Påväg till SRF 2012!!!

Så var det äntligen dags igen då! Ett helt år har gått sedan sist, helt sjukt! 
I år bor jag på Örjans, annars bor jag alltid på Runessons, men det hann bli fullt innan vi bokade. I år så åker jag och bor med folk som aldrig tidigare har varit på srf, bland annat min pojke. Alla i gänget, förutom min pojke, har varit nervösa inför hur allt funkar, hänger ihop, och hur vi skall få plats med allt i bilen. Jag som har vari där sju år i streck, vet att man får lov att sitta trångt och obekvämt i bilen. Det e värre ner än hem, men det gör inget då man har denna underbara festival i sikte och e som ett barn på julafton!=P Men på hemresan så e man trött och deppig över att behöva komma hem till alla regler igen, och få vänta ett år till, tills man återigen får uppleva denna underbara frihet och gemenskap igen!
Men trotts att jag e rutinerad så e jag ändå nervös, det e jag alltid! Dessutom så e jag lite nojig över vädret. Varje år då jag har haft pojkvän så har det spöregnat, och då jag har varit singel så har det varit 30+. Jag hoppas på 30+ denna vecka, även fast min pojke e med!;)
Jag undrar vad min pojke kommer att tycka om festivalen. Han har aldrig varit på festival förut, dessutom så kommer nästan alla att vara där. Det innebär även ex, så som Benjamin, Christoffer och Filip. Ni som har läst min bok vet vilka det e. 
Nu e det lite mer än en timme kvar tills det e dags för att sätta sig i bilen och försöka att släppa oron över att något elektriskt skall vara på i lägenheten.

Nästan allt e packat och klart!

 

Och jag e en hård caramell=P

Kom just upp ifrån min skomakare där jag hämtade ut mina festivalskor som jag lämnade in igår eftermiddag. Min skomakare e jättesnäll och van vid att allt alltid måste gå fort då jag kommer, eftersom att jag alltid e ute i sista sekund! Nu sa han ”Aha så du ska på festival! Nu har jag byggt upp hela klackarna ifrån början. Vänta inte så länge nu tills nästa gång, det gör du alltid!=) Ha det så kul nu!”.
SF-kanalen står på som vanligt hemma, och nu går ”Om inte” som handlar om ett festivalbesök som gör att två par splittras. Min pojke sa just ”Varför handlar alla festivalfilmer om att allt går åt helvete?!”. Han behöver inte vara nervös!=)
Näe nu måste jag sätta fart så vi kommer fram till Norje!;)
Vi ses efter SRF!!! \\m//

Som rubiks kub

Precis som rubiks kub så finns det många sidor i livet med många små bitar som man måste placera tillsammans på rätt sätt för att få till den önskade helheten…

Bostad: Jag har nu bott i min lägenhet på Folkungagatan i två år och sju månader. Jag brukar inte bo på ett och samma ställe så länge, eller iaf inte i samma lägenhet. På söder så är detta min fjärde lägenhet runt en och samma innergård. Jag trivs bra här och vill fortsätta att bo i det här kvarteret. MEN…jag brukar få panik av att bo i samma lägenhet i mer än ett år. Efter ungefär ett år så brukar jag känna att jag måste förnya mig och börja om, och då brukar jag flytta. Men nu e jag fast här och det skaver i mig. 
Då jag köpte denna lägenhet så var tanken att jag och min dåvarande pojkvän Tim skulle bo här tillsammans. Det blev väl lite sisådär med det. Han tog hit en hel del grejor, men långt ifrån allt. Vi hade inflyttningsfest för att fira lägenheten och att vi hade blivit sambos. Men han sov inte här varje natt. Vi pratade om att hyra ut hans lgh men han kände att han ville ha sin lilla borg att fly till då han behövde vara själv. Till en början så gjorde han det en gång i veckan, men sedan så blev det bara mer och mer. I slutändan så sov han här en gång på två veckor. Tim var väldigt rädd och ängslig av sig så jag hade hoppats på att det bara var en fas. Men det blev väldigt dyrt för mig. Han fick sparken ifrån sitt jobb samma dag som vi flyttade ”ihop”, så jag satt och betalade hyra för bägge lägenheterna, samt försörjde oss båda. Efter tre månader, då jag åkte till hans lägenhet för att få träffa honom så kom jag på honom med en annan tjej. Jag blev skogstokig, slog sönder saker, och slog på honom. Manipulativ som han var så lyckades han få mig att tro att det hela var mitt fel. Han behövde tid för att tänka över saker och ting och om han kunde förlåta mig. Nästan tre månader gick, men jag fortsatte att ge honom pengar iaf. Vilket jag idag ångrar något kolossalt! 
Denna manipulativa msk fick mig att trycka ner mig själv i skorna, att hata livet, och att försöka göra allt för att bli ”snäll” och lyckas göra honom lycklig. Vårt sista år tillsammans bestod av att vi inte sågs så jättemkt, att jag aldrig fick följa med honom på saker och ting, men jag fick betala alla hans nöjen, nya mobiler, kläder, ge pengar till krogen, betala utlandsresor, hjälpa honom med räkningar etc etc. Detta bidrog till att min ekonomi gick från bra till kaos! Därför kan jag idag inte flytta! Jag har alldeles för mkt skulder för att få göra det. För första gången sedan jag skaffade bostadsrätt så får jag inte sälja för att köpa större, trotts att jag skulle tjäna några 100 000 på det som jag kunde lägga på lånet, utan jag är fast! Jag drömmer om en etagelägenhet här bredvid, med badkar och plats för ett stort bord där jag kan ha medlemsmöten. Hade jag inte varit så jävla dum och låtit denna msk utnyttja mig på detta sätt, så hade jag kunnat köpa den lgh´n idag! Nu måste jag nästintill vantrivas här i ett år till, MINST!

Kärleken: 
Det känns verkligen som att jag äntligen har träffat en riktigt fin kille! Nu vet jag att han kommer att läsa det här och min erfarenhet e att man aldrig skall säga det till dem, då visar dem sitt sanna jag. Men jag hoppas och tror att det e annorlunda i detta fall. Men jag vågar inte släppa honom alltför nära. Man lär sig av livets erfarenheter, och jag har fått lära att det är riktigt tufft och att man måste vara stenhård om man skall överleva. Om vi fortsätter tillsammans och längre fram bestämmer oss för att flytta ihop på riktigt så kommer jag inte att gå med på att vi bägge säljer våra lägenheter och köper något tillsammans. Utan jag kommer då att köpa en lgh som vi tillsammans kan bo i, så får han hyra ut sin på heltid. För jag tänker aldrig någonsin igen sätta mig i den situationen och riskera att stå på gatan igen, behöva flytta runt, eller kanske tom hem till päronen ett tag, ALDRIG!
Men han får mig att må otroligt bra och jag trivs med den lilla pojken!;)

Det ouppklarade: Mitt förflutna gör ganska mkt intrång i nuet. Det handlar återigen om Tim. Jag skulle helst av allt bara vilja få bort relationen helt och hållet. Men varje vecka så får jag ett mess om att han vill komma och hälsa på katten, som han aldrig har brytt sig om. Det e inte ofta han får komma, och de första månaderna så fick han sitta i hallen, nu får han sitta i köket. Detta för att det för mig tog väldigt lång tid innan jag fick bort honom ifrån lgh´n rent psykiskt. Jag vill inte att han ska komma hem till mig och sitta i min soffa, det känns inte bra. Det e också väldigt psykiskt jobbigt då han kommer hit. Minnen kommer tillbaka, ilskan sätter sig i halsen, och så frågar han en massa om killar. Oftast så slutar det med att vi bråkar och halva dagen blir förstörd. Efteråt så skickar han alltid en massa mess där han oftast frågar om jag verkligen inte har några känslor kvar för honom. Då blir jag alltid jättearg, fast jag svarar oftast inte. Jag gjorde allt för den där mskan i nästan tre år! Jag ställde alltid upp för honom, försörjde honom, accepterade att han ville vara mkt själv, svalde hans lögner, gav upp mig själv etc etc. Men sällan fick jag något tillbaka! Fick aldrig följa med på fest hos hans vänner, jag var alltid den enda flickvännen som inte var med. Hans bästa vän Pandan hatade mig utan anledning, Tim accepterade det och det sårade mig något enormt. De två var mer ett par än vad vi var. Ofta under vårt förhållande så såg jag på filmen ”En kille och en tjej”, det paret var exakt en kopia av oss. Lasse träffade Lena som ville ha ett seriöst förhållande och flytta ihop. Lasse vågade inte hyra ut sin lgh, inte ens ta hem sin stereo till Lena. Och han rände väldigt mkt på krogen och på fotbollsmatcher med sin bästa vän. Hans bästa vän var också väldigt avundsjuk på Lena, precis som Pandan var. Lena fick ha Lasse mkt mer än vad han fick. I den filmen så åker dem tom till samma ställe i Tunisien som jag och Tim har varit på.
Nu kanske det låter som om jag inte har kommit över Tim ännu. Men faktum är att jag gjorde det någon månad innan det tog slut mellan oss. Men jag mår så sjukt dåligt av att han helt plötsligt vill ha kontakt med mina vänner. När vi var tillsammans så var han inte det minsta intresserad av dem, och han tyckte inte ens om hälften av dem. Men nu får man höra att han frågar mina vänner om de vill gå ut med honom etc etc. Jag vill bara få ut honom ur mitt liv! Och jag blir sårad då mina vänner ibland bjuder med honom på fester. Visst e det deras beslut och jag kan inte säga något åt det, men den där mskan fick mig att vilja avsluta mitt liv för ett år och två månader sedan! Det enda sanna skälet, i mina ögon, till att vi fortfarande har kontakt e för att han e skyldig mig ofantligt mkt pengar! Han har hittills betalat fem gånger sedan i oktober 2011. De två första månaderna fick jag en tusenlapp, sedan gick det ner till en femhundring. Nu har det varit noll i några månader då han har varit arbetslös igen. Visst e summan som en loska i Saharaöknen, men illa nog så har jag varit så beroende av den minimala summan och är det fortfarande. I somras så började min ekonomi att rasera rejält! Jag hade inte längre råd att betala räntorna på alla de smålån jag hade tagit för att kunna försörja honom och göra honom lycklig. Jag fick inget större lån, utan började att ta sms-lån för att kunna betala allt varje månad. Jättedumt jag vet, men jag fick panik! Sms-lånen resulterade till slut i att jag fick ta sms-lån för att betala sms-lån och det blev bara mörkare och mörkare. Jag e inte den som ber om hjälp när det gäller mig själv. Jag fick som sjuåring lära mig att ta hand om mig själv med egen dörrnyckel, att vara ensam hemma etc etc. Jag har kämpat mig fram till allt jag har uppnått här i livet. Men efter ett par öl med moster tidigt i höstas så nämnde jag något om situationen. Hon blev arg, men inte över själva situationen, utan för att jag inte hade sagt något. Anledningen till att jag nämnde något var nog för att jag var nära personlig konkurs. Min moster och mina farmor och farfar styrde upp det hela och stöttade mig. Idag e läget under kontroll och jag tar inga som helst lån längre. Men läget e fortfarande väldigt knapert och det e inte många ören man har kvar efter räkningarna. Jag och Tim bråkar fortfarande varje månad den 25:e, och jag e fortfarande beroende av den lilla skitsumman! Och det e så jävla surt att veta att jag skulle få tillbaka hela mitt liv om han bara betalade tillbaka allt. I den här takten så kommer det att ta flera år! Jag önskar verkligen att jag inte behövde dessa pengar och bara kunde bryta helt, men så e inte fallet. Och det suger att behöva tänka på vad man gör hela tiden då jag har varit van vid att kunna tatuera mig, gå på K när jag vill, äta söndagsmiddag på K, köpa kläder, heminreda etc etc. Idag kan jag inte göra något av detta. Men Tim han e på krogen var och varannan helg och åker på kryssningar då och då! Det gör mig skitförbannad! Hans försvar e alltid att andra bjuder. Antingen så e dessa msk väldigt dumma, rika, eller så har han manipulerat dem också! Detta skaver i mig!

Framtiden: Jag vill bli rockstar, författare och ombudsman. 
Musiken har tyvärr legat på hyllan ett tag och måste nog tyvärr göra det ett tag till. Jag har ju skrivit en självbiografi på ca.300 sidor. Den e klar, omslaget e på g, men resten har jag inte satt igång med, men jag skall snart göra det. Det som ligger mig varmast om hjärtat just nu, och har gjort väldigt länge, e det fackliga. Jag brinner verkligen för det! Det e sjukt kul, sjukt frustrerande, sjukt krävande, tar sjukt mkt tid, finns sjukt mkt att göra, finns sjukt mkt som bör och måste förändras, men e sjukt kul! Jag vill verkligen bli ombudsman! Jag sitter varje kväll och jobbar på mina två största fall. Dem e knepiga, kräver mkt taktik, kunskap, uträkningar, och tankevidd. Sedan så hjälper jag även medlemmar på andra butiker. Fritiden existerar inte längre, men det gör inte så mkt. Fast hade jag inte haft en tålig pojkvän som låter mig få jobba och matar mig, så skulle det bli ganska så ensamt rent privat. Men ibland så blir det ganska så psykiskt. Ibland så känns det som om medlemmarna inte tror att jag gör något, att de inte vet hur mkt jag kämpar. Då sätter jag ännu högre press på mig själv, men blir samtidigt ganska så frustrerad. För jag vet att jag gör så mkt jag bara kan och så snabbt det bara går. Men man måste också vara taktisk för att vinna, annars kan allt gå åt helvete och man förlorar. Men jag hatar att ha den känslan i kroppen. Men tills nog så kommer dem att se hela resultatet!

Mitt allt: Min mormor är mitt allt!
Min mormor rasade ihop och hamnade på sjukhus i fredags. Min moster ringde till jobbet och bad en av cheferna att vara nära mig medan vi pratade. Jag fick ont i hela kroppen och det kändes som om jag hade isklumpar i magen. När min moster sa att hon inte trodde att hon skulle överleva så ville jag bara dö! Jag stod i diskrummet på jobbet och visste inte var jag skulle ta vägen. Jag meddelade mina chefer, men sedan blev det svart. Jag kommer inte alls ihåg resten av arbetsdagen. När min moster ringde än en gång (har hon berättat) och frågade om hon skulle hämta mig för att åka in så sa jag att jag ville jobba. Det e inte jag överhuvudtaget!!! I vanliga fall, och i tidigare fall, så har jag börjat att störtböla och åkt in på en gång! Jag vet inte vad det var med mig, jag minns ingenting vilket e sjukt äckligt, och jag skäms över hur jag betedde mig! Dagen efter så åkte jag och hälsade på mormor. Det var jobbigt men kul att se henne. Hon mådde mkt mkt bättre, men jag var livrädd. Jag och mormor svor en ed då jag var sju år, om att vi skulle dö samtidigt. Jag står fast vid det än idag, jag kan inte tänka mig ett liv utan henne. Jag e uppvuxen hemma hos mormor och morfar, mormor e mitt allt och min allra bästa vän! 
Nu e hon hemma igen. Det går väldigt tydligt att se ärftligheten av min ADHD. Först via mamma och sedan via mormor. Mormor e 84 år, sitter i arbetarkommun, i kyrkorådet och spelar teater. Nu när hon var på sjukhuset så ville hon hem så fort som möjligt för att gå på möte med kyrkan och åka till Trosa med arbetarkommun. Det e kul att hon håller igång, det e sådan hon är, men hon måste ta det lite lugnt också! Hon har pacemaker, ny hjärtklaff, problem med benen, e halvt döv, halvt blind, och har kol. 
Idag var jag hemma hos henne. Hon har lovat att ta det lugnt tills på torsdag iaf. Idag så drack vi kaffe, tittade på gamla foton, pratade om hennes tid som fackombud, pratade politik, och om kungafamiljen.

Mormor apar sig!=P

Livets vandring: Idag döptes vår nya prinsessa Estelle Ewa Silvia Mary. Att tycka om kungahuset har jag fått ifrån mormor, då jag alltid var där som barn. Kungahuset och svensk långfilm med Sickan Carlsson och Alice Babs. Min pojke kallar mig för pensionär emellanåt. Men för mig ligger det varmt om hjärtat. Jag har också lovat mormor att hon skall få se mitt bröllop och mina barn. Precis som alla tjejer, iaf förr, så drömmer jag om ett stort bröllop. Jag mår nästan dåligt av att jag inte kan gifta mig lika stort och mäktigt som Victoria och Daniel, och att inte mina barn kan få ett lika uppmärksammat dop som Estelle. Men antingen så får jag gifta mig med Carl Philip, eller så får jag fixa ett så stort bröllop jag bara kan. Men måste nog spara i några år!=( 
Jag skall gifta mig i Katarina kyrka, Olle skall viga mig och min blivande man. Jag har valt ut mina brudtärnor och vet hur deras klänningar skall se ut. Jag själv skall ha svart klänning, rosa slöja och rosa bukett. Min blivande man skall ha svart frack, vit skjorta, rosa slips/fluga, och en rosa ros i bröstfickan. På sidorna av varje bänkrad skall de hänga rosa blommor. Kantorn skall spela ”Phantom of the opera” på orgeln innan ingångsstycket och kören skall stå i svarta och rosa kåpor och doa. Dresscoden skall vara rock. Sedan skall vi åka hd (jag i sidovagnen, min man bakom föraren) i led ner till Kellys som vi har hyrt för bröllopsfest. 

       Precis som Rubiks kub så har varje msk sidor att fylla med alla pusselbitar innan det blir fullständiga. Dessa är mina sex sidor. Vissa av dem har fler pusselbitar av samma färg än andra, men fullständiga skall dem bli! 
Jag skall köpa min etagelägenhet med plats för kontor, möte och badkar. Snart så skall jag vara där!
Jag skall ge min lilla pojke en ärlig chans och se vart det hela leder!
Jag skall utplåna Tim ur mitt liv så att jag kan fokusera på nuet helt och hållet och må 100% bra!
Jag skall fortsätta att kämpa för mina medlemmar och göra dem lyckliga och nöjda! 
Min mormor är och förblir mitt allt! Hon skall få uppleva det jag har lovat henne, och jag tänker INTE acceptera att hon lämnar mig!
Jag skall gifta mig och skaffa barn! Men först skall jag se till att få bra ekonomi igen så att jag kan flytta och spara till bröllopet. Och så skall jag bli ombudsman!

Vila i frid

Igår var jag med och tog farväl av en riktigt kärvänlig msk, min vän Roger.
    Sedan kom man hem till verkligheten igen, fast helt förstummad, men ändå så började man att arbeta på en gång. Och det är väl just det som e ett av svenskarnas största problem.
Vi pratar inte så mkt om känslor, vi visar väldigt lite känslor, och vi tar knappt kontakt med vår främmande omgivning. Och likaså e det då det e begravning.

På begravningen så träffade man en massa msk som man aldrig tidigare hade träffat.
    Några kände man igen via facebook, somliga hade man hört talas om, och andra var helt främmande. Men trots att vi alla var där av samma anledning, nämligen att ta farväl av vår älskade Roger, oavsett relation till honom och för att minnas honom tillsammans. Så följer vi det svenska mönstret, behåller den osynliga väggen oss emellan.
    Och iom det, så var det riktigt svårt att veta hur man skulle beté sig mot folk.
De man för första gången hade träffat, men ändå haft kontakt med tidigare, skulle man krama om dem, beklaga sorgen, och samtidigt säga ”det var trevligt att äntligen träffas”?
Det blev en del kramar, väldigt få meningar och de som fanns var inte så innehållsrika, då verkligen ingen visste hur man skulle beté sig.
”Jag beklagar sorgen” hörde jag ingen säga, det var säkert en hel den som sa dem orden, men i mina öron så låter det så taget på nåt sätt, nästan som en replik eller något.
    Det e mkt lättare, och känns mer verkligt att säga ”I´m so sorry!”, och då e det ändå inte på svenska. Och där har vi det igen, vi svenskar visar inte så mkt känslor, och speciellt inte öppet.
Men på något sätt så lär vi oss ändå hur man gör, när man visar dem, fast då oftast via TV och då e det ju via amerikansk-TV.
    Därför känns det nog mer verkligt att visa känslor när man pratar amerikanska, och då infaller även kroppsspråket på ett naturligt sätt.
Då vi svenskar pratar amerikanska så blir vi genast lite mer känslosamma, tänk på det nästa gång ni gör det. Och när vi åker utomlands på semester, så blir vi chockade och nästan lite tillbakadragna då vi ser hur öppna och känslosamma befolkningen e i andra länder.
    Det e nästan så att många av oss tror att dem överdriver eller spelar teater.
Amerikanarna gör ju även ofta narr av oss svenskar på film, då någon skall spela svensk.
    Då e alltid svensken som man blond, stel som en pinne,fåordig och osammanhängande, och gillar att fiska och åka skidor. Och som kvinna så e hon också blond, generad, oskuldsfull, fåordig och fnittrig och verkar därmed lite blåst.
Jag blir alltid så arg när jag ser amerikanarnas tolkning av oss, men egentligen så e det inte så konstigt, vi utger oss ju inte som något annat!

Och igår så samlades hela 167 personer för att ta farväl av vår känslosamma och vänliga Roger i Hammarby kyrka i Upplands Väsby. Och kanske var det just för att Roger vågade, som gjorde honom så älskad.
    Han vågade vara den han är, han vågade visa känslor, och han vågade bry sig om folk, oavsett hur bra han kände dem, han vågade vara en sådan msk som skrämmer oss svenskar som fan, han vågade vara verklig och levande. 

Det var nog där jag och Roger fann varandra ifrån början.
    Vi fick kontakt då jag var så fruktansvärt trött på att inte få vara mig själv utan miljoner av frågor, påhopp och åsikter. Och jag var så fruktansvärt trött på att bli klassad som falsk eller överdriven då jag visade känslor. Och frustrerad och ledsen över att alltid skrämma iväg killar då de inte visste hur de skulle hantera de känslor jag visade för dem, och blev rädda och stack.
    Roger förstod mig och fick mig att orka kämpa iaf.

Roger var svensk, han gillade att fiska, men han var också riktigt osvensk, han gillade att älska och bry sig om och tyckte att det var viktigt att visa det.
    Och som prästen sa: ”De som älskar musik, älskar glädjen”.

Igår samlades 167 personer.
    En del helsnaggade i kostym, en del i vattenkammat hår och skjorta, en del ledigt klädda, en del rockigt klädda, och en del i jeans, skinnjacka/väst och väldigt långt hår.
Alla sorts msk var där. Alla grät, en del torkade bort tårarna så fort dem kom, andra grät öppet, och vissa grät så att dem nästan skrek.
Det var en riktigt jobbig dag, men begravningen var fin, den var Roger..

Begravningen var väldigt personlig. Inte bara i upplägget utan även rent fysiskt.
    Prästen sa att det var sällan så många närvarade vid begravningar i Hammarby kyrka.
Vänner stod hela vägen ut till dörren. Alla gick fram till kistan för att ta farväl, samtidigt som kantorn spelade ”Tears in heaven” på orgeln.
    Han fick spela många vändor innan alla hade hunnit gå fram.
De som kände hans dotter gick fram till henne och kramade om henne, innan de gick och satte sig igen.
    Efter att jag hade lagt min blomma på kistan, så ville jag också gå fram till henne, men jag vågade inte.
Det svenska kom fram i mig.
    Hon kanske inte vet vem jag e och hur jag kände hennes pappa, hon kanske skulle ha tagit illa upp, hon kanske skulle ha blivit arg.
Det var alldeles för många kanske, så istället gick jag förbi, men jag mötte hennes blick så att hon förhoppningsvis skulle känna att jag bryr mig.
    Sedan satte jag mig i bänkraden igen. Jag fick hålla emot för att inte göra sorgsna ljud ifrån mig, jag fick en kram av Agge, men var helt förstelnad och tittade istället på de som passerade altargången.
De var sorgsna ansikten som stirrade ner i golvet, det var folk som bröt ihop då de hade satt sig igen, och det var långhåriga män i skinnpajjor med huvudet högt som torkade sina tårar som rann ner för deras kinder.

Man lämnade kyrkan till ”Itchycoo park” med Smallfaces.
    Jag ville så gärna fota.
Som tur var, så var det en del andra som ville det. Så jag stannade kvar och tog några foton.
Foton e jätteviktigt för mig, även om det e riktigt sorgliga! 
    Sedan gick vi ut och folk samlades i klungor.
Jag fick äntligen träffa den kvinna jag haft en del kontakt med, efter att Roger lämnat jorden.
Vi sa inte så mkt till varandra, men vi kramades och det kändes skönt att vara i hennes närvaro.
Hon gav mig:

Vi stod inte kvar utanför kyrkan så jättelänge.
Jag ville så gärna gå till Rogers gravplats för att sitta där en stund. Men jag visste inte vem jag skulle fråga om vart den var.
Jag ville även väldigt gärna gå fram till hans dotter och krama om henne, men jag gjorde inte det heller.
    Ibland får man utgå ifrån stämningen i luften, innan man utför sina gärningar, oavsett man vill det eller ej.
Så jag åkte därifrån med sällskap av Agge och hennes kompis.

Roger verkar iaf ha haft väldigt fina vänner!
    Då jag skulle kliva på bussen i väsby, för att ta mig till kyrkan, så såg jag en man med blommor i sin hand.
Jag fick en känsla av att han skulle till samma ställe som jag. Vi tittade på varandra och log, fast på ett sorgset sätt. Inte långt ifrån, där jag skulle kliva av, så klev en kvinna med sitt tonårsbarn på.
    De satte sig bakom mig. Kvinnan la sin hand på min axel och frågade om jag var vän till Roger.
Vi presenterade oss för varandra, hon berättade lite om hennes relation till honom och var väldigt vänlig mot mig. Hon kändes lite som Roger på något sätt.
Den uppfattningen jag alltid har haft om Väsby e just att folk e mkt mer sociala och vänliga mot varandra än vad vi e i sthlm. Därför har jag alltid haft en liten förälskelse till Väsby.  Man ser nästan på någon om de kommer därifrån.

När vi sedan klev av bussen så sa kvinnan vid ett flertal tillfällen att jag jättegärna fick följa med dem, sitta med dem etc etc. Jag blev både glad och chockad. 
    Innan vi alla gick in i kyrkan så lyssnade jag även på en diskussion Rogers vänner hade om hans facebooksida.
En del tyckte att det kändes jobbigt att hans profil var kvar och att de hade tyckt att det var riktigt obehagligt då han, efter sin död, hade blivit vän med folk på facebook.
    Då jag själv såg att han blev vän med folk efter sin död, så blev jag först rädd i några sekunder och undrade hur det hade gått till! Innan jag förstod att han hade skickat vänförfrågningar till folk, som sedan hade beviljat dem efter hans död.
    Annars så känner jag stor trygghet i att hans profil finns kvar, och den gör att han känns närmre på något sätt.
Det e Roger som har valt sin profilbild, det e Roger som har valt sin coverbild, det e Roger som har valt den info han har om sig själv, det e Roger som har gjort sina album etc etc. Dessutom så finns allt han och jag har skrivit till varandra kvar, all vår vänhistorik, och likaså för hans andra vänner.
    Vi har fortfarande 14 mutal friends, och han kan fortfarande ploppa upp i feeden då han blir taggad.
För mig så gör detta att han fortfarande lever vidare lite grann.
    Det blev sjukt tyst på facebook, då han lämnade oss, alla hans och mina sköna konversationer upphörde, men så länge hans profil finns kvar så finns han ändå lite extra och det går fortfarande att skriva till honom.
    En annan vän till mig dog för tre år sedan.
Hans profil fanns kvar ett tag, sedan kontaktade man facebook och gjorde om den till en minnesplats istället.
    Då försvann allt som var han i hans profil, och idag e den helt borta, vilket känns väldigt tungt och tomt. Speciellt då vi lever i ett datainfluerat samhälle.
Jag har fortfarande hans telefonnummer i min mobil, men det går inte längre att ringa honom. Han har försvunnit mer än vad han hade varit tvungen till och det gör det hela ännu jobbigare och han bleknar mer på något sätt.

Jag vet inte om det fortfarande går att ringa till Rogers mobil, jag har inte prövat. Men jag gillar verkligen att han fortfarande finns kvar på facebook, att jag fortfarande kan gå in på hans profil och titta på hans bilder, se vad han har gjort/lyssnat på/skrivit, och se hans och min historik.
    En minnesplats har vi ju redan för honom, både en fysisk och en grupp på facebook. Så jag kan bara önska att hans profil får vara kvar så att han även kan fortsätta att vara med oss där, och inte bara i hjärtat, tankarna och minnena.
Vila i frid min älskade vän Roger Eklöf!
    Jag kommer aldrig att glömma dig, även om jag saknar dig något enormt!!!

Om ni nu vet så väl, varför fattar ni då inte?!

Något som berör mig väldigt mkt just nu e att allmänheten vet så oerhört lite om folk med diagnoser.
Varför ingår det inte i skolundervisningen för?!
Varför har inte cheferna på våra arbetsplatser med det i sina utbildningar de går?
Nämner man att man har en diagnos så tror nio av tio att denne person är svår att arbeta med, och att man då inte kan allt, ett problem helt enkelt!
Det e så sjukt jävla fel!Det är t.ex svårt att hinna med allt som jag behöver göra varje dag på jobbet, om man inte har ADHD.
Och en person med asperger behöver man aldrig vara orolig för att saker och ting inte skall bli gjorda, eller bortglömda. Bara man ger ut konkreta direktiv, eller varför inte ett schema för alla uppgifter? Och inte ändrar sig mitt i allt!
Är inte detta en enorm tillgång?!
Faktum är att just iom vår ”speciella talang” så kan vi gå väldigt långt!
Många av de mest kända mskorna i världen har en diagnos. T.ex; Einstein – ADHD och Asperger, Jim Carrey – ADHD och Asperger, Mozart ADHD, Petter – ADHD, Bill Gates – ADHD, Whoopi Goldberg – ADHD, John F. Kennedy – ADHD, Walt Disney – ADHD, Elvis Presley – ADHD, Michael Jaksson – ADHD, Tom Cruise – ADHD, Will Smith – ADHD, ja listan kan göras väldigt lång faktiskt!
Men inte nog med att allmänheten vet alldeles för lite om diagnoser, och inte tar sitt ansvar och lär sig något om det för att lättare ha att göra med folk och kunna förstå dem, så har många väldigt mkt åsikter om det.
Det e konstigt att det alltid e så!

Väldigt många tror att väldigt mkt e larv, att vi bara vill ha uppmärksamhet, och att det hela e en trend. Detta gör mig så fruktansvärt förbannad! 
    Jag kan inte riktigt släppa att många verkligen tror att det e en trend, ifrån läkarnas sida, att diagnostisera folk med exempelvis ADHD.
Jag tycker inte riktigt att man som ”frisk” har rätt att yttra sig om den saken, det e inte riktigt friskt att göra det!
Istället så borde dessa personer vara glada över att läkarvården går framåt, att man faktiskt vet oerhört mkt mer om det här, än för bara tio år sedan, och vara glada över att väldigt många fler iom det idag får hjälp!
För många gånger så finns det inget värre än att vara ”sjuk” inombords. Det syns inte utåt, men det känns, det kan jag lova!
Och detta e väl bara ännu ett tecken på att väldigt många msk e ytliga.
Inte fan går man hos en psykolog eller gör en utredning om man mår helt bra?!
Idag kan väldigt många fler få hjälp och det är väl jättebra?! Och faktum är att väldigt många blir så mkt ”friskare” bara genom att just få en diagnos. För då faller alla pusselbitar på plats, känslan ”det e nåt fel på mig, vad e det?” förändras, och i nio fall av tio så försvinner större delar av ångesten, destruktiviteten och viljan till självmord.Så är det inte jävligt bra att så många idag just får den här hjälpen?!
Anser man inte det så behöver man nog själv söka hjälp, fast för något helt annat!

Grejen e ju att lyssnar man och försöker att förstå så kommer man ju själv, som utomstående, även att känna lättnad då man förstår hur saker och ting hänger ihop och varför. Och mkt går faktiskt inte att ändra på, utan de grejorna får inte bara den berörda personen leva med, utan även de utomstående.
Tyvärr så upplever, iaf jag, sällan just denna förståelse. Häromdan så bråkade jag med pappa i telefon om just TIDEN, som ofta e ett problem.
Han upprepade gång på gång att jag måste skärpa mig, att jag måste bli bättre etc etc. Men grejen e att hade jag kunnat det så hade jag redan blivit det, för länge sedan!
Jag förklarade då att det finns en anledning till jag har problem inom just det området, men fick då höra att jag inte alltid kan skylla på det.
För det första så skyller jag aldrig på min diagnos, jag har den som min guidebok för att i så stor mån som möjligt kunna leva ett normalt liv!
Och för det andra så skulle jag aldrig utnyttja den genom att skylla saker och ting på den bara för att!
Jag blev väldigt sårad och slängde på luren. Vi har inte pratat sedan dess.
Det e ett ganska tydligt exempel, och då har jag ändå gjort ett info.häfte till min närmsta släkt!

Personer med ADHD bra för politiken

Det finns en risk att politiken domineras av människor med styrkor i vänster hjärnhalva som bokhållare och ekonomer. Det behövs fler ADHD-personer som har en utvecklad förmåga att se hela bilden, skriver Leif Engström (MP)

 

Idag är en sorgens dag, en big fucking sådan!

Idag har jag sjukt dåligt samvete, ångest, självhat och en stor surjesten (Rogers sätt att skriva på) i mitt hjärta.

Vi vet aldrig hur länge vi vandrar på denna jord, det kan sluta väldigt tvärt, så vi måste rå om varandra och vara rädda av varandra.
    På sista tiden så har jag knappt haft tid för mina vänner alls, utan jag har mest jobbat.
    Till och med när jag e ledig så jobbar jag.
Det fackliga arbetet har tagit över mitt liv, men jag har trivts väldigt bra med det, fast tyckt att det har varit lite jobbigt att inte ha lika mkt tid till mina vänner.

Vid en sådan här händelse så blir det extra tydligt att vi måste ta oss tid för våra nära och kära! 
    Idag så satt jag, som vanligt vid datorn och arbetade fackligt, och fick helt plötsligt ett sms där det stod:
”Hej du vet väl att din vän roger eklöf har dött? kram”.
     Jag fick en stor klump i halsen, en smärta i bröstet och tänkte;
Vadå? Näe det kan ju inte vara sant!
I samma sekund så blev jag fundersam kring varför min vän skickade mig detta sms som inte ens känner Roger.
    Då förstod jag att det var allvar och att hon hade meddelat mig för att vara schysst!
Jag gick omedelbart in på facebook och fick läsa en massa avsked ifrån hans vänner, våra gemensamma vänner, hans släkt och kollegor.
    Jag fattade ingenting och scrollade ner på hans timeline för att se vad som skrevs igår och mkt riktigt så hade han igår lagt upp en massa musikvideor som han sedan kommenterat och skämtat om.
Allt kändes så fruktansvärt overkligt, och mina känslor förvandlades till ren ilska..hur fan kan man vara så jävla upptagen att man inte ens själv ser när ens vänner dör, utan får höra det av någon annan!!!
Jag hatar mig själv just nu, och hatar att jag inte har pratat med honom mer den sista tiden och åkt ut och hälsat på honom i väsby.

I förrgår så gillade han mina senaste skrivelser om bloggen i gruppen på facebook och läste precis som vanligt mina inlägg, idag är han borta.
    För bara några dagar sedan så diskuterade vi musik och gitarrer som han älskade så mkt, och jag njöt som alltid av hans underbara humor och hans charmiga sätt att uttrycka sig på.
Roger uttrycker sig alltid som en gammal söderböna, fastän han bor i väsby, men har samtidigt lite bonntugg såsom att kalla väsby för byn och få en att se på väsby som gårdarna i ”Alla vi barn i bullerbyn”.
Han har ett så otroligt skönt tugg och utsöndrar en otrolig trygghet och kärlek, samt toppar den med en riktigt skön humor. Nu får man aldrig mer uppleva den.

 Jag lärde känna Roger för ca.7 år sedan.
Han började att prata med mig på en slags dejtingcommunity där jag hängde då jag var riktigt nedstämd.
    Men till skillnad ifrån många äckel, så började Roger att prata med mig på ett helt annat sätt och han föreslog ganska så snabbt att vi skulle prata vidare i ett annat forum. Roger har alltid brytt sig om människan och sett individen. Han såg mig redan ifrån början och blev väldigt snabbt en betydelsefull person.
Under årens lopp så har vi följt varandra mellan en hel rad av olika communitys.
    Det har nästan varit som en oskriven lag att leta upp varandra så fort man har skaffat en ny sådan. Men när facebook kom så blev det ännu intensivare.
Vi har suttit många sena kvällar och nätter och chattat, mailat om livet och diskuterat sådant som vi tycker är relevant.
    Så fort något har hänt, man har mått dåligt, blivit sårad, är förvirrad, känner sig ensam, känner sig uppgiven eller bara behöver få ett leende på läpparna, så har man kontaktat Roger. 
Roger vet mer om mig än vad många av mina närmsta vänner gör, och ändå så har vi aldrig träffats.
Det är ju inte så långt mellan väsby och storstan, men ändå två helt olika världar, så sorgligt nog så har det faktiskt aldrig blivit av.
Vi har försökt någon gång, då vi har haft vägarna förbi varandra, men det har liksom inte klaffat då. Men det senaste halvåret så har vi, nästan varje gång vi har pratat, sagt att vi snart måste träffas och att vi verkligen skall se till att det sker nästa gång jag e i väsby.
    Faktum är att jag senast igår tänkte att jag skulle ta och åka ut dit, bara för att ta en promenad med honom, som vi en tid har spånat på.

Trots att vi faktiskt aldrig har träffats fysisk, så kände vi varandra ganska bra och han betyder oerhört mkt för mig. Jag kan faktiskt inte skriva i dåtid, i detta nu, då jag har så fruktansvärt svårt att förstå hur denna underbara man bara kunde försvinna från en timme till en annan.
    Denna man, som levde för musiken och sina gitarrer, som kämpade för att folk skulle må bra, som månade om psykisk hälsa, som alltid stod med en öppen famn, som alltid välkomnade en till sitt hem. Ja jag kan fortsätta i all evighet. För när det gäller Roger så fanns det ingen skillnad på mskor, allt handlade bara om inställning.
    Allt positivt, allt gott, allt bra och all bra musik är Roger. 
Jag saknar dig redan som fan och önskar att vi kunde spola tillbaka tiden ett dygn så att jag fick träffa dig och ge dig en stor fucking jävla kram och en röd ros! 

Jag kommer att sakna dina fina mail, våra chattkonversationer, din sköna humor som du sprider över hela facebook, ditt underbara sätt att uttrycka dig på, den trygghet du utsöndrar, din intelligens, din kärlek till musiken och gurorna, din förståelse, ditt hopp om en bättre framtid, ditt pushande framåt, att se Roger Väsby på telefonen, dina sköna statusar, ditt dagliga godnatt och godmorgon Upplands väsby, dig, och din och min vänskap!

Då jag bytte mobil för två månader sedan så råkade jag skriva ditt namn två gånger i rad, på två olika nummer då jag fixade i telefonboken, så att ditt namn även står när min kollega Rosi ringer.
    Efter att jag berättade det för henne så har vi alltid skämtat om det och hon brukar säga ”Hej, det är Roger!”, då hon ringer. Jag lät det stå kvar så, då jag alltid fick en skön känsla i magen av att se ditt namn på displayen, nu vet jag inte längre om jag kommer att klarar av det.
    Jag kommer aldrig mer att få höra/se ditt sköna sätt att tilltala mig på, som får mig att känna mig så speciell som bara du kan få en att känna ”Ja Cassandra”, ”Nej Cassandra”, ”Cassandra du e alltid välkommen”, ”Cassandra så e det nog”.
    Precis som om man vore en liten fröken;)

Jag har tagit din bortgång väldigt hårt och kommer att sakna dig så länge jag lever. Men du ska vet att du har och kommer alltid att ha en stor plats i mitt hjärta och jag kommer att tänka på dig varje gång jag vill ha en vettig diskussion eller lyssnar på rock.
    Du är och kommer att förbli Rock`n roll, och halva rocken dog med dig idag. Men det kan ju bara betyda att du kommer att bli en ännu större stjärna i himlen och att du där får ägna hur mkt tid som helst åt musiken.
Och jag lovar dig att jag förväntar mig en riktigt stor konsert då jag kommer dit!
Vi sågs inte på jorden, men i himlen skall vi spela tillsammans!

Hoppas att du får det bra där uppe, och att du trivs!
    Och kom ihåg, du har en stor plats i mitt hjärta och i många andras, och var stolt över det du gjorde på denna jord! För idag så dog halva rocken, den största och finaste stjärnan på himlen, och en del av mitt hjärta.
    Denna gång sa du inte ”Godmorgon Upplands väsby!”, denna gång sa du inte bara godnatt till Upplands väsby, utan godnatt till hela sthlm, hela Sverige, hela världen och till denna jord.
Jag säger sov gott min underbara vän och rocka på i himlen så ses vi där en dag, det lovar jag dig!

Jag varvar ner…Pop och opera

Det händer ibland(inte så ofta)att jag känner att jag kan och behöver varva ner.
Men det betyder inte att jag har det alldeles tyst och lugnt. Oftast när jag varvar ner, de få gånger de händer, så lyssnar jag på opera på hyfsat hög volym.
Ibland så halvligger jag på soffan med halva kroppen i golvet, viftar med händerna, ser halvt drogad ut och saknar en cigarr. Oftast så tar jag ett glas vin och storstädar samtidigt som jag njuter av orkestern och går omkring och småsjunger. Men det händer också att jag spårar ur lite=P:  

Lite modern opera också;) Själva operan e kul och avslappnande, men att pendla mellan opera och pop e fan inte lätt och tuppar uppstår!;)

Jag varvar ner…Pavarotti

Det händer ibland(inte så ofta)att jag känner att jag kan och behöver varva ner.
Men det betyder inte att jag har det alldeles tyst och lugnt.
Oftast när jag varvar ner, de få gånger de händer, så lyssnar jag på opera på hyfsat hög volym.
Ibland så halvligger jag på soffan, med halva kroppen i golvet, viftar med händerna, ser halvt drogad ut och saknar en cigarr.
Oftast så tar jag ett glas vin och storstädar samtidigt som jag njuter av orkestern och går omkring och småsjunger.
Men det händer också att jag spårar ur lite=P:  

Oftast så varvar jag ner till Pavarotti;) 
Här sitter jag och ”försöker” att sjunga manlig opera på franska. Det e skitsvårt!
Men när jag varvar ner så bryr jag mig inte om hur det låter, då e det endast lugnet som spelar roll!;)
Därför låter det förjävligt! Men det e kul och avslappnande!;)
 

Tornado…

Jag vill att alla skall må bra och jag tror på rättvisa, respekt, gemenskap, ärlighet och medmänsklighet.
Tyvärr så klarar inte alla det, då det för många e lättare att trycka ner folk än att komma dem nära.
Och ibland så måste man kämpa riktigt hårt och ha hela världen emot sig en stund, då rädslan gör många tillbakadragna.
Det gäller att inte knäckas av den, utan att fortsätta att kämpa så länge man vet att det man gör e rätt och att man har massan med sig.
För då når man till slut sitt mål och man ser en rättvis utveckling.
Men då rädsla, ork, tid, viljan, styrkan och tron på att lyckas, känns lite osäker eller skrämmande så viker en del av för tillfället.
Det e jävligt frustrerande, sätter ännu högre krav på de kvarstående(som om dem inte redan var höga nog), och gör så att man måste pinas, stå ut och kämpa sig svettig ett tag till.
Därför beundrar jag Palme, han var också sådan.
Han var faktiskt så läskig att man tom sköt honom.
Inte för att jag tror att någon kommer att skjuta mig, även fast det säkert finns dem som vill det.
Jag vet bara att jag e jävligt läskig, farlig, och obekväm.
Men jag vet att jag behövs, och så länge jag gör det så e jag här!

Urk, blaj och hum?

Jag är allergisk mot skitsnack!
    Att snacka skit är något jag inte förstår mig på!
Vad fan får man ut av det egentligen?
I dont get it!
Om man tycker något om någon, eller tror något om någon så är ju det bästa sättet att få fram det man tycker, eller att ta reda på om det man tror är sant, genom att fråga vederbörande. Men istället så väljer en del msk att snacka skit. Och en del väljer att göra det bara för att såra och sprida falska rykten, sånt äcklar verkligen mig!
Jag mår dåligt av skitsnack, men inte för att det sägs saker som inte stämmer, det gör mig bara förbannad, utan för att man väljer att göra en sådan sak.
Det är för mig helt orimligt och jag tycker att det är äckligt! Att man som medmänniska, kanske tom kompis eller kollega, väljer att hitta på saker för att sedan sprida ut dem och hoppas på att folk skall ändra uppfattning om en, och sedan låtsas som ingenting mot den vederbörande är riktigt sjukligt!
Förutom att jag blir äcklad så blir jag också jävligt förbannad!
iaf då det gäller något som faktiskt kan förstöra för en, för alla som hör skitsnack tar tyvärr inte reda på om snacket är falskt eller sant, genom att fråga vederbörande, utan väljer i sekunden han/hon hör det om han/hon skall tro på det.
Så i sådana fall så blir jag jävligt förbannad och känner Du din lilla jävla patetiska msk, väx upp för i helvete! Jag vet inte om du är avundsjuk eller vad fan det beror på, men skaffa ett liv för fan!
Det roliga e att när man sedan tar upp det hela med skitsnackaren så får man oftast tillbaka; ”Näe, det har jag inte sagt!”, följt av en rädd blick och en tystnad, eller så får man bara en rädd blick och tystnad.
Men i bägge fallen så uppkommer det nästintill alltid ett nytt skitsnack som då handlar om hur dum och elak man är, att man har skällt ut personen helt obefogat, att man e störd och kanske tom hotfull!
Då är det verkligen bevisat att man som skitsnackare är beroende av skit och skadeglädje, och att man inte är helt psykiskt frisk!
Det borde verkligen finnas en diagnos för det här, en kbt-behandling och en medicin!
Men det finns ju faktiskt redan ett botemedel, som faktiskt har en ganska snabb effekt, och det e att inte tro på skitsnack, utan att bara vända ryggen till.
Det gör skitsnackare vansinniga och det blir till slut inte kul längre, då ingen är intresserad av vad man har för skit att förmedla!

Glad påsk!

Egentligen så e det både en sorglig och viktig tid! 
    Jesus har nu blivit förrådd av mskan, men han har samtidigt gett oss syndernas förlåtelse.
Igår var en sorgensdag, långfredagen, då man skall sörja och minnas Jesus lidande.
    På långfredagen så led Jesus i oändliga timmar och enda fram till 1969 så skulle man i Sverige undvika nöjen.
Affärer, restauranger och danslokaler var därför stängda och barnen fick inte leka.
Det blev iom det en väldigt lång och tråkig dag och man tyckte att man på så sätt kom så nära händelsen som möjligt.
    Man bar oftast även svart som ett bevis på sorg.
Om man går i kyrkan på långfredagen så spelar man inte på orgeln, kyrkklockorna ringer inte och man lägger röda rosor på altaret som en symbol för de sår Jesus fick av korsfästelsen.

Det var under påsken som nattvarden föddes, som idag e en stor och viktig del i den kristna tron.
    Frågan e hur många av dagens barn som egentligen känner till varför vi firar våra högtider? Och frågan e hur många vuxna som har detta i bakhuvudet då de firar med vänner och familj?
För mig är det här jätteviktigt och jag kommer att se till att mina kommande barn får denna vetskap.
    Jag tycker att vi fokuserar alldeles för mkt på det yttre under våra högtider.
Visst e det mysigt med jul- och påskpynt, stora middagar, klappar och ägg fyllda med godis, men jag tycker att det e viktigt att vi inte glömmer själva budskapet.
    Jag tycker även att vi borde göra våra högtider lite större i Sverige. Vi borde utveckla dem lite mer genom att leva ut dem lite bättre, och inte, nästintill endast, fokusera så mkt på det yttre.
Det verkar som att många av oss helt har glömt bort vad våra högtider har för betydelse och att det vi kommer ihåg e att man skall äta mkt mat, godis och ge och få presenter.
    Jag tror att det e därför våra högtider ser så enormt likadana ut i Sverige. 

Under julen så pyntar vi våra hem i rött med glitter, kulor, tomtar och julgran. Vi ger varandra julklappar, dricker snaps och julmust och äter julskinka, sallader, köttbullar, prinskorv, potatis etc.
    Under påsken så pyntar vi våra hem i gult, med kycklingar, häxor och ris med fjädrar. Vi ger varandra påskägg, dricker snaps och påskmust och åter helgskinka, sallader, köttbullar, prinskorv, potatis etc.
    Under midsommar, som e riktigt svenskt, så gör vi våra hem/sommarstugor somriga, vi lägger sju sorters blommor under huvudkudden och pyntar en stång med blommor och blad.. Vi ger varandra blommor, dricker snaps, ingen must utan den byts helt ut mot alkohol, och så äter vi rostbiff istället för skinka, sallader, köttbullar, prinskorv, färskpotatis etc. 

Dessa e våra största högtider i Sverige, ni ser säkert dess likheter och brist på fantasi, trots att man ser att det finns hur mkt potential som helst till att utvidga dessa högtider.
Men på något sätt så har man glömt varför vi har dem och de börjar inte bli mer än en enda sammangeggad smet!
    Jag tycker att det e riktigt synd! Det e viktigt med ursprung och traditioner!

Ett annat tecken på att vi inte längre tycker att våra högtider e så viktiga, e att allt nuförtiden e öppet.
    Jag jobbar inom handeln, och iom dagens msks bekvämlighet, så har vi öppet 364 dagar om året.
Detta innebär att man jobbar de flesta av högtiderna, om inte hela så halva.
Jag hatar verkligen att jobba under högtiderna!
    Jag var ledig nu i julas och det riktigt njöt jag av, då julen e enormt viktig för mig. Men nu så skall jag jobba hela påsken, förutom igår(långfredagen). Fast nu har jag åkt på influensan och e hemma pga den anledningen, men hade jag varit frisk så hade jag missat hela denna viktiga högtid.
Hade majoriteten av den svenska befolkningen brytt sig mer om sina högtider så hade industrin inte tjänat på att ha öppet, för då hade folket varit med sina nära och kära och firat.
    Faktum e att de flesta gör det ändå.
Majoriteten handlar precis innan högtiderna, men vi lever i ett samhälle där tillgängligheten är ett stort egoistiskt behov!
Idag var tanken att jag och Thobbe skulle hem till mina päron på påskmiddag. Hade jag varit frisk och hade jag varit ledig så hade jag ställt till med ett stort påsk-kalas för mina nära och kära!;)