Samhället är konstruerat för en viss typ utav människor och passar man inte in i den fyrkantiga normen så får man i princip skylla sig själv – eller så blir man placerad i boxen udda och annorlunda.
Jag har alltid fått höra att jag är annorlunda och jag har alltid känt mig annorlunda – inte för att folk sagt det utan för att jag märkt att många andra uppfattar saker och ting på ett annat sätt än vad jag gör. Detta blev extra tydligt för mig när jag började skolan. Jag såg verkligen farm emot att börja skolan då jag alltid har gillat att lära mig saker och ting och att lära känna nya människor. Men jag lärde mig ganska snabbt att skolan bara var för dem som lärde sig genom att lyssna och läsa – inte genom att diskutera och göra, och för de som kunde koncentrera sig genom att sitta helt stilla och knäpptysta – inte genom att behöva tänka högt eller röra på sig. Jag lärde mig ändå saker och ting snabbt i ettan men även fast jag låg före i de ämnen jag var extra intresserad av så hamnade jag efter i flera kärnämnen redan i tvåan. Jag märkte att om man inte råkade uppfatta det som läraren sa (på den tiden Fröken) så var man körd! Förutom det fanns en massa normer att leva upp till – som tjej skulle man vara lugn och inte energisk – jag var energisk och tappade tålamodet när det inte gick eller när det skavde i hela kroppen då alla skulle sitta knäpptysta för att läsa en bok jag inte kom vidare i. Faktum är att jag endast läst fem böcker i hela mitt liv (däremot har jag snart givit ut sex böcker), men jag är ganska så beläst ändå, fast jag har lärt mig genom andra sätt och metoder. Man skulle verkligen vara på ett sätt som tjej och på ett annat som kille. Jag hade vuxit upp med att leka med bägge könen och blandade leksaker, men nu delades man upp i tjejer och killar. Jag hade även en egen stil (det har jag alltid haft – vems stil skulle man annars ha liksom? Har aldrig fattat det) och jag ville vara jag så i tredje klass kom mobbingen in för första gången.
Hela min skolgång var tuff – både med mobbing och rent skolmässigt då jag inte lärde mig genom normen. I låg- och mellanstadiet såg jag dessutom väldigt dåligt men för att det skulle vara rättvist (enligt fyrkantig rättvisa) för alla så skulle alla rotera runt i klassrummet och sitta på alla ställen – det innebar att jag endast kunde se vad fröken skrev på tavlan de veckor jag satt längst fram.
I högstadiet placerades jag in i olika specialgrupper, som var för oss som inte ”fattade”, men istället för att ta in en extra lärare som fanns tillgänglig att fråga under ordinarie lektionstid så skulle dessa grupper samlas separat, i en annan del av skolan många gånger och utanför lektionstid. Jag somnade ofta på soffan när jag kom hem efter skolan – jag var så sjukt trött efter att ha kämpat med att försöka hänga med i allt på ett sätt som inte var för mig.
I gymnasiet fick jag blomstra! Där var det nästan bara ämnen jag var intresserad av och de jag inte var intresserade av eller hade svårt för, där fanns det ofta rätt till extrahjälp och det var ok att ställa en massa frågor. Vi var dessutom bara 12 personer i klassen, vilket gav oss alla betydligt mer utrymme.
Det var väl under gymnasiet som jag kände att jag vaknade ur någon slags dvala – tidigare hade det alltid känts som att jag gick omkring i någon slags avskild värld i den värld som alla andra levde i. Men på gymnasiet så var det som om jag såg världen för första gången – som om jag vaknade och fick vara en del av den. Fast jag var fortfarande annorlunda. Jag läste fler ämnen än vad man fick i skolan och jag kan än idag inte förstå varför det måste finnas en gräns för hur många ämnen man får räkna med i sitt betyg? Så flera ämnen är inte medräknade i mitt slutbetyg.
Det var även under gymnasiet som jag började att jobba, då jag flyttade hemifrån som 16-åring. Jag började att jobba i en matbutik och skulle sitta i kassan. Sitta still alltså – det funkade då det bara var några timmar och jag lärde mig jobbet snabbt och då jag inte förstod att man inte behövde lära sig alla koder utantill så kollade man förvånat på mig när jag under min andra arbetsdag kunde i princip alla PLU-koder (koder som knappas in för varor som inte har någon streck-kod, t.ex. frukt och grönsaker) utantill. Jag trodde att man skulle det så jag gjorde en sång om dem som jag satt och pluggade på under kvällen efter min första arbetsdag.
Jag kan inte multiplikationstabellen – jag har aldrig förstått varför jag skall kunna den och därför har jag väl heller inte lärt mig den, för egentligen är den något jag borde kunnat lära mig då jag har fotografiskt minne. Det var nämligen genom mitt fotografiska minne jag pluggade till prov i ämnen jag tyckte var ointressanta, på gymnasiet, men jag fick alltid göra omprov framför en lärare då de trodde att jag fuskade. Jag svarade nämligen inte på frågorna utan skrev av kapitlen, utifrån bilderna i huvudet – utan att jag förstod vad jag skrev, jag var ju inte intresserad. Ibland blev jag godkänd, ibland inte – jag bröt ju mot normens mönster så lärarna hade ofta svårt att veta om de kunde godkänna mig eller inte. Samma sak var det med matten – jag älskade matte i ettan på lågstadiet, men sen blev det så mycket stört som liggande stolen (där var magisterns lösning att jag inte behövde lära mig den – jag var den enda i klassen som inte ”behövde” det – de hade inte tid att försöka förklara för mig) och sen alla jävla äpplen, päron och bananer som inte fick blandas ihop för det finns inget som heter ”bäpplen”. Jag kände mig som ett jävla bäpple och fattade nada – sen kom x och y in och saker och ting skulle höjas upp eller sänkas ned, que? Samtidigt så sa alla lärare jämt ”Detta kommer ni däremot aldrig att behöva använda er av i vuxenlivet, om ni inte skall bli mattelärare, matematiker eller ekonomer”. Men jag ville klara matten så jag kämpade och fick till slut rätt på proven, MEN jag kunde inte redovisa hur jag tänkt – alltså hur jag hade kommit fram till svaret, så även fast svaret var rätt så kunde läraren inte ge mig godkänt för jag kom inte ihåg hur jag hade tänkt efter att jag hade kommit fram till svaret. Men i gymnasiet så var det en vikarie som Äntligen såg mig! Han förstod att jag ville, men att jag inte fungerade som normen krävde och mitt slutbetyg hängde på att jag skulle klara matten. Jag hade höga betyg i de ämnen jag var intresserad av och låga betyg i de ämnen jag inte var intresserad av. Iaf så fick jag läsa in en hel termin på bara några veckor med prov varje dag efter skolan, tillsammans med vikarien. Jag fick tänka högt och lyckades då skriva ned hur jag tänkte så att jag både fick med tankegång och resultat.
2012 fick jag min ADHD-diagnos och den förändrade hela mitt liv, men inte omvärlden! Det är så sorgligt att höra folk säga ”Var och varannan har ADHD nu för tiden”, vadå är det något fel att många har en diagnos och att världen inte består av endast en sorts människa? Är det negativt att forskningen gått framåt så att man kan diagnostisera folk? Det är inte så att man bara får en diagnos hur som helst och sen är det bra med det. Resultatet av min utredning innehåller så sjukt mycket viktig fakta för mig som har öppnat upp en helt ny värld för mig! Nu vet jag hur jag funkar (eller det visste jag ju redan innan på ett eller annat sätt men att ha det bekräftat på papper har fått mig att sluta fokusera på att försöka funka på ett annat sätt) och har skriftligt på vad jag är bättre på än vad normen säger. För ofta så tror folk att vi som har diagnoser är sämre än normen på allt, men så är det inte. Visst jag ligger under normen på en del saker men på andra saker ligger jag långt över normen. T.ex. så ligger mitt minne och min EQ långt över normen.
Men jag funkar fortfarande inte som du som tillhör normen och det kommer jag aldrig att göra, vilket är något jag måste acceptera, men det måste du också och det här är det absolut största problemet! ADHD är en stor och bred bokstavskombination och ingen med diagnosen funkar exakt som någon annan med diagnosen – vi är individer precis som du som tillhör normen är. I mitt fall har jag en hel del drag av asperger – faktum är att man först trodde att jag hade asperger, innan de påbörjat min utredning. Jag tänker väldigt mycket utanför boxen och älskar nya utmaningar och utveckling, men en del saker går bara inte. Du kan t.ex. inte bara tro att det går att flytta på en sak hur som helst (gäller såklart inte alla saker) t.ex så pluggade jag japanska innan Jiro föddes, men en dag så började en klassis att ta min plats och från den dagen så handlade japanskan för mig om att få sitta på min plats. Det kanske inte är det minsta viktigt för dig, men för mig så kan en sådan sak förstöra hela tillvaron. Jag kan också ta dig på orden och tro att du menar det du säger, fast de flesta människor ljuger eller förskönar – men här kan det också bli extra jobbigt för mig för kom ihåg, min EQ ligger långt över normen så ibland så kan jag ha väldigt svårt att förstå vilken del av det du säger verbalt, i kroppsspråk, i ögonen och i kemin som är menat att jag skall ta in. Jag kan därför fråga hur/vad du menar eller kanske råka avslöja att du ljuger. Det är inte min mening, jag försöker bara förstå.
För mig är det viktigt att göra rätt jag blir därför ofta kallad/klassad för/som perfektionist (vilket den som verkligen känner mig vet att jag inte är – haha, sånt har jag verkligen inte tålamod för!) besserwisser och har även smeknamnet ”Samvetet” i en specifik konstellation. Det folk inte fattar här är att jag dels är helt beroende av klockan för att kunna funka, då jag har noll tidsuppfattning när det kommer till tiden som i klockan (ja för mig är det skillnad på tid och tid. Klockan är tid som går i medsols medans tid som i dagar, månader och år är tid som är rund och går i motsols – du behöver inte förstå eller hålla med, men så är det för mig), jag behöver mina regler och rutiner för att funka och de regelverk som du som tillhör normen har satt upp försöker jag bara att följa, så bli inte sur på mig när jag försöker anpassa mig efter dina och era regler.
Sedan så har vi det här med hyperaktiviteten – en del tolkar mig som lugn och andra som hysterisk, men det är få som får se mig hyperaktiv eller som förstår när jag är det. Jag medicinerar, nej inte för att bli frisk (det funkar inte så, ADHD är ingen sjukdom) utan för att orka försöka anpassa mig till din värld, vilket många gånger tar sjukt mycket energi av mig – därför äter jag medicin som gör att min hjärna mer funkar som din än som min som annars använder bägge hjärnhalvorna samtidigt och kan få svårt att sortera saker så som normen sorterar saker och ting.
De som tolkar mig som hysterisk brukar inte syfta på att jag står och skriker som en galning eller så, utan på att jag går in för något till 110 procent eller kör på i en betydligt snabbare takt än vad du gör. Därav även smeknamnet ”Duracell-kaninen”. I min värld så förstår jag inte varför saker och ting måste ta så lång tid och gå så jävla segt jämt så jag kör på – något som ofta har uppskattats av arbetsgivare, men mindre av arbetskollegor. Men jag kan också vara hyper i form av överenergisk och det kan jag vara hemma med min familj eller med nära vänner. Då är jag den där ”Jobbiga-Cassandra” eller den där ”Superroliga och underhållande-Cassandra”, som jag varit enda sedan jag var liten. Då skrattar jag högt, sjunger, springer, är jätteglad och det är fullt ös medvetslös!;)
Men jag får också ofta höra att jag är sur eller arg. Detta får jag oftast höra av de som inte känner mig så bra som de kanske tror. Väldigt få ser mig nämligen sur och ännu färre har sett mig arg. Jag saknar nämligen filter så precis som jag kan vara så extremt jävla glad så kan jag också vara extremt jävla arg. Jag är sällan lite arg utan är jag arg då märker du det, jag lovar! Jag tro att det du egentligen ser är att jag inte är som du, inte som normen. För när du kan uppleva mig som sur så har jag bara pratat, men jag har inte lagt energi på att lägga till det där extra som tillhör normen neutral för dig – jag kan nämligen inte göra allt för din skull. För kom ihåg att jag dagligen, i hela mitt liv har och måste anstränga mig för att funka i det som är din norm – jag äter till och med starka mediciner för att orka göra det hela dagarna. Kan det inte vara ok då att jag kan få vara jag när jag stämplat ut för dagen?
Kan inte världen bara få vara allas?
Cassandra Solback 