Vänner och Vänner

Detta är ett inlägg som jag egentligen hade tänkt att skriva förra året, alltså år 2018, på hösten men tiden räckte inte riktigt till – det kan vara så ibland när man jobbar heltid, är fritidspolitiker, försöker driva familjeföretag och är småbarnsmor.
    Jag har en hel del vänner och jag älskar de flesta utav dem, men jag tycker om och respekterar dem alla! Jag har aldrig gjort skillnad på folk och folk utan för mig har det alltid varit viktigt att alla skall få vara med i gruppen och gemenskapen – enda sedan barnsben! Långt ifrån alla mina vänner tycker och tänker som jag, men jag tänker att vi kan lära och utvecklas av varandra, på olika sätt, nivåer och inom olika områden – det tycker jag är det viktigaste. Men det har visat sig att alla i mitt liv inte riktigt tänker så som jag gör!

Väldigt många av mina vänner kan säga att de lärde känna varandra genom mig på ett eller annat sätt – antingen genom någon fest, tillställning eller något annat typ utav event. Jag ”blandar” nämligen alltid folk, vilket ofta leder till nya bekanskaper. Jag har heller inga problem med att ta kontakt med nya människor och denna egenskap är väl den som är den med allra störst nackdel – jag har nämligen otroligt svårt att komma ihåh namn och ansikten. Detta gör att ja inte alltför sällan kan uppfattas som nonchalant och märkvärdig – vilket ALDRIG är min mening – jag kommer bara inte ihåg eller kan inte placera!
    Men det som gör absolut mest ont inom mig och som faktiskt är skälet till att jag skriver detta inlägg är den smärta som uppkommer när jag inte riktigt får samma mynt tillbaka. Jag har stora umgängeskretsar – det är rockers, politiker och fackliga. För mig är dessa tre ”världar” lika viktiga – för mig går de in i varandra då de är delar av mig! Jag har heller aldrig särat på kön, bakgrund eller ålder vilket gör att jag känner människor med en mängd olika liv, livssituationer och erfarenheter – unga som gamla. För mig är mina vänner mina vänner – men jag är tydligen inte alltid en vän för alla dem!

När jag år 2011, efter att ha försökt att ta livet av mig, blev facklig på allvar så byttes, så småningom, en hel del utekvällar ut mot jobb och facklig aktivism. Men det var först då jag blev politiskt aktiv som frågor och avstånd började komma mer på allvar. Ändå så har jag varit den som redan i sandlådan förespråkade att alla skall med – första gången jag hjälpte till i valarbetet så var jag bara åtta år och jag var den som i nian klottrade Feminist på mina kläder och slutade tat raka benen!;) Men kanske hade inte alla de hundratals som köpt min självbiografi som kom ut år 2012 faktiskt läst den?
    När jag sedan blev politiskt aktiv på ännu större allvar, då började en del vänner, även sådana jag haft sedan grundskolan, att ta bort mig på Facebook då de inte delade min politiska åsikt. En annan rocker och vän är också politiskt aktiv, men blå – vissa saker undviker vi att prata om men jag respekterar henne och jag upplever även att hon respekterar mig.
Jag fick också ganska nyligen höra att folk alltid vill komma på mina tillställningar (som inte är så särskilt många per år numer) då jag bor så centralt. Ändå så sa en killkompis till mig, efter att jag flyttat från andra sidan av gatan och hit, när jag frågade varför han aldrig längre kom på mina förfester att han inte prioriterade att gå hem till folk med kokvrå. Jag har aldrig haft större kök än vad vi har nu, men vad fan är det för konstig vänskapsgrund? Men så kommer vi då till det som tydligen har varit mest avgörande för vissa…BARN…Jag har flera vänner, både män och kvinnor, som valt att inte försöka sig och skaffa barn – jag har alltid stöttat dem i det, då dessa vänner relativt ofta behövt att försvara sig för andra i sitt val, sjukt nog! Men samma vänner , eller iaf en del utav dem, har valt att inte respektera och stötta mig i valet att kämpa för att försöka få barn och att sedan vara förälder, vilket jag tycker är otroligt lågt och sorgligt! Faktum är att jag för första gången i vuxen ålder återigen har fått uppleva mobbing – pga att ha blivit förälder! Jag har vänner som vägrat att gratulera mig och Thobbe till vårt föräldraskap och som knappt tycker att vi är värda att prata med längre. När jag i höstas träffade en, iaf för mig nära vän, som jag inte träffat sedan jag blev mamma så var hennes första kommentar ”Har du en bajsblöja i handen eller? haha!”.

Såklart så vet jag och förstår att äkta vänner inte gör på detta sätt – men hur kan det bli så med vänner man haft i så många år och som har haft så viktiga roller i ens liv?
    Den senaste valrörelsen resulterade i ett totalantal på 1 122 Facebookvänner, men jag vet inte om jag någonsin haft så få äkta vänner som jag har nu…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s