Ny hemsida!

 
Detta inlägg innehåller reklam för mina böcker


Jag har nu en ny hemsida för mina fyra böcker!
Där kan du läsa om mina böcker, se vart du kan köpa dem, läsa om det senaste för mig personligen på bokfronten, titta i mitt bildgalleri, skriva i min gästbok och mycket mycket mer!

Innanför mina rosa små väggar – en självbiografi
Kampen – I det moderna samhället – en fackpolitisk bok
Snabbt, Lätt, Enkelt & Gott – en modern kokbok
Aka & Ao i Framtiden – en speciell barnbok

 

Hemsidan finner du här:
http://www.cassandra-solback.com/b%C3%B6cker-29754181

Internationella kvinnodagen

Den Internationella Kvinnodagen var i veckan!
    Dagen då vi uppmärksammar ojämställdhet och kvinnors situation, runt om i hela världen.
Internationella Kvinnodagen har funnits i 106 år, och bildades ifrån början utav en socialistisk organisation och en kommunistisk kvinna. Det man i grunden skulle fira denna dag var Rösträtt för kvinnor skall ena vår styrka i kampen för socialism.
    Efter förhandlingar, i olika länder, bland olika stiftelser finns denna dag med bland FN´s högtidsdagar.
Sedan ett 40-tal år sedan har dagen, på flera ställen i världen, mist sin politiska fajt, och den uppmärksammas idag – på många ställen, utav män som visar sin kärlek till kvinnan, på ett liknande sätt som Mors dag.Sedan 1999 finns även den Internationella Mansdagen, vars fokus ligger på att uppmärksamma mäns positiva bidrag till samhället…

Vi är långt ifrån jämställda i Sverige, även om vi ligger före många andra länder, men det är livsfarligt att låta jämförelsen ta över målet!
    Männen har, fortfarande, betydligt mer fördelar – livet ut, än vad vi kvinnor har!
Om man bara tittar på arbetsmarknaden och arbetslivet så ser vi brutalt, stora skillnader mellan män och kvinnor – där männen arbetar heltid i betydligt större utsträckning än kvinnor – kvinnor får oftast inte ens frågan, efter en viss ålder (en väldigt tidig sådan dessutom), då hon anser vara i ”riskzonen” för att bli förälder!
    Bara här utgör vi en stor skillnad mellan manliga och kvinnliga föräldrar! Hur ser det då ut för ensamstående föräldrar, och föräldrar utav samma kön?
Heltidsskillnaden oss kvinnor och män emellan, är en utav de faktorer som sedan bidrar till en ojämställd föräldraledighet, rent ekonomiskt – en löneskillnad kollektivavtalen bland annat försöker justera till. En annan faktor är att de mansdominerade yrkena oftast har betydligt högre lön än de kvinnodominerade yrkena. Hela denna ojämställda fördelning, leder inte bara till en ojämställd syn könen emellan, utan även till en daglig ojämställd ekonomi, men också en ojämställd pension!
    Man behöver heller inte vara ett megasnille för att se ojämlikheten mellan män och kvinnor i högre uppsatta positioner – oavsett yrken, där oftast männen är av majoritet och kan vara betydligt yngre än vad kvinnor är, den dagen vi ens får en chans!

Att vi år 2016 behöver särskilda regler som t.ex. ”Varannan Damernas”, och då är det inte dans jag pratar om, för att ”lyckas få in” kvinnor i samhället och vardagen, är inte bara skrämmande utan rent av pinsamt! Att sedan männen, mitt i denna cirkus, fått en alldeles egen dag, när de styrt och fortfarande styr och leder land och värld helt utan minsta fajt – är inget annat än ett slag i ansiktet på alla oss kvinnor!
    Det vore betydligt mer logiskt, seriöst och jämställt att ge det tredje könet en egen dag, förtryckta nationaliteter eller religioner – även fast jag är helt emot de flesta utav grupperingar, men att ge detta slag och denna kamp till männen är ett nedslag mot hela jämställdhetens utveckling!

Vi besegrar varandra och skyller på männen

Min man brukar säga att det verkar vara så sjukt tufft att vara kvinna – på så många sätt.
    Det är tufft att vara kvinna – det är både jättecoolt, och många gånger extremt frustrerande.
Egentligen handlar det inte om själva könet – saknaden utav snoppen – fast på ett sätt så gör det ändå det…Utan snopp skall du t.ex gilla att föda vaginalt – allvarligt, finns det någon som verkligen gör det??
    Alla andra fysiska måsten och krav, handlar egentligen inte om könet i sig, utan om rädslan för att jämställdheten skall segra – och om pengar förstås – det mesta handlar alltid om pengar..tänk vad storföretagen skulle förlora i kapital om vi inte lydde order…
Jag kan inte säga att jag saknar en snopp, i den mening att jag skulle vilja ha en – men jag har många gånger däremot velat ha en snopp – konstigt mycket verkar vara så mycket lättare med en – fast är njutningen lika bra med en, som utan?
    Det är inte sex jag pratar om – det är sällan sex man pratar om när det handlar om dessa skillnader – det sexuella och sexistiska står oftast marknaden för – marknaden som på så många sätt håller kvinnan på mattan, och gör att jämställdheten inte segrar. Vi är så sjukt lurade – men vi lurar också oss själva, i en extremt hård och stor utsträckning – vi kvinnor alltså.
Lika lite som jag vill hindras till framgång och lyhördhet pga att jag är kvinna – lika lite vill jag uppnå det, bara för att jag är kvinna – jag vill göra det för att jag är jag.
    Jag har många, många gånger blivit nedtryckt utav män – på många olika sätt. Män vars osäkerhet givit behov till att hävda sig – påstå sig vara så mycket bättre än mig, bara för att jag är kvinna – en kvinna som tar för sig – på deras revir, vi kvinnor låtit dem ha. Men det vanligaste här, för mig personligen, är män som försökt att trycka ned en – genom sexistiska skämt, och föråldrad kvinnosyn – detta har aldrig bitit på mig.
    Det sexuella ser jag snarare som ett förtryck mot människan i sig, och individen.

Jag vet att jag inte skall behöva klara av, att hantera det ojämställda mellan män och kvinnor – det är ett problem att det är så. Men det sjukaste i det hela är ju ändå kvinnoföraktet – oss kvinnor emellan. Ett förakt som göder ojämställdheten och gör jämställdheten till en omöjlig vinnare.
    Kanske är det marknadens undermedvetna mäktighet och vår egen rädsla, som tillsammans gör segern obefintlig?
Oftast har jag betydligt humanare, trevligare och ärligare relationer till männen än till kvinnorna – jag vägrar spelet, grupperingarna och utspelandet – då spelas jag själv ut – både bokstavligen, men även psykiskt.
    Tänk om vi istället kunde använda dessa styrkor och energier till en seger – en seger mot ojämställdheten och den förtryckta marknaden. Jag tror att det övriga gnabbet och det föråldrade skitsnacket då skulle försvinna automatiskt.
    Men så här kan man ju inte säga…

Det gör så ont…

Tiden går – det gör den hela tiden. Det har nu gått åtta månader och fem dagar.
    Jag kan nu le, men det gör fortfarande lika ont – både psykiskt och fysiskt. Ibland blir jag rädd för smärtan – rädd för att den skall vara fysiskt farlig. Jag har ofta ont i bröstet, ibland så mycket så att jag blir rädd – rädd för att sluta på samma sätt.
Jag saknar dig så sjukt mycket – mer och mer för varje dag, ändå känns du närmre nu än då du just hade försvunnit. Det är svårt att förklara, svårt att förstå – svårt att sätta ord på.
    Det är svårt att tänka sig att vara utan dig i 50-70 år – jag vet ju inte om det blir så – det kan man ju aldrig veta, men jag skulle gärna vilja bli gammal – fast inte om man blir behandlad som du blev. Du var värd så sjukt mycket mer.
Jag tänker på dig VARJE dag – ibland vet jag att du är där – här hos mig. Jag ser dig inte, men jag känner din kärlek.
Jag använder dina ord mer och mer, iaf så tror jag det – minnet utav dig blir bara tydligare och tydligare – samtidigt så går och går tiden och det blir bara längre och längre sedan vi sågs och pratade med varandra. Jag hör din röst, dagligen i mitt huvud – ditt skratt, ditt hetsiga humör, dina kontrollfrågor, din irritation – jag förstår, nu mer än någonsin, att jag är sjukt lik dig;)
    Tiden gör att din del av framtiden suddas ut – den tid du benämnde, längtade till, pratade om, hade planer för. Jag vet att du var med då jag firade min 30 års dag. Det var så tomt utan dig – jag vet att du hade hållit tal om du hade varit där fysiskt. Jag vet även vad jag hade fått i present – din Gunnar Sträng skulptur utav Lisa Larsson. Du har alltid, i hela mitt liv, avslöjat dina presenter – du har aldrig gillat att vänta – jag är precis likadan;) Sådana framtids-saker suddas nu ut – du kan inte berätta några fler – det är skrämmande och sjukt tomt.
Jag vet att du alltid kommer att vara med mig, även fast jag inte ser dig – men oj vad jag saknar dig…
    Du har visat dig i mina drömmar – det är jag både sjukt tacksam och glad för, men det finns så mycket jag vill berätta för dig, så mycket som hänt – det gör jag iaf, men jag skulle vilja höra dina härliga kommentarer, ditt uppiggande skratt, dina åsikter. Vi som alltid har berätta allt för varandra, och vetat allt om varandra, vet helt plötsligt bara mindre och mindre om varandra. Ändå så tror jag att du nånstans fortfarande vet allt – ibland till och med mer än tidigare, nu när du kan pendla mellan de olika dimensionerna, men vad vet jag om din värld – vad du tänker och tycker nu? Jag vet inte ens vad du tänkte och tyckte i det allra sista du gjorde – överlag så vet jag, det gick tyvärr inte att undgå – men efteråt? Visserligen har du sagt en hel del till mig i mina drömmar – saker som gör mig sjukt ledsen, men ändå lugn och trygg – starkare i mig själv – tryggare och bekvämare i det jag gjort och gör.
Jag tittar dagligen på din bild, även nu – klappar dig på kinden. Det blir heller inga fler bilder, på dig och mig tillsammans – vi tog alltid sådana, men ändå på tok för få. Nu blir det bara bilder tagna i en skogsdunge, bland en massa ljus och blommor – jag är egentligen alldeles för sällan där, men du känns närmre här – hos mig. Ibland, ganska ofta, vill jag åka ut till dig, sitta där och prata med dig, men det är alltid folk där – det var oftast bara du och jag.
    Jag gör mitt bästa – mestadels tack vare dig – genom din enorma styrka – pga din kärlek – jag vill fortsätta göra dig stolt – föra vår kamp vidare. Kanske är det kämpandet och all aktivism som får mig att klara av – jag kanske inte hade orkat annars – jag kämpar för oss bägge nu – nu och för alltid – tidigare också, precis som du gjorde – men nu på ett annat sätt.
Jag saknar dig SÅ – jag saknar vår fras Puss och Kram, Gul och Blå – Dompan, och det vanliga – Ha det Toppen. Jag saknar vår relation – jag saknar dig och jag saknar OSS.
    Jag visste att det skulle hända – du hade försökt förvarna mig på ett sätt – egentligen flera, men du ville inte – du ville vara kvar, och jag ville ha dig kvar – det vill jag fortfarande. Vetskapen skrämmer mig – hur och när vet jag att den är sann nästa gång? – vill jag det? Jag orkar inte…
Ändå är jag inte längre rädd för döden – men jag är livrädd för att dö. Jag är inte rädd för spöken – inte heller längre för mörker i det sambandet – tvärtom. Jag är rädd för människor.
Mycket har förändrats, men ändå inte. Jag har upptäckt att jag inte längre kan vara glad – jag är glad, men inte helhjärtat. Jag vet inte hur länge det har varit så, eller om det alltid kommer att vara så – jag vet bara att jag inte känner genomgående glädje – enda in i hjärtat – hjärtat som bara värker.
    Men jag försöker – jag försöker att hitta sätt, men det blir aldrig som förr
ALDRIG UTAN DIG…

Jag pratar aldrig om min ålder, men nu är det dags!

Jag pratar aldrig om min ålder – har inte gjort det på många, många år och det finns flera skäl till det!
När jag växte upp så fick jag alltid höra att allt skulle bli så mycket lättare och bättre när jag blev äldre och vuxen. Jag längtade enormt mycket till att bli vuxen, men när jag sedan blev det så var det ingen större skillnad.
    Som vuxen kunde jag välja min omgivning på ett helt annat sätt än tidigare, men min ålder fick bara ett större och större fokus – jag tillhörde nu de ”yngre vuxna”, jag var ”nyvuxen” och fick ofta höra att jag skulle veta mer och ha mer att kunna säga – vara berättigad till detta när jag blev lite äldre.
Varför detta extrema fokus på en siffra – på åldern?

Många gånger så är det tillräckligt svårt att bli hörd och tagen på allvar bara genom att vara kvinna – att inte ha snopp. Att sedan ovanpå det vara ung, gör det hela ännu svårare. Om du sedan dessutom har intressen inom områden där männen är många och regerande så kan det vara riktigt, pinsamt tufft!
    Det enda jag någonsin velat är att ha rätt till mina åsikter, och att mina åsikter och erfarenheter skall tas på lika stort allvar, oavsett hur gammal jag råkar vara eller ej!
En utav mina starkaste åsikter är att åldern bara är en siffra, och att man inte skall döma någon därefter! Åldern är bara ett bevis på hur många år just du har vandrat på denna jord – inte på hur mycket eller lite du har lärt dig, varit med om eller inte, eller vilka erfarenheter du har.
Du kan få mycket erfarenheter i tidig ålder, likom i sen ålder. Du kan ha ett händelserikt liv och ha varit med om mycket redan som ung, eller mest ha följt med och inte varit med om så mycket trots att du är i medelåldern – det är oerhört individuellt, och inte siffran i ditt födelsebevis som styr detta!

För åtta år sedan valde jag att radera min ålder – att göra mig själv ålderslös och bara vara Cassandra. Detta har i sig varit en extremt intressant erfarenhet!
    Som bara jag utan ålder, har folk haft oerhört svårt att kunna placera mig i ett fack vid det allra första mötet – något som kan uppröra folk, märkligt mycket!
Vid det allra första mötet med en ny människa, så ställs det oftast tre, enligt min åsikt, totalt ointressanta frågor – Vad heter du?,Hur gammal är du?, Vart bor du?/Arbetar du med?När jag på fråga två svarar ”Jag pratar inte om ålder – hur gammal är du själv?” så blir det utav någon anledning oerhört obekvämt för frågeställaren. De har svårt att kunna acceptera att jag inte vill ge dem en siffra, och fastnar därmed och kan inte gå vidare i sitt frågemönster – detta leder, hälften utav gångerna, till en intressant diskussion istället för ointressanta svar på ointressanta frågor, och resterande hälft till en irritation så pass stor att frågeställaren helt plötsligt inte längre vill konversera utan placerar in en i ”märkvärdighets-facket”.
   Jag tycker att detta är jätteintressant!
Något annat väldigt spännande är chocken som kommer när man säger ”Jag pratar inte om ålder – hur gammal är du själv?”. Av någon anldning så är det inte ok att ställa en sådan fråga till någon som är äldre än en själv (är sällan en yngre person ställer denna fråga nämligen) – det klassas som ohövligt ifrån detta håll, på något konstigt sätt, medans som det normalaste i världen ifrån frågeställares håll.

Det jag har märkt som ”ålderslös” är att det är en helt annan respekt som råder!
    Ganska så snabbt så märktes detta, och då var jag ”bara” 22 år när jag började med detta. När du inte kan placeras in i ett åldersfack så blir du hörd, dina åsikter respekteras och tas på allvar, och du har samma rätt till att ha åsikter och erfarenheter som alla andra! Ja, inte riktigt lika mycket som männen då, om du fortfarande ”saknar” snopp…
    Men frågan har aldrig släppts helt och hållet i alla fall…trots att folk gett upp, och att omgivningen vet att jag inte pratar om ålder, så är det vissa delar och funderingar som inte kan släppas. Den ena är barnfrågan…här kan det komma meningar som ”Du pratar ju inte om din ålder, men börjar inte du bli lite gammal snart för att inte ha barn?”.
    Det är tydligt att åldern för mig som kvinna är extra viktig! Jag är bäst som ung och fräsch, men tvärtemot mannen så blir jag gammal betydligt snabbare, samtidigt som jag aldrig blir tillräckligt gammal för att vara lika vis och kunna ha lika mycket erfarenheter som en man! Och min främsta uppgift här i livet är att föda barn…men jag får inte vara för gammal när jag gör det – det får bara männen vara!
T.ex. så kan mina systrar i 50 års åldern bli kallade för tanter och kärringar, då de utav någon anledning klassas som riktigt gamla, trots att medellivslängden har en siffra betydligt högre än 50, speciellt för kvinnor! Men en man i 50 års åldern, däremot, är i sina bästa år och kan inte bli mer man än vad han är i denna åldern. Detta trots att han blivit man redan vid 18 års åldern, medans du som kvinna är tjej betydligt längre, trots att tjejers fysiska utveckling startar betydligt tidigare än killars.
    Jag själv, t.ex., blir fortfarande ofta kallad för tjej och jag har passerat 18 års åldern för länge sedan…
Så trots att jag anses vara ung, så är jag ändå gammal på vissa plan, inom vissa områden – även fast jag är ”ålderslös”, och min självbiografi jag skrivit, har förvirrat det hela för många ännu mer…man kan ju inte vara alltför ung när man skriver en självbiografi – jo, eftersom ålderssiffran inte avgör vilka människor du har träffat eller ej, vilka upplevelser du haft eller ej, och vilka erfarenheter du fått eller ej så kan du vara ung, liksom gammal!

Nu har jag iaf beslutat mig för att bli en kvinna och en individ med ålder igen – men min ålder kommer fortfarande inte att vara jag, och jag kommer fortfarande inte att finna den så pass intressant att jag kommer att vara i behov utav att prata om den varje gång jag träffar en ny människa i mitt liv! Utan jag har beslutat mig för att är det någon som skall äga min ålder, så är det jag och i år så fyller jag jämnt, vilket JAG vill fira! (Sedan så är det också så, att om jag lyckas komma dit jag vill, så kommer min siffra att stå intill mitt namn lite här och där – oavsett vad min åsikt är kring detta!)
    Jag har redan blivit firad för just denna siffra två gånger tidigare! Det är inte jag som har bjudit in till ett firande utav just denna ålder, vid dessa två tillfällen, utan folk i omgivingen som haft behov utav ”fackplacering” och då beslutat sig för att jag fyllt just denna siffra och sedan fackplacerat mig därefter.

Om sex veckor kommer jag att fira min 30 årsdag – för tredje gången, men denna gång kommer det att vara på riktigt, och något JAG styr över!
    Ja, jag blir 30 och i mina ögon så är detta fortfarande en ålder – en siffra, och jag är samma person nu som för fem minuter sedan, när jag inte pratade om det!
Så mycket mer än så kan jag faktiskt inte säga om denna siffra, mer än att det känns som om man varit i 20 års åldern väldigt länge, så vi få se hur länge man upplever att man är i 30 års åldern.
Däremot så hoppas jag att detta år – år 2016 bjuder på en hel del spännande saker, och att jag kommer att fortsätta att utvecklas som individ – med, som utan siffror!
GOD FORTSÄTTNING!!!

2015 – ett speciellt år, för mig personligen…

Nu är det bara en dag kvar på detta år, och oj vad fort det har gått – precis som vanligt numer…
    Ju äldre man blir, desto snabbare verkar det gå, men just detta år känns extra snabbt genomgått, och det har bjudit på gigantiska hemskheter, och även en hel del riktigt positiva saker…
År 2015 är ett riktigt mörkt skitår, samtidigt som året givit en hel del framgång – det är ett peciellt år helt enkelt, som man inte kommer att glömma bort i första taget!

Det har hänt så sjukt mycket i år – på gott och ont, så jag minns inte ens allting just så här på rak arm, men…
    2015 bjöd på ännu en spännande och givande tid på LO-distriktet i Stockholms län – i försäkringsandan…
    2015 var året då jag kom med i Katarina föreningens styrelse för Socialdemokraterna – där jag är medlemsansvarig…
    2015 var året då jag kom med i SSU´s Fackliga klubbstyrelse…
    2015 var året då jag kom med i Handels-sossens styrelse – en styrelse jag länge velat ha ansvar i – där är jag nu vice ordförande…
    2015 var året då jag kom med i Södermalms områdesorganisations styrelse Söder-sossar…
    2015 var året då jag lämnade min plats i Söder-sossarnas styrelse, för att bli ersättare för Socialdemokraterna i Södermalms stadsdelsnämnd…
    2015 var året då jag blev sekreterare i Södra Kvinnoklubben – mitt andra år som styrelseledamot…
    2015 var året då jag besökte Sveriges storstäder för att prata med folk om fackets vikt, styrka och mål…
    2015 var året då jag och Thobbe firade vårt livs första bröllopsdag, tillsammans med ett stort gäng vänner ute på vårt underbara landställe – vår första sommar där…
    2015 var året då fackförbundet Seko kom in i mitt liv – med en hel del nya äventyr, erfarenheter och utmaningar…
    2015 var året då jag äntligen tog mitt körkort, som jag kämpat med i hela två års tid…
    2015 var året då vi skaffade vår allra första bil, och sedan även vår andra – då den första inte mådde alltför bra…
    2015 var året då jag återigen fick behov utav glasögon på heltid – för första gången sedan mitten utav tonåren…
    2015 var året då min älskade katt blev blind för att sedan återfå sin syn igen…
    2015 var året då vi i Sverige hade ett prinsbröllop för första gången på väldigt länge…
    2015 var året då jag skrev två stycken helt nya, och för mig helt annorlunda böcker…
    2015 var året då jag blev gudmor/fadder åt Lisas underbara Nicole…
    2015 var året då jag var nere i Bryssel tillsammans med aktiva fritidspolitiker ifrån Södermalm, för att besöka Europa Parlamentet…
    2015 var året då jag slutade hos min psykolog på ADHD-enheten, som jag gått hos i nästan tre års tid, och som givit mig så enormt mycket kunskap, stöd, vägledning, styrka och stöttning…
    2015 var året då min älskade Mormor – mitt allt lämnade mig ensam på jorden…
    2015 var det året då mormors lillasyster lämnade jordelivet…
    2015 var det året då mormors bästa vän lämnade jordelivet…

Året 2015 är ett utav det jobbigaste och värsta året i hela mitt liv – hittills!!!
    Det var året då min älskade Mormor – min förebild, bästavän, min andra mor – mitt ALLT, lämnade mig ensam kvar på jorden…
År 2015 är ett riktigt mörkt och sorgligt år – de är sorgens år!!!
    Jag har nog aldrig gråtit, skrikit och sörgt så mycket som jag gjort år 2015, och som jag fortfarande gör…
Min älskade Mormor lämnade jordelivet år 2015 – en skräck och extrem rädsla jag haft i hela mitt liv, blev detta år verklighet…Men hon och Gud väntade tills jag kunde acceptera, förstå något sånär, och framförallt kunde överleva händelsen…

Åtta dagar efter att min älskade Mormor lämnat jordelivet, så lämnade även hennes lillasyster jordelivet…
22 dagar efter att min mormor lämnat jordelivet, så lämnade även hennes allra bästa vän detta liv…
    Två dagar efter att mormor lämnat jordelivet så ägde Sveriges prins Carl-Philips bröllop tillsammans med Sofia rum – ett bröllop mormor så mycket sett fram emot…
    Två dagar efter prinsbröllopet (fyra dagar efter mormors bortgång), föddes prinsessan Madeleines son, prins Nicolas – den första prinsen i Sverige sedan år 1979…
Dagen efter min älskade Mormors begravning den 9/7 så blev jag äntligen godkänd och fick mitt efterlängtade körkort, efter hela två års strid, kamp och kämpande med teori – mot fördommar mot personer med ADHD etc etc…

Jag har inte, fysiskt kunnat berätta för mormor om alla nya politiska uppdrag och erfarenheter . men jag är säker på att hon vet!
    Jag har inte hört mormor jubla och skutta utav glädje för att jag äntligen fått mitt efterlängtade körkort – hon som varit så arg på myndigheterna runtomkring denna fråga! Och jag hann aldrig hämta henne med min bil och ta med henne ut på våra planerade dagsutflykter, men jag tror (och hoppas innerligt) att hon ibland ändå sitter bredvid mig i bilen när jag är ute och åker…och jag vet att hon vet och ser vad jag gör och kämpar för idag!!!
    Jag vet att hon var med mig och Thobbe när vi var hemma hos henne i somras och såg på prinsbröllopet! Jag vet att hon är här hemma hos mig ibland – vid min sida, även om jag hade önskat att hon vore här jämt! Och jag vet att hon tittade förbi på julafton och blev glad, samt fulliskratt åt att vi dukat för henne kring middagsbordet!
    Nu vet jag varför det var så viktigt för henne att veta, vad mina kommande böcker skulle handla om, just i juni…

Min älskade Mormor – mitt allt, lovade mig, under sitt tal på vårt bröllop, att hon skulle leva minst fyra år till om vi skaffade barn inom det kommande året – alltså år 2015…vi skaffade aldrig barn detta år, men jag är helt säker på att hon kommer att närvara den dagen den ungen dyker upp, samt följa barnet och stötta det och oss, i vått och torrt!!!

2015 var året då min älskade Mormor lämnade jordelivet som människa – då flera drömmar slog in, och då min skrynklare, som varit ett extremt bra och viktigt stöd, samt blivit en nära och kär vän, försvann ur min vardag.
    Min mormor tjatade alltid om att jag inte fick glömma bort att ta hand- och värna om Thobbe, och min skrynklare sa i förra veckan att allt kommer att gå så bra, om jag bara fortsätter att kämpa, försöker slappna av och tror på mig själv…
– Jag skall inte svika någon utav dem – det lovar jag!!!
    Men jag kan inte mörka att framtiden skrämmer mig, då den bevisligen kan skifta så skarpt och kraftigt!
Jag får göra som mormor alltid sa, och ta en dag i taget…

År 2016 börjar med ett första stadsdelsnämndsmöte på måndag och sedan bjuder januarimånad på en resa, samt start utav nästan en ettårig utbildning, facklig-politisk ledarskapsutbildning…

GOTT NYTT ÅR!!!
<3<3<3

Jag skäms inte – skäms över att behöva skämmas!

Vi skall alltid bry oss så mycket i vårt land – men faktum är att vi ibland bryr oss mest om vad vi absolut inte borde bry oss om!
    Nämligen om – vad skall andra tycka och tänka?

Jag bär på en historia som aldrig någonsin kommer att lämna mig!
    På ett sätt så vill jag heller inte att den gör det, då jag, med tiden, lärt mig att se den och hantera den som en erfarenhet – en stor sådan. Men det gör ont när så många människor tycker att denna historia som är min, men som jag delar med så många andra människor runtom i världen, skall vara en sådan man inte skall prata så mycket om – inte ”skylta med” utan mer vara tyst om!
    Jag tänker inte vara tyst – jag har gjort detta mörker till en erfarenhet, och vill hjälpa och stötta andra, och försöka förändra samhället och dess bristfälliga åtgärder, samt människosyn efter detta!!!

Jag pratar om sexuella övergrepp…

Jag minns att det finns en ganska så tidig story – jag minns inte vad eller hur -jag minns inte så mycket mer än att den finns och det kommer nog alltid att tära inom mig.
    Men när jag var 13 år så blev jag kontaktad utav en man straxt under 30 år…
Denna man skulle förstöra så sjukt mycket för mig – mitt liv och mitt umgänge.
Folk pratade – det gör dem ju alltid, utan att riktigt tänka på hur eller varför de pratar.
    Efter föräldramötena fick jag höra att mina klasskamraters föräldrar sagt att jag betett mig konstigt, och mina föräldrar gav till svar att de inte ville prata om det.

Allt var mitt fel – på så många sätt och vis!

Denna man lyckades aldrig våldta mig, men han våldtog en barndomsväns syster, som aldrig blev sig själv igen – inte såvitt jag vet i alla fall.
    Men han trakasserade mig dagligen, på alla sätt och vis han kunde komma på!
Han stod även utanför mitt sovrumsfönster, ibland om nätterna, och när han fick veta att jag polisanmält honom så blev jag dagligen mordhotad när jag stod och väntade på bussen till skolan.

Det här var en hemlighet jag levde med i ett halvår, innan jag vågade berätta för någon annan än min bästa vän – jag valde min magister.
    För mig var det som att bestiga Mount Everest att våga berätta detta för någon vuxen, utan att skämmas ihjäl. Men för honom och de andra vuxna runtomkring mig, så trodde man att det handlade om att jag iom honom förstått att det, den unge mannen gjort mot mig var olagligt, iom det han föreläst om i skolan – jag kände mig som en idiot!
    Trodde de att jag var dum i huvudet? Klart att jag visste att det som skett och skedde var fel – jag skämdes bara så förbannat!
Jag hade ju för fan en politiskt aktiv mormor och en pappa som arbetade för polisen – de bägge hade i hela mitt liv berättat för mig vad man fick och inte fick göra, så nog fan hade jag koll alltid!

När jag var 14 år fick jag, tillsammans med en massa andra tjejer och kvinnor (som jag aldrig fick träffa rent fysiskt) sitta i rättegång mot denna unga man – min bästavän vittnade, vi var aldrig bästavänner igen efter det – tillslut inte vänner alls.
    Där fick jag svara på frågor om hur jag var klädd, om jag hade druckit eller ej, vad jag skulle kunna tänkas ha sagt eller gjort för att eventuellt ha ”uppmanat” denna man till det han hade gjort…
När jag var 13 år fick jag knappt gå på bio med mina vänner, men vad spelar det för roll? Vad spelar det för roll om jag hade varit naken eller dyngrak – hade någon då haft rätten att ta på mig och behandla mig som denne hade velat, mot min vilja? – NEJ!
Jag hatade rättsväsendet!

Jag tänker än idag på den unge mannen, som idag inte är så ung längre.
    Jag såg honom senare i mina tonår, ett flertal gånger  – jag flyttade väl inte alltför långt. Likaså i början utav mitt vuxna liv, och jag har förlåtit honom för länge sedan, men inte allt det runt omkring! All tystnad, allt mörkande, all skam, all förnedring, all oförståelse!

När jag sedan blev vuxen, blev jag våldtagen..på en festival. Då kom kommentarer som ”Det är därför tjejer inte skall vara på festivaler”, ”Hur full var du egentligen?”, ”Åker man på sådant får man skylla sig själv!” – varför är det oftast kvinnor som säger de här sakerna?! Är det för att trycka ned och klara utav det de själv varit med om!?

När man sedan berättar hela sanningen, så blir det oftast ännu värre!
Denna väldtäkt, jag nyss nämnt, bestod utav ett flertal yngre män, med en kvinnlig publik. Utöver våldtäkten så misshandlades jag och hela min kropp klottrades ned med könsord och könsmålningar – jag hade inte en chans mot alla dessa människor! Det spelar ingen roll hur jävla bra jag än är på att slåss, eller hur klipsk jag än är – de var för många mot mig!
    Men två veckor innan denna våldtäkt så skedde den första våldtäkten i mitt liv!
Kommentarerna här har ofta varit ”Hur fan lyckas man bli våldtagen två gånger på två veckor? Man kan ju nästan tro att du vill det!”, ”Men som tjej kan man inte leva som en kille – det måste du förstå, annars får du skylla dig själv!”.Första gången satt jag i en bar och väntade på en tjejkompis. Under tiden pratade jag med en främmande kille – jag har för det mesta varit ganska så social utav mig.
    Min vän var sen och han skulle hålla koll på min öl medans jag gick på toa…jag gjorde fel i att lita på honom, men han gjorde det största felet!

Om jag hade velat det hela, så hade det inte varit våldtäkt! –  det är en världsgigantisk skillnad!!!
    Människor och myndigheters elaka ord har gjort att jag miljontals gånger tänkt att jag kanske inbillat mig alltihopa! – Jag kanske ville bli drogad, slagen, misshandlad, ha sex med en massa samtidigt!? – Men nej det är inte jag! Varför har jag gjort fel???!!!
    Jag polisanmälde aldrig våldtäkterna, trots sjukhuspersonalens tjat!

This is past, men ändå inte – det är en del utav mig!
Övergreppen och folks kommentarer – de försvinner aldrig!
    Jag vet inte om de elaka kommentarernas munnar och myndigheterna förstår att dessa händelser varar med mig dag som natt! Jag glömer nog aldrig!
    Jag har gjort dessa händelser till erfarenheter – jag hade nog inte överlevt annars!
Men det har tagit enormt mycket tid, kraft och styrka! – I mitt vardagsliv har jag med mig dessa erfarenheter – har ni förstått vad detta betyder, och många gånger begränsar för mig?!

Jag har delat denna historia med er – den är tyvärr inte unik!
    Dela din med – det måste ske en förändring och det är NU!!!

Det handlar inte om att tycka synd om någon – gör inte det!
    Försök istället att förändra till en jämlik och en jämställd värld – det här är fan inte ok, oavsett vad!!!

Julkalendern tar det ansvar vi vuxna och skolan inte gör!

”Tänk dig ett experiment – där du som är barn nu, får tillbringa en enda dag i historien. Nånstanns mellan för tusen år sedan, och idag – vad skulle du vara med om, och vad skulle du vilja berätta för oss här hemma?
    Hur man bodde, levde och lekte – hur maten smakade, eller något helt annat?”
TUSEN ÅR TILL JULAFTON är en genialisk, intressant, samhälls- och framtidsutvecklande julkalender! Den bästa som gjorts på många, många år!!!

Jag har hört och läst, att det råder en hel del delade meningar om Sveriges julkalender år 2015.
   På ett sätt så känner jag Finns det verkligen inge viktigare att prata och bry sig om?! På ett annat sätt så tänker jag Är julkalendern till för barn eller vuxna – eller skulle den faktist kunna vara till för bägge dera?
Jag har inte hört några barn prata illa om årets julkalender- tvärtom! Däremot har jag hört en hel del vuxna göra det!
    När jag var liten, och när många var små, åren innan mig, så trodde man på en pedagogisk lära via media och kulturella engagemang – för att nå ut till barn och lära dem sådant de skulle behöva för att bli insiktsfulla och respektfulla människor!
På senare år verkar man ha fått någon sjuk idè om att barn är korkade, och har efter detta visat så sjukt mycket smörja för barn – ifrån väldigt många håll och kanter!
    NU – äntligen, så kommer en vettig julkalender, som är modern för vår tid och som tar upp det vår tid verkligen behöver – barn liksom vuxna, nämligen vår egen historia och dess klasskillnader!

2015 års julkalender startar 1000 år innan julafton – där vi får följa med i historien, tillsammans med två vuxna och ett gäng olika barn – i olika åldrar, med olika bakgrunder, som tillsammans får leva i olika delar av vår historia.
    Fattiga, som medelsklass och snuskigt rika, får de tillsammans leva kallt och mysigt, med god och äcklig mat – i trygga miljöer till fattigdom och världskrig.
De får lära sig, på ett extremt pedagogiskt plan, om de klasskillnader som funnits i svensk historia de senaste 1000 åren – lära sig om sin historia, samt förstå dagens verklighet med dess problematik och klassklyftor!
    De får känna på ojämställdheten – alltifrån skillnaden mellan män och kvinnor, till skillnaden mellan barn och barn och därmed även, både förstå och se, nutiden med helt andra ögon!
På vilket sätt skulle detta kunna vara fel?!

Barnen år 2015, som har den förmånen att kunna se på årets julkalender, får en visdom andra vuxna eller skolan, kanske aldrig annars skulle ha givit dem!
    Jag är även helt övertygad om att den är oerhört nyttig för väldigt många vuxna i detta land, som varken förstår, eller har vetskap om sin egen historia och uppväxt – eller bryr sig tillräckligt om dagens julkalenders-barntittare som skall lyckas ta över detta samhälle, land och värld och försöka göra något vettigt och bra utav den – när vi och våra förfäder saboterat den så som vi har gjort!

Det är aldrig något negativt att lära sig om sin historia – få insikt om olika levnadsstandarder, förstå sina föräldrar – mor och farföräldrar, samt gammelmor- och gammelfarföräldrar! Det är historien som för oss framåt – som ger oss insikt i hur långt vi har kommit, och hur långt vi faktiskt har kvar!
    Jag tycker att årets julkalender är värd en Oscar – för bästa regi, bästa genomtänklighet, bästa publikinfluation och bästa historiska dokumentärskildring!

 

 

Julen är här…

”Julen är här, och lyser frid på jorden.
Glädjen är stor – i ett barns klara ögon bor den…”
Nu är det jul igen!
Jag älskar julen – det har jag alltid gjort, men till och från har den även alltid varit smärtsam!
    I år är den nog extra smärtsam, för min del…
Det var flera år sedan, jag nu firade tillsammans med min familj, jag börjar vänja mig – även om man nog på något sätt kanske aldrig gör det. Men i år är första året – i hela mitt liv, som mormor inte är med! Mormor som betydde allt för mig!!!
    Samtidigt som jag i år längtat efter julen, så har jag bävat inför den – den kommer att bli riktigt tuff i år, och en tid framöver – kanske blir den ”lättare” när jag en dag, förhoppningsvis, har en egen familj.

Familjen runt omkring mig, blir bara större och större – medans min bara blir mindre och mindre. Den har gått ifrån nio personer till två.
    Det gör ju att dessa två, logiskt sätt, blir viktigare än någonsin -vilket är jobbigt på flera sätt, men samtidigt är jag glad att de finns!!!<3<3<3

Det blir även jobbigt på ett annat plan och sätt – mina traditioner och min syn på julen, suddas sakta men säkert ut – jag håller i den, stenhårt som alltid när liknande saker sker i mitt liv!
    Jag vill ju föra mina traditioner, och den syn jag är van vid, vidare så att den får nytt liv, men framförallt överlever!
Jag tror inte alltid att man tänker på sådant, men jag tror däremot att det blir viktigt för de allra flesta den dagen detta väl uppdagas! – Vi blir så mycket, och är så mycket utav de vi har omkring oss!

Oavsett om man tycker att julen är viktig eller ej – eller på vilket sätt den är viktig, så tror jag ändå att den är väldigt synlig, tydlig och kännbar och därmed viktig för de flesta i vårt land – på ett eller annat sätt!
    Oavsett traditioner eller ej – alla märker och känner av den, och de allra flesta vill inte vara själva under julen!
Julen skall ju vara en varm tid, då vi rår om varandra, är snälla mot varandra, och umgås med varandra – oavsett hur illa vi än tycker om varandra!
    Men långt ifrån alla har någon att fira julen med – oavsett kärlek eller hat!

Så snälla, var lite extra snälla i jul – tänk lite längre – tag steget längre och ta hand om dina medmänniskor!
Julen skall vara för alla – oavsett vad, vart och hur!!!

GOD JUL!!!

 

Finns det inget hyffs – eller är det jag som är ohyffsad?

Jag har tidigare, både sagt och skrivit om, att vettet och etiketten är död i Sverige!
    Jag vet inte varför det är så, men så har det av någon anledning blivit, på många sätt och vis i vårt land.
Men hur är det då med hyffset?
    Tänker inte folk längre – finns det inga gränser?

Det finns tusen – miljoner, andra, betydligt större saker i vårt samhälle – land – värld som är rent åt helvete – tro inte att jag sätter detta ”hyffs-snack” före det – det är inte det – det gör jag inte!
    Utan detta är ett inlägg som enbart handlar om människans vardagshyffs!

Jag vet inte om det är jag som är ”för uppfostrad” – har jävligt svårt att tro det!
    Men hur kommer det sig att så många tar sig, så konstiga och respektlösa friheter?
Det kan vara både stora och små saker, men oavsett så stör jag mig något enormt på samtliga!

    Jag skulle aldrig få för mig att gå in i någon annans badrumsskåp – oavsett hur bra jag känner personen som äger det, eller ej! – Betyder detta att man även skall räkna med att ens tandborste kan vara ”lånad” och inte bara ens vätskliga hygienartiklar?
    Jag skulle aldrig få för mig att öppna någon annans skåp, överhuvudtaget – inte ens när det handlar om att ta ett glas, eller en gaffel! – Hur skall man veta, även fast man efter logik kan lista ut vart sakerna finns, vilka artiklar ägaren föredrar att man använder eller ej?
    Jag skulle aldrig sätta mig i någons soffa och slänga kuddarna på golvet – utan att fråga! För mig är det samma sak som att rulla ihop mattan från golvet och lägga den i trapphuset! Är det inte sittkuddar, som redan ligger på golvet utan i soffan, så är det väl ändå meningen att de skall vara där?
    Jag skulle aldrig få för mig att gå in hos någon med skor – om jag inte är där som flytthjälp! Så kul är det oftast inte att städa.
    Jag skulle aldrig få för mig att börja äta innan den som bjudit mig på middag sagt ”Varsågoda”/”Det är bara att börja äta” – inte ens när jag är ute och lunchar med kollegor eller andra jag känner, skulle jag börja äta innan alla kring bordet fått sin mat!
    Jag skulle aldrig klaga på en massa saker – seder, utstyrsel, regler etc etc hemma hos någon annan, oavsett vem! – Har jag gått innanför tröskeln så är det hushållets regler och seder som gäller – gillar jag det inte, så behöver jag inte gå dit, eller så kan jag säga min åsikt på ett respektfullt sätt!
    Jag skulle aldrig säga att jag skall dyka upp på någons middag/födelsedag eller annan inbjudning och sedan inte dyka upp, utan att meddela detta innan avsatt tid!
– Visst, det kan inträffa saker och ting – riktigt hemska, och saker som bara dyker upp, men man hör av sig!
    Och är man bjuden på middag så kommer man i tid! Nån minut hit eller dit skiter jag också i, men man kommer inte på tok för tidigt och inte på tok för sent – och definitivt inte utan att be rejält mycket om ursäkt!
OCH att kunna säga tack, förlåt, och hur mår du måste man fan kunna göra helhjärtat – annars har man mycket att öva på!

Jag vet inte om jag är oldschool, men så jävla gammal är jag faktiskt inte – men lite hyffs, människor emellan kan man väl iaf begära!?