på ett annat sätt än vad normen säger. Och det är precis det jag har glömt/tryckt bort alldeles för länge nu och konstigt nog så trodde jag att det med hela fem veckors semester i somras skulle göra skillnad! Haha, har jag själv glömt bort hur jag själv funkar?=P
    När det blir för mycket för mig och min hjärna så blir det precis som det blir när jag skall räkna matte eller när jag på ett traditionellt sätt skall lyssna på en traditionell föreläsare – mitt närminne sviker! Jag hade svårast med matten i skolan – inte för att jag inte förstod (eller ja, det där med Axel som hade åtta äpplen och Eva som hade två bananer, som skulle växla dessa mellan varandra men var tvungna att akta sig så att det inte blev bäpplen – det är bara riktigt jävla förvirrande och fullständigt ologiskt, enligt min mening!) utan för att jag inte kunde redovisa hur jag kommit fram till svaret! Även här trodde många lärare att jag fuskat och ville sitta bredvid medans jag räknade, vilket gjorde mig sjukt stressad! När jag läser ett mattetal så försvinner jag in i mina tankar och försöker fokusera på att lösa det som står – om jag sedan hittar svaret så vet jag inte hur jag kommit fram till det – vilket tydligen är det viktigaste inom matematiken, att berätta hur man kommit fram till svaret, jag fattar inte! Det var ingen lärare som försökte förstå hur jag tänkte eller som var inne på att jag kanske tänkte annorlunda än normen – inte förrän på gymnasiet! Jag behövde matte B, då det var obligatoriskt (om jag minns rätt) men läraren sa ”Alltså du kommer ju fram till rätt svar, men jag kan inte godkänna dig eftersom du inte kan redovisa hur du tänkt och det måste man”. Men han visste att jag verkligen ville klara kursen och såg att jag var målinriktad så han gav mig privatlektioner efter- och innan skoltid. Han tänkte utanför ”Norm-boxen” – det var bara han och jag och jag skulle tänka högt under varje mattetal och tack vare honom så klarade jag kursen!!!=)
    2005 var ett av åren då jag höll på att krascha…det var just då, när jag gick i trean på gymnasiet och tog studenten. I skolan så läste jag en massa extra kurser, i sådant som jag var intresserad av. Men det visade sig sedan att jag var tvungen att stryka betygen i flera utav dem, eftersom det tydligen fanns en gräns för hur många kurser man fick läsa och bli betygsatt i! Jag var sambo och bodde på Östermalm, vilket innebar att jag också hade ett extra jobb, så jag jobbade efter skolan och nästan varenda helg, för att få en inkomst som gick ihop med utgifterna. Utöver det så sjöng jag i kör, tog privatlektioner i sång och stannade ofta kvar i skolan under kvällarna för att göra musik. Jag fann ingenting konstigt i någonting, men en tid så kunde jag inte gå upp ur sängen för kroppen var helt slut och bena bar mig inte!


Att ha ADHD innebär för mig att min hjärna ständigt går på högvarv! Jag ser ofta min omgivning som otroligt seg, ologisk och fyrkantig. Men ”regelverket” har inte utvecklats på länge så det är denna norm jag måste följa och det är därför jag äter ADHD-medicin. Det går inte att medicinera bort ADHD och det skulle jag heller inte vilja! Medicinen hjälper mig att kunna koncentrera mig i normens fyrkantiga värld med gamla strukturer och former. Men när jag glömmer bort att jag fortfarande är jag, i denna fyrkantiga vardag, så kan det ibland eller efter för lång tid bli galet!
    Även fast jag följer den vardagliga strukturen så fyller jag den inte på samma sätt som normens massa gör. Även om jag har samma tider så har jag inte lika mycket raster och ett helt annat tempo! Och nej detta är inge kritik emot någon – det är bara så som skillnaden (generellt sett) ser ut mellan en som inte har ADHD och en som har ADHD! Det är ytterst sällan jag tar fikapauser på jobbet – inte för att jag är emot dem på något sätt, utan för att jag har svårt att bara sitta och va, bara för att. Jag försöker att ta en timmes lunch, men ibland blir det bara en kvart. Det händer också att den blir längre än en timme, när jag känner att jag behöver det, men då jobbar jag alltid igen detta – även fast jag inte har fikat. Ibland äter jag snabbt och gör sedan något annat jobb, under resten av min rast – kanske något politiskt eller privat. Om vi sedan kollar på hur jag jobbar så måste vi först och främst komma ihåg min värsta fiende – klockan. Jag har nämligen noll tidsuppfattning och är extremt beroende av att ha klockor överallt i min närhet. Detta är främst för att jag inte skall öka tempot alltför mycket, för då kan jag börja att må dåligt – mitt hjärta funkar ju trots allt som på vem som helst!;) Det händer tom att jag googlar på hur lång tid det är ”normalt” att vissa saker skall ta. Detta för att ha ett hum om vilken takt jag bör jobba i.
    Sedan har vi energin – min bästa vän och fiende! Jag är ständigt i behov av att få ut enormt mycket energi! Som nu – min hjärna bara exploderar – samtidigt som kropp och själ säger åt mig att lägga mig ned och vila – extremt jobbig kombo!
    Sedan min farmor fick veta att hon var sjuk i januari år 2018 så har min vardag varit brutal! Jag var då nybliven småbarnsförälder som jobbade heltid, hade extremt ont efter förlossningen, just hade startat ett familjeföretag, precis hade skrivit klart och givit ut en ny bok, försökte ta hand om både min farmor och farfar, satt i åtta stycken styrelser och gick Bommersviksakademin. Straxt efter jag gått klart Bommersviksakademin så dog min farmor så jag lade jättemycket tid på min farfar – vilket jag såklart också ville. Allt kaos det innebar med farmors bortgång (finns flera blogginlägg om detta) gjorde att jag inte hade tid eller möjlighet till att sörja ordentligt och plötsligt hade det gått ett år! Jag blev deprimerad och har efter Jiros födelse år 2017 haft två depressioner. Sedan har allt bara rullat på, utan att jag haft någon som helst tid till att tänka och känna efter!
    Det som hände i våras var att min tillvaro blev osäker och jag hade inte full koll på den. Då satte mitt EQ igång, vilket gjorde mig extremt stressad, vilket sedan ledde till panik och panikångest. Förvirringen har sedan tagit över vilket nu har gjort att mitt närminne (mitt ”matte-minne”) fått en ledarroll! Detta ger mig panik och gör mig jättestressad!

Nu vet jag att det är såhär, som det är nu, och jag förstår att det är illa och allvar – även fast jag inte riktigt vet hur jag skall lösa detta! Men tro mig – lösningen för mig är inte att vara sjukskriven, att bara va, att sluta vara kreativ och att sluta med saker jag brinner för! För kom ihåg, jag har en extrem energi som dagligen måste ut – även om min kropp inte förstår det!
    Det jag behöver göra är att dra ned på takten – tillåta saker och ting att ta längre tid än vad jag annars tillåter! För jag och min omgivningen är van vid att jag är snabb och effektiv (fast vissa förstår det inte alls – det är väl därför en del i min närhet kan tro att en del saker jag gör går väldigt snabbt att göra) men jag känner inget extra på det och nu gör heller inte min kropp det!
    Min psykolog jag hade en gång, började att asgarva (vi hade en sådan relation efter årens lopp!;) ) när jag sa att jag var stresstålig! ”Cassandra – du tål inte stress!”. Jag fattade ingenting när hon sa så, men jag hade ju tänkt på stress utifrån normen – att göra många saker samtidigt och att ha mycket att göra. Men det är inte stress för mig! Stress för mig är när jag inte har koll eller när jag blir känslomässigt trängd och min tillvaro blir oviss – då mår jag skit och blir jättestressad! Och det är där jag är nu, fast nu har det gått så långt att jag fått yrsel, problem med närminnet och en ny panikångest!
   
Jag tror att jag skall försöka tänka mer på hur mormor var. Mormor var mitt allt, men hon kunde också göra mig tokig! Där snackar vi kontrollbehov, en takt i 280 och en envishet som hette duga! Shit alltså! Hon kunde göra mig sjukt stressad, eftersom hon inte lyssnade på mig när hon kom igång! Men jag lyssnar ju inte heller när jag blir så och jag har märkt att jag blir bara mer och mer lik min mormor!=O
    Min mormor började jobba som tonåring (precis som jag), bodde på Söder (precis som jag, fast i en helt annan tid och tillvaro), men också på helt andra ställen, t.ex. Gällivare. Hon var politiskt aktiv in i döden (hon sjöng Internationalen på Intensiven =D), hade stora skådespelardrömmar och höll på jättemycket med teater och statistjobb. Hon fick tre barn och var under flera år ensamstående då min morfar var alkoholist. Så hon tog hand om tre barn, samtidigt som hon jobbade heltid inom vården, var aktiv inom sossarna, var fackligt aktiv inom Kommunal och spelade teater på fritiden. Hon blev 87 år och satt aldrig still – månaden innan sin död var hon med och demonstrerade på första maj. Hon har alltid varit min största idol!!!<3<3<3
    Samtidigt så fick hon ett flertal hjärtinfarkter och sedan pacemaker…När hon gjorde mig galen, så sa hon under de sista åren ”Men det är min ADHD!” och så började vi att skratta och blev sams igen!;) Mormor utreddes aldrig under sitt liv, men under min utredning så konstaterade man att det var väldigt troligt att min mormor också hade ADHD.
    Jag tror att jag måste lära mig att verkligen se till att få lite space ibland! Innan Jiro så hade jag egentid när Thobbe jobbade helg – nu minns jag inte senast det var. Och detsamma gäller på jobbet – jag kan inte alltid säga Ja till allting, utan jag måste också se till att få lite tankespace med tid till reflektion.
Och där någonstans så tyckte jag att detta tagit alldeles för lång tid!;) Och eftersom jag aldrig själv läser det jag skriver (förutom jobbrelaterade saker – alltså jobb där jag har en arbetsgivare) eftersom jag inte har tålamod för det, så vet jag inte hur tydligt allt detta blev men jag hoppas att det iaf gav någonting!;)
   

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: