Udda vecka!

Den här veckan har både varit lång och kort! Den har känts oerhört lång men ändå så har det hänt så mkt på så kort tid!
Jag har blandat ihop dagarna och varit lite förvirrad, men samtidigt chockad över det som har inträffat!;)

Måndag:
I måndags så skulle jag äntligen träffa min hjärnskrynklare igen! Vi hade inte setts sedan i april. För innan semestersäsongen så ställde jag in ett besök pga begravning, och hon ett. Men under sommaren så har jag, tre gånger, träffat hennes vikarie, och det har varit väldigt givande. Men nu så är min ordinarie skrynklare tillbaka. Vi skulle egentligen ha setts för två veckor sedan, men hon pratade in på min svarare och ställde in tiden. Jag blev irriterad över det, då vi inte hade setts på länge. Och det händer ibland att hon ställer in eftermiddagstider, och det e dem enda jag kan ta! Hon vet om det, men ändå så frågade hon, på telefonsvararen, om jag kunde komma kl.10 istället, och bad mig att höra av mig om jag kunde det. Blev irriterad för det med, då hon vid det här laget borde veta att jag inte kan. MEN, sen så blev jag ännu mer irriterad, då jag fick hem en räkning för uteblivet besök! Jag har svårt att ta tag i och ringa till myndigheter och dylikt, men jag har inte råd att hålla på och betala sånt jag inte ska! Så jag fick ångest över att försöka med detta, men jag lyckades till slut!;) Jag ringde nu i måndags, precis innan jag skulle träffa min skrynklare. Men kvinnan jag pratade med sa att hon inte bara kunde ta bort min faktura, utan att jag först var tvungen att prata med min psykolog om det. Så det var tur att jag var på väg dit, annars hade jag aldrig gjort det. Min plan var att ta upp det i slutet av tiden, samtidigt när vi skall boka en ny tid. Men så blev det inte!
Jag kände direkt att det var nåt då min skrynklare kom och hämtade mig i väntrummet. Hon gick fram med raska, tunga steg, och hade ett stelt ansiktsuttryck när hon skakade hand med mig. När vi sedan kom in i hennes rum och satte oss så såg hon nästan lite arg ut. Hon frågade om jag visste hur länge sen det var vi sågs, och sa sedan att det var synd att jag inte kom gången innan. Då tyckte jag att jag kunde ta upp det hela på en gång istället så jag berättade att jag hade fått en faktura på tiden hon hade ställt in. Då sa hon att hon hade suttit och väntat på mig. Jag ifrågasatte, och sa att jag hade hört hennes meddelande där hon ställde in besöket. Hon sa då att eftersom jag inte ringde tillbaka så lät hon besöket vara kvar. Jag frågade hur jag skulle kunna ha vetat det då det enda hon sa var att hon var tvungen att ställa in besöket och bad mig att ringa tillbaka om jag kunde komma kl.10. Hon sa då att vi måste ha missuppfattat varandra, och jag sa att jag inte tyckte att jag skulle betala fakturan och att jag straxt innan hade ringt om det. Det hade hon tydligen redan fått veta, och jag insåg att det var därför hon var på dåligt humör. Men jag stod på mig, och sa även att det inte var första gången det hände. Då såg hon ännu argare ut, ställde sig upp och gick raskt fram till datorn. Hon frågade vilka besök det gällde och började rabbla upp mina besök sedan september förra året. Jag förstod inte vad hon sysslade med, och tänkte; ”Ska hon testa mitt minne nu, som dem e så imponerade av?!”. Jag sa att jag omöjligt kunde komma ihåg det på rak arm, att jag definitivt inte hade någon koll på besöken för ett år sedan, och att det inte spelade någon roll nu, då jag redan har betalat de fakturorna. Men jag stod fast vid att jag inte tyckte att jag skulle betala denna. Då började hon rabbla upp alla orsaker till de inställda besöken under ett års tid. Hon sa att hon var mkt noga med att hålla koll på detta. Fast ändå så hittade hon, i sin dator, inställda besök utan förklaring. Jag sa att jag visste att jag hade reagerat på att jag ofta får fakturor på inställda besök, att jag visste att jag inte alltid har ställt in i god tid, men också att hon ofta ställer in besök och att jag då ändå får fakturor på det. Hon gick tillbaka till fåtöljen och satte sig mittemot mig igen. Hon sa: ”Cassandra, du måste ta reda på vad du vill förändra här i livet!”. Jag tyckte att det hela började att bli väldigt barnsligt och oprofessionellt. Och jag blev riktigt chockad och rädd över det hon sa! Skulle hon försöka manipulera mig nu, bara för att hon e psykolog?! Hon som jag öppnar mitt inre för!
Jag skrattade till, och sa: ”Är det jag som skall förändra nåt i den här frågan?! Vadå, ska jag börja att betala fakturor som jag egentligen inte ska betala?! Jag skiter i det som har varit, men jag har inte råd att fortsätta så här!”. Då sa hon att jag måste börja att tänka mig för innan jag kommer med en massa anklagelser, som t.ex då jag hade talat om att det inte gick att få tag på henne. Det tog några sekunder innan jag förstod vad hon pratade om, men sedan så förstod jag att hon pratade om när jag låg inlagd för 1,5 år sedan! Jag låg tvångsinlagd på sluten-psyk, två trappor ner i huset, då jag hade gjort ett självmordsförsök. Vårdarna undrade varför jag inte gick och pratade med någon, och jag sa då att jag hade en psykolog, två våningar upp, men att vi inte hade setts på ett halvår, då hon hade ställt in en del besök, och hon inte ringde tillbaka när jag sökte henne. De lovade att reda ut det, och jag var tvungen att lova att jag skulle börja gå och prata igen, för att få ”komma ut” så snabbt som jag fick. Jag började att gå hos henne igen, redan veckan efter, och hon sa aldrig ett ljud om att de hade pratat med henne om det hela. Men nu så fattade jag att de hade gjort det, och att hon troligtvis hade fått en utskällning. Och att hon måste ha varit irriterad på det i 1,5 år! Det förklarade varför jag sedan dess har känt att hon inte gillar mig. Men hon hörde aldrig av sig, och det var ett problem för mig, och fick mig att må mkt sämre då jag inte fick ventilera eller få stöd!
Vi kom ingenstans i diskussionen, jag förstod att jag inte skulle få prata om något annat än den här fakturan under detta samtal. Även fast jag hade längtat till det. Och jag orkade inte sitta och argumentera och försvara mig även hos min psykolog. Så när hon sa att hon aldrig klagar på mig när jag kommer försent, vilket hon vet att jag måste få göra då jag inte hinner dit till sista tiden på en timme ifrån jobbet, och jag sa att hon godkänt det, så kändes gråten i halsen. Jag greppade tag i mina saker, reste mig upp och sa: ”Jag orkar inte med det här idag, vi får boka in en ny tid!”, och gick. Hon sa inte ett ljud, utan tittade bara ner i golvet. Jag hade bara varit inne hos henne i 10-15 minuter, så receptionisterna tittade förvånat på mig när jag gick förbi. Jag smågrät när jag gick därifrån och ringde min moster för att ventilera.
Mitt förtroende för min skrynklare, som redan var lågt, är nu lika med noll. Och jag e ledsen för att inte få komma framåt! Jag har träffat henne i två år, men totalt ELVA månader av dem åren har vi inte haft några besök! Det är nästan ett av två år! Och jag skall gå, om möjligt, en gång i veckan! Vad vet hon egentligen om mig? Under vårt första besök så sa hon att hon skulle få mig att sluta skära mig. Då tänkte ja; ”Vem fan tror du att du är?!”. Nu är det 1,5 år sedan jag senast gjorde det, och hon vet inte ens om det!
Nu i måndags hade vi fem månader att ta igen, och jag hade gärna velat berätta vad som har hänt, nämligen; att jag börjar tycka att det ibland e lite jobbigt att va hyper, och funderar på medicin. Att jag har förlovat mig. Stora händelser fackligt och på jobbet. Att problemen med Tim e värre. Att mormor har varit dålig. Att jag ska gifta mig. Att jag har mått riktigt dåligt en tid och känt mig deprimerad, fast jag inte vet varför. Att relationen till min familj e värre och tärande. Men hon känner fortfarande inte till något av detta!

Jag hade hoppats på att hon skulle ringa om en ny tid, eller skicka en per post. Men jag har inte hört ett ljud! Så har jag inte hört något i nästa vecka så får väl jag ringa, fast jag har ingen som helst lust! Men det är dumt att åka ur registret!
Det positiva med det hela var att jag tog tag i ett annat företag när jag kom hem, som jag har betalat 1071kr för mkt till! Men istället för att ge sitt företag bra reklam så ligger vi nu i konflikt!  

Tisdag:
I tisdags så bestämde jag mig, bl.a för, att leta upp den skadade personen i en cykelolycka, vars cykel jag har.
För ca. två veckor sedan så skedde en cykelolycka utanför mitt hus. Jag reagerade över att det stannade upp utanför, så jag och pojken ställde oss i fönstret och tittade ut. På gatan låg en kvinna och skrek med en blodpöl vid huvudet som rann mot trottoaren. Ambulans var på plats och en man stod vid sin parkerade bil och blev förhörd av polisen. Jag fattade det som att mannen hade smällt upp bildörren och den cyklande kvinnan hade flugit över den och sedan spräckt skallen. (Så var det tydligen också!). Jag stod och tittade ett bra tag, och fotade även. Fast jag fotade varken kvinnan eller mannen, utan ambulansen, polisen, och blodpölen, för ett bevis på att dessa nya cykelbanor är livsfarliga! Under tiden jag stod där så hörde jag även att någon låste hennes cykel och ställde åt sidan.
En dag senare, när jag på natten kom hem ifrån krogen så såg jag cykeln mitt på trottoaren här utanför. Den såg väldigt stöldbenägen ut så jag bestämde mig för att ta hand om den. Så jag rullade in den, på framhjulet, in i trapphuset, och ställde den så att den gick att se utifrån. Sedan så gick jag upp och skrev en lapp om att cykeln tillhörde ett offer i en cykelolycka som nu låg på sjukhus, och att cykeln skulle stå där tills jag visste nåt mer, och satte den på pakethållaren. 
Dagarna gick, men ingen frågade runt om cykeln. Jag förstod att kvinnan var ganska illa däran, så jag bestämde mig för att vänta lite till. 
Men så i tisdags så satte jag igång med letandet efter kvinnan! Jag ringde till SÖS och pratade med fyra olika avdelningar. Jag förklarade allt jag visste om själva händelsen, och vilken fraktur jag trodde att kvinnan hade fått. Men ingen visste något, utan behövde mer info om kvinnan för att kunna få fram vem hon var, då själva händelsebeloppet bara ligger i databasen i en vecka innan det flyttas över till journalen. Men de tyckte att jag kunde försöka med ambulansen också ifall de hade ett annat datasystem. Men där kom jag aldrig fram, så jag ringde till polisen, eftersom de också hade varit på plats vid olyckstillfället. Men de visste inte heller någonting och kopplade mig vidare. Men där kom jag inte heller fram så jag la på och satte mig vid datorn och förstorade upp bilderna som jag hade tagit, och zoomade in på ambulansen och polisen för att försöka få fram något serienummer eller registreringsnummer, och på så vis kunna spåra förarna. Men det gick inte heller så bra. Så jag gick in på Södermalmspolisens hemsida, och skrev ner hela händelsebeloppet (det jag visste), mina teorier där pusselbitarna saknades, och allt annat jag visste, och mailade iväg. 

Onsdag:
Dagen efter så hade jag ett meddelande på min mobil när jag gick på lunch, på jobbet. Det var en Maud som ringde och var överlycklig över att jag hade hennes cykel, och skulle skicka någon senare under dagen som skulle hämta cykeln. Problemet var bara att cykeln var borta! Två timmar efter att jag hade mailat till polisen så försvann cykeln! Jag tänkte att antingen så hade de listat ut vem kvinnan var och hon hade kommit och hämtat den, eller så hade de själva hämtat den, då jag hade bett dem att ta hand om den om de inte kunde lista ut vem kvinnan var. Så när jag senare ringde upp Maud så frågade jag om meddelandet kanske hade spelats in dagen innan, men att mobilen hade fuckat upp sig och registrerat det dagen efter, eftersom cykeln var borta. För hade polisen hämtat den så hade det ju meddelat Maud det då de fick tag på henne. Men så var det inte, utan meddelandet hade spelats in på onsdag morgon, och hon hade inte hämtat cykeln. Jag lovade Maud att leta så fort jag hade kommit hem, och om jag inte skulle hitta den så skulle jag sätta upp lappar, och prata med styrelsen i min förening. Jag tyckte det var riktigt pinsamt, och vad var oddsen att den nu skulle ha blivit snodd, när jag äntligen hade fått kontakt med kvinnan?! Jag bestämde mig för att leta runt i kvarteret, och om jag inte skulle hitta den så skulle jag, förutom att sätta upp lappar och prata med styrelsen, förhöra folk som jobbar runt omkring min port, och anmäla stöld. Men jag hoppades på att någon i styrelsen hade flyttat på cykeln iom brandsäkerheten, och antingen ställt den i källarn eller på innergården. Men jag tyckte att de då i sånna fall borde ha lämnat en lapp i min box och meddelat mig detta. Jag hade skrivit under lappen på pakethållaren med mitt namn, och jag hade kollat i min box så fort att jag upptäckte att cykeln var borta. Jag skyndade mig hem, gick av bussen en hållplats tidigare, för att slippa sitta fast i slussen och förlora tid på det. Och så höll jag utkik till höger och vänster, medan jag vandrade upp på min gata. När jag kom fram till mitt hus, så kollade jag först i min box om det nu låg någon lapp där, men där fans bara räkningar. Sedan kollade jag i soprummet, men där fanns bara sopor. Och sedan gick jag ut på innergården, och där stod den!!!=) Jag ringde till Maud och berättade att cykeln stod på min innergård, och hon blev överlycklig än en gång! Hon sa att hon skulle skicka en kvinna för att hämta den, och en timme senare så ringde det på dörren. Där stod en ung kvinna i början av 30-årsåldern, med en stor bukett blommor i ena handen, och ett kuvert i andra handen. Jag tackade så mkt för blommorna som var en riktigt fin bukett! Men kuvertet vägrade jag att ta emot då hon sa att det låg pengar i det. Hon försökte övertala mig en stund, men jag sa att det var mer än väl med så fina blommor. 
Jag gick in i vardagsrummet och bad min pojke att sätta blommorna i vatten. Sedan följde jag med kvinnan ut på innergården och hjälpte henne ut med cykeln. Jag bad henne att hälsa Maud att krya på sig, vi skakade hand och skildes sedan åt. När jag kom upp så skickade jag ett sms till Maud och tackade så mkt för de fina blommorna, och skrev att jag inte hade tagit emot pengarna. Då frågade hon mig om hon fick bjuda mig på middag när hon var frisk. Hon var sydd i huvudet och hade brutit bäckenbottenbenet. Jag gick ut i hallen för att hämta mitt snus i handväskan och såg då att kuvertet låg ovanpå väskan. Den unga kvinnan måste ha lagt det där medan jag gick in i vardagsrummet med blommorna. Jag öppnade kuvertet och i det låg ett kort och tusen spänn! Jag messade till Maud och skrev att den unga kvinnan, som var hennes kollega, hade lagt kuvertet på min handväska utan att jag visste om det, och att jag inte kunde ta emot pengarna. Hon ringde då upp och sa att det var det minsta hon kunde göra då cykeln kostade 7000kr, var oförsäkrad och att hon var i stort behov av en cykel. Hon vägrade att ta tillbaka pengarna och gjorde verkligen allt för att jag skulle förstå hur hon menade och känna mig värdig dem. Sedan så pratade vi lite om olyckan, som hon inte minns, och la sedan på. Jag har fortfarande dåligt samvete för det här med pengarna och funderar på att skicka tackblommor!

Blommorna

Kortet sida ett

Kortet sida två

Såhär brukar det se ut!;)

Jamillas present!;)

Jamillas 40-årsfest!=) Uffe och Lotta!

Jamillas 40-årsfest!=) Jag..

Söndagsmiddag!=)