Jaha, idag den 10 februari blir jag alltså hela 35 bast – 35, jävla bast!
Hur är det möjligt? Hur har tiden gått så fort?
Under majoriteten av 20-års åldern så drömde jag om att bli 30, då jag trodde att allt skulle va så mycket bättre och lättare kring 30. När jag sedan blev 30 så fick jag panik och har sedan tyckt att man kan stanna där. När man säger så, menar man ju inte att livet skall ta slut då eller att man inte vill fylla år mer för det vill man ju, iaf jag – jag älskar att fylla år. Man har ju liksom en enda dag av 365 som är ens egen – klart som fan att man skall fira den då! Utan det man menar är ju att man inte vill åldras mer och nu är jag hela fem år äldre och nog fan känns det i kroppen som värker, inte orkar allt och sträcker sig när man gör sådant som tidigare i livet har varit standard. Det finns också något som skrämmer mig och det är det här med att livet går och att den en dag tar slut. Samtidigt så tror jag att det rent ut sagt är livsfarligt att leva efter förutsättningen att man kommer att bli gammal, för vem vet? Det är klart att jag vill hinna bli gammal och åldras tillsammans med Thobbe, men man vet ju samtidigt aldrig när livet tar slut och det försöker jag att tänka extra mycket på nu!
Ja, eftersom man inte kan ha varken någon fest eller födelsedagsfika pga covid-19 så får ni nöja er med ego-bilder på mig, tagna hemma i förmiddags!;)
Jag tror att det är första gången sedan jag fyllde 15 år som jag inte har fest med mina vänner och födelsedagsfika för nära och kära. Anledningen – corona. Det är liksom som det är och det är bara att gilla läget. Jag har dock bjudit in en massa vänner till en stor fest med temat ”Nobel a la alternative style” med datum När coronan är över/vaccinet gör dte möjligt för oss att leva normalt igen. Så jag har ju något att se fram emot, men när detta kan äga rum vet vi ju inte – kanske i sommar, kanske i höst, kanske i vinter – eller kanske inte alls i år? Och när det är möjligt så kommer jag att bjuda in nära och kära till fika och det vore ju faktiskt riktigt kul om man kunde göra det under sommaren för en gångs skull och då ha fikat på Landet Paradiset!;) Det gäller att tänka positivt! Och som jag sa så är det positivt och modigt jag försöker att tänka just nu. Mitt självförtroende och min självkänsla fick ta så sjukt mycket stryk under min uppväxt med icke supportande päron och mobbande klassisar, men nu – 35 år gammal så tänker jag att det fan i mig är dags att följa sin dröm och min dröm nu är att vara min egen chef och att skriva och tala!;)
Jag driver ju mitt nystartade Cazzidys AB där jag jobbar som frilansjournalist, författare och föreläsare. Målet är att främst vara opinionsjournalist – skriva ledare och krönikor, men jag vill också skriva om kultur. Jag har en förhoppning om att ta över ansvaret för mina tidigare utgivna böcker, så att jag har full koll på dem vilket jag definitivt inte har nu. Jag kommer dessutom att ge ut en egenskriven och egenillustrerad barnbok nu under våren – även om releasen kommer att bli digital. Och jag håller i en massa cirklar och föredrag och har som mål att vara en professionell talare organisationer bokar!;) Visst, det är lite läskigt att kasta sig ut och satsa på detta nu mitt i pandemitider, men frågan är – finns det egentligen någon tid som är helt rätt? Det kanske liksom bara är att köra!
Och på tal om att köra så är jag så sjukt sugen på ett barn till och att Jiro skall få ett syskon! Hela min kropp bara skriker efter det!!! Visst, det är väl hormoner och att klockan tickar och allt sånt skit, men jag har ju nästan hela tiden varit inställd på två barn. Thobbe har däremot velat ha tre barn, men nu vet han inte om han ens vill ha två så jag kämpar med att få honom på bättre tankar för jag kommer att ångra mig i resten av livet om vi inte skaffar ett barn till! Jag har ju en halvt trasig livmoder, efter flera konjiceringar, och en lite knasig äggstock – dessutom så är det ju sjukt jobbigt att vara gravid och jag vill heller inte att det skall vara allt för många år mellan Jiro och syskonet så jag vill verkligen att det skall ske väldigt, väldigt snart – helst i år!
Tidigare har jag tänkt att vi måste flytta till större först och att vi måste ha kommit dit vi vill karriärmässigt först, men varför då? Allt går bara man kämpar tillsammans och samarbetar! Och som sagt, det finns nog ingen perfekt tid utan om man väntar på den så kanske man väntar alldeles för länge.
Faktum är att jag längtar så mycket efter ett till barn att jag redan har börjat att printscreena barnsaker – sängen här ovan är den jag vill att vårt kommande barn skall ha!;)
Näe, nu skall jag ta mig hem till mina prinsar!;)
Ha en fin kväll!!!<3<3<3
Cassandra Solback 