Förlossningsberättelse – Clary-Mei 2022

Den 2022-10-20 födde jag mitt och Thobbes andra barn, med planerat kejsarsnitt på Danderyds sjukhus.
Vi blev äntligen tvåbarnsföräldrar och denna gång fick jag uppleva det hela helt närvarande och betydligt tryggare!

Sista magbilden innan vi åkte hemifrån.

Denna gång fick vi i juli reda på att vi fått beviljat kejsarsnitt – vilket är en månad tidigare än med Jiro. Med honom fick vi beskedet i augusti och jag hann aldrig riktigt slappna av och ta in dels att jag var gravid och att vi skulle bli föräldrar. Därför blev jag deprimerad straxt efter förlossningen. Denna gången hade jag i alla fall en månad till på mig att hinna landa efter beslutet. Jiro och Clary-Mei är alltså födda i samma månad med endast tre dagars mellanrum. Jiro den 23 oktober och Clary-Mei den 20 oktober – fast det är fem år mellan dem. Jiro var beräknad till den 1 november och Clary-Mei till den 28 oktober.
Det var även viktigt för mig och Thobbe att barnen skulle få en egen födelsedag, och vi ville helst att det skulle vara mer än en dag mellan dem så att man verkligen hinner landa mellan den enas födelsedag och fixa om på nytt, så att det inte riskerar att bli stressigt på den enas. Vi är därför väldigt tacksamma över att de fick en varsin födelsedag och att det är hela tre dagar emellan!;)

Jag och Thobbe tar en bild på oss utanför ingången till förlossningen.

Vi fick alltså veta datum för snittet i juli, men ingen tid. Vår barnmorska såg senare att det stod en preliminär tid i min journal. Tiden var halv åtta på morgonen, så vi ställde in oss på det. Jiros tid var nio på morgonen, men han föddes först kl.12:00 då det blev en del akuta snitt som såklart måste gå före. Jag tycker att det är skönt att ha en tidig tid så att man har lite tidsspann ifall det till exempel dyker upp akuta snitt som behöver gå före – snarare än att snittet blir sent på eftermiddagen/kvällen eller kanske till och med skjuts upp till dagen efter.
De skulle ringa oss om den exakta tiden på tisdagen eller onsdagen (den 20 oktober var en torsdag). Jiros tid fick vi hem per post så att vänta på ett telefonsamtal var lite stressande och nervöst. Tänk om man skulle missa samtalet från dolt nummer och till hur sent på onsdagen kan man egentligen vänta på samtalet?
När de inte hade ringt vid fyra på eftermiddagen på onsdagen så letade jag upp numret till avdelningen och ringde upp. De hade inte glömt bort mig, men hade inte allt klart ännu utan bad om att få återkomma lite senare.
Knappt en timme senare ringde de upp för att berätta att vår tid för snitt var kl.06:45.
Jag ringde direkt till Thobbe, som var på jobbet och jobbade kväll, för att meddela detta och frågade om jag då skulle be hans mamma att sova över hos oss. Vi hade nämligen bestämt med svärmor att hon och min svägerska skulle ta hand om Jiro, hemma hos oss, medans vi var på BB. Svärmor skulle sova hos oss och min svägerska skulle komma förbi om dagarna för att hjälpa till då svärmor inte är så teknisk av sig och kan hantera streamingtjänster och dylikt.
Svärmor skulle ha kommit på torsdagsmorgonen, samma dag som snittet, men då tiden blev redan 06:45 så var det lättare för henne och mindre rörigt för Jiro om hon kom redan på onsdagskvällen. Dock ville hon komma först vid elva på kvällen, men vi skulle ändå inte kunna sova särskilt mycket så det gjorde inget.

Jag och Thobbe väntar i ett inskrivningsrum på sjukhuset.

Innan Jiro gick och lade sig duschade hela familjen i Descutan och så bytte vi sängkläder, handdukar och sovkläder.
Jag och Thobbe sov inte mycket alls denna natt – vi var både spända över att få ett barn till och så var vi livrädda för att försova oss och missa snittiden, haha! Svärmor sov inte heller särskilt mycket så jag var orolig för om hon skulle orka med att ha hand om Jiro i 2-3 dagar.

Vi gick upp supertidigt för att duscha i Descutan igen. Jag tvingade Thobbe att äta frukost (han ville avstå då jag inte fick äta) – jag fastade. Vi klädde på oss, packade det sista och fixade till det sista i hemmet. Jag passade även på att lägga lite fler golvplattor i köket. Vi hade precis börjat att lägga PVC-golv i köket och hallen nämligen – perfekt sysselsättning att lugna sig med minuterna innan taxin till förlossningen, innan tuppen ens hunnit vakna!;)
Vi kramade och pussade Jiro hejdå och berättade för honom att det nu var ok att krama farmor igen (vi hade förklarat att vi inte fick krama farmor förrän mamma och pappa hade åkt, eftersom att hon inte hade duschat i Descutan). Jiro tog till sig detta och tog informationen på allvar, precis som alltid, men glömde bort att vi hade sagt, innan vi åkte på morgonen, att det nu var ok att kramas igen. Vi fick påminna honom per telefon när vi var på sjukhuset, då Jiro hade sagt till sin farmor att det inte alls var ok att kramas – för det hade mamma och pappa sagt!;)

Vi hoppade in i taxin och åkte till Danderyds sjukhus. Det var inga köer alls så det gick snabbt dit.

Vi gör oss redo att bli hämtade till operationssalen!;)

På Danderyds öppnade de dörren till avdelningen med ett varmt välkomnande!!!<3<3<3
De tyckte att vi var tidiga (vi var där runt kvart över sex) så vi fick sitta själva i ett eget väntrum en stund, innan de kom till oss.
Mina och Thobbes konversationer, under stunden i detta rum, var verkligen skumma – det märktes att vi var nervösa! Jag tyckte även att jag pratade hur mycket som helst. Thobbe inspekterade någon slags krislåda som stod på golvet och skulle användas på sjukhuset vid kris. Han fotade även soluppgången och jag passade på att göra mina glasögon superrena så att jag skulle se bebisen ordentligt och inte störa mig på fläckar!;)
Kort efter att vi kom in i detta rum så kom de ändå in till oss – flera stycken, så det var svårt för oss två, supernervösa att hålla koll på alla vi hade pratat med, haha!
Men vi var inte beredda på att de skulle ta Covid-19-test på mig. Vi var inställda på att de eventuellt skulle testa Thobbe, men de testade alltså bara mig. Jag blev jättenervös för att vara sjuk och missa min snittid! Så många hade varit sjuka, i både det ena och det andra, i min klass i skolan och flera hade även varit sjuka när de varit på plats. Jag hade varit så försiktig jag bara kunnat och hållit avstånd. Jag tog även tredje och fjärde vaccinsprutan mot Covid-19 under graviditeten – samt vaccin mot kikhosta. Men när en i min närhet, de sista dagarna, hade haft halsfluss så bestämde jag mig för att vara hemma – trots skolans ovanligt stenhårda krav på närvaro i alla lägen!
Jag hade inte varit sjuk, jag kände mig inte sjuk (då hade jag naturligt vis inte åkt till sjukhuset!) och det visade sig att jag var frisk som en nötkärna!;)
Efter alla prover fick jag kläder att byta om till och vi fick ett skåp att låsa in allt i.
All personal var supertrevlig! En sköterska diskuterade Palmemordet med mig (jag hamnar alltid i någon form av politiska diskussioner med folk;) ) och en läkare läste mitt förlossningsbrev som vi hade med oss.
Sedan var det plötsligt dags att gå ned till operation. Jag och Thobbe gick bakom sängen som två personal körde. De vill alltid att man gå ned till operation, då de vill att man rör så mycket på sig som möjligt innan man får bedövningen och sedan inte kan gå på flera timmar.

Vi väntar vid desken utanför operation.

Nu var vi verkligen nervösa!
Snart skulle vi bli tvåbarnsföräldrar! Hur skulle det bli? Kommer allt att gå bra under förlossningen? Mår bebisen bra och är frisk? Och hur ont skulle allt göra denna gång?
Ryggbedövningen gjorde sjukt ont förra gången, när Jiro föddes! Då lyckades de inte sätta ryggbedövningen förrän på runt sjunde försöket. Det är tydligen trångt mellan mina ryggkotor, så det gjorde så fruktansvärt ont! Jag var sjukt orolig för att det skulle bli på samma sätt även denna gång!
Jag hade även väldigt ont i både snitt och magmuskler i över ett år efter Jiro, så jag var riktigt nervös för smärta när vi satt och väntade.
Slutet av graviditeten hade varit tuff fysiskt med sammandragningar, foglossning och bäckenbottensmärta – men jag var inställd på att detta inte skulle vara något mot den smärta som komma skall.

Nu fick även Thobbe operationskläder.

Här satt vi även för fem år sedan, när vi väntade Jiro, och skulle bli föräldrar för allra första gången!;) Det kändes konstigt att vara här igen. Mycket kändes konstigt denna gång – det konstiga var liksom att det var andra gången vi gjorde detta. Jag vet inte varför det kändes så konstigt av den anledningen. Sedan så kändes det som att allt hade gått så fort denna gång. Bägge gångerna så var jag liksom gravid mellan januari till oktober, men när vi väntade Jiro så kändes det som om jag var gravid i ett helt år – nu hade allt gått så snabbt på något sätt.
Något annat som gick snabbt var att komma in i operationssalen – något vi inte alls var beredda på!
Bilderna ovan togs kl.07:56 – vi hade redan hunnit med en hel del och träffat massor av personal och kort efter att bilderna togs så var det vår tur! Inga akuta kejsarsnitt denna gång.

Här skall vårt lilla barn straxt ligga för att kontrolleras! Jag började gråta när jag förstod detta.

Bilden på denna mackapär togs kl.08:13. Den stod liksom i ett förrum intill själva operationssalen. Här fick vi träffa ytterligare personal, bland annat en äldre, färgglad kvinna med rökig röst som var hur go som helst! Hon kändes kaxig, men på ett trevligt sätt. Hon var ganska så fysik – lade handen på min axel och klappade mig på kinden. Hon fick mig att känna mig trygg.
Vi fick nu gå igenom slussdörrana och komma in i operationssalen. De gick igenom mina allergier en sista gång och ställde kompletteringsfrågor utifrån mitt förlossningsbrev – till exempel om jag ville att de skulle ge mig bebisen direkt när hen var ute.
Sen var det dags att få ryggbedövningen. Förra gången ville de att jag skulle sitta upp och börja mig framåt. Denna gång ville de att jag skulle ligga på sidan i fosterställning.
Jag lade mig på vänster sida på sängen. Den äldre kvinnan stod framför mig, Thobbe satt bredvid mig och höll min hand och narkosläkaren stod bakom mig. De tvättade min rygg och satte någon slags lokalbedövning (minns inte alls att de gjorde det förra gången), sedan bad de mig att ta ett djupt andetag för att sedan pressa ut ryggen allt vad jag kunde, medans den äldre kvinnan tryckte upp mina knän mot min gravidmage. Det var sjukt jobbigt och svårt att andas och när narkosläkaren började att sticka mig så¨gjorde det sådär fruktansvärt ont igen! Jag skrek och grät och vi gjorde om detta moment flera gånger utan att de fick till ryggbedövningen. Narkosläkaren gav mig mer lokalbedövning – efter att den tagit så försökte vi igen, men det gjorde fortfarande lika ont. Narkosläkaren förstod inte varför lokalbedövningen inte funkade. Men det är inte första gången detta händer mig. Det händer nämligen att just lokalbedövningar inte biter på mig och det är flera läkare som (läkare som antingen själva har ADHD eller som har barn med ADHD) sagt att de sett ett samband mellan personer med ADHD och lokalbedövning som inte funkar.
De började även denna gång att prata om att detta kanske inte skulle funka, vilket gjorde mig ännu mer nervös. Måste man sövas så måste man, men jag vill ju allra helst vara med under mina barns födslar.
Vi fortsatte att försöka och jag kämpade på allt vad jag hade och grät nu ännu mer, då det gjorde så fruktansvärt ont. Jag mosade nästan sönder Thobbes hand, men han klagade inte utan satt istället och sa att jag var duktig och kämpade på bra. Han var så fin!
Precis som förra gången så frågade de honom med jämna mellanrum om han ville ha något att äta eller dricka och om allt var ok. De vill nämligen inte att den man har med sig skall svimma, för då måste de lägga tid och resurser på att ta hand om den personen istället för den som föder. Men Thobbe drack och åt inget även denna gång. Han tycker att det hade varit okänsligt mot mig som fastar och ligger där och föder barn!;)
Mitt i den jobbigaste biten med ryggbedövningen säger någon åt någon att presentera sig för patienten och fram kommer en ung person och presenterar sig med ett killnamn. Det var den enda med killnamn i hela salen, förutom Thobbe då. Den unga personen såg vettskrämd ut när hen tittade upp under min operationsmössa för att presentera sig. Jag sa bara ”Mm, Hej, hej” – jag orkade liksom inte fokusera på att presentera mig artigt i detta läge.

Operationsskynket är uppsatt!

Ryggbedövningen tog och den äldre kvinnan höjde rösten till sina kollegor och sa ”Nu är det bråttom!”, sedan lyfte dem över mig i en annan säng och fixade under mina ben – allt supersnabbt innan jag blev för tung. Sedan kom hon fram till mig, tog mig i handen och sa att jag hade kämpat på superbra!
Nu börjar momentet jag tycker är läskigt – att kolla så att magen är helt bedövad! De sätter upp ett skynke, så att man inte skall se in i sin egen mage, och när skynket är uppe så börjar de med att tvätta rent magen för att sedan kolla så att hela magen är bedövad. Detta gör de genom att dra bomullstussar med kallt vatten på, runt på magen. De frågar vart jag känner att det är kallt och fortsätter sedan proceduren tills man säger att man inte känner något. Men jag blir skitnojig för att jag skall inbilla mig att jag inte känner något, för att sedan gallskrika när de börjar skära i mig! Men precis som förra gången så sa dem att de även nypt mig hårt i magen med tänger, utan att jag reagerat. Blir jag lugn för det? Nej!;)

Jag är orolig och nervös!

Jag är rädd för att känna smärta, men nu börjar även det moment som jag tycker är allra obehagligast. Nämligen att jag inte ser eller känner vad de gör med mig där bakom skynket. Jag vill ha kontroll över vad som händer med mig kropp.
Personalen berättar delvis vad de gör, men jag frågar också med jämna mellanrum, samt ber Thobbe att kolla efter. Han försöker få mer info men framförallt så försöker han att lugna mig.

De kontrollerar mitt gamla ärr och konstaterar att det sitter ovanligt långt ned, så de vill kolla om det går att skära i samma även denna gång, utan att riskera att skada urinblåsan. Låter vettigt säger jag!;)
De kommer fram till att det går bra att köra i samma ärr och frågar mig om det är ok att raka bort lite könshår. Jag ger dem tillåtelse och hör hur de startar en rakapparat. Detta känns så obehagligt. Jag minns inte riktigt vilka eller hur många som är där bakom skynket, jag känner inget men jag hör att de rakar mitt könshår. Jag vet att jag inte har några trosor på mig, då de innan bedövningen, bad mig att ta av mig dem – men det är först nu jag inser att de ser mig naken. Detta tycker jag, som varit med om våldtäkter, är fruktansvärt jobbigt – men det är ändå bättre än att tvingas födas vaginalt!

Jag tycker att Thobbe tar för få bilder på sig själv och ber honom att fota sig själv lite också. Då tog han denna bild, haha!

Thobbe sitter och håller mig i handen, samtidigt som han försöker att få mig trygg och säger att jag är så grym och duktig.
Plötsligt så hör jag hur de klipper i mig (detta hörde jag inte förra gången). Jag som är känslig för blod känner mig lite svimfärdig. Jag berättar detta och de på andra sidan skynket frågar om de skall höja musiken. De har tydligen Lugna Favoriter på, men konstaterar att musiken är något för lugn och att det är för mycket reklam. De höjer i alla fall volymen och säger att de snart har kommit igenom alla lager.

Jag har smått panik, blandat med att vara euforisk. Jag är rädd och tycker att det är obehagligt – samtidigt så tänker jag på att den bebis som bott därinne i min mage i hela nio månader, snart kommer att komma ut! Jag blir både förväntansfull och livrädd!
Någon ur personalen, hukar sig ned bredvid oss och börjar att prata om Jiro för att försöka få mig lugn och trygg. Så gullig och jag blir även något lugnare.

Den här bilden är tagen 08:53 – alltså fem minuter innan Clary-Mei föds!

Här föder jag vårt andra barn

De säger att nu är de framme och att bebisen är redo att tas ut. De frågar om jag är redo, tar ett stabilt grepp om mig och sängen och på andra sidan skynket skriker dem ”Nu! Nu föder du barn!” och precis som förra gången så känns det som om hela kroppen trycks ihop för att sekunden efter bli lättare och jag hör barnskrik! En liten bebis som skriker precis som en katt i slagsmål, haha! Jag börjar att skratta och det gör även de som är på andra sidan skynket – de säger ”Oj, vilka stämband!”.

Torsdagen den 2022-10-20 kl.08:58 föddes vårt andra barn!!!<3<3<3
Alla ropar Grattis – jag och Thobbe börjar att gråta!
Jag blir överöst av känslor och vet liksom inte riktigt vart jag skall ta vägen, men jag ligger ju liksom där jag ligger!;)

Och där är hon – vår lilla Minifis!!!<3<3<3 Jag och Thobbe gråter och pussas!
De frågar om jag vill ha henne på mitt bröst och jag säger Ja. Men någon tycker att de istället skall undersöka henne så de tar med sig henne och Thobbe in i det lilla första rummet, där jag nyss stod och grät när jag tänkte på detta ögonblick!;)

De tvättar av henne, väger, mäter, kollar munnen, tar tempen etcetera.
Samtidigt så ligger jag i operationssalen och hör hur de ”dammsuger” min mage på blod, får dropp och så börjar de så småningom att sy ihop mig.

Jag är själv en stund på min sida av skynket och börjar att tycka att Thobbe och Clary-Mei (vi hade inget namn på henne då) har varit borta ganska så länge nu. Jag har ju verkligen noll tidsuppfattning och utan glasögon sås er jag inte vad klockan på väggen visar och Thobbe har min mobil, då den tar bäst bilder.
Det går förbi någon och jag frågar om allt är ok med min bebis. Det verkar det vara, men hon säger även att hon skall gå och se efter.
Jag hör hur personal säger till varandra att de går vidare till nästa förlossning. De säger ”Grattis igen!” till mig och lämnar operationssalen.

Thobbe har fullt upp med att klippa navelsträngen, bli fotad och att ge vårt lilla barn livets första mat i flaska. En av sköterskorna sa så fint att vår bebis just lämnat Vattenvärlden för att äntra Jordelivet!!!<3<3<3

Här ber dem Thobbe att posea med saxen han klippt navelsträngen med, haha!

När man ser denna bild så förstår man att det är tungt när man är gravid!
Här ser vi bebisen som just legat i min mage, tillsammans med moderkakan som ligger i byttan under henne. Det är så svårt att förstå hur det kan få plats i ens mage! Det är inte konstigt att det känns som att man lärt sig att andas på nytt, direkt efter att man fött med kejsarsnitt!;)

Här är navelsträngen klippt och Clary-Mei har fått en liten mössa – gjord av en knästrumpa haha!

Här är hon – vår älskade lilla Clary-Mei Zoëy Wille Sofhia Linnéa.
Clary efter min älskade mormor, Mei då det är japanskt (Jiro är ju också japanskt), Wille bestämde Jiro och då det är könsneutralt så tyckte vi att det var kul att ha med, Sofhia efter Thobbes syrra och Linnéa som då de flesta tjejer i min släkt (inklusive jag själv) heter det. Fast då var det långt ifrån bestämt att hon skulle heta så!;)

Thobbe tar på Clary-Meis livs första blöja!;)
Han har nu fått vara den första personen i bägge våra barns liv som gett dem mat och blöja!;)

Här kommer dem äntligen in till mig igen!;)

Tillslut kom Thobbe och Claty-Mei tillbaka in till mig i operationssalen igen! Det var så fint att se dem!!!<3<3<3
Jag blev helt slut av alla känslor och ville bara kramas och sova!;)

<img src="https://cassandrasolback.files.wordpress.com/2022/11/vitre-1.jpg?w=540&quot; alt="Här kommer sköterska med min telefon och säger "Jag har tagit massor av bilder!" så gulligt!!!<3<3

Man ser hur trött och överväldigad jag är här! Jag kände ett enormt lugn i hela kroppen! Jag klarade det – vi klarade det och vår lilla bebis mår bra!!!<3<3<3
Nu låg jag bara och njöt och kunde låta dem sy ihop mig i lugn och ro!;)

Jag var tvungen att ligga med höger arm rakt ut hela tiden, så att de kunde mäta något, minns inte vad men det är därför jag ligger som jag gör.

Sen får jag henne äntligen på mitt bröst!!!<3<3<3
Jag känner direkt att jag är betydligt mer närvarande denna gång än förra. Visst blev jag rörd och grät även när Jiro föddes, men då jag mådde psykiskt dåligt under i princip hela graviditeten och då majoriteten av den handlade om att få igenom ett kejsarsnitt så fick jag liksom inte riktigt njuta av att jag väntade barn och hann liksom aldrig förbereda mig på att jag skulle bli förälder. Så allt kom liksom på en gång för mig och det blev inte bra. Tog dessutom tid innan jag förstod i vilken utsträckning det rörde sig om. Jag känner att jag missade Jiros första år, vilket jag är så ledsen för. Därför var det extra viktigt att få ett beviljat kejsarsnitt i ett tidigare stadie denna gång. Vi började att försöka redan innan vi var gravida. Men det dröjde ändå enda tills i juli, innan vi fick det bekräftat. Men denna gång fick vi ändå sommaren på oss att hinna landa i det hela!;)

Här känner jag att jag är lyckligast i världen!!!<3<3<3 Men jag vill hämta hit Jiro!
Jiro tyckte att det var synd att han inte fick vara med under förlossningen. Det hade ju såklart inte gått, men han behövde en hel del förberedelsetid och ville prata igenom saker och ting. Han ville även att vi skulle fota och filma allt (tyvärr så fick man inte filma, tråkigt nog. Vet ej varför.) för att sedan visa upp allt på TVn hemma när vi kommit hem igen.

Här är vi tre – gosar och njuter av tillvaron och livet. Ja, Clary-Mei ligger där, under allt vitt tyg – det är lite svårt att se på en gång!;)

Det tar betydligt längre tid att ”fix i ordning” allt i magen och sy ihop, än att sprätta upp och föda.

Sedan fick vi komma till uppvaket. Här är man så länge som de tycker att det behövs. Dels så kollade de mitt blodtryck, var femte minut eller något sådant, vilket görs automatiskt genom en blodtrycksmaskin. De kollar även temp, andning och puls. Men innan man får åka upp på avdelningen så vill de att man skall kunna röra på benen och lyfta upp dem något. Det kom även två personer från operationen för att med jämna mellanrum kolla till Clary-Meis hudfärg. Resten av personalen hade vi sagt hejdå till och på ett sätt var det sorgligt att göra det – de var verkligen urgulliga!!!<3<3<3 Men det skulle också bli skönt att få komma upp på avdelningen och att få äta lite mackor och dricka saft!;)

Här försöker Thobbe justera mina fötter då jag har ont i ena, trots att jag är bedövad, haha!

Men vi blev kvar på uppvaket en bra stund. Detta då mina ben inte riktigt ville vakna. Under hela förlossningen så hade jag ont i min högra fot. Det kändes liksom som att den var sjukt tung och det gjorde ont när den trycktes mot madrassen – riktigt sjuk känsla och väldigt irriterande, haha! Så kändes det fortfarande, men även fast jag delvis kände min högerfot så ville benen inte riktigt vakna.

Sakta men säkert så började mitt högerben att vakna till liv igen och till slut även mitt vänsterben. När jag sedan kunde lyfta dem bägge och böja benen så fick vi rulla vidare till avdelningen.

Denna bild, från uppvaket, var en av dem vi skickade till nära och kära.

På uppvaket fick vi mysa med lite färre sladdar. Thobbe fick en kopp kaffe och jag låg och fantiserade om förlossningsmackorna.
Vi kollade igenom bilderna vi hade tagit och fått hjälp med att ta och Thobbe skickade sedan MMS till nära och kära för att berätta att vi fått en dotter (vad vi vet än så länge) och att alla mådde bra.

Klockan hann bli efter lunch innan vi fick komma upp på avdelningen. Den här bilden tog Thobbe medans han hjälpte en sköterska att köra sängen som jag och Clary-Mei låg i!;)

Vi fick vårt rum, Thobbe gick och hämtade våra saker som låg kvar i skåpet i det lilla enskilda rummet vi satt i när vi kom till sjukhuset på morgonen, vilket i nuläget kändes som en hel evighet sen och som i ett annat liv!;)
Sedan fick vi det efterlängtade ”förlossningsfikat” – ost- och grönsaksmackor med saft och svenska flaggan!;)

Alltså en macka har aldrig varit så god som den är efter en förlossning!;)

Nu börjar allvaret som tvåbarnsföräldrar!;) Men först lite bebisbubbla och ringa hem till Jiro!;)
Vi ringde videosamtal till Jiro, som plötsligt kändes hur stor som helst! Han ville se på bebisen – sedan hade han inte tid att prata längre. Det kändes sjukt jobbigt. Att han inte hade tid var inte alls konstigt, men jag hade så mycket känslor som spökade i min kropp så det kändes jobbigt att han inte hade tid och jag blev rädd över att han plötsligt kändes så stor. Jiro kändes plötsligt väldigt långt borta – nästan som om han vore i ett annat universum. Hormoner är verkligen spännande!;)

Det kändes också så stört att vara tillbaka på BB igen. Mycket var sig likt fast ändå inte. Man är liksom i en egen liten bubbla när man är där så det är svårt att komma ihåg allting efteråt. Jag tycker nästan att man inte ens riktigt ser allt där och då – man är liksom så inne i sitt på något sätt.
Förra gången så såg jag inte mycket alls av avdelningen. Det tåg lång tid för mig innan jag ens kunde ställa mig upp, efter att bedövningen släppt. Denna gång hoppades jag på att allt skulle gå betydligt snabbare. Detta då jag endast fick tre dagars ledigt från skolan. Ja, du läste rätt – tre dagar! Detta var dessutom dag två av tre, då jag behövde vara ledig på onsdagen (dagen innan snittet) för att lämna prover, skrivas in på sjukhuset och sedan börja fasta, packa och duscha mig i Descutan. Den tredje dagen var alltså fredagen, vilket var tur för då fick jag liksom lördag och söndag med på köpet! Men Jiro fyllde år på söndagen så vi ville hem så fort som möjligt, helst redan på fredagen, för att hinna mysa lite vi fyra i vår nya familjekonstellation och för att få fira Jiros femårsdag i lugn och ro.
Jag var så ledsen över att behöva vara stressad över att inte få vara hemma i mer än totalt fem dagar, och då ännu färre dagar med hela min familj, nu när jag mådde så bra! Jag försökte verkligen att inte tänka på detta och istället bara njuta av nuet! Samtidigt så saknade jag Jiro något fruktansvärt och kände mig hemsk som dessutom behövde hålla på att maila om en skoluppgift, mitt i allt, som skulle in på tisdagen veckan efter. Hade jag pluggat på universitet eller högskola så hade jag haft rätt att plugga på distans och även kunnat ta föräldraledigt, såhär efter förlossningen. Folkhögskolor bestämmer själva hur de vill lägga upp saker och ting och min skola godkänner inte distans alls – oavsett vad, utan är stenhårda med fysisk närvaro. Tanken på att redan på måndagen behöva sätta mig i bilen för att åka till skolan var orimlig att tänka – hur skulle det liksom gå till, helt nyopererad och nyförlöst? Det kändes så elakt mot mig själv att göra det, men jag hade liksom inget val. När vi fick Jiro så var jag visserligen bara hemma i tre veckor, innan jag återgick till jobbet på 100 procent igen. Men det var liksom något som jag och Thobbe själva hade beslutat och jag hade min chefs fulla stöd att få jobba hemifrån hur mycket jag ville, så länge jag skötte mitt jobb och följde alla deadlines med tidningarna!
Dessa känslor blandat med att vara lyckligast i världen, krockade liksom och jag visste inte riktigt vilket ben jag skulle stå på. Jag grät en hel del. Känns sorgligt att skriva om detta i min förlossningsberättelse, som annars är så jävla positiv och lycklig – så nu släpper vi det!;)

På avdelningen och myser i vår bebisbubbla. Här matar jag lilla Clary-Mei för första gången i mitt liv. Jag har, även denna gång, valt att inte amma och fick tabletter för att stoppa amningen direkt när vi kom upp på avdelningen. Ett annat sätt är att linda brösten, men jag får panik av bara tanken på det, så det var liksom inte ett alternativ. De tabletter jag fick, valde jag även att ta när Jiro föddes, men numer så försöker man tydligen att inte ge dessa tabletter. Detta då flera fått jobbiga biverkningar av dem, men då jag inte fick några biverkningar alls förra gången så stod jag på mig och fick till slut beviljat att få dessa tabletter även denna gång och det är jag så glad för!
Jag fick inga biverkningar den här gången heller och det har bara runnit lite vid några tillfällen.

Åh vad jag njöt här! Allt hade varit perfekt om bara Jiro också hade varit med. Samtidigt så var det nog bra och välbehövligt att få vara bara vi tre såhär i början. Trots att vi gjort detta en gång tidigare så glömmer man ju massor – samtidigt så kände jag mig så sjukt stark och trygg i min roll som mamma!;) Härlig känsla! Något som sedan släppte ganska så snabbt hemma, tyvärr – nu är jag bara livrädd för att förlora henne!

Jag torkar pannan från svett!

Jag trodde att det var något fel på värmen/ventilationen i vårt rum. Jag ville helst av allt vara helt naken då jag höll på att svettas ihjäl och bad Thobbe att stänga av elementen och öppna fönsterna. Jag kund verkligen inte förstå hur han kunde ha en massa kläder på sig utan att svettas ihjäl! Först flera timmar senare sa en sköterska till mig att det var vanligt att svettas på detta sätt när ryggbedövningen började släppa, haha!

Här njuter jag av ännu mer saft och Toblerone!;) Den var sjukt god – avslutade med att slicka på fingrarna!;)
Jag har ännu inte full känsel i benen här och kan alltså varken stå eller gå.

Jag läser och skickar mail, samt tackar för alla grattis på Facebook och Instagram – tusen tack till alla som har hört av sig och för alla presenter vi har fått!!!<3<3<3

Jag småsov lite på uppvaket – nu var det Thobbes tur att få sova. Han var ju dessutom den som var tvungen att gå iväg till köket för att hämta och värma ersättning, hämta och värma mat till mig, gå och köpa och värma mat till sig själv, samt byta alla blöjor på Clary-Mei.

Jag minns inte varför ingen fick besöka oss på BB när Jiro föddes för fem år sedan, men denna gång så fick ingen besöka oss på grund av Corona. Visst ligger man kvar på BB i flera dagar så hade jag gärna velat ha besök och jag kan förstå att man vill det om man är själv – hade ju också varit mysigt om Jiro hade fått hälsa på, men annars så tycker jag ändå att det är skönt att få vara lite ifred på BB och ses hemma sedan istället!;)

Såhär såg min mage ut kl.13:06 samma dag som snittet. Den är alltså typ hälften så stor som precis innan snittet. Jag tycker att det var jättefint att personalen stannade upp för att visa mig magen, bakom skynket, så att jag fick se den en sista gång. De lyfte liksom på skynket och sa ”Nu är det sista gången du får se denna gravidmage” så titta ordentligt nu, sedan fick jag titta på den i lugn och ro innan de började med snittet. Jag hade inte ens tänkt på det denna gång. De var verkligen måna om att allt skulle kännas bra och att man inte skulle känna att man missat något!!!<3<3<3

Den traditionella baljbilden!;) Gosefiguren köpte Thobbe och Jiro dagen innan förlossningen!;) Jag fick en gosefigur när jag föddes så för mig var det en självklarhet att Jiro skulle få ett och nu då även Clary-Mei. Numer har de även små babycribs till bebisbaljorna, så att dem blir lite mer mysiga att ligga i!;) Det hade dem inte för fem år sedan när Jiro föddes.

Clary-Mei i sitt livs första kläder!!!<3<3<3

Min vegomat!;) Det visade sig att de hade glömt/tappat bort min allergilista/matlista, vilket var lite konstigt eftersom de ringde till mig så sent som bara några dagar innan förlossningen för att dubbelkolla mina allergier. Men de hade så mycket att välja på så det löste sig ändå och om det inte hade gjort det så hade de specialbeställt mat till mig!;)
Här sitter jag och äter i sängen, medans Thobbe sitter i ena fåtöljen vid bordet och äter med Clary-Mei i baljan!;)

Minifisen!!!<3<3<3

Jag var ju som sagt var något stressad av att behöva vara tillbaka i skolan igen om fyra dagar, alltså måndagen efter förlossningen. Så jag kämpade på en hel del i hopp om att få åka hem dagen efter, på fredagen. En sköterska sa till mig ”Kom ihåg att du precis genomgått en stor operation och att du har fött barn! Du får vara trött och du får ha ont!”.
Till skillnad mot förra gången så reste jag mig upp samma dag som förlossningen. Då behöver man dock bara stå upp och försöka ta ett steg medans en sköterska håller i en. Men senare på natten och morgonen så vandrade jag runt i rummet och försökte få igång kroppen lite. Men jag mådde sjukt illa varje gång jag gick omkring.
På förmiddagen dagen efter, alltså på fredagen, togs katetern bort och jag skulle då lära mig att gå på toa igen – sedan skulle jag försöka att få igång magen igen. Det tog en hel vecka innan jag kunde bajsa förra gången och första gången jag gjorde det så grät jag av smärta. Denna gång fick jag någon medicin som hjälpte till.

Jag hade ett tydligt mål i sikte – att få åka hem så tidigt som möjligt, för att hinna få umgås och mysa med min familj och för att få fira Jiro ordentligt på hans födelsedag!

Här har jag fräschat mig en smula upp – borstat håret och tänderna, tvättat ansiktet och satt på mig smycken. Jag ville även ta en dusch, men det ville de inte att jag skulle göra förrän jag kunde kissa ordentligt. Varför vet jag inte, men då började jag att fokusera på det istället!;)

Mina älsklingar!!!<3<3<3

Jag tror att jag kom till köket under tredje dagen på BB förra gången – detta är alltså på fredagen, dagen efter förlossningen.

Nu kunde jag kissa igen och hade gjort det några gånger så snart skulle jag få gå och duscha!;)
Här står jag inne på toaletten och kollar på min mage och på snittet.

Jag duschade, gick lite till (inte särskilt långt) – det var superskönt att få duscha och få ta på sig privata kläder igen, men nu kom magsmärtan från helvetet! Fy fan vad ont jag fick! Jag bad om extra värktabletter (åt redan två Alvedon och en Ipren var sjätte timme – vilket jag för övrigt gjorde enda tills för ca en vecka sedan). Jag fick då morfintabletter, men de bet inte på mig, vilket kan vara vanligt när man har ADHD, enligt en del läkare. Till slut fick jag värmekudde (det var kö till dem) så då låg jag med den så länge det gick.
Vi frågade om vi fick åka hem till middagen, men det fick vi inte. De sa att de tyckte att jag hade gjort enorma framsteg, men de ville kolla min livmoder och mina värden lite till, samt ta fler prover på Clary-Mei. De sa att jag eventuellt kunde få åka hem på morgonen dagen efter. Vi sa då att vi ville åka vid lunchtid, så att Thobbes pappa kunde hämta oss.

Här äter vi frukost! Danderyds sjukhus har sjukt bra och fräsch mat!;)

Sedan gjorde vi oss redo för att åka hem. Men det dröjde innan de hade tid att kolla allt de ville kolla innan vi fick åka hem på lördagen och egentligen så tyckte de att vi skulle stanna en dag till, men jag ville hem!
Efter alla undersökningar så fick vi åka hem och fick också en tid för återbesök på måndagen.
Vi sa hejdå till alla och tackade så mycket för allt!

Precis som när Jiro föddes så hämtade svärfar oss med vår bil och tog denna typ av bild på oss med den nyfödde!;)
Svärfar var den första närstående som både Jiro och Clary-Mei träffade i livet!;)

Vår första lilla promenad ute med Clary-Mei i liggvagnen (Jiros gamla) – påväg från bilen och hem!;)

Alltså känslan jag hade i kroppen här (förutom all jävla smärta då, haha!) är obeskrivlig!;)

Här är första bilden jag har på Clary-Mei hemma och första bilden på när Jiro inspekterar sitt syskon!;)
Han kändes faktiskt ännu större nu när vi kom hem, hur det ens är möjligt. Precis som om han vuxit flera år och decimeter på bara tre dagar, knappt!

På vägen hem så beställde vi mat till mig, Thobbe, Jiro, , svärfar, svärmor och svägerskan som Thobbe hämtade upp på vägen, medans jag väntade utanför med Clary-Mei och svärfar parkerade vår bil. Vi alla skulle äta lunch hemma hos oss (lunchen blev något senare än vi hade tänkt då det tog ett tag innan vi fick lämna sjukhuset) och skåla i champagne, innan alla åkte hem och vi fyra skulle få mysa och rå om varandra (resten av dagen) och sedan få fira Jiro i lugn och ro dagen efter.

Alla fick välja vad de ville äta så det blev väldigt blandat!;) Själv åt jag grillad lax-sushi och lade även till kallrökt lax (som jag saknat som en galning) från mataffären.
Det var sjukt mysigt och så härlig stämning! Efter maten och champagnen blev det tårta, vin, öl och kaffe. Vi tittade även på alla bilder och de klipp vi hade från förlossningen, på TVn – precis som Jiro önskade!;)
Min svärmor och svägerska hade gjort det så sjukt fint och fräscht hemma så jag blev så sjukt glad och tacksam och alldeles rörd när jag tänker på det – så kul att komma hem till!!!<3<3<3

Efteråt tog Jiro sin stol och ställde bredvid Clary-Mei, satte sig på den och höll hennes hand. Så fint att jag smäller av!!!<3<3<3

Kärlek!!!<3<3<3

Här ligger Clary-Mei i sin egen säng för allra första gången.
Familjen Solback Karlsson har nu blivit fyra i familjen!

Tack för att du läste!!!<3<3<3

Kvinnors uppgift är inte att föda barn!

Att utgå ifrån att alla kvinnor kan, vill och kommer att skaffa barn är att vara oerhört konservativ. Att räkna med att kvinnor skall bli föräldrar medans man inte utgår ifrån att män kommer att bli det, är att göda patriarkatet.
Det är inte kvinnans uppgift här i livet att sätta barn till världen och det är inte varje vuxen individs dröm att bli förälder, punkt!

Både äldre män och kvinnor gör denna generalisering där de utgår ifrån att kvinnor kommer att skaffa barn. Det märks framförallt tydligt när män råkar vara arbetsgivare (en post som är vanligare att en man har än en kvinna eller ett tredje kön) – för även fast arbetsgivare enda sedan år 1939 inte får sparka en gravid kvinna och idag inte heller får fråga om hon kommer att skaffa barn och missgynna henne därefter så har män lättare att få heltid och fasta tjänster än män. Detta då man än idag, enligt norm, ser det som att endast kvinnor är gravida och blir föräldrar – inte män. Man utgår alltså ifrån att kvinnor, i fertil ålder, kommer att skaffa barn och sedan vara den föräldern (man kan ju såklart vara ensamstående också eller skaffa barn tillsammans med en annan kvinna) som är hemma mest. Att skaffa barn och vara förälder ses alltså som ”kvinnogöra” i många manliga arbetsgivares ögon!

”När ni får barn sen flickor…”

Sluta kalla vuxna kvinnor för flickor – ni skulle aldrig kalla en vuxen man för pojke!
När det gäller äldre kvinnor så har många i denna grupp en tendens att vilja att dagens unga kvinnor skall ha det på samma sätt som dem själva hade det i samma ålder. Detta är helt orimligt då den gemensamma kvinnokampen i alla år varit att kvinnor skall få det bättre – inte sämre eller lika jävligt som förmödrar! Men även här råder det alltså ofta ett grovt konservativt tänk och även en förminskande attityd som ”Lilla gumman, du kommer nog att lära dig”/ ”Lilla du, nu skall jag som vet berätta för dig hur det ligger till”. Detta är extra tydligt när det kommer till barnafödande och kvinnovård.
Jag har träffat så många äldre kvinnor som tycker att det är fullständigt ologiskt att kvinnor själva skall få bestämma förlossningsmetod – men jag har inte träffat en enda man som tycker att kvinnor inte själva skall få välja. Och det finns så många äldre kvinnor som tycker det är onödigt med bedövning under en förlossning – de om några som själva ofta tvingades till att föda utan bedövning, då det så sent som 1971 blev en rättighet med smärtlindring vid förlossning, borde står längst fram och protestera nu när Stockholms regionen (och säkert fler både dessförinnan och efter) skall spara pengar genom att ta bort bedövningssalvan inom förlossningsvården. Men det är knäpptyst!
Och samma sak är det med amningen – ”Hur kan man inte vilja amma sitt barn?” fick jag höra av en äldre kvinna när jag och Thobbe väntade barn.

Faktum är att jag blir ganska så äcklad av tanken att andra skall besluta att vi kvinnor skall föda barn – och vad händer när vi vill men inte kan, är vi inte riktiga kvinnor då?
Från och med den dagen jag och Thobbe gifte oss och under flera månaders tid så fick jag frågan om jag var gravid ännu, av alla möjliga medelålders män och kvinnor – på Facebook, per mail, sms och irl. Jag blev så sjukt jävla äcklad av att utomstående gick omkring och tänkte på mitt och Thobbes sexliv och om jag var befruktad eller inte – alltså jag spyr nästan av att tänka på detta, vad är det för fel på folk?!

Det är inte kvinnans uppgift att föda barn och existera i någon förskönad och förlegad kvinnoroll medans mannen skall leva livet och styra världen! Det tankesättet är inget annat än skadligt för mänskligheten! Du gör heller ingen gott genom att utgå ifrån att alla, oavsett kön, kan få barn.
Du äldre konservativa varelse – låt folk få ha sitt eventuella sexliv ifred, låt dem få bestämma över sina egna kroppar och låt dem få leva sina liv, utan några som helst inhumana råd, tankar och idéer!

PS Du har inte rätt att ta på en kvinnas mage bara för att det ligger ett barn därinne!

Våga gå emot normer för barnens skull!

Vi lever inte i en jämställd värld och även fast Sverige är ett av världens mest jämställda länder så är det inte jämställt här heller.
Något som påverkar jämställdhetsutvecklingen negativt är stereotypa könsnormer och allvarligt talat – finns det egentligen någon som mår bra av dem?
Redan innan ett människobarn föds så bestämmer vuxna vilket fack hen skall tillhöra, där hen inte är ett alternativt – valet står mellan hon och han, rosa eller blått!

Redan innan bebisen ens har hunnit att bli en bebis så är det alltså bestämt vilket kön hen skall klassas som, vilket pronomen som skall användas och vilken färg barnet sedan skall älska. Här har man alltså gjort en tydlig uppdelning på hur det är att vara pojke och flicka – vad som passar och vad som inte passar.
Nästa steg blir sedan leksaker, barnrumsinredning, böcker, filmer, värderingar och uttryck.
Dockan till flickan, bilen till pojken. Rosa och gulligull i flickrummet, blått och tufft i pojkrummet. Prinsessböcker till dottern, fordon och våld till sonen. Färgglada filmer med undergivna tjejer i filmerna för henne, mörka färger med tuffa djur och robotar – killar som tar plats, för honom. Hon uppfostras till att bli lugn, skötsam, artig och snäll – får mer än gärna visa känslor. Han uppfostras till att ta för sig, vara fysisk, få utlopp för sin energi – skall resa sig upp vid ett fall istället för att gråta.
Det här kanske är övertydligt generaliserat för vissa, medans det för andra är ren verklighet – oavsett vad så har vi alla påverkats av dessa stereotypa normer och styrs därför av dem på ett eller annat sätt, bara mer eller mindre. Varför? Jo, för att vi alla som är vuxna nu har vuxit upp i ett hårt könsstereotypiskt samhälle – för att vi lever i en ojämställd tillvaro och värld. Enda sättet att ändra på detta är att komma till egen insikt och sedan aktivt jobba med sig själv genom att ge alla människobarn hela färgpaletten, alla känslor och uttryck, olika leksaker, normkritiska böcker, filmer med bra värderingar och friheten att få vara sig själv.

Ingen mår bra av våld, varken fysisk eller psykisk – ta bort alla våldsamma leksaker i form av svärd, pistoler och handgranater istället för att aktivt försöka göra alla med snopp till brutala krigare.
Införskaffa dockor med olika hudfärger och funktionsvariationer, sätt en klänning på Ken, ha Barbiedockor som är astronauter, läkare och piloter – ge dockorna aktivt till de med snopp, bilar och andra stereotypa leksaker blir de tillräckligt påprackade ändå!
Ha färgglada leksaksfordon, låt regnbågens regera i barnrummet och i barnkläderna – dela inte upp kläder efter kön, det finns absolut ingen vettig anledning att göra så! Läs barnböcker med olika familjekonstellationer, där inte endast barn med långt hår har kjol och klänning medans barn med kort hår har byxor och shorts – tänk på hur du som högläser könar karaktärerna (oftast efter förutfattade meningar?) och köna tvärtom samt introducera Hen. Visa inte barnprogram där de som benämns som Han är tuff och stark i blått/svart/grönt/på sin höjd gult eller rött medan de som benämns som Hon (i samma ålder) har betydligt pipigare röst, är svagare och känslig i rosa/lila. Visa inte gamla klassiker som ”Skönheten och Odjuret” där mannen är ett odjur och kvinnan (som av outgrundlig anledning benämns flicka) umgås med honom mot sin vilja för att bli kär i honom – vilka värderingar ger egentligen det? ”Den lilla Sjöjungfrun” där Ariel, 16 år drömmer om att gifta sig och skaffa barn (alltså barnäktenskap) och blir kallad för slampa – eller ”Peter Pan” där Lena, som klassas som tjej med två bröder, är den som skall vara omhändertagande och skall utvisas från barnkammaren då man som tjej måste sluta leka och bli vuxen tidigare än killar.

Att tänka efter kring dessa saker gör enorm skillnad för barnen, omgivningen och utvecklingen! Ju fler som tänker till desto humanare uppväxt får barnen och desto snabbare går utvecklingen framåt mot en jämställd och inkluderande tillvaro.
Säg ifrån när äldre nära och kära säger till kidsen att de skall gifta sig och skaffa barn som stora – för det första så är det inte lag på att varken gifta sig eller skaffa barn. Och för det andra så utgår äldre generationer väldigt ofta ifrån att alla är heterosexuella – därför måste vi redan i småbarnsåren aktivt visa att man blir kär i den man blir kär i och det är ok oavsett vilket kön denna person råkar ha. Säger äldre släktingar, eller andra vuxna och barn, tokiga saker så ta den diskussionen framför alla – det är enda sättet att gnugga bort ohälsosamma, konservativa normer!

Du gör barnen en megatjänst som du ger dem hela regnbågen och paletten istället för endast det som ingår i den könsstereotypa normen. Då slipper dessa individer (som det faktiskt är) sedan ägna år åt att försöka/våga bryta sig ur dessa normer och ”komma ut” när de inte är heterosexuella – och så slipper de, ofrivilligt, bidra till ett fortsatt gödande av stereotypa normer, patriarkat och förtryck.

Ny bok och Jiro tar nästa steg i livet!

Så har snart hela juni gått! Tyckte månaden just började, men här går det undan och nästa vecka är det midsommarafton och Thobbe och Jiro går på semester!;) Nej, jag har ju ingen semester i år utan måste jobba. Men vi kommer att vara ute på Landet Paradiset alla tre – de två kommer att njuta av ledigheten medans jag sitter inne och jobbar, men jag kommer att ta lunchbad med dem!;) Och faktum är att jag hoppas på mycket jobb i sommar, då jag hittills inte har några uppdrag spikade förrän i augusti, vilket skrämmer mig något!=O
Jag jagar tidningar som en galning och hoppas på att få uppdrag som gästkrönikör och frilansjournalist, så sitter du på bra jobbtips, hit me!;)

Men nästa vecka så slutar även Jiro på sin tredje Förskoleavdelning! Det är helt sjukt vad tiden går fort! Tyckte det var nyss han gått ut sin första avdelning för att börja på nästa och nu skall han börja på sin fjärde vilket också är den sista av avdelningar innan det är dags för Förskoleklass, följt av grundskolan!=O

Alltså kolla vad liten Jiro var – alldeles nyss, hemma hos sin farfar! Sedan så är det säkert så att det känns som om tiden går fortare nu under pandemin då man knappt träffar folk och inte har träffat vissa på väldigt länge! Men när jag tänker på att han börjar skolan om bara något år så får jag riktig panik! Sådan panik att jag inte ens vågar räkna efter vilket år det faktiskt är! Han är ju vår lilla plutt ju, som man bara vill pussa sönder och älska ihjäl! Det kommer vi ju såklart göra även sen, men får ju nästan ångest för att han skall flytta hemifrån snart nu!
Men efter sommaren så börjar han iaf på avdelningen för de äldsta barnen på Föris. Vi fick veta det häromdagen – faktum är att Jiro berättade det för oss innan Föris hann ringa för att meddela, haha! Majoriteten av de han gått med, sedan han började på Föris som ettåring, följer med men några slutar och några stannar kvar. Att kompisar slutar kan man ju inte göra så mycket åt, men det här med att dela på barnen har jag väldigt svårt för! Jag var själv med om det när min klass splittrades efter trean på lågstadiet och det satte sina spår i de flesta av oss och var något vi sörjde länge efteråt.

Så en vecka kvar alltså, sedan så sticker vi ut till Landet Paradiset och kommer bara hem till och från för att tvätta, vattna blommorna, hämta post osv.
Vi har bjudit ut två stycken kompisar till Jiro, i två olika omgångar, som vi hoppas skall komma och hälsa på i sommar. För det är väl den enda nackdelen med att vara på landet en längre tid – Jiro har ingen förutom oss att leka med och det blir ju såklart inte alltför kul i längden. Vi tänkte också se till att gå på Grönan någon dag och kanske besöka Lådbilslandet.
Vi skall även bjuda ut några nära och kära på 35-årsfika, då jag inte kunde ha något i februari pga pandemin. Jag har bjudit in till en stor fest med vänner, hemma i stan i juli, men den får jag skjuta upp – vet dock inte till när, är ju svårt att veta när man kan ha privatfest för många inomhus igen. Men den som väntar på något gott!;)

Just nu är det 31 grader varmt inomhus och tropisk värme utomhus, så det skall bli riktigt skönt att sticka till landet även denna helg! I bilen ligger en överraskning till Jiro – en stor studsmatta som han skall ha i sin lilla lekpark därute!;) Men sedan är det verkligen dags att hålla i pengarna, tills man börjat dra in mer! Det är helt sjukt vad stressad man kan bli av pengar alltså! Att de skall vara så betydelsefulla i våra liv, sorgligt egentligen!
Thobbe är och hämtar Jiro på Föris nu och imorse var han riktigt taggad på att åka till Landet Paradiset i helgen!;) Han har en del att springa och skrika av sig om man säger så, då han hade öroninflammation i början av veckan och var hemma med Thobbe. Jiro blir ju så sjukt understimulerad av att bara vara hemma en längre stund så han var så glad igår när han fick komma tillbaka till Föris och kompisarna igen!;) Igår hade de dessutom avslutning på Föris (för att så många som möjligt skulle kunna vara med innan semestern) – föräldrafritt såklart, pga pandemin, men efteråt så var vi ett gäng som samlades i parken med picknick och bad i plaskdammen!;)

Nu skickade Thobbe bilder på Jiro som slängt av sig kläderna och hoppas i plaskdammen, haha! Han lär nog bada en hel del i sin pool på landet i helgen! Han vägrar nämligen att bada i sjön, då han tycker att den är läskig – jag förstår honom, jag gillar inte heller att bada i norden där man inte ser vad som gömmer sig under ytan!
Men visst är det galet att det är Midsommarafton i nästa vecka?! Sedan har halva det här året också gått, så stört och jag är så stressad! Men det är bara att kämpa på och förhoppningsvis får man lite extra feeling och inspiration där ute på landet i sommar! Jag skall förresten läsa in min självbiografi Innanför mina rosa små väggar, därute i sommar. Tanken var att göra ljudboken nu under våren, men det är så många som passar på att renovera under en pandemi så det har inte gått, haha!
Jiro lär både växa och utvecklas en hel del i sommar! Tänk att han blir hela fyra år i höst!!!

Min barnbok Vardags-kaos med Astrid & Helmer, har för övrigt varit ute i en hel månad nu – galet det med! Den skulle ju ha kommit ut i mars, men tryckeriet hamnade i lockdown så var tvungen att hitta ett nytt!
Jag är jätteglad över den här boken och längtar efter att kunna skriva en uppföljare till den!;) Är också jätteglad över all fin respons jag har fått för den – men ni som tycker saker, skriv jättegärna det på Bokus, CDON, Akademibokhandeln och Adlibris så att fler får upp ögonen för den!;) <3<3<3 Och om du har ett bibliotek där du bor som du tycker borde bjuda in mig som gäst i sommar så be dem att kontakta mig så kommer jag mer än gärna dit för att läsa och/signa böcker!;)
Jag gav även ett ex av boken till Jiros Förskola och det har varit så roligt att få höra barnens åsikter och kommentarer kring den!;) Jiro har två ex – ett hemma och ett på landet och är jätteglad över dem!;)
Näe nu skall jag packa ihop och se vart min fina lilla familj håller hus någonstans!
Trevlig helg!!!

Vi pruttar inför varandra och jag är värst!;)

Det här med vad man gör inför varandra och inte gör inför varandra som par och familj är en stor och viktig fråga som för många också är helt och hållet privat. Men en sak är ju ändå säker – vi alla har ett grundläggande fysiskt behov, som bland annat innefattar att kissa, att bajsa och att prutta. När jag var lite så sa man ofta att det var naturligt att bajsa ”Till och med Kungen bajsar!” sa man – men varför är kiss, bajs och gaser så tabu och skämmigt för många?

Jag har varit i förhållanden där jag och den jag varit tillsammans med aldrig pruttat inför varandra. Vi har kissat med öppen dörr, men bajsat med stängd dörr. I ett förhållande så bajsade vi bara när den andre inte var hemma, haha! På vilket sätt är det humant och hälsosamt att gå omkring och vara bajsnödig och bli uppblåst som en ballong för att man ”inte får” bajsa när den andre är hemma eller pruta i dens närhet?
I en relation jag hade som tonåring så blev jag magsjuk och bajsade ned täcket i sängen, sprang till toaletten där jag både spydde och bajsade som en galning. Jag var helt säker på att förhållandet skulle ta slut på grund av bajs!

När man är småbarnsförälder så blir det en hel del kiss- och bajsprat, vare sig man vill det eller inte och jag kan väl ibland tycka att Thobbe är lite väl bajsfixerad och ber honom att sluta då vi snart kommer att få höra tillräckligt med bajsskämt när Jiro kommer i kiss- och bajsåldern. Men hur man pratar om något så naturligt som att utföra sina toabehov och att lätta på trycket och vad som är accepterat eller inte, tror jag är en viktig del av vardagen.
När jag var liten och var ute på äventyr med farmor och farfar och man skulle gå på toa, så fick jag alltid följa med farmor på toa och min lillebror farfar på toa, då det mer var en regel än undantag att toaletter var uppdelade efter kön. På toan så pruttade alltid farmor och även fast jag var van att hon gjorde det så tyckte jag att det var pinsamt och sa alltid till henne, då de utanför dörren kunde höra. Hennes svar på det var ”Jamen på toa får man prutta, det är helt naturligt!”. Jag tyckte att det var jättekonstigt, haha. Trots att jag idag är 35 år så tycker jag fortfarande att det är obekvämt att både prutta och bajsa på offentliga toaletter! Prutta skulle jag endast göra om jag var helt ensam i hela utrymmet och bajsa skulle jag endast göra om det inte var kö utanför. Men att prutta hemma tycker jag idag är fullt naturligt och jag skrattar när jag tänker på att jag i min ungdom inte pruttade för den jag var tillsammans med – även om vi var tillsammans i flera år! Att prutta framför min man och vårt barn tycker jag snarare visar på en sund relation!;) Man behöver prutta så varför skall man inte kunna göra något så naturligt som att göra det i sina närmstas närhet? Nu för tiden så har jag även IBS så om jag inte skulle prutta hemma skulle jag till slut explodera, haha!

Jag och Thobbe pruttar inför varandra och inför Jiro och har gjort det så länge jag kan minnas, men vi bajsar inte inför varandra – bara inför Jiro!;)
Någonstans måste man väl ändå dra gränsen och att kissa är ganska så ”oskyldigt” så det gör vi alla tre med öppen dörr, men jag och Thobbe bajsar inte inför varandra. Alltså vi stänger dörren om oss när vi bajsar. Är däremot bara en av oss hemma med Jiro så bajsar vi med öppen dörr. Att bajsa med öppen dörr tycker nämligen vi bägge är att ta det hela lite för långt så där har vi satt vår gräns!;)
Vi pruttar heller inte vid matbordet, för det är inte särskilt trevligt och jag är extra allergisk mot det! Mina föräldrar gjorde nämligen det när jag var liten och jag tyckte alltid att det var så äckligt och onödigt – att ett litet barn kanske råkar göra det är en sak, men som vuxen och frisk kan du faktiskt hålla dig! Vi pruttar heller inte inför folk utanför familjen utan bara för oss tre. Att prutta gör ju ändå på något sätt något med en relation, den blir liksom intimare på något sätt och jag vill inte riktigt ha en sådan relation med t.ex. mina svärföräldrar!;) Jag skämdes dessutom ihjäl mig så fort jag tog hem någon somn liten, då pappa alltid pruttade, oavsett gäster hemma eller ej! Näe, vett och etikett är också något jag tycker är väldigt viktigt!;)
Detta innebär att vi heller inte går omkring och brakar loss utomhus, utan endast hemma, på landet och i bilen!;) Jag vill heller inte att Jiro skall ha någon skev bild om att kvinnor bara bajsar rosa paket med röda rosetter på och släpper små fisar som luktar smultron och jordgubb – men eftersom jag är den som pruttar mest, oftast och högst i vår familj så är det inte så stor risk för det!;)
Jag älskar för övrigt Bolibompas ”prutt-avsnitt” när Draken och Florian letar efter ett specifikt pruttljud och ber alla i huset att prutta för dem och Nina är den som pruttar ”värst” – det kallar jag för bra barnuppfostran, haha!;) Livet är för kort för att ha ont i magen helt i onödan!;)

Hur gör du – pruttar du inför din partner och lämnar ni dörren öppen både när ni gör ”nummer 1” och ”nummer 2”?;)

Man måste våga tro och satsa – se vad man har!

Jag är en person som, framför allt, har två enormt starka viljor – att göra en massa och att bara chilla. Dessa två viljor går inte riktigt ihop och även fast jag ibland verkligen bara längtar efter att ligga på soffan och njuta av livet, så vet jag att jag endast klarar av det i några få minuter – jag är inte en sådan person helt enkelt. Jag mår bäst av att vara aktiv, fast jag har ständigt ångest för allt och inget, allt jag gör och inte gör. Jag börjar att förstå att det förmodligen har med min diagnos att göra och därför så måste jag nog också börja att tänka lite annorlunda.

På grund av att det ständigt är lite smått kaos i mitt huvud så kan jag också ha svårt att se vad jag egentligen är i. Jag befinner mig ju faktiskt just nu i min dröm! Drömmen som egenföretagare, där jag får prata, bilda, föreläsa, skriva, fota och skapa böcker. Jag har fått ett år att satsa på detta till 100 procent! Vilken jävla dröm alltså!!! =) Ändå så ser jag så sällan detta och låter på tok för ofta rädslan för att misslyckas att ta över!
En anledning är definitivt Jantelagen, som är så hårt inprentad i det svenska samhället och i våra hjärnor. Jantelagens så kallade budord var även något jag ofta fick höra hemifrån som liten, så det har liksom satt sina spår. En annan anledning är förmodligen min bråkiga hjärna – även fast jag är fullt övertygad om att vara egen är det absolut hälsosammaste för mig (Årskontrollen för ADHD visade även starkt på detta då min koncentration ökat med hela 40 procent och min hälsa blivit bättre) och även fast jag är sjukt bra på att jobba effektivt genom att vara snabb och göra många saker samtidigt, så innebär också den nya tillvaron en hel del nya ”spel” att lära sig. Att starta företag under en pandemi är en kamp i sig, men på ett sätt är jag glad över att min start har varit nästintill 100 procent digital. Jag kan ha så sjukt svårt för de sociala spelen – även fast jag anstränger mig enormt och oftast blir så trött att jag behöver sova middag efteråt!;) Jag vill liksom utföra och fokusera på det som är målet. Trots utmaningar pga pandemin så går saker och ting ändå fortare när beslut fattats, då det bara är att tuta och köra och inte krävs en massa extra möten och dylikt. Men att endast ha kontakt med folk digitalt (oftast mail i första hand) innebär också en utmaning kring att veta hur länge man skall vänta på svar och hur ofta man kan maila en och samma person i brist på svar – det tycker jag verkligen är skitsvårt!;)

Jag känner att mitt fokus och mål med detta inlägg blev lite rörigt!;) Ett tydligt tecken på att vissa delar är lite knepiga och jag funderar även en hel del på hur det skall bli nu då restriktionerna mer eller mindre upphävs, allt eftersom.
Ja, pandemin innebär både utmaningar och förenklade metoder, men jag tror att mitt huvudfokus måste bli att se vad jag har och att bara fokusera på det! Jag lever ju min dröm nu och även om jag är livrädd för att förlora den så är det inte värt att ge den rädslan alltför mycket utrymme – då missar jag ju drömmen jag befinner mig i! Går det åt helvete så går det åt helvete, men om jag inte har njutit, trott stenhårt på mig själv, satsat allt och kört på som en galning, så kommer jag att ångra mig!

Jag är tacksam, jag är glad – nu kör vi!!!

Jag skulle ha dött, men ”får” inte prata om det!

Det här är sjukt jobbigt för mig att skriva om – särskilt då jag just suttit och läst kapitlet om när jag skulle dö, i min självbiografi Innanför mina rosa små väggar. Men egentligen är det sorgligt att det, hela tio år senare, fortfarande är så främmande för mig att prata om detta, men det är helt enkelt så vår kultur ser ut, sorgligt nog. I år är nämligen ett stort och på flera sätt speciellt år för mig – det är nämligen tio år sedan en del saker hände.
En stor sak är att det nu i vår är tio år sedan jag försökte ta mitt liv. Något som på många sätt var svårt att bearbeta och ta sig vidare ifrån, då många var besvikna, en del tog avstånd men framförallt då många sa åt mig att gräva ned detta och låtsas som om det aldrig hänt. Men det har hänt och jag tror att det är jätteviktigt att prata om sådan här saker! Jag tycker att det är riktigt sorgligt att det än idag råder en skam över att må psykiskt dåligt. Jag vet att den yngre generationen är bättre på att prata öppet om detta, men de ses också som en ”gnällig” och ”känslig” generation av många andra. Faktum är att de är mänskliga! För det är väldigt omänskligt att inte prata om hur man mår på riktigt och att inte bry sig om varandra. Hur ofta ställer du inte frågan ”Hur mår du?” utan att egentligen mena det? Och hur ofta svarar du inte ”Tack, bra!” när du själv får den frågan, utan att riktigt känna efter eller vara ärlig?
Jag har mått riktigt dåligt och jag kunde ha dött den där lördags kvällen för tio år sedan. Jag skäms över att jag sårade folk när jag gjorde detta, men jag tänker inte skämmas för att stå för att jag har mått riktigt dåligt och försökt att ta mitt liv!

Jag hade tvingats vara så stark så länge, på väldigt många olika sätt och vis. Jag hade blivit nedtryckt, både fysiskt och psykiskt under många år och befann mig i ytterligare en destruktiv relation – men denna gång värre än någonsin. Det var inte så till en början, det är ju sällan det, men successivt så blev det bara värre och värre och jag sjönk djupare och djupare.
Mitt värde minskade, mina ord var betydelselösa, min kropp var som ett stycke kött, mina känslor och hur jag mådde hade noll värde. Jag levde i ren psykisk terror som till slut landade i ovisshet och ensamhet – men jag skulle ändå vet att jag var någons och eftersom jag också ville vara denna någons eller kanske någons överhuvudtaget, jag vet inte, så satt jag där och väntade. Jag lät mig också kontrolleras – ibland kunde jag på morgonen upptäcka att jag hade haft besök i lägenheten under natten.
Till slut så orkade jag helt enkelt inte längre och under en månads tid hade jag funderat och försökt att hitta en utväg. Den enda väg jag såg var att lämna jordelivet.

Jag började att dricka alkohol redan på morgonen denna lördag våren 2011, utan en enda liten ynka brödbit i kroppen. Sedan veckor tillbaka hade jag slutat att umgås med mina vänner, jag skämdes över att behöva må dåligt inför dem då jag hade gjort det så länge. Därför isolerade jag mig hemma all den tid jag inte var på jobbet. Jag drack och skar mig själv, så även denna dag. Jag skar mig i både armar och ben, och när kvällen kom så plockade jag fram mitt avskedsbrev, jag skrivit redan en månad tidigare, och inventerade mina tabletter. Jag hade starka smärtstillande hemma, efter konjicering av livmodern och efter abort, samt antidepressiva.
Jag skulle ha gått på fest den där lördagen, men hade lämnat återbud, men en kompis ringde på dörren och vägrade att gå. Det är tack vare honom som jag överlevde.
Jag tog alla tabletterna, inne på toaletten – när han sedan märkte det så ringde han 112. Jag blev hämtad med ambulans förd till akuten, där man försökte rädda mina organ. Dagen efter blev jag hämtad av två personer i en bil, för att åka 150 meter och bli inlagd på slutenpsyk – bland det värsta jag varit med om i hela mitt liv!

Att som troende bestämma sig för att ta sitt liv (den största dödssynden du kan begå) var inte lätt. Jag såg det som att jag hade fått en andra chans!!! Jag ville prata med en psykolog, men några sådana fanns inte på slutenpsyk. Där fanns bara vårdare och man blev erbjuden tabletter. Jag vägrade tabletter, men de gjorde allt för att jag skulle ta dem – jag stod på mig. Det var ett riktigt konstigt ställe där folk mådde dåligt på väldigt många olika sätt. De med psykoser skrämde mig något enormt.
Jag fick inte ladda mobilen utan övervakning (sladden), fick inte duscha utan övervakning (med övergrepp i bagaget så vägrade jag att duscha framför främlingar), fick inte äta med kniv och gaffel utan kontroll av att besticken återlämnats. Det fanns inga persienner och ingen möjlighet till frisk luft. Mitt emot mitt fönster såg jag rakt in i ett bostadshus, där folk levde i frihet. Mitt enda fokus blev att undvika att ta emot tabletter och försöka prata mig därifrån, för jag förstod att många hade varit där länge och ingen verkade ens må någorlunda ok.

Jag blev utsläppt redan efter två dagar, men det var nog de längsta dagarna i mitt liv! Sen uppmanades jag att hålla tyst, radera min avskedsstatus på Facebook och låtsas som om allt var som vanligt igen. Jag hade missat en eller två dagar av en facklig förtroendevald-kurs – jag var ärlig mot kurshandledarna och berättade varför jag hade uteblivit. Den respons jag fick var nånting i stil med ”Men ojdå!”. Jag förstod att det enda jag kunde göra var att hålla tyst om det hela och ändra fokus.
Min chef var mitt största stöd under denna otroligt jobbiga tid. Mitt mål var att sluta skära mig, ta tillbaka mitt liv och att ta tag i att skriva min självbiografi, som sedan blev som en enda stor terapi för mig.

Jag tror inte på att hålla tyst om viktiga saker som att må dåligt! Att ha en kultur som är att du som mår dåligt skall skämmas är inte hälsosamt, det kan till och med vara livshotande. Det räcker med att det många gånger krävs att du skall vara riktigt psykiskt stark för att bli hörd av vården och få den hjälp du vill ha.
Jag har kommit långt under dessa tio år, men det är inte tack vare att jag hållit tyst! På ett sätt så har jag ju heller inte hållit tyst, jag skrev ju om hela händelseförloppet i min självbiografi. Men om jag även hade pratat öppet om det hela, så hade det nog inte gjort så ont och varit riktigt lika jobbigt att skriva detta inlägg nu.

I det patriarkala samhället

I mars kom en uppmaning i sociala medier att genom att ange en siffra berätta om hur många gånger man blivit utsatt för sexuella övergrepp, hur många gånger man anmält och hur många gånger det lett till något. Detta för att visa att vi lever i ett patriarkalt samhälle som är så skevt att man till och med ifrågasätter trovärdigheten i en kvinnas utsatthet om hon blivit utsatt för något mer än en gång. Den som kommit på detta är allt annat än just kvinna! Vi kvinnor utsätts Dagligen för skit och av män i det patriarkala samhället, på ett eller annat sätt!
Jag samlade mig i några dagar och gjorde sedan en grov sammanställning som jag delade på Facebook och Instagram. Min förhoppning var att få fler att våga outa sin verklighet, men mitt inlägg ledde mest till ”Tack för att du delar med dig!” och ”Kramar”, vilket såklart är jättefint och mottas varmt, men det sätter inte käppar i hjulet för patriarkatet!
Jag har enda sedan dess, vilket är snart en månad, tänkt att skriva något om detta, men jag vet inte riktigt vad jag skall skriva för jag känner mest uppgivenhet. Så jag delar mitt inlägg även här och hoppas på ringar på vattnet;

Jag har svårt att säga en siffra, då jag inte vill att någon skall råka ”komma undan” även i detta läge.Men jag anmälde inte de två våldtäkter jag var med om och som förändrade mitt liv, när jag var 21 år – även fast vården gjorde allt för att försöka övertala mig. Jag anmälde heller inte min kompis som gick till attack när jag var hemma hos honom för att söka tröst eller min kompis som som begick övergrepp på min när jag låg och sov. 1 gång har en anmälan gjorts, fast inte av mig utan av mina föräldrar då jag var minderårig. Jag var 13 år och pga ett ofantligt antal övergrepp på andra tjejer och kvinnor så ledde det till rättegång. Det var då, när jag satt där, 14 år gammal, och skulle berätta vad som hade hänt som jag tappade tron på rättssamhället. Även fast mannen ifråga åkte in så var mitt straff så mycket större. Att bli ifrågasatt av vuxna människor inför den som tog ifrån mig mina tonår var hårt. Att sedan behöva gömma mig och inte kunna bo i mitt hem när det var dags för permiss, för att slippa att bli förföljd och mordhotad har tagit hårdare på mig än vad jag tidigare har förstått. Därför har jag aldrig anmält fler gånger. Det är också svårt för mig att säga en siffra eftersom jag vet inte vart jag skall sätta gränsen. Jag pratar inte om gränsen för när det inte är ok, även fast jag länge hade svårt med den gränsdragningen då min generation växte upp med vuxnas inställning att det inte är så farligt om någon tar på en eller pussar på en utan samtycke – det var så man visste att någon tyckte om en, hette det. Jag pratar om vad borde vara lättare att fälla och vad borde inte få vara en del av den ”normala vardagen”? Givetvis så skall inga övergrepp normaliseras, men när tom ett övergrepp med tydlig bevisning ifrågasätts – hur blir det då med chefen som kommenterat ens bröst? Den förtroendevalda som tog en på låret? Kollegan som taffsat? Partikollegan som skickar äckliga förslag? Partikamrater som är besatta av en befruktning de inte har att göra med? Bästa vännens pappa som tyckte att har man kort kjol får man skylla sig själv? Alla ord man som kvinna dagligen kallas för?Alla siffror borde vara noll för det räcker fan nu! Det är inte bara rättsväsendet som är åt helvete, hela grundsynen är åt helvete! Det skall vara norm att man Aldrig någonsin får ta sig friheter över någon annan människas kropp och när någon bryter mot detta så skall inte offret förnedras ytterligare och anses ansvarig pga någon annans idioti, punkt!En persons historia av utsatthet för olika typer av sexuellt våld ska inte påverka dennes trovärdighet.
Dela din historia i sociala medier.
#Minsiffra #Nuräckerdet #Lambertzgate #VibackarSara

Varför gillar folk djurparker?

Jag 3-4 år i mammas tröja på Skansen.

Våren är på intåg och för Stockholmare med småbarn innebär det för en del ofantligt många besök på Skansen och sommaren innebär för många besök på Kolmården och dylikt. Så var det även för mig när jag var liten – det gick nog inte en vår och sommar utan minst en hand full besök på Skansen. Utöver det har jag också varit på Kolmården och Furuvik – säkert fler djurparker än så.
Skansen har länge vari´t en Stockholmsidyll och på 80-90-talet var det en välbesökt djurpark vid skolavslutningar och så fort man ville hitta på något kul med sina barn eller då det var dags att sluta med napp och lämna dem till kattungarna på lill-Skansen. Men det som förbryllar mig är att ändå en hel del tycks gynna djurparker även år 2021.

Jag och farmor åker tåg på Skansen – minns fortfarande hur det kändes att sitta i det här tåget.

Ja, visst var det roligt på Skansen och visst kan jag sakna det och vilja ta dit Jiro, men det jag i så fall saknar är just detta som bilderna visar – nämligen karusellerna. Jag vet inte hur det ser ut på den fronten idag, då vår familj bojkottar djurparker, men när jag var liten så var det roliga lekparker, tåg, gamla bilar som gick på räls, släng-gungor osv. Den delen av Skansen älskade jag och skulle säkert älska än idag, men det här med att låsa in djur bara för att människan skall få titta på dem tycker jag är så sjukt. Förut fanns det elefanter på Skansen men nu försvarar man det med att det mest är nordiska djur på djurparken, men oavsett vilka djur det är så är de ju inlåsta.
Som liten gick jag på cirkus – något jag aldrig skulle göra idag, iaf inte på en cirkus med djur. I väldigt många länder är det idag förbjudet att ha djur på cirkusar, men i Sverige är bara vissa djur förbjudna, bland annat elefanter som man vet har plågats oerhört i både cirkus och djurparksvärlden.
Jag minns även de vita tigrarna på Furuvik och Kolmården har fortfarande delfiner i små bassänger. Men som sagt, oavsett om det är apor, svenska björnar eller påfåglar som jagar en när man försöker äta matsäck spelar mindre roll – alla är dem instängda i tankar, i hagar, burar eller vingklippta och jag kan inte annat än att tycka att detta är fel.

I Jiros ålder i en lekpark på Skansen.

Därför så besöker vi varken Skansen eller någon annan djurpark med Jiro. Däremot så hade det ju varit jättekul med alla barnvänliga karuseller på Skansen – men man kan liksom inte både ha och äta kakan utan även om man bara besöker en viss del av parken så är man ju med och gynnar hela konceptet. Det får istället bli barnhörnan på Grönan eller något litet tivoli i någon förort för vår del. Jiro tycker själv ofta synd om djur som är fast på olika sätt i barnprogram eller dylikt. Faktum är ju att väldigt många barnfilmer (särskilt inom Disney) handlar ju just om att djur skall få vara fria. Sedan så blir det väl extra naturligt för honom att tänka så eftersom vi inte äter kött heller. Men att vara 3-4 år är ju också att vara i en ganska frågvis ålder så vad svarar päron och far-och morföräldrar när barnen frågar varför djuren är inlåsta, för det lär dem väl göra? Svarar man då ”För att vi skall få titta på dem”, näe, kanppast – så vad svarar man?

En fyrkantig värld är inte för alla och ingen mår bra av det

Samhället är konstruerat för en viss typ utav människor och passar man inte in i den fyrkantiga normen så får man i princip skylla sig själv – eller så blir man placerad i boxen udda och annorlunda.
Jag har alltid fått höra att jag är annorlunda och jag har alltid känt mig annorlunda – inte för att folk sagt det utan för att jag märkt att många andra uppfattar saker och ting på ett annat sätt än vad jag gör. Detta blev extra tydligt för mig när jag började skolan. Jag såg verkligen farm emot att börja skolan då jag alltid har gillat att lära mig saker och ting och att lära känna nya människor. Men jag lärde mig ganska snabbt att skolan bara var för dem som lärde sig genom att lyssna och läsa – inte genom att diskutera och göra, och för de som kunde koncentrera sig genom att sitta helt stilla och knäpptysta – inte genom att behöva tänka högt eller röra på sig. Jag lärde mig ändå saker och ting snabbt i ettan men även fast jag låg före i de ämnen jag var extra intresserad av så hamnade jag efter i flera kärnämnen redan i tvåan. Jag märkte att om man inte råkade uppfatta det som läraren sa (på den tiden Fröken) så var man körd! Förutom det fanns en massa normer att leva upp till – som tjej skulle man vara lugn och inte energisk – jag var energisk och tappade tålamodet när det inte gick eller när det skavde i hela kroppen då alla skulle sitta knäpptysta för att läsa en bok jag inte kom vidare i. Faktum är att jag endast läst fem böcker i hela mitt liv (däremot har jag snart givit ut sex böcker), men jag är ganska så beläst ändå, fast jag har lärt mig genom andra sätt och metoder. Man skulle verkligen vara på ett sätt som tjej och på ett annat som kille. Jag hade vuxit upp med att leka med bägge könen och blandade leksaker, men nu delades man upp i tjejer och killar. Jag hade även en egen stil (det har jag alltid haft – vems stil skulle man annars ha liksom? Har aldrig fattat det) och jag ville vara jag så i tredje klass kom mobbingen in för första gången.

Hela min skolgång var tuff – både med mobbing och rent skolmässigt då jag inte lärde mig genom normen. I låg- och mellanstadiet såg jag dessutom väldigt dåligt men för att det skulle vara rättvist (enligt fyrkantig rättvisa) för alla så skulle alla rotera runt i klassrummet och sitta på alla ställen – det innebar att jag endast kunde se vad fröken skrev på tavlan de veckor jag satt längst fram.
I högstadiet placerades jag in i olika specialgrupper, som var för oss som inte ”fattade”, men istället för att ta in en extra lärare som fanns tillgänglig att fråga under ordinarie lektionstid så skulle dessa grupper samlas separat, i en annan del av skolan många gånger och utanför lektionstid. Jag somnade ofta på soffan när jag kom hem efter skolan – jag var så sjukt trött efter att ha kämpat med att försöka hänga med i allt på ett sätt som inte var för mig.

I gymnasiet fick jag blomstra! Där var det nästan bara ämnen jag var intresserad av och de jag inte var intresserade av eller hade svårt för, där fanns det ofta rätt till extrahjälp och det var ok att ställa en massa frågor. Vi var dessutom bara 12 personer i klassen, vilket gav oss alla betydligt mer utrymme.
Det var väl under gymnasiet som jag kände att jag vaknade ur någon slags dvala – tidigare hade det alltid känts som att jag gick omkring i någon slags avskild värld i den värld som alla andra levde i. Men på gymnasiet så var det som om jag såg världen för första gången – som om jag vaknade och fick vara en del av den. Fast jag var fortfarande annorlunda. Jag läste fler ämnen än vad man fick i skolan och jag kan än idag inte förstå varför det måste finnas en gräns för hur många ämnen man får räkna med i sitt betyg? Så flera ämnen är inte medräknade i mitt slutbetyg.
Det var även under gymnasiet som jag började att jobba, då jag flyttade hemifrån som 16-åring. Jag började att jobba i en matbutik och skulle sitta i kassan. Sitta still alltså – det funkade då det bara var några timmar och jag lärde mig jobbet snabbt och då jag inte förstod att man inte behövde lära sig alla koder utantill så kollade man förvånat på mig när jag under min andra arbetsdag kunde i princip alla PLU-koder (koder som knappas in för varor som inte har någon streck-kod, t.ex. frukt och grönsaker) utantill. Jag trodde att man skulle det så jag gjorde en sång om dem som jag satt och pluggade på under kvällen efter min första arbetsdag.

Jag kan inte multiplikationstabellen – jag har aldrig förstått varför jag skall kunna den och därför har jag väl heller inte lärt mig den, för egentligen är den något jag borde kunnat lära mig då jag har fotografiskt minne. Det var nämligen genom mitt fotografiska minne jag pluggade till prov i ämnen jag tyckte var ointressanta, på gymnasiet, men jag fick alltid göra omprov framför en lärare då de trodde att jag fuskade. Jag svarade nämligen inte på frågorna utan skrev av kapitlen, utifrån bilderna i huvudet – utan att jag förstod vad jag skrev, jag var ju inte intresserad. Ibland blev jag godkänd, ibland inte – jag bröt ju mot normens mönster så lärarna hade ofta svårt att veta om de kunde godkänna mig eller inte. Samma sak var det med matten – jag älskade matte i ettan på lågstadiet, men sen blev det så mycket stört som liggande stolen (där var magisterns lösning att jag inte behövde lära mig den – jag var den enda i klassen som inte ”behövde” det – de hade inte tid att försöka förklara för mig) och sen alla jävla äpplen, päron och bananer som inte fick blandas ihop för det finns inget som heter ”bäpplen”. Jag kände mig som ett jävla bäpple och fattade nada – sen kom x och y in och saker och ting skulle höjas upp eller sänkas ned, que? Samtidigt så sa alla lärare jämt ”Detta kommer ni däremot aldrig att behöva använda er av i vuxenlivet, om ni inte skall bli mattelärare, matematiker eller ekonomer”. Men jag ville klara matten så jag kämpade och fick till slut rätt på proven, MEN jag kunde inte redovisa hur jag tänkt – alltså hur jag hade kommit fram till svaret, så även fast svaret var rätt så kunde läraren inte ge mig godkänt för jag kom inte ihåg hur jag hade tänkt efter att jag hade kommit fram till svaret. Men i gymnasiet så var det en vikarie som Äntligen såg mig! Han förstod att jag ville, men att jag inte fungerade som normen krävde och mitt slutbetyg hängde på att jag skulle klara matten. Jag hade höga betyg i de ämnen jag var intresserad av och låga betyg i de ämnen jag inte var intresserad av. Iaf så fick jag läsa in en hel termin på bara några veckor med prov varje dag efter skolan, tillsammans med vikarien. Jag fick tänka högt och lyckades då skriva ned hur jag tänkte så att jag både fick med tankegång och resultat.

2012 fick jag min ADHD-diagnos och den förändrade hela mitt liv, men inte omvärlden! Det är så sorgligt att höra folk säga ”Var och varannan har ADHD nu för tiden”, vadå är det något fel att många har en diagnos och att världen inte består av endast en sorts människa? Är det negativt att forskningen gått framåt så att man kan diagnostisera folk? Det är inte så att man bara får en diagnos hur som helst och sen är det bra med det. Resultatet av min utredning innehåller så sjukt mycket viktig fakta för mig som har öppnat upp en helt ny värld för mig! Nu vet jag hur jag funkar (eller det visste jag ju redan innan på ett eller annat sätt men att ha det bekräftat på papper har fått mig att sluta fokusera på att försöka funka på ett annat sätt) och har skriftligt på vad jag är bättre på än vad normen säger. För ofta så tror folk att vi som har diagnoser är sämre än normen på allt, men så är det inte. Visst jag ligger under normen på en del saker men på andra saker ligger jag långt över normen. T.ex. så ligger mitt minne och min EQ långt över normen.
Men jag funkar fortfarande inte som du som tillhör normen och det kommer jag aldrig att göra, vilket är något jag måste acceptera, men det måste du också och det här är det absolut största problemet! ADHD är en stor och bred bokstavskombination och ingen med diagnosen funkar exakt som någon annan med diagnosen – vi är individer precis som du som tillhör normen är. I mitt fall har jag en hel del drag av asperger – faktum är att man först trodde att jag hade asperger, innan de påbörjat min utredning. Jag tänker väldigt mycket utanför boxen och älskar nya utmaningar och utveckling, men en del saker går bara inte. Du kan t.ex. inte bara tro att det går att flytta på en sak hur som helst (gäller såklart inte alla saker) t.ex så pluggade jag japanska innan Jiro föddes, men en dag så började en klassis att ta min plats och från den dagen så handlade japanskan för mig om att få sitta på min plats. Det kanske inte är det minsta viktigt för dig, men för mig så kan en sådan sak förstöra hela tillvaron. Jag kan också ta dig på orden och tro att du menar det du säger, fast de flesta människor ljuger eller förskönar – men här kan det också bli extra jobbigt för mig för kom ihåg, min EQ ligger långt över normen så ibland så kan jag ha väldigt svårt att förstå vilken del av det du säger verbalt, i kroppsspråk, i ögonen och i kemin som är menat att jag skall ta in. Jag kan därför fråga hur/vad du menar eller kanske råka avslöja att du ljuger. Det är inte min mening, jag försöker bara förstå.
För mig är det viktigt att göra rätt jag blir därför ofta kallad/klassad för/som perfektionist (vilket den som verkligen känner mig vet att jag inte är – haha, sånt har jag verkligen inte tålamod för!) besserwisser och har även smeknamnet ”Samvetet” i en specifik konstellation. Det folk inte fattar här är att jag dels är helt beroende av klockan för att kunna funka, då jag har noll tidsuppfattning när det kommer till tiden som i klockan (ja för mig är det skillnad på tid och tid. Klockan är tid som går i medsols medans tid som i dagar, månader och år är tid som är rund och går i motsols – du behöver inte förstå eller hålla med, men så är det för mig), jag behöver mina regler och rutiner för att funka och de regelverk som du som tillhör normen har satt upp försöker jag bara att följa, så bli inte sur på mig när jag försöker anpassa mig efter dina och era regler.

Sedan så har vi det här med hyperaktiviteten – en del tolkar mig som lugn och andra som hysterisk, men det är få som får se mig hyperaktiv eller som förstår när jag är det. Jag medicinerar, nej inte för att bli frisk (det funkar inte så, ADHD är ingen sjukdom) utan för att orka försöka anpassa mig till din värld, vilket många gånger tar sjukt mycket energi av mig – därför äter jag medicin som gör att min hjärna mer funkar som din än som min som annars använder bägge hjärnhalvorna samtidigt och kan få svårt att sortera saker så som normen sorterar saker och ting.
De som tolkar mig som hysterisk brukar inte syfta på att jag står och skriker som en galning eller så, utan på att jag går in för något till 110 procent eller kör på i en betydligt snabbare takt än vad du gör. Därav även smeknamnet ”Duracell-kaninen”. I min värld så förstår jag inte varför saker och ting måste ta så lång tid och gå så jävla segt jämt så jag kör på – något som ofta har uppskattats av arbetsgivare, men mindre av arbetskollegor. Men jag kan också vara hyper i form av överenergisk och det kan jag vara hemma med min familj eller med nära vänner. Då är jag den där ”Jobbiga-Cassandra” eller den där ”Superroliga och underhållande-Cassandra”, som jag varit enda sedan jag var liten. Då skrattar jag högt, sjunger, springer, är jätteglad och det är fullt ös medvetslös!;)

Men jag får också ofta höra att jag är sur eller arg. Detta får jag oftast höra av de som inte känner mig så bra som de kanske tror. Väldigt få ser mig nämligen sur och ännu färre har sett mig arg. Jag saknar nämligen filter så precis som jag kan vara så extremt jävla glad så kan jag också vara extremt jävla arg. Jag är sällan lite arg utan är jag arg då märker du det, jag lovar! Jag tro att det du egentligen ser är att jag inte är som du, inte som normen. För när du kan uppleva mig som sur så har jag bara pratat, men jag har inte lagt energi på att lägga till det där extra som tillhör normen neutral för dig – jag kan nämligen inte göra allt för din skull. För kom ihåg att jag dagligen, i hela mitt liv har och måste anstränga mig för att funka i det som är din norm – jag äter till och med starka mediciner för att orka göra det hela dagarna. Kan det inte vara ok då att jag kan få vara jag när jag stämplat ut för dagen?
Kan inte världen bara få vara allas?

%d bloggare gillar detta: