I mars kom en uppmaning i sociala medier att genom att ange en siffra berätta om hur många gånger man blivit utsatt för sexuella övergrepp, hur många gånger man anmält och hur många gånger det lett till något. Detta för att visa att vi lever i ett patriarkalt samhälle som är så skevt att man till och med ifrågasätter trovärdigheten i en kvinnas utsatthet om hon blivit utsatt för något mer än en gång. Den som kommit på detta är allt annat än just kvinna! Vi kvinnor utsätts Dagligen för skit och av män i det patriarkala samhället, på ett eller annat sätt!
Jag samlade mig i några dagar och gjorde sedan en grov sammanställning som jag delade på Facebook och Instagram. Min förhoppning var att få fler att våga outa sin verklighet, men mitt inlägg ledde mest till ”Tack för att du delar med dig!” och ”Kramar”, vilket såklart är jättefint och mottas varmt, men det sätter inte käppar i hjulet för patriarkatet!
Jag har enda sedan dess, vilket är snart en månad, tänkt att skriva något om detta, men jag vet inte riktigt vad jag skall skriva för jag känner mest uppgivenhet. Så jag delar mitt inlägg även här och hoppas på ringar på vattnet;
Jag har svårt att säga en siffra, då jag inte vill att någon skall råka ”komma undan” även i detta läge.Men jag anmälde inte de två våldtäkter jag var med om och som förändrade mitt liv, när jag var 21 år – även fast vården gjorde allt för att försöka övertala mig. Jag anmälde heller inte min kompis som gick till attack när jag var hemma hos honom för att söka tröst eller min kompis som som begick övergrepp på min när jag låg och sov. 1 gång har en anmälan gjorts, fast inte av mig utan av mina föräldrar då jag var minderårig. Jag var 13 år och pga ett ofantligt antal övergrepp på andra tjejer och kvinnor så ledde det till rättegång. Det var då, när jag satt där, 14 år gammal, och skulle berätta vad som hade hänt som jag tappade tron på rättssamhället. Även fast mannen ifråga åkte in så var mitt straff så mycket större. Att bli ifrågasatt av vuxna människor inför den som tog ifrån mig mina tonår var hårt. Att sedan behöva gömma mig och inte kunna bo i mitt hem när det var dags för permiss, för att slippa att bli förföljd och mordhotad har tagit hårdare på mig än vad jag tidigare har förstått. Därför har jag aldrig anmält fler gånger. Det är också svårt för mig att säga en siffra eftersom jag vet inte vart jag skall sätta gränsen. Jag pratar inte om gränsen för när det inte är ok, även fast jag länge hade svårt med den gränsdragningen då min generation växte upp med vuxnas inställning att det inte är så farligt om någon tar på en eller pussar på en utan samtycke – det var så man visste att någon tyckte om en, hette det. Jag pratar om vad borde vara lättare att fälla och vad borde inte få vara en del av den ”normala vardagen”? Givetvis så skall inga övergrepp normaliseras, men när tom ett övergrepp med tydlig bevisning ifrågasätts – hur blir det då med chefen som kommenterat ens bröst? Den förtroendevalda som tog en på låret? Kollegan som taffsat? Partikollegan som skickar äckliga förslag? Partikamrater som är besatta av en befruktning de inte har att göra med? Bästa vännens pappa som tyckte att har man kort kjol får man skylla sig själv? Alla ord man som kvinna dagligen kallas för?Alla siffror borde vara noll för det räcker fan nu! Det är inte bara rättsväsendet som är åt helvete, hela grundsynen är åt helvete! Det skall vara norm att man Aldrig någonsin får ta sig friheter över någon annan människas kropp och när någon bryter mot detta så skall inte offret förnedras ytterligare och anses ansvarig pga någon annans idioti, punkt!En persons historia av utsatthet för olika typer av sexuellt våld ska inte påverka dennes trovärdighet.
Dela din historia i sociala medier.
#Minsiffra #Nuräckerdet #Lambertzgate #VibackarSara
Cassandra Solback 