Jag skulle ha dött, men ”får” inte prata om det!

Det här är sjukt jobbigt för mig att skriva om – särskilt då jag just suttit och läst kapitlet om när jag skulle dö, i min självbiografi Innanför mina rosa små väggar. Men egentligen är det sorgligt att det, hela tio år senare, fortfarande är så främmande för mig att prata om detta, men det är helt enkelt så vår kultur ser ut, sorgligt nog. I år är nämligen ett stort och på flera sätt speciellt år för mig – det är nämligen tio år sedan en del saker hände.
En stor sak är att det nu i vår är tio år sedan jag försökte ta mitt liv. Något som på många sätt var svårt att bearbeta och ta sig vidare ifrån, då många var besvikna, en del tog avstånd men framförallt då många sa åt mig att gräva ned detta och låtsas som om det aldrig hänt. Men det har hänt och jag tror att det är jätteviktigt att prata om sådan här saker! Jag tycker att det är riktigt sorgligt att det än idag råder en skam över att må psykiskt dåligt. Jag vet att den yngre generationen är bättre på att prata öppet om detta, men de ses också som en ”gnällig” och ”känslig” generation av många andra. Faktum är att de är mänskliga! För det är väldigt omänskligt att inte prata om hur man mår på riktigt och att inte bry sig om varandra. Hur ofta ställer du inte frågan ”Hur mår du?” utan att egentligen mena det? Och hur ofta svarar du inte ”Tack, bra!” när du själv får den frågan, utan att riktigt känna efter eller vara ärlig?
Jag har mått riktigt dåligt och jag kunde ha dött den där lördags kvällen för tio år sedan. Jag skäms över att jag sårade folk när jag gjorde detta, men jag tänker inte skämmas för att stå för att jag har mått riktigt dåligt och försökt att ta mitt liv!

Jag hade tvingats vara så stark så länge, på väldigt många olika sätt och vis. Jag hade blivit nedtryckt, både fysiskt och psykiskt under många år och befann mig i ytterligare en destruktiv relation – men denna gång värre än någonsin. Det var inte så till en början, det är ju sällan det, men successivt så blev det bara värre och värre och jag sjönk djupare och djupare.
Mitt värde minskade, mina ord var betydelselösa, min kropp var som ett stycke kött, mina känslor och hur jag mådde hade noll värde. Jag levde i ren psykisk terror som till slut landade i ovisshet och ensamhet – men jag skulle ändå vet att jag var någons och eftersom jag också ville vara denna någons eller kanske någons överhuvudtaget, jag vet inte, så satt jag där och väntade. Jag lät mig också kontrolleras – ibland kunde jag på morgonen upptäcka att jag hade haft besök i lägenheten under natten.
Till slut så orkade jag helt enkelt inte längre och under en månads tid hade jag funderat och försökt att hitta en utväg. Den enda väg jag såg var att lämna jordelivet.

Jag började att dricka alkohol redan på morgonen denna lördag våren 2011, utan en enda liten ynka brödbit i kroppen. Sedan veckor tillbaka hade jag slutat att umgås med mina vänner, jag skämdes över att behöva må dåligt inför dem då jag hade gjort det så länge. Därför isolerade jag mig hemma all den tid jag inte var på jobbet. Jag drack och skar mig själv, så även denna dag. Jag skar mig i både armar och ben, och när kvällen kom så plockade jag fram mitt avskedsbrev, jag skrivit redan en månad tidigare, och inventerade mina tabletter. Jag hade starka smärtstillande hemma, efter konjicering av livmodern och efter abort, samt antidepressiva.
Jag skulle ha gått på fest den där lördagen, men hade lämnat återbud, men en kompis ringde på dörren och vägrade att gå. Det är tack vare honom som jag överlevde.
Jag tog alla tabletterna, inne på toaletten – när han sedan märkte det så ringde han 112. Jag blev hämtad med ambulans förd till akuten, där man försökte rädda mina organ. Dagen efter blev jag hämtad av två personer i en bil, för att åka 150 meter och bli inlagd på slutenpsyk – bland det värsta jag varit med om i hela mitt liv!

Att som troende bestämma sig för att ta sitt liv (den största dödssynden du kan begå) var inte lätt. Jag såg det som att jag hade fått en andra chans!!! Jag ville prata med en psykolog, men några sådana fanns inte på slutenpsyk. Där fanns bara vårdare och man blev erbjuden tabletter. Jag vägrade tabletter, men de gjorde allt för att jag skulle ta dem – jag stod på mig. Det var ett riktigt konstigt ställe där folk mådde dåligt på väldigt många olika sätt. De med psykoser skrämde mig något enormt.
Jag fick inte ladda mobilen utan övervakning (sladden), fick inte duscha utan övervakning (med övergrepp i bagaget så vägrade jag att duscha framför främlingar), fick inte äta med kniv och gaffel utan kontroll av att besticken återlämnats. Det fanns inga persienner och ingen möjlighet till frisk luft. Mitt emot mitt fönster såg jag rakt in i ett bostadshus, där folk levde i frihet. Mitt enda fokus blev att undvika att ta emot tabletter och försöka prata mig därifrån, för jag förstod att många hade varit där länge och ingen verkade ens må någorlunda ok.

Jag blev utsläppt redan efter två dagar, men det var nog de längsta dagarna i mitt liv! Sen uppmanades jag att hålla tyst, radera min avskedsstatus på Facebook och låtsas som om allt var som vanligt igen. Jag hade missat en eller två dagar av en facklig förtroendevald-kurs – jag var ärlig mot kurshandledarna och berättade varför jag hade uteblivit. Den respons jag fick var nånting i stil med ”Men ojdå!”. Jag förstod att det enda jag kunde göra var att hålla tyst om det hela och ändra fokus.
Min chef var mitt största stöd under denna otroligt jobbiga tid. Mitt mål var att sluta skära mig, ta tillbaka mitt liv och att ta tag i att skriva min självbiografi, som sedan blev som en enda stor terapi för mig.

Jag tror inte på att hålla tyst om viktiga saker som att må dåligt! Att ha en kultur som är att du som mår dåligt skall skämmas är inte hälsosamt, det kan till och med vara livshotande. Det räcker med att det många gånger krävs att du skall vara riktigt psykiskt stark för att bli hörd av vården och få den hjälp du vill ha.
Jag har kommit långt under dessa tio år, men det är inte tack vare att jag hållit tyst! På ett sätt så har jag ju heller inte hållit tyst, jag skrev ju om hela händelseförloppet i min självbiografi. Men om jag även hade pratat öppet om det hela, så hade det nog inte gjort så ont och varit riktigt lika jobbigt att skriva detta inlägg nu.