Kvinnors uppgift är inte att föda barn!

Att utgå ifrån att alla kvinnor kan, vill och kommer att skaffa barn är att vara oerhört konservativ. Att räkna med att kvinnor skall bli föräldrar medans man inte utgår ifrån att män kommer att bli det, är att göda patriarkatet.
Det är inte kvinnans uppgift här i livet att sätta barn till världen och det är inte varje vuxen individs dröm att bli förälder, punkt!

Både äldre män och kvinnor gör denna generalisering där de utgår ifrån att kvinnor kommer att skaffa barn. Det märks framförallt tydligt när män råkar vara arbetsgivare (en post som är vanligare att en man har än en kvinna eller ett tredje kön) – för även fast arbetsgivare enda sedan år 1939 inte får sparka en gravid kvinna och idag inte heller får fråga om hon kommer att skaffa barn och missgynna henne därefter så har män lättare att få heltid och fasta tjänster än män. Detta då man än idag, enligt norm, ser det som att endast kvinnor är gravida och blir föräldrar – inte män. Man utgår alltså ifrån att kvinnor, i fertil ålder, kommer att skaffa barn och sedan vara den föräldern (man kan ju såklart vara ensamstående också eller skaffa barn tillsammans med en annan kvinna) som är hemma mest. Att skaffa barn och vara förälder ses alltså som ”kvinnogöra” i många manliga arbetsgivares ögon!

”När ni får barn sen flickor…”

Sluta kalla vuxna kvinnor för flickor – ni skulle aldrig kalla en vuxen man för pojke!
När det gäller äldre kvinnor så har många i denna grupp en tendens att vilja att dagens unga kvinnor skall ha det på samma sätt som dem själva hade det i samma ålder. Detta är helt orimligt då den gemensamma kvinnokampen i alla år varit att kvinnor skall få det bättre – inte sämre eller lika jävligt som förmödrar! Men även här råder det alltså ofta ett grovt konservativt tänk och även en förminskande attityd som ”Lilla gumman, du kommer nog att lära dig”/ ”Lilla du, nu skall jag som vet berätta för dig hur det ligger till”. Detta är extra tydligt när det kommer till barnafödande och kvinnovård.
Jag har träffat så många äldre kvinnor som tycker att det är fullständigt ologiskt att kvinnor själva skall få bestämma förlossningsmetod – men jag har inte träffat en enda man som tycker att kvinnor inte själva skall få välja. Och det finns så många äldre kvinnor som tycker det är onödigt med bedövning under en förlossning – de om några som själva ofta tvingades till att föda utan bedövning, då det så sent som 1971 blev en rättighet med smärtlindring vid förlossning, borde står längst fram och protestera nu när Stockholms regionen (och säkert fler både dessförinnan och efter) skall spara pengar genom att ta bort bedövningssalvan inom förlossningsvården. Men det är knäpptyst!
Och samma sak är det med amningen – ”Hur kan man inte vilja amma sitt barn?” fick jag höra av en äldre kvinna när jag och Thobbe väntade barn.

Faktum är att jag blir ganska så äcklad av tanken att andra skall besluta att vi kvinnor skall föda barn – och vad händer när vi vill men inte kan, är vi inte riktiga kvinnor då?
Från och med den dagen jag och Thobbe gifte oss och under flera månaders tid så fick jag frågan om jag var gravid ännu, av alla möjliga medelålders män och kvinnor – på Facebook, per mail, sms och irl. Jag blev så sjukt jävla äcklad av att utomstående gick omkring och tänkte på mitt och Thobbes sexliv och om jag var befruktad eller inte – alltså jag spyr nästan av att tänka på detta, vad är det för fel på folk?!

Det är inte kvinnans uppgift att föda barn och existera i någon förskönad och förlegad kvinnoroll medans mannen skall leva livet och styra världen! Det tankesättet är inget annat än skadligt för mänskligheten! Du gör heller ingen gott genom att utgå ifrån att alla, oavsett kön, kan få barn.
Du äldre konservativa varelse – låt folk få ha sitt eventuella sexliv ifred, låt dem få bestämma över sina egna kroppar och låt dem få leva sina liv, utan några som helst inhumana råd, tankar och idéer!

PS Du har inte rätt att ta på en kvinnas mage bara för att det ligger ett barn därinne!

Våga gå emot normer för barnens skull!

Vi lever inte i en jämställd värld och även fast Sverige är ett av världens mest jämställda länder så är det inte jämställt här heller.
Något som påverkar jämställdhetsutvecklingen negativt är stereotypa könsnormer och allvarligt talat – finns det egentligen någon som mår bra av dem?
Redan innan ett människobarn föds så bestämmer vuxna vilket fack hen skall tillhöra, där hen inte är ett alternativt – valet står mellan hon och han, rosa eller blått!

Redan innan bebisen ens har hunnit att bli en bebis så är det alltså bestämt vilket kön hen skall klassas som, vilket pronomen som skall användas och vilken färg barnet sedan skall älska. Här har man alltså gjort en tydlig uppdelning på hur det är att vara pojke och flicka – vad som passar och vad som inte passar.
Nästa steg blir sedan leksaker, barnrumsinredning, böcker, filmer, värderingar och uttryck.
Dockan till flickan, bilen till pojken. Rosa och gulligull i flickrummet, blått och tufft i pojkrummet. Prinsessböcker till dottern, fordon och våld till sonen. Färgglada filmer med undergivna tjejer i filmerna för henne, mörka färger med tuffa djur och robotar – killar som tar plats, för honom. Hon uppfostras till att bli lugn, skötsam, artig och snäll – får mer än gärna visa känslor. Han uppfostras till att ta för sig, vara fysisk, få utlopp för sin energi – skall resa sig upp vid ett fall istället för att gråta.
Det här kanske är övertydligt generaliserat för vissa, medans det för andra är ren verklighet – oavsett vad så har vi alla påverkats av dessa stereotypa normer och styrs därför av dem på ett eller annat sätt, bara mer eller mindre. Varför? Jo, för att vi alla som är vuxna nu har vuxit upp i ett hårt könsstereotypiskt samhälle – för att vi lever i en ojämställd tillvaro och värld. Enda sättet att ändra på detta är att komma till egen insikt och sedan aktivt jobba med sig själv genom att ge alla människobarn hela färgpaletten, alla känslor och uttryck, olika leksaker, normkritiska böcker, filmer med bra värderingar och friheten att få vara sig själv.

Ingen mår bra av våld, varken fysisk eller psykisk – ta bort alla våldsamma leksaker i form av svärd, pistoler och handgranater istället för att aktivt försöka göra alla med snopp till brutala krigare.
Införskaffa dockor med olika hudfärger och funktionsvariationer, sätt en klänning på Ken, ha Barbiedockor som är astronauter, läkare och piloter – ge dockorna aktivt till de med snopp, bilar och andra stereotypa leksaker blir de tillräckligt påprackade ändå!
Ha färgglada leksaksfordon, låt regnbågens regera i barnrummet och i barnkläderna – dela inte upp kläder efter kön, det finns absolut ingen vettig anledning att göra så! Läs barnböcker med olika familjekonstellationer, där inte endast barn med långt hår har kjol och klänning medans barn med kort hår har byxor och shorts – tänk på hur du som högläser könar karaktärerna (oftast efter förutfattade meningar?) och köna tvärtom samt introducera Hen. Visa inte barnprogram där de som benämns som Han är tuff och stark i blått/svart/grönt/på sin höjd gult eller rött medan de som benämns som Hon (i samma ålder) har betydligt pipigare röst, är svagare och känslig i rosa/lila. Visa inte gamla klassiker som ”Skönheten och Odjuret” där mannen är ett odjur och kvinnan (som av outgrundlig anledning benämns flicka) umgås med honom mot sin vilja för att bli kär i honom – vilka värderingar ger egentligen det? ”Den lilla Sjöjungfrun” där Ariel, 16 år drömmer om att gifta sig och skaffa barn (alltså barnäktenskap) och blir kallad för slampa – eller ”Peter Pan” där Lena, som klassas som tjej med två bröder, är den som skall vara omhändertagande och skall utvisas från barnkammaren då man som tjej måste sluta leka och bli vuxen tidigare än killar.

Att tänka efter kring dessa saker gör enorm skillnad för barnen, omgivningen och utvecklingen! Ju fler som tänker till desto humanare uppväxt får barnen och desto snabbare går utvecklingen framåt mot en jämställd och inkluderande tillvaro.
Säg ifrån när äldre nära och kära säger till kidsen att de skall gifta sig och skaffa barn som stora – för det första så är det inte lag på att varken gifta sig eller skaffa barn. Och för det andra så utgår äldre generationer väldigt ofta ifrån att alla är heterosexuella – därför måste vi redan i småbarnsåren aktivt visa att man blir kär i den man blir kär i och det är ok oavsett vilket kön denna person råkar ha. Säger äldre släktingar, eller andra vuxna och barn, tokiga saker så ta den diskussionen framför alla – det är enda sättet att gnugga bort ohälsosamma, konservativa normer!

Du gör barnen en megatjänst som du ger dem hela regnbågen och paletten istället för endast det som ingår i den könsstereotypa normen. Då slipper dessa individer (som det faktiskt är) sedan ägna år åt att försöka/våga bryta sig ur dessa normer och ”komma ut” när de inte är heterosexuella – och så slipper de, ofrivilligt, bidra till ett fortsatt gödande av stereotypa normer, patriarkat och förtryck.

Ny bok och Jiro tar nästa steg i livet!

Så har snart hela juni gått! Tyckte månaden just började, men här går det undan och nästa vecka är det midsommarafton och Thobbe och Jiro går på semester!;) Nej, jag har ju ingen semester i år utan måste jobba. Men vi kommer att vara ute på Landet Paradiset alla tre – de två kommer att njuta av ledigheten medans jag sitter inne och jobbar, men jag kommer att ta lunchbad med dem!;) Och faktum är att jag hoppas på mycket jobb i sommar, då jag hittills inte har några uppdrag spikade förrän i augusti, vilket skrämmer mig något!=O
Jag jagar tidningar som en galning och hoppas på att få uppdrag som gästkrönikör och frilansjournalist, så sitter du på bra jobbtips, hit me!;)

Men nästa vecka så slutar även Jiro på sin tredje Förskoleavdelning! Det är helt sjukt vad tiden går fort! Tyckte det var nyss han gått ut sin första avdelning för att börja på nästa och nu skall han börja på sin fjärde vilket också är den sista av avdelningar innan det är dags för Förskoleklass, följt av grundskolan!=O

Alltså kolla vad liten Jiro var – alldeles nyss, hemma hos sin farfar! Sedan så är det säkert så att det känns som om tiden går fortare nu under pandemin då man knappt träffar folk och inte har träffat vissa på väldigt länge! Men när jag tänker på att han börjar skolan om bara något år så får jag riktig panik! Sådan panik att jag inte ens vågar räkna efter vilket år det faktiskt är! Han är ju vår lilla plutt ju, som man bara vill pussa sönder och älska ihjäl! Det kommer vi ju såklart göra även sen, men får ju nästan ångest för att han skall flytta hemifrån snart nu!
Men efter sommaren så börjar han iaf på avdelningen för de äldsta barnen på Föris. Vi fick veta det häromdagen – faktum är att Jiro berättade det för oss innan Föris hann ringa för att meddela, haha! Majoriteten av de han gått med, sedan han började på Föris som ettåring, följer med men några slutar och några stannar kvar. Att kompisar slutar kan man ju inte göra så mycket åt, men det här med att dela på barnen har jag väldigt svårt för! Jag var själv med om det när min klass splittrades efter trean på lågstadiet och det satte sina spår i de flesta av oss och var något vi sörjde länge efteråt.

Så en vecka kvar alltså, sedan så sticker vi ut till Landet Paradiset och kommer bara hem till och från för att tvätta, vattna blommorna, hämta post osv.
Vi har bjudit ut två stycken kompisar till Jiro, i två olika omgångar, som vi hoppas skall komma och hälsa på i sommar. För det är väl den enda nackdelen med att vara på landet en längre tid – Jiro har ingen förutom oss att leka med och det blir ju såklart inte alltför kul i längden. Vi tänkte också se till att gå på Grönan någon dag och kanske besöka Lådbilslandet.
Vi skall även bjuda ut några nära och kära på 35-årsfika, då jag inte kunde ha något i februari pga pandemin. Jag har bjudit in till en stor fest med vänner, hemma i stan i juli, men den får jag skjuta upp – vet dock inte till när, är ju svårt att veta när man kan ha privatfest för många inomhus igen. Men den som väntar på något gott!;)

Just nu är det 31 grader varmt inomhus och tropisk värme utomhus, så det skall bli riktigt skönt att sticka till landet även denna helg! I bilen ligger en överraskning till Jiro – en stor studsmatta som han skall ha i sin lilla lekpark därute!;) Men sedan är det verkligen dags att hålla i pengarna, tills man börjat dra in mer! Det är helt sjukt vad stressad man kan bli av pengar alltså! Att de skall vara så betydelsefulla i våra liv, sorgligt egentligen!
Thobbe är och hämtar Jiro på Föris nu och imorse var han riktigt taggad på att åka till Landet Paradiset i helgen!;) Han har en del att springa och skrika av sig om man säger så, då han hade öroninflammation i början av veckan och var hemma med Thobbe. Jiro blir ju så sjukt understimulerad av att bara vara hemma en längre stund så han var så glad igår när han fick komma tillbaka till Föris och kompisarna igen!;) Igår hade de dessutom avslutning på Föris (för att så många som möjligt skulle kunna vara med innan semestern) – föräldrafritt såklart, pga pandemin, men efteråt så var vi ett gäng som samlades i parken med picknick och bad i plaskdammen!;)

Nu skickade Thobbe bilder på Jiro som slängt av sig kläderna och hoppas i plaskdammen, haha! Han lär nog bada en hel del i sin pool på landet i helgen! Han vägrar nämligen att bada i sjön, då han tycker att den är läskig – jag förstår honom, jag gillar inte heller att bada i norden där man inte ser vad som gömmer sig under ytan!
Men visst är det galet att det är Midsommarafton i nästa vecka?! Sedan har halva det här året också gått, så stört och jag är så stressad! Men det är bara att kämpa på och förhoppningsvis får man lite extra feeling och inspiration där ute på landet i sommar! Jag skall förresten läsa in min självbiografi Innanför mina rosa små väggar, därute i sommar. Tanken var att göra ljudboken nu under våren, men det är så många som passar på att renovera under en pandemi så det har inte gått, haha!
Jiro lär både växa och utvecklas en hel del i sommar! Tänk att han blir hela fyra år i höst!!!

Min barnbok Vardags-kaos med Astrid & Helmer, har för övrigt varit ute i en hel månad nu – galet det med! Den skulle ju ha kommit ut i mars, men tryckeriet hamnade i lockdown så var tvungen att hitta ett nytt!
Jag är jätteglad över den här boken och längtar efter att kunna skriva en uppföljare till den!;) Är också jätteglad över all fin respons jag har fått för den – men ni som tycker saker, skriv jättegärna det på Bokus, CDON, Akademibokhandeln och Adlibris så att fler får upp ögonen för den!;) <3<3<3 Och om du har ett bibliotek där du bor som du tycker borde bjuda in mig som gäst i sommar så be dem att kontakta mig så kommer jag mer än gärna dit för att läsa och/signa böcker!;)
Jag gav även ett ex av boken till Jiros Förskola och det har varit så roligt att få höra barnens åsikter och kommentarer kring den!;) Jiro har två ex – ett hemma och ett på landet och är jätteglad över dem!;)
Näe nu skall jag packa ihop och se vart min fina lilla familj håller hus någonstans!
Trevlig helg!!!

Vi pruttar inför varandra och jag är värst!;)

Det här med vad man gör inför varandra och inte gör inför varandra som par och familj är en stor och viktig fråga som för många också är helt och hållet privat. Men en sak är ju ändå säker – vi alla har ett grundläggande fysiskt behov, som bland annat innefattar att kissa, att bajsa och att prutta. När jag var lite så sa man ofta att det var naturligt att bajsa ”Till och med Kungen bajsar!” sa man – men varför är kiss, bajs och gaser så tabu och skämmigt för många?

Jag har varit i förhållanden där jag och den jag varit tillsammans med aldrig pruttat inför varandra. Vi har kissat med öppen dörr, men bajsat med stängd dörr. I ett förhållande så bajsade vi bara när den andre inte var hemma, haha! På vilket sätt är det humant och hälsosamt att gå omkring och vara bajsnödig och bli uppblåst som en ballong för att man ”inte får” bajsa när den andre är hemma eller pruta i dens närhet?
I en relation jag hade som tonåring så blev jag magsjuk och bajsade ned täcket i sängen, sprang till toaletten där jag både spydde och bajsade som en galning. Jag var helt säker på att förhållandet skulle ta slut på grund av bajs!

När man är småbarnsförälder så blir det en hel del kiss- och bajsprat, vare sig man vill det eller inte och jag kan väl ibland tycka att Thobbe är lite väl bajsfixerad och ber honom att sluta då vi snart kommer att få höra tillräckligt med bajsskämt när Jiro kommer i kiss- och bajsåldern. Men hur man pratar om något så naturligt som att utföra sina toabehov och att lätta på trycket och vad som är accepterat eller inte, tror jag är en viktig del av vardagen.
När jag var liten och var ute på äventyr med farmor och farfar och man skulle gå på toa, så fick jag alltid följa med farmor på toa och min lillebror farfar på toa, då det mer var en regel än undantag att toaletter var uppdelade efter kön. På toan så pruttade alltid farmor och även fast jag var van att hon gjorde det så tyckte jag att det var pinsamt och sa alltid till henne, då de utanför dörren kunde höra. Hennes svar på det var ”Jamen på toa får man prutta, det är helt naturligt!”. Jag tyckte att det var jättekonstigt, haha. Trots att jag idag är 35 år så tycker jag fortfarande att det är obekvämt att både prutta och bajsa på offentliga toaletter! Prutta skulle jag endast göra om jag var helt ensam i hela utrymmet och bajsa skulle jag endast göra om det inte var kö utanför. Men att prutta hemma tycker jag idag är fullt naturligt och jag skrattar när jag tänker på att jag i min ungdom inte pruttade för den jag var tillsammans med – även om vi var tillsammans i flera år! Att prutta framför min man och vårt barn tycker jag snarare visar på en sund relation!;) Man behöver prutta så varför skall man inte kunna göra något så naturligt som att göra det i sina närmstas närhet? Nu för tiden så har jag även IBS så om jag inte skulle prutta hemma skulle jag till slut explodera, haha!

Jag och Thobbe pruttar inför varandra och inför Jiro och har gjort det så länge jag kan minnas, men vi bajsar inte inför varandra – bara inför Jiro!;)
Någonstans måste man väl ändå dra gränsen och att kissa är ganska så ”oskyldigt” så det gör vi alla tre med öppen dörr, men jag och Thobbe bajsar inte inför varandra. Alltså vi stänger dörren om oss när vi bajsar. Är däremot bara en av oss hemma med Jiro så bajsar vi med öppen dörr. Att bajsa med öppen dörr tycker nämligen vi bägge är att ta det hela lite för långt så där har vi satt vår gräns!;)
Vi pruttar heller inte vid matbordet, för det är inte särskilt trevligt och jag är extra allergisk mot det! Mina föräldrar gjorde nämligen det när jag var liten och jag tyckte alltid att det var så äckligt och onödigt – att ett litet barn kanske råkar göra det är en sak, men som vuxen och frisk kan du faktiskt hålla dig! Vi pruttar heller inte inför folk utanför familjen utan bara för oss tre. Att prutta gör ju ändå på något sätt något med en relation, den blir liksom intimare på något sätt och jag vill inte riktigt ha en sådan relation med t.ex. mina svärföräldrar!;) Jag skämdes dessutom ihjäl mig så fort jag tog hem någon somn liten, då pappa alltid pruttade, oavsett gäster hemma eller ej! Näe, vett och etikett är också något jag tycker är väldigt viktigt!;)
Detta innebär att vi heller inte går omkring och brakar loss utomhus, utan endast hemma, på landet och i bilen!;) Jag vill heller inte att Jiro skall ha någon skev bild om att kvinnor bara bajsar rosa paket med röda rosetter på och släpper små fisar som luktar smultron och jordgubb – men eftersom jag är den som pruttar mest, oftast och högst i vår familj så är det inte så stor risk för det!;)
Jag älskar för övrigt Bolibompas ”prutt-avsnitt” när Draken och Florian letar efter ett specifikt pruttljud och ber alla i huset att prutta för dem och Nina är den som pruttar ”värst” – det kallar jag för bra barnuppfostran, haha!;) Livet är för kort för att ha ont i magen helt i onödan!;)

Hur gör du – pruttar du inför din partner och lämnar ni dörren öppen både när ni gör ”nummer 1” och ”nummer 2”?;)

Man måste våga tro och satsa – se vad man har!

Jag är en person som, framför allt, har två enormt starka viljor – att göra en massa och att bara chilla. Dessa två viljor går inte riktigt ihop och även fast jag ibland verkligen bara längtar efter att ligga på soffan och njuta av livet, så vet jag att jag endast klarar av det i några få minuter – jag är inte en sådan person helt enkelt. Jag mår bäst av att vara aktiv, fast jag har ständigt ångest för allt och inget, allt jag gör och inte gör. Jag börjar att förstå att det förmodligen har med min diagnos att göra och därför så måste jag nog också börja att tänka lite annorlunda.

På grund av att det ständigt är lite smått kaos i mitt huvud så kan jag också ha svårt att se vad jag egentligen är i. Jag befinner mig ju faktiskt just nu i min dröm! Drömmen som egenföretagare, där jag får prata, bilda, föreläsa, skriva, fota och skapa böcker. Jag har fått ett år att satsa på detta till 100 procent! Vilken jävla dröm alltså!!! =) Ändå så ser jag så sällan detta och låter på tok för ofta rädslan för att misslyckas att ta över!
En anledning är definitivt Jantelagen, som är så hårt inprentad i det svenska samhället och i våra hjärnor. Jantelagens så kallade budord var även något jag ofta fick höra hemifrån som liten, så det har liksom satt sina spår. En annan anledning är förmodligen min bråkiga hjärna – även fast jag är fullt övertygad om att vara egen är det absolut hälsosammaste för mig (Årskontrollen för ADHD visade även starkt på detta då min koncentration ökat med hela 40 procent och min hälsa blivit bättre) och även fast jag är sjukt bra på att jobba effektivt genom att vara snabb och göra många saker samtidigt, så innebär också den nya tillvaron en hel del nya ”spel” att lära sig. Att starta företag under en pandemi är en kamp i sig, men på ett sätt är jag glad över att min start har varit nästintill 100 procent digital. Jag kan ha så sjukt svårt för de sociala spelen – även fast jag anstränger mig enormt och oftast blir så trött att jag behöver sova middag efteråt!;) Jag vill liksom utföra och fokusera på det som är målet. Trots utmaningar pga pandemin så går saker och ting ändå fortare när beslut fattats, då det bara är att tuta och köra och inte krävs en massa extra möten och dylikt. Men att endast ha kontakt med folk digitalt (oftast mail i första hand) innebär också en utmaning kring att veta hur länge man skall vänta på svar och hur ofta man kan maila en och samma person i brist på svar – det tycker jag verkligen är skitsvårt!;)

Jag känner att mitt fokus och mål med detta inlägg blev lite rörigt!;) Ett tydligt tecken på att vissa delar är lite knepiga och jag funderar även en hel del på hur det skall bli nu då restriktionerna mer eller mindre upphävs, allt eftersom.
Ja, pandemin innebär både utmaningar och förenklade metoder, men jag tror att mitt huvudfokus måste bli att se vad jag har och att bara fokusera på det! Jag lever ju min dröm nu och även om jag är livrädd för att förlora den så är det inte värt att ge den rädslan alltför mycket utrymme – då missar jag ju drömmen jag befinner mig i! Går det åt helvete så går det åt helvete, men om jag inte har njutit, trott stenhårt på mig själv, satsat allt och kört på som en galning, så kommer jag att ångra mig!

Jag är tacksam, jag är glad – nu kör vi!!!

Jag skulle ha dött, men ”får” inte prata om det!

Det här är sjukt jobbigt för mig att skriva om – särskilt då jag just suttit och läst kapitlet om när jag skulle dö, i min självbiografi Innanför mina rosa små väggar. Men egentligen är det sorgligt att det, hela tio år senare, fortfarande är så främmande för mig att prata om detta, men det är helt enkelt så vår kultur ser ut, sorgligt nog. I år är nämligen ett stort och på flera sätt speciellt år för mig – det är nämligen tio år sedan en del saker hände.
En stor sak är att det nu i vår är tio år sedan jag försökte ta mitt liv. Något som på många sätt var svårt att bearbeta och ta sig vidare ifrån, då många var besvikna, en del tog avstånd men framförallt då många sa åt mig att gräva ned detta och låtsas som om det aldrig hänt. Men det har hänt och jag tror att det är jätteviktigt att prata om sådan här saker! Jag tycker att det är riktigt sorgligt att det än idag råder en skam över att må psykiskt dåligt. Jag vet att den yngre generationen är bättre på att prata öppet om detta, men de ses också som en ”gnällig” och ”känslig” generation av många andra. Faktum är att de är mänskliga! För det är väldigt omänskligt att inte prata om hur man mår på riktigt och att inte bry sig om varandra. Hur ofta ställer du inte frågan ”Hur mår du?” utan att egentligen mena det? Och hur ofta svarar du inte ”Tack, bra!” när du själv får den frågan, utan att riktigt känna efter eller vara ärlig?
Jag har mått riktigt dåligt och jag kunde ha dött den där lördags kvällen för tio år sedan. Jag skäms över att jag sårade folk när jag gjorde detta, men jag tänker inte skämmas för att stå för att jag har mått riktigt dåligt och försökt att ta mitt liv!

Jag hade tvingats vara så stark så länge, på väldigt många olika sätt och vis. Jag hade blivit nedtryckt, både fysiskt och psykiskt under många år och befann mig i ytterligare en destruktiv relation – men denna gång värre än någonsin. Det var inte så till en början, det är ju sällan det, men successivt så blev det bara värre och värre och jag sjönk djupare och djupare.
Mitt värde minskade, mina ord var betydelselösa, min kropp var som ett stycke kött, mina känslor och hur jag mådde hade noll värde. Jag levde i ren psykisk terror som till slut landade i ovisshet och ensamhet – men jag skulle ändå vet att jag var någons och eftersom jag också ville vara denna någons eller kanske någons överhuvudtaget, jag vet inte, så satt jag där och väntade. Jag lät mig också kontrolleras – ibland kunde jag på morgonen upptäcka att jag hade haft besök i lägenheten under natten.
Till slut så orkade jag helt enkelt inte längre och under en månads tid hade jag funderat och försökt att hitta en utväg. Den enda väg jag såg var att lämna jordelivet.

Jag började att dricka alkohol redan på morgonen denna lördag våren 2011, utan en enda liten ynka brödbit i kroppen. Sedan veckor tillbaka hade jag slutat att umgås med mina vänner, jag skämdes över att behöva må dåligt inför dem då jag hade gjort det så länge. Därför isolerade jag mig hemma all den tid jag inte var på jobbet. Jag drack och skar mig själv, så även denna dag. Jag skar mig i både armar och ben, och när kvällen kom så plockade jag fram mitt avskedsbrev, jag skrivit redan en månad tidigare, och inventerade mina tabletter. Jag hade starka smärtstillande hemma, efter konjicering av livmodern och efter abort, samt antidepressiva.
Jag skulle ha gått på fest den där lördagen, men hade lämnat återbud, men en kompis ringde på dörren och vägrade att gå. Det är tack vare honom som jag överlevde.
Jag tog alla tabletterna, inne på toaletten – när han sedan märkte det så ringde han 112. Jag blev hämtad med ambulans förd till akuten, där man försökte rädda mina organ. Dagen efter blev jag hämtad av två personer i en bil, för att åka 150 meter och bli inlagd på slutenpsyk – bland det värsta jag varit med om i hela mitt liv!

Att som troende bestämma sig för att ta sitt liv (den största dödssynden du kan begå) var inte lätt. Jag såg det som att jag hade fått en andra chans!!! Jag ville prata med en psykolog, men några sådana fanns inte på slutenpsyk. Där fanns bara vårdare och man blev erbjuden tabletter. Jag vägrade tabletter, men de gjorde allt för att jag skulle ta dem – jag stod på mig. Det var ett riktigt konstigt ställe där folk mådde dåligt på väldigt många olika sätt. De med psykoser skrämde mig något enormt.
Jag fick inte ladda mobilen utan övervakning (sladden), fick inte duscha utan övervakning (med övergrepp i bagaget så vägrade jag att duscha framför främlingar), fick inte äta med kniv och gaffel utan kontroll av att besticken återlämnats. Det fanns inga persienner och ingen möjlighet till frisk luft. Mitt emot mitt fönster såg jag rakt in i ett bostadshus, där folk levde i frihet. Mitt enda fokus blev att undvika att ta emot tabletter och försöka prata mig därifrån, för jag förstod att många hade varit där länge och ingen verkade ens må någorlunda ok.

Jag blev utsläppt redan efter två dagar, men det var nog de längsta dagarna i mitt liv! Sen uppmanades jag att hålla tyst, radera min avskedsstatus på Facebook och låtsas som om allt var som vanligt igen. Jag hade missat en eller två dagar av en facklig förtroendevald-kurs – jag var ärlig mot kurshandledarna och berättade varför jag hade uteblivit. Den respons jag fick var nånting i stil med ”Men ojdå!”. Jag förstod att det enda jag kunde göra var att hålla tyst om det hela och ändra fokus.
Min chef var mitt största stöd under denna otroligt jobbiga tid. Mitt mål var att sluta skära mig, ta tillbaka mitt liv och att ta tag i att skriva min självbiografi, som sedan blev som en enda stor terapi för mig.

Jag tror inte på att hålla tyst om viktiga saker som att må dåligt! Att ha en kultur som är att du som mår dåligt skall skämmas är inte hälsosamt, det kan till och med vara livshotande. Det räcker med att det många gånger krävs att du skall vara riktigt psykiskt stark för att bli hörd av vården och få den hjälp du vill ha.
Jag har kommit långt under dessa tio år, men det är inte tack vare att jag hållit tyst! På ett sätt så har jag ju heller inte hållit tyst, jag skrev ju om hela händelseförloppet i min självbiografi. Men om jag även hade pratat öppet om det hela, så hade det nog inte gjort så ont och varit riktigt lika jobbigt att skriva detta inlägg nu.

I det patriarkala samhället

I mars kom en uppmaning i sociala medier att genom att ange en siffra berätta om hur många gånger man blivit utsatt för sexuella övergrepp, hur många gånger man anmält och hur många gånger det lett till något. Detta för att visa att vi lever i ett patriarkalt samhälle som är så skevt att man till och med ifrågasätter trovärdigheten i en kvinnas utsatthet om hon blivit utsatt för något mer än en gång. Den som kommit på detta är allt annat än just kvinna! Vi kvinnor utsätts Dagligen för skit och av män i det patriarkala samhället, på ett eller annat sätt!
Jag samlade mig i några dagar och gjorde sedan en grov sammanställning som jag delade på Facebook och Instagram. Min förhoppning var att få fler att våga outa sin verklighet, men mitt inlägg ledde mest till ”Tack för att du delar med dig!” och ”Kramar”, vilket såklart är jättefint och mottas varmt, men det sätter inte käppar i hjulet för patriarkatet!
Jag har enda sedan dess, vilket är snart en månad, tänkt att skriva något om detta, men jag vet inte riktigt vad jag skall skriva för jag känner mest uppgivenhet. Så jag delar mitt inlägg även här och hoppas på ringar på vattnet;

Jag har svårt att säga en siffra, då jag inte vill att någon skall råka ”komma undan” även i detta läge.Men jag anmälde inte de två våldtäkter jag var med om och som förändrade mitt liv, när jag var 21 år – även fast vården gjorde allt för att försöka övertala mig. Jag anmälde heller inte min kompis som gick till attack när jag var hemma hos honom för att söka tröst eller min kompis som som begick övergrepp på min när jag låg och sov. 1 gång har en anmälan gjorts, fast inte av mig utan av mina föräldrar då jag var minderårig. Jag var 13 år och pga ett ofantligt antal övergrepp på andra tjejer och kvinnor så ledde det till rättegång. Det var då, när jag satt där, 14 år gammal, och skulle berätta vad som hade hänt som jag tappade tron på rättssamhället. Även fast mannen ifråga åkte in så var mitt straff så mycket större. Att bli ifrågasatt av vuxna människor inför den som tog ifrån mig mina tonår var hårt. Att sedan behöva gömma mig och inte kunna bo i mitt hem när det var dags för permiss, för att slippa att bli förföljd och mordhotad har tagit hårdare på mig än vad jag tidigare har förstått. Därför har jag aldrig anmält fler gånger. Det är också svårt för mig att säga en siffra eftersom jag vet inte vart jag skall sätta gränsen. Jag pratar inte om gränsen för när det inte är ok, även fast jag länge hade svårt med den gränsdragningen då min generation växte upp med vuxnas inställning att det inte är så farligt om någon tar på en eller pussar på en utan samtycke – det var så man visste att någon tyckte om en, hette det. Jag pratar om vad borde vara lättare att fälla och vad borde inte få vara en del av den ”normala vardagen”? Givetvis så skall inga övergrepp normaliseras, men när tom ett övergrepp med tydlig bevisning ifrågasätts – hur blir det då med chefen som kommenterat ens bröst? Den förtroendevalda som tog en på låret? Kollegan som taffsat? Partikollegan som skickar äckliga förslag? Partikamrater som är besatta av en befruktning de inte har att göra med? Bästa vännens pappa som tyckte att har man kort kjol får man skylla sig själv? Alla ord man som kvinna dagligen kallas för?Alla siffror borde vara noll för det räcker fan nu! Det är inte bara rättsväsendet som är åt helvete, hela grundsynen är åt helvete! Det skall vara norm att man Aldrig någonsin får ta sig friheter över någon annan människas kropp och när någon bryter mot detta så skall inte offret förnedras ytterligare och anses ansvarig pga någon annans idioti, punkt!En persons historia av utsatthet för olika typer av sexuellt våld ska inte påverka dennes trovärdighet.
Dela din historia i sociala medier.
#Minsiffra #Nuräckerdet #Lambertzgate #VibackarSara

Varför gillar folk djurparker?

Jag 3-4 år i mammas tröja på Skansen.

Våren är på intåg och för Stockholmare med småbarn innebär det för en del ofantligt många besök på Skansen och sommaren innebär för många besök på Kolmården och dylikt. Så var det även för mig när jag var liten – det gick nog inte en vår och sommar utan minst en hand full besök på Skansen. Utöver det har jag också varit på Kolmården och Furuvik – säkert fler djurparker än så.
Skansen har länge vari´t en Stockholmsidyll och på 80-90-talet var det en välbesökt djurpark vid skolavslutningar och så fort man ville hitta på något kul med sina barn eller då det var dags att sluta med napp och lämna dem till kattungarna på lill-Skansen. Men det som förbryllar mig är att ändå en hel del tycks gynna djurparker även år 2021.

Jag och farmor åker tåg på Skansen – minns fortfarande hur det kändes att sitta i det här tåget.

Ja, visst var det roligt på Skansen och visst kan jag sakna det och vilja ta dit Jiro, men det jag i så fall saknar är just detta som bilderna visar – nämligen karusellerna. Jag vet inte hur det ser ut på den fronten idag, då vår familj bojkottar djurparker, men när jag var liten så var det roliga lekparker, tåg, gamla bilar som gick på räls, släng-gungor osv. Den delen av Skansen älskade jag och skulle säkert älska än idag, men det här med att låsa in djur bara för att människan skall få titta på dem tycker jag är så sjukt. Förut fanns det elefanter på Skansen men nu försvarar man det med att det mest är nordiska djur på djurparken, men oavsett vilka djur det är så är de ju inlåsta.
Som liten gick jag på cirkus – något jag aldrig skulle göra idag, iaf inte på en cirkus med djur. I väldigt många länder är det idag förbjudet att ha djur på cirkusar, men i Sverige är bara vissa djur förbjudna, bland annat elefanter som man vet har plågats oerhört i både cirkus och djurparksvärlden.
Jag minns även de vita tigrarna på Furuvik och Kolmården har fortfarande delfiner i små bassänger. Men som sagt, oavsett om det är apor, svenska björnar eller påfåglar som jagar en när man försöker äta matsäck spelar mindre roll – alla är dem instängda i tankar, i hagar, burar eller vingklippta och jag kan inte annat än att tycka att detta är fel.

I Jiros ålder i en lekpark på Skansen.

Därför så besöker vi varken Skansen eller någon annan djurpark med Jiro. Däremot så hade det ju varit jättekul med alla barnvänliga karuseller på Skansen – men man kan liksom inte både ha och äta kakan utan även om man bara besöker en viss del av parken så är man ju med och gynnar hela konceptet. Det får istället bli barnhörnan på Grönan eller något litet tivoli i någon förort för vår del. Jiro tycker själv ofta synd om djur som är fast på olika sätt i barnprogram eller dylikt. Faktum är ju att väldigt många barnfilmer (särskilt inom Disney) handlar ju just om att djur skall få vara fria. Sedan så blir det väl extra naturligt för honom att tänka så eftersom vi inte äter kött heller. Men att vara 3-4 år är ju också att vara i en ganska frågvis ålder så vad svarar päron och far-och morföräldrar när barnen frågar varför djuren är inlåsta, för det lär dem väl göra? Svarar man då ”För att vi skall få titta på dem”, näe, kanppast – så vad svarar man?

En fyrkantig värld är inte för alla och ingen mår bra av det

Samhället är konstruerat för en viss typ utav människor och passar man inte in i den fyrkantiga normen så får man i princip skylla sig själv – eller så blir man placerad i boxen udda och annorlunda.
Jag har alltid fått höra att jag är annorlunda och jag har alltid känt mig annorlunda – inte för att folk sagt det utan för att jag märkt att många andra uppfattar saker och ting på ett annat sätt än vad jag gör. Detta blev extra tydligt för mig när jag började skolan. Jag såg verkligen farm emot att börja skolan då jag alltid har gillat att lära mig saker och ting och att lära känna nya människor. Men jag lärde mig ganska snabbt att skolan bara var för dem som lärde sig genom att lyssna och läsa – inte genom att diskutera och göra, och för de som kunde koncentrera sig genom att sitta helt stilla och knäpptysta – inte genom att behöva tänka högt eller röra på sig. Jag lärde mig ändå saker och ting snabbt i ettan men även fast jag låg före i de ämnen jag var extra intresserad av så hamnade jag efter i flera kärnämnen redan i tvåan. Jag märkte att om man inte råkade uppfatta det som läraren sa (på den tiden Fröken) så var man körd! Förutom det fanns en massa normer att leva upp till – som tjej skulle man vara lugn och inte energisk – jag var energisk och tappade tålamodet när det inte gick eller när det skavde i hela kroppen då alla skulle sitta knäpptysta för att läsa en bok jag inte kom vidare i. Faktum är att jag endast läst fem böcker i hela mitt liv (däremot har jag snart givit ut sex böcker), men jag är ganska så beläst ändå, fast jag har lärt mig genom andra sätt och metoder. Man skulle verkligen vara på ett sätt som tjej och på ett annat som kille. Jag hade vuxit upp med att leka med bägge könen och blandade leksaker, men nu delades man upp i tjejer och killar. Jag hade även en egen stil (det har jag alltid haft – vems stil skulle man annars ha liksom? Har aldrig fattat det) och jag ville vara jag så i tredje klass kom mobbingen in för första gången.

Hela min skolgång var tuff – både med mobbing och rent skolmässigt då jag inte lärde mig genom normen. I låg- och mellanstadiet såg jag dessutom väldigt dåligt men för att det skulle vara rättvist (enligt fyrkantig rättvisa) för alla så skulle alla rotera runt i klassrummet och sitta på alla ställen – det innebar att jag endast kunde se vad fröken skrev på tavlan de veckor jag satt längst fram.
I högstadiet placerades jag in i olika specialgrupper, som var för oss som inte ”fattade”, men istället för att ta in en extra lärare som fanns tillgänglig att fråga under ordinarie lektionstid så skulle dessa grupper samlas separat, i en annan del av skolan många gånger och utanför lektionstid. Jag somnade ofta på soffan när jag kom hem efter skolan – jag var så sjukt trött efter att ha kämpat med att försöka hänga med i allt på ett sätt som inte var för mig.

I gymnasiet fick jag blomstra! Där var det nästan bara ämnen jag var intresserad av och de jag inte var intresserade av eller hade svårt för, där fanns det ofta rätt till extrahjälp och det var ok att ställa en massa frågor. Vi var dessutom bara 12 personer i klassen, vilket gav oss alla betydligt mer utrymme.
Det var väl under gymnasiet som jag kände att jag vaknade ur någon slags dvala – tidigare hade det alltid känts som att jag gick omkring i någon slags avskild värld i den värld som alla andra levde i. Men på gymnasiet så var det som om jag såg världen för första gången – som om jag vaknade och fick vara en del av den. Fast jag var fortfarande annorlunda. Jag läste fler ämnen än vad man fick i skolan och jag kan än idag inte förstå varför det måste finnas en gräns för hur många ämnen man får räkna med i sitt betyg? Så flera ämnen är inte medräknade i mitt slutbetyg.
Det var även under gymnasiet som jag började att jobba, då jag flyttade hemifrån som 16-åring. Jag började att jobba i en matbutik och skulle sitta i kassan. Sitta still alltså – det funkade då det bara var några timmar och jag lärde mig jobbet snabbt och då jag inte förstod att man inte behövde lära sig alla koder utantill så kollade man förvånat på mig när jag under min andra arbetsdag kunde i princip alla PLU-koder (koder som knappas in för varor som inte har någon streck-kod, t.ex. frukt och grönsaker) utantill. Jag trodde att man skulle det så jag gjorde en sång om dem som jag satt och pluggade på under kvällen efter min första arbetsdag.

Jag kan inte multiplikationstabellen – jag har aldrig förstått varför jag skall kunna den och därför har jag väl heller inte lärt mig den, för egentligen är den något jag borde kunnat lära mig då jag har fotografiskt minne. Det var nämligen genom mitt fotografiska minne jag pluggade till prov i ämnen jag tyckte var ointressanta, på gymnasiet, men jag fick alltid göra omprov framför en lärare då de trodde att jag fuskade. Jag svarade nämligen inte på frågorna utan skrev av kapitlen, utifrån bilderna i huvudet – utan att jag förstod vad jag skrev, jag var ju inte intresserad. Ibland blev jag godkänd, ibland inte – jag bröt ju mot normens mönster så lärarna hade ofta svårt att veta om de kunde godkänna mig eller inte. Samma sak var det med matten – jag älskade matte i ettan på lågstadiet, men sen blev det så mycket stört som liggande stolen (där var magisterns lösning att jag inte behövde lära mig den – jag var den enda i klassen som inte ”behövde” det – de hade inte tid att försöka förklara för mig) och sen alla jävla äpplen, päron och bananer som inte fick blandas ihop för det finns inget som heter ”bäpplen”. Jag kände mig som ett jävla bäpple och fattade nada – sen kom x och y in och saker och ting skulle höjas upp eller sänkas ned, que? Samtidigt så sa alla lärare jämt ”Detta kommer ni däremot aldrig att behöva använda er av i vuxenlivet, om ni inte skall bli mattelärare, matematiker eller ekonomer”. Men jag ville klara matten så jag kämpade och fick till slut rätt på proven, MEN jag kunde inte redovisa hur jag tänkt – alltså hur jag hade kommit fram till svaret, så även fast svaret var rätt så kunde läraren inte ge mig godkänt för jag kom inte ihåg hur jag hade tänkt efter att jag hade kommit fram till svaret. Men i gymnasiet så var det en vikarie som Äntligen såg mig! Han förstod att jag ville, men att jag inte fungerade som normen krävde och mitt slutbetyg hängde på att jag skulle klara matten. Jag hade höga betyg i de ämnen jag var intresserad av och låga betyg i de ämnen jag inte var intresserad av. Iaf så fick jag läsa in en hel termin på bara några veckor med prov varje dag efter skolan, tillsammans med vikarien. Jag fick tänka högt och lyckades då skriva ned hur jag tänkte så att jag både fick med tankegång och resultat.

2012 fick jag min ADHD-diagnos och den förändrade hela mitt liv, men inte omvärlden! Det är så sorgligt att höra folk säga ”Var och varannan har ADHD nu för tiden”, vadå är det något fel att många har en diagnos och att världen inte består av endast en sorts människa? Är det negativt att forskningen gått framåt så att man kan diagnostisera folk? Det är inte så att man bara får en diagnos hur som helst och sen är det bra med det. Resultatet av min utredning innehåller så sjukt mycket viktig fakta för mig som har öppnat upp en helt ny värld för mig! Nu vet jag hur jag funkar (eller det visste jag ju redan innan på ett eller annat sätt men att ha det bekräftat på papper har fått mig att sluta fokusera på att försöka funka på ett annat sätt) och har skriftligt på vad jag är bättre på än vad normen säger. För ofta så tror folk att vi som har diagnoser är sämre än normen på allt, men så är det inte. Visst jag ligger under normen på en del saker men på andra saker ligger jag långt över normen. T.ex. så ligger mitt minne och min EQ långt över normen.
Men jag funkar fortfarande inte som du som tillhör normen och det kommer jag aldrig att göra, vilket är något jag måste acceptera, men det måste du också och det här är det absolut största problemet! ADHD är en stor och bred bokstavskombination och ingen med diagnosen funkar exakt som någon annan med diagnosen – vi är individer precis som du som tillhör normen är. I mitt fall har jag en hel del drag av asperger – faktum är att man först trodde att jag hade asperger, innan de påbörjat min utredning. Jag tänker väldigt mycket utanför boxen och älskar nya utmaningar och utveckling, men en del saker går bara inte. Du kan t.ex. inte bara tro att det går att flytta på en sak hur som helst (gäller såklart inte alla saker) t.ex så pluggade jag japanska innan Jiro föddes, men en dag så började en klassis att ta min plats och från den dagen så handlade japanskan för mig om att få sitta på min plats. Det kanske inte är det minsta viktigt för dig, men för mig så kan en sådan sak förstöra hela tillvaron. Jag kan också ta dig på orden och tro att du menar det du säger, fast de flesta människor ljuger eller förskönar – men här kan det också bli extra jobbigt för mig för kom ihåg, min EQ ligger långt över normen så ibland så kan jag ha väldigt svårt att förstå vilken del av det du säger verbalt, i kroppsspråk, i ögonen och i kemin som är menat att jag skall ta in. Jag kan därför fråga hur/vad du menar eller kanske råka avslöja att du ljuger. Det är inte min mening, jag försöker bara förstå.
För mig är det viktigt att göra rätt jag blir därför ofta kallad/klassad för/som perfektionist (vilket den som verkligen känner mig vet att jag inte är – haha, sånt har jag verkligen inte tålamod för!) besserwisser och har även smeknamnet ”Samvetet” i en specifik konstellation. Det folk inte fattar här är att jag dels är helt beroende av klockan för att kunna funka, då jag har noll tidsuppfattning när det kommer till tiden som i klockan (ja för mig är det skillnad på tid och tid. Klockan är tid som går i medsols medans tid som i dagar, månader och år är tid som är rund och går i motsols – du behöver inte förstå eller hålla med, men så är det för mig), jag behöver mina regler och rutiner för att funka och de regelverk som du som tillhör normen har satt upp försöker jag bara att följa, så bli inte sur på mig när jag försöker anpassa mig efter dina och era regler.

Sedan så har vi det här med hyperaktiviteten – en del tolkar mig som lugn och andra som hysterisk, men det är få som får se mig hyperaktiv eller som förstår när jag är det. Jag medicinerar, nej inte för att bli frisk (det funkar inte så, ADHD är ingen sjukdom) utan för att orka försöka anpassa mig till din värld, vilket många gånger tar sjukt mycket energi av mig – därför äter jag medicin som gör att min hjärna mer funkar som din än som min som annars använder bägge hjärnhalvorna samtidigt och kan få svårt att sortera saker så som normen sorterar saker och ting.
De som tolkar mig som hysterisk brukar inte syfta på att jag står och skriker som en galning eller så, utan på att jag går in för något till 110 procent eller kör på i en betydligt snabbare takt än vad du gör. Därav även smeknamnet ”Duracell-kaninen”. I min värld så förstår jag inte varför saker och ting måste ta så lång tid och gå så jävla segt jämt så jag kör på – något som ofta har uppskattats av arbetsgivare, men mindre av arbetskollegor. Men jag kan också vara hyper i form av överenergisk och det kan jag vara hemma med min familj eller med nära vänner. Då är jag den där ”Jobbiga-Cassandra” eller den där ”Superroliga och underhållande-Cassandra”, som jag varit enda sedan jag var liten. Då skrattar jag högt, sjunger, springer, är jätteglad och det är fullt ös medvetslös!;)

Men jag får också ofta höra att jag är sur eller arg. Detta får jag oftast höra av de som inte känner mig så bra som de kanske tror. Väldigt få ser mig nämligen sur och ännu färre har sett mig arg. Jag saknar nämligen filter så precis som jag kan vara så extremt jävla glad så kan jag också vara extremt jävla arg. Jag är sällan lite arg utan är jag arg då märker du det, jag lovar! Jag tro att det du egentligen ser är att jag inte är som du, inte som normen. För när du kan uppleva mig som sur så har jag bara pratat, men jag har inte lagt energi på att lägga till det där extra som tillhör normen neutral för dig – jag kan nämligen inte göra allt för din skull. För kom ihåg att jag dagligen, i hela mitt liv har och måste anstränga mig för att funka i det som är din norm – jag äter till och med starka mediciner för att orka göra det hela dagarna. Kan det inte vara ok då att jag kan få vara jag när jag stämplat ut för dagen?
Kan inte världen bara få vara allas?

Är servetter en klassfråga?

Middag och efterrätt på Landet Paradiset

Det är en sak jag har tänkt på länge och då jag inte kommit fram till någon rimlig förklaring så måste jag fråga – är det ett aktivt val att bojkotta servetter? Är det en klassfråga eller vad är själva grejen med att inte använda servett när man äter?

Nu träffar man ju mest folk online och ser folks vardag mer online än tidigare och på var och varannan bild som dyker upp på middagsbord och mat så saknas det en servett, varför? Vad torkar man då munnen med? Händerna eller torkar man inte munnen? Jag fattar verkligen inte.
MEN, det finns också ett undantag – på majoriteten av matbilder på snabbmat, exempelvis Mc Donalds så innefattar dem servetter och då inte bara en var utan MASSOR av servetter. Är det för att mat från Mc Donalds är kladdig? Förmodligen. Men vem blir inte kladdig runt munnen av att äta mat, även om det inte syns? Det är ju samma sak när man dricker något eller sitter folk och drar näven över munnen, likt efter en vattenklunk under ett maratonlopp?

Hemma hos oss har vi alltid servett när vi äter – oavsett om vi äter frukost, lunch, middag eller mellis. Man behöver ju liksom alltid torka sig runt munnen när man äter och har ätit och Jiro behöver ju även torka sig om händerna, så även han är van att använda servett och om man inte får en på bordet med detsamma så frågar han efter den.
Det kanske inte är det miljövänligaste med pappersservetter men det finns ju också tygservetter. Vi har även sådana, i linne som jag fått av min farmor, men jag har märkt att en del vägrar att använda tygservetter. Varför vet jag inte, men känslan jag får när detta händer är att man tycker att det känns konstigt att torka munnen med tyg.

Mellis hemma på Söder

Men då kommer också nästa fråga – hur gör man då när man har borstat tänderna och skall torka bort den överblivna tandkrämen runt munnen, torkar man sig inte med en handduk då? Eller är det pappret som dyker fram då eller någon form av servett kanske?;) Eller går man omkring med tandkräm runt munnen resten av dagen?;)

Varm choklad efter utelek

Det är absolut inget förakt ifrån min sida, jag försöker bara förstå vad själva grejen är med att vägra servett och att inte torka sig runt munnen, för mig är det väldigt konstigt och ologiskt nämligen. Därför börjar jag undra om det ligger någon djupare anledning bakom, någon form av ställningstagande, likt det gör för en del röda som inte vill dricka skumpa eller champagne utan tycker att det är dryck som hör till överklassen. Är det så även med servetter? Varför i så fall och varför skall i så fall överklassen både ha bubblor och nöjet med att duka med fina servetter?
Nej, mer champagne och rekorrika servetter åt folket!;)

%d bloggare gillar detta: