Jag sörjer mina föräldrar…

Jag har under mitt liv fått erfara att blod inte alls alltid är tjockare än vatten – det kan faktiskt vara precis tvärtom! Däremot så tror jag att det är jätteviktigt med att ha kännedom om sitt ursprung och att faktiskt känna att man hör hemma någonstans!
    Relationen till mina föräldrar har varit minst sagt tjorvig enda sedan jag var liten – i tonåren blev den extremt problematisk, när jag blev vuxen fanns den knappt och idag har vi ingen kontakt alls! Jag mår bäst av att inte ha någon kontakt med dem, så den delen är egentligen inget problem för mig, mer än att det gör ont att inte ha rollerna Mamma och Pappa representerade för mig, Svärmor och Svärfar representerade för min make och Mormor och Morfar representerade för vårt barn. Men jag och min familj mår absolut bäst av att det är på detta sätt och jag tror även att mina föräldrar också gör det! Nu behöver jag aldrig vara stressad över att försöka säga något intressant som de vill lyssna på, behöver aldrig bli besviken över att inte få det beröm eller den uppmärksamhet jag önskar. Dem behöver inte längre ställa upp eller få dåligt samvete…
    Däremot så kommer jag alltid undra om de någonsin älskat mig och mitt självförtroende och min självkänsla kommer nog för alltid att vara skadat!
Jag har alltid haft min mormor och min farmor – nu är de bägge döda och när de två inte längre finns kvar i mitt liv så är det så extremt tomt! Min älskade mormor fick tyvärr aldrig uppleva att jag och Thobbe blev gravida och fick aldrig träffavår älskade lilla Jiro. Men i livet fanns mina föräldrar och min farmor och farfar, men det var endast min farmor och farfar som upplevde och stöttade min graviditet, som jag förövrigt mådde riktigt psykiskt dåligt under. Min farmor var jätteledsen över att hon aldrig hann se Jiro börja krypa!
    Såklart så ville mina föräldrar ha barnbarn, men det blir liksom lite svårt att va mormor och morfar utan att ha en dotter samt vara mamma och pappa. Näst intill dagligen (och så har det varit nästan så länge jag minns) så önskar jag att ett intresse för mitt liv, mina åsikter, prestationer och mål skulle finnas. Bara det här att få visa upp min vardag och mitt liv – det här är jag, detta gör jag om dagarna, på dessa ställen hänger jag, här promenerar jag och min familj, detta äter vi och såhär fungerar och lever vi! Det är inte så och det var länge sedan min kraft för att än en gång bli besviken igen, försvann!
    Att skriva detta är hårt, jag vet det – det är hårt för mig med och fast jag vet att just denna text kan riskera kontakt i form av elaka ord, så måste jag få ventilera detta – jag måste nämligen det för att överhuvudtaget kunna gå vidare! Det sitter nämligen en gigantisk sorgesten inuti mitt bröst och i min mage, som suger upp allt runtomkring mig istället för att låta mig njuta av den tillvaro jag har lyckats åstadkomma och den jättefina familj jag och min Thobbe skapat tillsammans! För även fast jag mår bäst av att ha det på detta sätt så sörjer jag såklart mina föräldrar och det kommer jag kanske alltid att göra, men det är extra påtagligt nu sedan jag blev förälder och sedan även min farmor lämnade jordelivet. Det blev väldigt tyst och ensamt och jag är många gånger den enda representanten av familj och släkt för Thobbes familj och min och hans egna familj.

2 reaktioner till “Jag sörjer mina föräldrar…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s