”Om du inte lugnar ned dig nu Cassandra, så vill inte jag leka med dig längre!”

Jag sex år gammal på Förskolan/Lekis

Barn dömer inte, men någon gång tar vuxenvärlden över! Och så länge som vuxenvärlden är fyrkantig och konservativ så kommer risken att vara stor för att våra barn även blir det!
   
Jag har alltid tyckt om människor. Kanske inte människor i sig, men jag har alltid älskat att umgås med folk – mycket folk, gärna samtidigt och gärna i mitt sällskap. Så när jag började i förskolan och äntligen lärde känna en massa barn i min egen ålder så bjöd jag ofta hem alla till mig eller sa Ja till alla som ringde och frågade om vi kunde leka. I mina ögon så fanns det inga problem med att vi var många och att vi alla lekte tillsammans, samtidigt. Detta beteende, eller vad man nu skall kalla det för, gjorde att jag kallades för ”populär” – det var så de vuxna och våra fröknar (som det hette då) beskrev mig. Det enda jag förstod med det var att jag lekte med många. Men även fast jag lekte med många så hade jag en bästis. Det var nämligen nu vi träffades och vi skulle komma att hålla ihop enda till mellanstadiet innan vi skiljdes åt. Det var viktigt det här med att ha en bästis, men jag tyckte också att det var svårt. Jag tyckte om att leka med alla men hade man en bästis så skulle man helst bara vara med den. Detta var också det som var grunden till att jag och min bästis till sist skildes som rejäla ovänner i fjärde klass.
    Att man som tjej inte kunde vara tre som lekte var något jag fick lära mig ungefär i denna ålder, alltså då jag var sex år. Jag förstod inte riktigt varför men visste att det hade att göra med att jag var just tjej, Det verkade liksom vara något inbyggt systemfel, enligt vuxenvärlden – något som inte gick att göra något åt! Jag lärde mig snabbt att vuxenvärlden bestod av fyrkantiga, strikta regler som alla var tvungan att följa, annars!?
    Men det var inte bara det, det var något med mig också – något som inte riktigt passade in i mallen. En dag när vi i förskolan skulle på utflykt och åkte buss, så fick jag sitta bredvid hon jag alltid hade velat lära känna bättre. Hon var rolig att leka med och bodde alldeles intill förskolan och var ofta ensam hemma direkt efter förskolan. Hon hade alltså ungefär samma ”frihet” som jag hade. Men mitt under bussresan så utbrast hon plötsligt ”Cassandra, om du inte lugnar ned dig nu så vill inte jag längre leka med dig!”. De orden borrar fortfarande hål i mig när jag tänker på dem. De är ett sjukt starkt minne nämligen och jag vet inte riktigt än idag vad det var som fick henne att säga så – vad jag gjorde för fel! Där satt jag bredvid henne, glad och överlycklig över att vi umgicks bara vi två i vårt säte. Kanske var jag för glad? Kanske för intensiv? För energisk? Eller bara för mycket Cassandra – för mycket Jag?
Jag har nämligen fått lära mig att ibland är jag helt enkelt för mycket och även fast jag väldigt sällan får en tydlig förklaring, som gör att jag förstår själva grejen, så förväntas jag att acceptera det hela och backa undan.

När jag sedan började skolan så blev detta betydligt mer påtagligt och övertydligt för mig. Men förutom att jag ibland var tvungen att tänka på att vara lite mindre Jag (även fast jag inte förstod varför) så fick jag heller inte glömma bort att jag var tjej och därmed förväntades att vara och agera på ett visst sätt. Dessa normer och detta fyrkantiga tänk fick att börja skolka ifrån skolan redan i tredje klass på lågstadiet, då jag drog närd et blev för mycket och ingen riktigt förstod! Men redan i första klass så tog det inte alltför lång tid innan jag ansågs som annorlunda och skulle inta min plats i den konservativa ordningen. Det räckte inte med att jag såg väldigt dåligt och inte fick ha min bänk i den främre raden, utan precis som alla andra, med eller utan synproblem, var tvungen att flytta runt i klassrummet var och varannan vecka, vilket gjorde att jag bara hade möjlighet att hänga med de veckor då jag fick sitta längst fram. Det skulle ju vara rättvist, så inte kunde jag ha rätt att få lära mig lika mycket som de utan synfel, genom att bli ”särbehandlad”! Det här var under en tid då det var knäpptyst under lektionerna, då eleverna var livrädda för både lärare och rektorn, men ibland så ”flippade” någon elev ur – började att gunga på stolen och sucka och stöna när något blev fel/inte gick. Det var ok när en kille gjorde så, men när jag som tjej gjorde så fick jag höra ”Cassandra, sådär beter man sig inte som tjej!”.


När jag gick i trean var det mer en regel än undantag att jag skolkade. Jag älskade skolan – älskade mina kompisar, älskade att få lära mig saker och ting, men det var liksom ingen som ville förstå eller möta mig när jag hade frågor eller blev frustrerad av att tvingas sitta tyst i en timme för att läsa enskilt. Jag stod upp för mig själv och mina kompisar och hamnade i slagsmål med de som käftade emot. Jag var stark och den enda tjejen som slogs. På min tid kallades killar som var som jag för dampbarn, medans jag bara var problematisk.
    Att det var något med mig följde sedan med mig resten av skolgången – eller iaf  grundskolan. Rollerna man skulle följa och inta blev bara mer och mer påtagliga. Jag var deprimerad redan i lågstadiet och började att gå hos skolkuratorn i mellanstadiet. Högstadiet närmade sig, vilket i min kommun startade i sjätte klass. Jag skulle nu behöva byta skola och även klass (det skulle för mig bli min tredje klass), sådana här typer av förändringar hade jag, och har än idag, oerhört svårt för.
    Högstadiet skulle komma att förändra allt! Jag var nu inte bara annorlunda utan även ”speciell”. Så fort en ny lärare eller annan vuxen anställdes i skolan så presenterade mina klasskompisar mig på följande sätt; ”Det här e Cassandra – hon är speciell!”. Varför och på vilket sätt jag var det visste jag inte, men jag hade ett äldre språk (är uppvuxen med min söderböna till mormor), klädde mig inte som normen, var enda tjejen i klassen med glasögon och vägrade att ha uppsatt hår! Jag hade pojkvän i klassen, var den som fixade sprit och cigg, men blev aldrig bjuden på festerna. Jag var med men ändå inte.
    Mitt i allt kaos så råkade jag ut för en sexdåre som både trakasserade och mordhotade mig varje morgon på väg till skolan. Jag satt i rättegång som 14-åring mot honom. Detta gjorde mig inte direkt mindre speciell och efter detta så kraschade jag totalt och slutade att gå i skolan, men fick sedan stipendium i nian, på skolbalen (jag gick förövrigt dit med skolans andra outade bisexuella tjej – jag själv kom ut som bisexuell i åttan) för att under sista skolåret lyckats med att läsa upp hela högstadiet så att jag kom in på den linje jag önskade på gymnasiet. Detta var en stort kamp för mig och få lärare var tillmötesgående – en mattelärare fick en tallrik i huvudet av mig i matsalen, av ren frustration ifrån min sida när han påstod att jag inte försökte!
    Åttonde klass var även årskursen då jag började att ta hjälp av sången för att kunna nå min omgivning och försöka få dem att förstå mig. Det var på en lektion i jag minns inte vad som vi skulle låtsas spela in radioprogram och jag sa att jag kunde sjunga och sjöng en sång som sedan under redovisningen fick hela klassen att reagera starkt. Jag hade sjungit en vers och en refräng av Ainbusks ”Älska mig”. Kort därefter skulle min amerikanskinfluerade skola ha någon slags karneval och jag anmälde mig då till den och sjöng ”Älska mig” inför skolans ca 200 elever och lärarkår. Jag hade aldrig hört skolan så tyst – en fallande knappnål hade hörts. Jag såg min gamla fritidspedagog från min tidigare skola, stå där längst bak och gråta och han var inte den enda vuxna. Orden berörde och det hela slutade med stora applåder och ingen har någonsin kommenterat att mina ben skakade som asplöv! Förstod dem mig nu? Nej! Jag var fortfarande bara speciell! Så sent som under valvakan 2018 så kom, för mig, en vilt främmande kvinna fram till mig för att berätta för mig att hon var där den där dagen i skolmatsalen (eller aulan, som rektorn ville att vi skulle kalla det för), då några klasser under mig och hörde mig sjunga ”Älska mig”. Hon sa att det var strongt och speciellt.
    Speciell och Stark är de två ord som förföljt mig genom livet! Vad gör mig så speciell och varför är jag så stark? Jag försöker för fan bara att följa era extremt hårda mönster och regler, samtidigt som jag försöker göra uppror mot dem!

Jag tänkte fördjupa mig mer i det här men just i detta nu är min make irriterad och sur på mig för att jag inte förstår honom, fast jag tycker att han inte förstår mig!

Jag är idag 34 år, snart 35 och än idag så tampas jag med att inte ”platsa”! Inom politiken så är det två sidor och där har man antingen bestämt sig för att jag är för radikal, för facklig och feministisk – eller för att jag är för liberal, ofacklig och för tyst. Jag kan inte låta bli att tycka att detta är jätteroligt! Men jag kan bli sjukt frustrerad och irriterad när jag ena stunden kan höra folk säga ”Den där Cassandra, hon kan fan aldrig hålla käft!” och andra stunden ”Cassandra säger aldrig någonting!”. Min enda rimliga förklaring till detta är att jag 1. Hatar normer och försöker att tså upp för det jag tycker. 2. Yttrar mig endast när jag tycker något coh när detta inte har sagts tillräckligt tydligt av andra. 3. Behöver reflektera, ta in och fundera ibland för att bilda mig en åsikt eller utveckla den.
    Som partner och fru är jag nog både underhållande och en pain in the as!
Jag har i många, många år försökt ett förstå mig på vad folk menar med varandra när de ger ömhet och sånt som jag ser som kärlek, men har kommit fram till att jag väldigt ofta sett saker och ting på ett annat sätt än de i min intima närhet. Och det var väl därför som jag till slut gjorde något så ”barnsligt” som att fråga chans på Thobbe. Han tyckte att jag var trög som inte fattat att han var intresserad  jag fattar inte än idag hur jag skulle ha fattat det, men när jag själv sedan var redo och med på banan så ville jag verkligen tala klarspråk – frågade chans och pratade sedan om äktenskap.
    När det gäller vänner så är det svårt. Har man i vuxenålder bästisar och kan man som kvinnor inte heller ”leka” tre och tre? Ibland så verkar man ha bästisar, ibland inte och ibland så verkar man inte alls kunna umgås tre och tre! Vem avgör och hur vet man? Det har jag aldrig fattat! Men jag har försökt att hålla mig nära de jag tycker om och bryr mig om och sedan försökt att möta dem på ett sätt som jag ansett vara vuxet – jag orkar nämligen inte med fler idiotiska spel och lekar längre – livet är på tok för kort för sådant trams! Men mina två gymnasiebästisar bara försvann. I vuxen ålder hittade jag sedan en ny som jag tyckte väldigt mycket om och vi höll ihop i fyra år. Sedan så blev jag tydligen sådär jobbig igen – precis som jag blev i förskolan. Jag förstår inte riktigt än idag vad som faktiskt hände, varför och hur – jag har tagit upp det någon gång på fyllan men jag tror inte att hon förstör hur ont det gjord ei mig när hon tog avstånd i tre år, innan hon sedan sakta kom tillbaka till mig igen. Andra i min omgivning förklarade för mig att hon var trött på mig så det var väntat från min sida att hon skulle försvinna, men nu är jag alltid rädd för att det skall hända igen för jag lär inte förstå, denna gång heller, varför, när och hur! Nu har vi inte umgåtts på månader så kanske händer det snart igen, vad vet jag!
    Då var det självklart att hon en dag skulle vara en av mina brudtärnor den dag jag en gång skulle gifta mig, men när jag gifte mig så stod vi inte längre varandra nära. Men jag valde andra som stod mig nära och som jag älskade, men det är samma sak där! Jag ser och såg dem som mina bästisar – en av dem kraschade ofta hemma hos mig både före och efter krogen – idag ses vi väl kanske två gånger per år och hörs näst intill aldrig. En av dem åkte över halva jordklotet för mitt bröllop, men har aldrig träffat mitt barn som snart fyller tre. En av dem har bott länge på andra sidan jordklotet, men vi har inte träffats sedan hon flyttat tillbaka. En av dem har gått upp helt i rök och svarar inte på några meddelanden – jag hoppas verkligen att hon mår bra – att hon lever. Men en av dem hör av sig med jämna mellanrum, ställer upp och känns fortfarande som en nära vän – trots att även vi ses väldigt sällan.
     Jag valde även mitt barns Gudföräldrar med rejäl omsorg och Jiro fick även en moste han egentligen inte ens är släkt med.

Människor betyder mycket för mig och de jag bryr mig om och älskar betyder ännu mer! Men vi förstår inte alltid varandra! Kanske beror det på min ADHD – kanske på mina Aspbergerdrag – jag vet inte. Men jag vet att jag varken funkar eller är för fyrkantiga och konservativa strukturer och världar och jag hoppas innerligt att världen kommer att vara mer human mot vår älskade lilla Jiro! Jag tror inte att dessa strukturer och detta beteende egentligen är nyttigt för någon!
    Jag försöker ofta att binda kontakter med Jiros jämnåriga och dess föräldrar – på Föris och bland grannarna. Men det är svårt! Jag vet inte varför, men kanske är jag för mycket, för på, för radikal eller för tyst och skum – vad vet jag!

En tanke på “”Om du inte lugnar ned dig nu Cassandra, så vill inte jag leka med dig längre!”

  1. Hei Cassandra! Jeg har lest din siste blogg, men ikke rukket å lese de andre. Du er en fascinerende person med mye liv og initiativ. Innlegget ditt er en beretning om et møte mellom det konvensjonelle og det ukonvensjonelle. Jeg får inntrykk av at din livsstil og dine ytringer står i kontrast til den tråkige verden vi lever i. Og det synes jeg er så fint. Vi trenger flere som deg! Du beskriver noen sosiale utfordringer. Mitt inntrykk er at de henger mer på kommunikasjon enn på dine holdninger og oppfatninger. Evnen til å være annerledes vekker folks interesse. Kanskje sliter du litt med din evne til å lytte eller kommentere på riktig sted i en dialog. Men jeg vet altfor lite om det.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: