Ny bok och gemensamt bolag!;)

Detta inlägg innehåller reklam för egna böcker och eget bolag

Jag sa vid min senaste bokrelease i början av 2016 att jag skulle ta paus ifrån bokskrivandet fram tills efter valet, men de sista månaderna av min graviditet la jag min lediga tid på att skriva en bok om jämställdhet!;) Bokens sista kapitel skrev jag några dagar efter att Jiro fötts.
    Boken står klar och likaså dess omslag och bildliga innehåll som även denna gång är designade av min man Thobias Solback Karlsson!;) Det är nu min fjärde bok han designat.
Bokens titel och lite mer om dess innehåll kommer jag att avslöja straxt innan releasen som förhoppningsvis blir i slutet av februari. Det är redan ett gäng som bokat upp ett ex av boken!;)
    Datum och inbjudan för releasen kommer att läggas ut på min bokgrupp på Facebook!

Eftersom jag och Thobbe jobbar så bra ihop (faktum är ju att vi en gång i tiden träffades på just jobbet!;) ) och eftersom vi bägge är två kreativa själar som ständigt suktar efter att skapa och utveckla saker och ting så har vi beslutat oss för att starta ett bolag ihop. Detta bolag är något som kommer att vara en sidoverksamhet för oss och som en dag förhoppningsvis kanske kan bli ett familjeföretag!;)
    Vi signade idag på papperna och väntar nu på att få allting godkänt innan vi kan börja sprida vårt företag på webben – detta skall verkligen bli jättekul!
    Så fort allt är klart skall vi bygga upp en hemsida som är sammanlänkad med både min och Thobbes hemsida – med en webbshop. Mer än så kan jag inte avslöja i nuläget!;)

Det spelar ingen roll hur duktiga vi kvinnor är på våra jobb – vi måste ändå alltid överbevisa oss!

Det är ingen skröna, det är inget skitsnack, det är ingen martyr-strategi och det är inte alls så jävla ovanligt! Tvärtom så är det en generell verklighet som ALLA kvinnor på ett eller annat sätt får erfara!

På Island är det från och med i år olagligt att betala olika lön till män och kvinnor för samma arbete. Jag vet inte hur det ser ut och fungerar på Island på ett djupare och mer ingående plan men i min värld så är det arbetsmarknadens parter som skall styra minimilön och arbetsvillkor på arbetsmarknaden. Det är möjligt att detta inte skulle behöva ändras i och med en sådan lag, men det som är det egentliga stora problemet är inställningen och attityden! Inställningen till kvinnor på arbetsmarknaden och attityden som råder på arbetstagarnas olikheter genom dess kön!

Det är många gånger svårt att ta på, men lika många gånger är det så jävla övertydligt att den enda anledningen till att lönen för en kvinna är lägre än för en man, för lika arbete, är just på grund utav hur vi ser ut nakna!
Många företag skryter stolt och tuppaktigt med att de har lika lön oavsett kön – ja, finns det ett kollektivavtal och man som arbetsgivare betalar en kvinnligt anställd under minimilönen så begår man ett avtalsbrott så det är ju bra att man inte gör detta – men är det verkligen där problemet ligger? Nej! Problemet ligger inte i minimilönen – det ligger i löneförhöjningen och anställningsformen!
Det är så mycket svårare att få ett heltidsjobb för en fertil kvinna än för en fertil man – ändå är männen oftast fertila längre än kvinnor. Det är första problemet! Andra problemet är sedan skillnaden som görs på de anställda, på grund utav dess kön, när de är anställda enligt samma former och med samma/liknande arbetsuppgifter.   
Minimilönen ligger ingen av dem under, men vem är det egentligen som har fått hög löneförhöjning och som fortsatt har högst löneutveckling? Jo, mannen!
Det spelar alltför ofta ingen som helst jävla roll hur duktig du är som kvinna, hur välutbildad du är, hur effektiv du är, hur mycket du jobbar över och anstränger dig, hur få sjukdagar du har på ett år, hur mycket du genererar företaget, hur viktig du är för företaget, hur omtyckt du är av kunder/gäster/kollegor etc etc och hur mycket mer du och företaget tillsammans kan utvecklas!
Dina manliga kollegor kanske antingen jobbar lika hårt som du gör eller kanske inte alls i närheten av lika hårt och effektivt som du – han har ändå alltför ofta högre lön! Dina manliga kollegor kanske har lägre utbildning än vad du har, eller kanske har en jämlik utbildning – han kommer ändå att allt som oftast anses ha betydligt mer erfarenhet och kompetens inom området än vad du har – även om det så bara har med ålder att göra! Det spelar alldeles för många gånger ingen som helst roll hur effektiv du som kvinna är på ditt jobb eller hur mycket du jobbar över heller för den delen. Männen får cred bara genom att vara på plats och visa upp sig – eller kanske till och med genom att inte visa upp sig och då uppfattas som ännu mer upptagna och effektiva! Det görs heller sällan någon skillnad på om man jobbar över för att man bryr sig och eller kanske har fler viktiga och betydande arbetsuppgifter – eller om man jobbar över för att man inte har något bättre för sig eller ligger efter.
”Ni kvinnor talar om att föda barn men har ingen aning om hur det är när en man är riktigt förkyld!” är män och kvinnor sjuka lika ofta så är det konstigt nog ganska många gånger ändå kvinnan som man tycker sig minnas vara sjuk ofta. Är du som kvinna näst intill aldrig sjuk medans du har manliga kollegor som ofta är sjuka/sjuka i längre perioder så är det ändå mannen som anses vara duktig de mellanperioder han kommer till jobbet!

Alldeles för jävla ofta måste vi kvinnor bevisa mer, överbevisa vår kompetens och erfarenhet, jobba över massor, jobba gratis massor, ha topphälsa, alltid vara glada, trevliga och sociala – för att överhuvudtaget ha en chans att kunna diskutera oss till i närheten av våra manliga kollegors löner och pensioner!
Men framförallt så skall vi allt som oftast bara vara jävligt glada över att vi får vara med – vara en i gänget och har fått chansen att visa vad vi går för – för hade vi inte fått chansen så hade vi haft det betydligt sämre än vad vi har.
Vi skall vara några jävla tysta, små tacksamma, gratisarbetande nickedockor som fortsatt lämnar plats åt den grupp som först var på arbetsmarknaden – och gör vi inte detta så har vi attitydproblem – eller kanske till och med samarbetssvårigheter!

Hela synen är ett enda jävla attitydproblem!

Mamma i 11 veckor & Back in Business sedan åtta veckor tillbaka

Vår lille Jiro växer och utvecklas så det knakar! Han blir snart tre månader och det innebär också att det snart är 2,5 månad sedan jag gick tillbaka till jobbet.
    Att kunna variera arbete med politiska åtaganden och familjeliv är en rem lyx – fast ingen hade sett det så om vi hade haft ombytta roller!
    Jag älskar mitt jobb och är ständigt behov utav att ha saker att göra, utveckla, producera, skapa och socialisera. Det får mig att må bra och det gör mig även till en bättre fru och en kärleksfullare mor!;)
    Thobbe är nu hemma själv till 100 procent och har hand om Jiro på dagarna – sedan byter jag av honom när jag kommer hem på eftermiddagarna, om jag inte har något möte. Våra helger är tänkt att försöka vara så heliga så möjligt, ett halvår framöver, och tiden skall då läggas på familjen. När jag är hemma har Thobbe sin produktiva tid.
    Sedan jag återgick till jobbet har jag jobbat 100 procent, med undantag för två föräldradagar nu under julen. Det är även en del fysiska uppgifter jag inte har kunnat göra, då jag inte har fått lyfta tungt efter kejsarsnittet. I mitt fall har detta inte varit något problem, då min chef har haft full förståelse för detta och jag har gott om andra arbetsuppgifter att genomföra. Tyvärr så ser det inte ut på detta sätt för alla, på alla arbetsplatser, inom alla branscher!

För 11 veckor sedan förändrades mitt och Thobbes liv för all framtid!;)
    Sedan dess har denna lilla, underbara unge tagit oss med storm! Vi tre har varit på Bommersviksakademien en helhelg tillsammans, som är en fackpolitisk ledarskapsutbildning som startade helgen innan Jiro föddes och avslutas i vår. Det innebär att Jiro redan har etablerat sig med en hel del fackliga människor och yrkespolitiker!;) Jiro har blivit döpt och fått extremt många otroligt fina presenter. Han har varit tomte i 2017 års miniversion av Svart Lucia, som är en temafest som jag årligen sedan nio år tillbaka arrangerar för våra vänner. Denna Lucia inträffade då Jiro endast var 7 veckor gammal och då Thobbe fyllde 30 år, vilket jag och min kära svägerska planerat en överraskningsmiddag för!;) Så Thobbes överraskningsmiddag började med ett Lucia-medley av Svart Lucia-låtar, där Jiro var tomte i blå tomtedräkt – följt av 30-års-temamiddag. Samma vecka var både Thobbe och Jiro med mig och mitt jobb till Åland en sväng också!;) Jiro har även varit på sitt livs första barnkalas som var hemma hos sin enda kusin Julia som fyllde 1 år. Sedan har vi som helt nygräddad småbarnsfamilj firat vår allra första Jul och Nyår tillsammans. Han och vår 21 år gamla katt (som numer är storebror) kommer riktigt bra överens, vilket är underbart! 2017 var även året som slutade med att jag hamnade på riksdagslistan!;)
    2018´s första vecka (året då Jiro fyller 1 år, året då det återigen är val i Sverige) började med att Jiro för första gången hade barnvakt. Min svärmor och svägerska satt barnvakt åt Jiro och katten medans jag och Thobbe hade dejt tillsammans för första gången sedan vi blev föräldrar. Vi gick på Disney on ice, som Thobbe gav mig biljetter till i julklapp!;)

Jag ser fram emot att fortsätta jobba heltid, ser med spänning fram emot vårt älskade barns fortsatta utveckling, de återstående internaten av Bommersviksakademien, releasen av min nya bok som jag och Thobbe jobbat fram tillsammans (kommer ett separat inlägg om detta). En valrörelse med slutresultatet Valseger!;) Att dra igång mitt och Thobbes bolag, som vi just idag signat papperna för!;) Och i sommar så åker hela familjen, tillsammans med Jiros farmor till Tokyo!;)

8 veckor, 61 dagar och 1 464 timmar

På lördag blir Jiro hela två månader gammal! Det innebär även att jag varit mamma i två månader och att det var två månader sedan jag och Thobbe blev föräldrar.
    Lille Jiro utvecklas mer och mer för varje dag och det känns som om han blivit större varje dag jag kommer hem ifrån jobbet. Det är nämligen jag som arbetar av oss två. Thobbe är föräldraledig från sitt jobb och jag har jobbat sedan Jiro var tre veckor gammal. Thobbe är hemma på heltid och jag jobbar heltid. Upplägget där ena föräldern är hemma till 100 procent och den andra föräldern jobbar till 100 procent är inte konstigt – där emot är det väldigt ovanligt att just mannen är hemma medans kvinnan jobbar.
    Jiro växer upp i en minitrea på söder, med sin pappa och katt om dagarna och hela familjen på kvällar och helger och jag tror inte att han varken lider eller tar skada av det överhuvudtaget! Det han däremot kan ta skada av är vuxna människors beteende och dumhet.
Jag fick höra (absolut mestadels av män men även av en del kvinnor) att jag inte skulle bli en ”lika bra” mamma bara för att jag valde att föda med kejsarsnitt och inte vaginalt. När jag sedan stod upp för att jag inte skulle amma så var jag plötsligt elak mot mitt lilla, stackars barn!
    Något jag fått erfara efter mitt kejsarsnitt och efter att jag inte hymlat med att jag inte ammar är att så otroligt många i min närhet faktiskt fött med kejsarsnitt – och jag känner tydligen också väldigt många som inte ammat/ammar. Flera kvinnor födda på 30-40-talet har kommit fram till mig och sagt att de verkligen önskat att det funnits tillräckligt bra modersmjölksersättning när de var småbarnsföräldrar och påtalat att utvecklingen gått framåt! För den generationen har utvecklingen gått framåt en hel del, men för oss födda i slutet av 1900-talet/början av 2000-talet så står ju tiden faktiskt still! Jiro kommer även han att växa upp i en värld som är oerhört ojämställd.

Som småbarnsförälder och kanske förälder överlag, det vet jag faktiskt inte ännu, så oroar man sig för precis allting HELA tiden. Jag är rädd för att han skall göra sig illa, för att vi skall råka göra illa honom, för att han inte skall må bra, för att han skall sluta andas och för att han skall dö! Men det som faktiskt oroar mig ännu mer är vilken värld Jiro kommer att växa upp i – hur den kommer att se ut och hur människorna kommer att vara i den!
    Jag oroar mig för att folk skall vara dumma mot honom, för att han inte skall få andas frisk luft och leva ett långt och hälsosamt liv. För att han inte skall få vara den han själv är och önskar att vara.
Vi lever i en oerhört skev värld där fokuset ligger på vardagliga normer, som om det inte fanns någon som helst oro för någon morgondag!
    Det är år 2017 och det är galet svårt att hitta bebiskläder som varken är blåa eller rosa. Jag vill kunna klä mitt barn i regnbågens alla färger men det målet är så otroligt långt borta då fokuset stannar vid att försöka hitta kläder som inte är blåa! Kappahls Newbie-kollektion är den som är absolut bäst på den fysiska marknaden, men det verkar också en hel del andra småbarnsföräldrar tycka då plaggen snabbt tar slut.
    Jag bävar verkligen inför när leksaksvärlden gör ordentlig entré! Nu, när han är så pass liten så är det lätt att få tag på könsneutrala leksaker ungefär ett år framåt – sedan separeras detta till rosa-glittriga små sötnosar och brutala monster. Jag tänker inte vara den föräldern som sätter en bil i min sons hand istället för en docka! Ena sidan av leksaksaffären består av Hubba Bubba-chock och tiaror och andra sidan av totalt mörker och blod! Visst kan jag införskaffa saker ifrån bägge dessa sidor – det är ju faktiskt mitt val och ansvar som förälder, men det är faktiskt inte så lätt när omvärlden hela tiden försöker något annat! Det är så ruggigt ingrott att omgivningens radar säger blåa kläder och bil-leksaker utan att väja! Det gick inte ens att hitta en plastbebis till doptårtan, som varken var blå eller rosa! Till och med storkarna hade antingen rosa eller blå detaljer – precis som mina egna dop-dekorationer ifrån 80-talet!
    Jag vill inte ge mitt barn denna fyrkantiga världssyn – jag vill ge honom något bredare och större än så – och det får mig bara att känna skuld och otacksamhet!
Medans barninredningsdetaljerna övergått till bleka pasteller (den färglösa generationen som Thobbe säger!;) ) så är normerna kvar i dåtidens spets och färg.

Jag är mamma – vi är päron!

Den 23/10 kl.12:00 föddes vårt barn<3<3<3

 

Idag har jag varit mamma och förälder i en hel vecka! Denna vecka har gått oerhört snabbt – varit oerhört händelserik och spännande, men ändå lugn och harmonisk!
    När jag kunde släppa den där oron för att mitt barn – som bott inuti min kropp i nästan ett helt år, skulle ha åtta armar och sakna ben, eller vara sjuk på något sätt, så kom tårarna! Först, efter att jag trodde att jag skulle dö, så kunde jag helt plötsligt njuta av att kunna andas igen – mina lungor var fria och magen vägde inte bly!;) Sedan kom dem med honom till mig – min son – individen som jag och min livskamrat skapat tillsammans. Det är mäktigt, läskigt, osannolikt och stört! Men framförallt vackert!
    Vår son kommer att döpas till det japanska namnet Jiro – växa upp på söder med landställe i Norrtälje – i början av 2000-talet – en tid där framtiden, människans utveckling och jordens hållbarhet är allt annat än glasklar och ljus som solsken!

Innan vi blev föräldrar och jag mamma så var det oerhört, sorgligt många som ständigt skulle berätta för mig hur mitt och vårt liv skulle bli framöver – hur vi skulle leva – hur framtiden och resten av våra liv skulle se ut och utvecklas. Hade någon av oss två, min make och jag, som faktiskt lever våra liv velat leva på detta berättande sätt, så hade vi inte skaffat barn – i alla fall inte med varandra!
    Jiro har två föräldrar, vilket innebär att vi delar på ansvaret – på vårt sätt! Vi samarbetar och håller ihop som familj och det har hittills funkat bra. Visst det har varit lite småbrokigt, men vi är ju newbies och det har ju bara gått en vecka!;)
En vecka av våra liv som päron – en vecka av Jiros liv på jorden!;)
<3<3<3

De sista tolv timmarna…

Då är sista dygnet av dessa nästan exakt tio månader som gravid över!

    Den 26/1 blev vi gravida och den 1/3 fick vi vetskap om detta. Det var Thobbe som övertalade mig till att göra ett gravtest  – han hade ”misstänkt” att det äntligen hade lyckats, men jag vågade inte riktigt ta reda på sanningen. Men så den 1/3, när Thobbe hade somnat på sängen så gjorde jag testet och kunde sedan väcka honom med detta besked!;)
    Vi skulle kunna ha haft ett barn på snart fem år tillsammans idag, men imorgon kommer dagen då vi blir föräldrar!;)
Det är mycket man tänker och känner när man skall bli förälder – det är också mycket man tänker och känner när man är gravid – om graviditeten i sig, om omgivningen och om samhället.

De absolut viktigaste frågor hos omgivningen synes vara ”Hur mycket har du gått upp i vikt?”, ”Vad har du för cravings?” och ”Vad blir det för något?”.
    Vikten är tydligen asviktig när man är gravid! Man får inte gå upp för mycket, men samtidigt inte snåla med maten och inte äta för onyttigt. Att bli kallad för tjockis och fetknopp kan va vardag då en del tycker sig ha befogenhet att kalla en för detta! Det märks iaf att vi kommit en bra bit på den vegetariska fronten..Jag har inte fått en enda kommentar om att jag inte ätit kött under graviditeten – för några år sedan hade jag säkerligen fått det.
    Vad för slags sug man får – ju konstigare desto bättre, verkar vara oerhört intressant och underhållande! Allt som möjligen kan göra en lite störd verkar folk gilla. Jag själv har inte haft några särskilda cravings så på den fronten har jag inte varit underhållande nog!;) Och så har vi det här med könet som verkar vara så oerhört viktigt för folk då det är en fråga man fått minst fyra gånger per dag! Det sjuka är bara att samma personer kan ställa exakt denna fråga 5-10 gånger per månad så frågan är ju för vem är egentligen denna fråga viktig, och hur pass betydande är egentligen svaret?

Kroppen förändras – man går upp i vikt, ser till slut inte sina fötter, naveln beter sig konstigt, synen försämras, brösten blir gigantiska – torra, mörka och extremt känsliga för både beröring och kyla! Fötter och händer svullnar. Det blir svårt att krama om den man älskar då magen bidrar till ett ganska så rejält avstånd i ens närmsta area.
    Det råder en hysteri kring vad man får och inte får äta – vad man skall och inte skall äta – det blir ransonering på kaffe och alkoholen och snuset försvinner.
    Att sova på mage blir ett minne blott – att sova på rygg ger dig till slut andnöd – att sova på sidan går bra i några minuter i timmen, när barnet tillåter och när kissblåsan inte håller på att explodera!
    Humöret pendlar mellan att vara en sylvass retoriker, en aggressiv förhandlare, till en riktig mespropp som gråter av en katts blick!
Ovanpå detta går man omkring och får för sig att ens partner skall sticka, att barnet man väntar inte är ett barn utan egentligen en bläckfisk – är sjukt orolig över att barnet inte skall må bra på något sätt – antingen på grund utav något man själv gjort, eller på grund av något annat! Gamla extremt jobbiga minnen blossar upp och skada relationer gör sig påminda på olika sätt!

Jag har gått upp massor i vikt – jag har försvarat mig VARJE dag, på grund utav viktuppgång och de val jag och Thobbe gjort när det gäller vårt blivande föräldraskap och vårt liv!
    Jag har jobbat enda fram till fyra dagar innan kejsarsnittet och har gått på 97 procent av alla mina möten fram till v.37. Tyvärr så tror/anser på tok för många att bara för att man är igång och verkar 100 procent pigg och fortfarande jobbar, så bör man orka mer saker, tyngre saker och kan göra allt i samma tempo som tidigare. Jag är oerhört glad och tacksam över att jag orkat så pass mycket fysiskt som jag faktiskt har gjort – men det finns ingen gravid människa som orkar 100 procent lika mycket under en graviditet som annars!
    Vettet och etiketten för gravida är totalt död i detta samhälle, så jag är oerhört glad över lyxen att ha egen bil och att kunna tala för mig själv!
    Och slutligen så väller ett helt hav av åsikter, råd, normer och värderingar över en – från dag ett och sedan säkerligen livet ut! Hur man skall vara, se ut och göra som gravid. Hur man skall vara, fördela och vilka normer som råder när det gäller föräldraskapet och föräldraledigheten. Och hur vårt älskade barn skall förlösas – om det skall ske vaginalt eller genom magen. Och slutligen om, hur och varför man måste amma!

Jag och Thobbe blir föräldrar för första gången i våra liv imorgon bitti! Det är en stor och efterlängtad dag för oss! Vårt håriga barn kommer att bli storebror – och nej vi är inte sådana människor som tycker att pälsbarn antingen måste lämnas bort eller avlivas bara för att ett människobarn tillkommer i hushållet!
    Vårt barn kommer att förlösas genom ett planerat kejsarsnitt på Danderyds Sjukhus. Barnet kommer inte att ammas utan få modersmjölksersättning. Vi har fördelat vår föräldraledighet tillsammans med vårt barn på det sätt som passar oss bägge bäst och så som vi önskar och vill! Och vi kommer gemensamt att uppfostra vårt barn efter de värderingar vi tycker är vettiga – oavsett vilket kön vårt barn än hade fötts till! Vårt mål kommer att vara att vårt barn skall få en kärleksfull barndom och uppväxt, där vi kommer att prata och diskutera med varandra om allt och inget. Han kommer att få lära sig hur man beter sig mot varandra och i olika situationer och inte göra skillnad på folk och folk. Vi kommer att lära honom och visa honom hur vår värld egentligen ser ut. Han kommer att veta att vi kommer att stötta honom och stå bakom honom så att han har chans att bli det just han vill…Tillsammans kommer vi att vara en familj.

Detta är inget nytt – ändå e det så tyst!

Jag vet att något hände när jag var 5-6 år gammal.
Jag vet inte vad det var, det har jag nämligen förträngt och jag har aldrig vågat fråga någon om detta – ingen har heller försökt att berätta för mig!
Jag minns bara små bitar av det hela och jag har i vuxen ålder försökt att få reda på sanningen genom att försöka få tag på min journal från den tiden. Men jag vet inte vart jag var, exakt när och varför, vilket gör det hela svårt att spåra ifrån en tid innan datorerna tagit över systemet.När jag var 14 år så satt jag i rättegång mot en man som försökt förstöra mitt liv – en man som förändrade och försämrade mitt liv – en man som kom med hot om mitt liv!
När jag var 20 år blev jag inskriven på Södersjukhusets AVK (Akutmottagning för Våldtagna Kvinnor) – jag kommer aldrig någonsin att glömma den gynundersökningen! Ett flertal anställda kvinnor försökte övertala mig till att anmäla, men min erfarenhet av att sitta i en rättegång som handlade om mig, min kropp och mitt liv var inget jag varken ville uppleva igen, eller ha fler erfarenheter utav. Jag sa nej – att jag inget visste.

Jag har delat mina erfarenheter, upplevelser och sår med många – nära, bekanta och främlingar. En del har tyckt synd om en, andra har känt igen sig – upplevt liknande saker. Men det finns också dem som tyckt att man skall hålla detta för sig själv – vara tyst och låta tiden läka ens sår utan att ”störa” världen för de runtomkring en. Medans män skämts för dess egna kön, har kvinnor bett en knipa käft!
Jag har varit tyst – i perioder – i alla fall muntligt. Under dessa tider har jag pratat på andra sätt än genom munnen. Genom rakblad, alkohol, ståltråd, sex och alla möjliga destruktiva beteenden.

När jag nu blev gravid så ”varnade” min barnmorska mig för att gamla, jobbiga och brutala minnen kunde komma tillbaka – kanske även ganska så extremt. Jag tyckte att det hela lät något överdrivet, men de mardrömmar som stört min nattsömn under en period, har inte varit att leka med..

Det är nu sex år sedan jag lät mina armar och ben vara ifred – det är en stor seger för mig, men inte för samhället – där har vi en väldigt lång väg kvar!

Normerna regerar och sakerna styr!

Nu på måndag är det endast två veckor kvar till kejsarsnittet – dagen då jag och min man blir föräldrar för allra första gången!
Det har varit otroligt lärorikt att vara gravid år 2017. Jag kan inte säga hur det var att vara gravid på 80-talet, när mina föräldrar väntade mig, eller tidigare på 2000-talet – inte heller hur det kommer att vara i framtiden. Men en sak kan jag iaf säga och det är att vi har en otroligt lång väg kvar att vandra innan vi uppnår målet med ett jämställt samhälle!
    Hela denna tid har så tydligt visat, poängterat, påpekat och påmint om att jag och min man än idag anses ha olika roller, betydelser, uppgifter och värde – som föräldrar och i arbetslivet.
Denna insikt har varit otroligt lärorik, irriterande, chockerande – men framförallt smärtsam många gånger! Så mycket runt omkring oss är fejk – varför vet jag inte. Kanske för statistikens skull – eller kanske bara därför att vi helt enkelt inte menar allvar med det mål vi som samhälle och rike påstår oss gemensamt ha.
    Jag och min man väntar en pojke – en pojke som skall växa upp i detta könssegregerade samhälle. Visst är det många gånger tusen gånger bättre här än i andra länder, men är det den förklaring jag skall behöva ge min son den dag han själv får känna på hur hårt vårt uppdelade samhälle kan vara?

Många har frågat mig hur han skall uppfostras och om han skall leka med bilar eller dockor. 
    För det första så är vi två närvarande och delaktiga föräldrar och vi kommer att uppfostra honom tillsammans – som en människa med ett mänskligt beteende. Han kommer även att ha gudföräldrar/faddrar och andra vuxna i sin närhet som kommer att spela en stor roll i hur han kommer att bli som vuxen – på ett eller annat sätt. Men en stor betydelse kommer även vårt land och rike att ha för hans utveckling och framtid! Hur landet ser på honom, vad landet tillåter honom att göra och att vara, är den absolut största och viktigaste delen i både hans och människans utveckling och där har vi alla ett lika stort ansvar!
    Jag är övertygad om att svaret och vikten för hans utveckling inte ligger i en liten flådig metallbil eller plastdocka med blinkande ögon. Avgörandet ligger i våra normer, hur vi ser på varandra, hur vi låter varandra vara, samt vilka riktiga och falska mål vi har! Detta är en oerhört stor och viktig makt vuxenvärlden har – över våra barn och dess framtid – människans utveckling.
En makt vi sorgligt nog ännu ej lärt oss att hantera på ett hälsosamt, värdigt och mänskligt sätt...

Fan vad tjock du e! – Ja, vad fan e din ursäkt?!

Var det något man var oerhört rädd för att bli när man var liten, så var det tjock – det var bland det värsta som kunde hända en! Det var nämligen något skolgången snabbt lärde oss tjejer – att vara tjock var något riktigt negativt att vara – rädslan var stor och tanken på vad man åt föddes i väldigt unga skolår!
    Sedan matas detta på – under tonåren och upp i vuxenlivet. Jag har tappat räkningen på antalet gånger jag bantat och har även upplevt perioder då folk tyckt att jag varit för smal – det är inte heller en alltför rolig upplevelse.
    Det har funnits perioder i mitt liv då tajts suttit pösigt på mina lår och då menstruationen upphört. Men det har egentligen bara funnits en enda period då jag själv upplevt mig själv som ”för stor” – övriga perioder har omgivningen (definitivt INTE endast genom reklam och media) medvetet och omedvetet påverkat synen på mig själv och min kropp. På ett sätt där kroppen nästan inte ens varit min.

Straxt innan jag själv, för fyra år sedan, upplevde mig själv som ”för stor” av helt egna åsikter – sa många till mig att jag var fin – jag var så ”lagom”. Kanske för att jag då relativt nyligen kommit ifrån en period då jag, enligt min omgivning, varit något ”för tunn”.
    För två år sedan landade jag i en vikt jag kände att jag hörde hemma i, ”jag blev mig själv” – både igen men också på nytt! Jag tillät mig sedan att kunna pendla uppåt och nedåt 2-3 kilo och låta detta vara ok. Vikten blev för första gången på riktigt min – det var min ensak och jag som ägde den!
    Nu är jag gravid i åttonde månaden och redan innan det riktigt syntes utåt att jag var gravid så började spekulationer att flödas runt omkring mig – ”hur stor kommer hon att bli tro?”. De senaste 3-4 månaderna har jag dagligen fått höra (nästan endast av män) saker som ”Flodhäst”, ”Vad tjock du e!”, ”Vad fet du e!”. Den absolut intressantaste frågan att ställa till mig har varit ”Hur mycket väger du nu?”/”Hur mycket har du gått upp i vikt?” – nästan som om svaret på frågan behöver godkännas av omgivningen för att få vara ok.
    Jag har kommit så pass långt i frågan om ägandet av vikten av min egen kropp, att jag allt som oftast lyckas slå ifrån mig orden, meningarna och frågorna. Dem rinner av mig som vatten. Men att vara gravid kan också innebära att man emellanåt är mer eller mindre känslig – även jag har sådana dagar. Att visa om man blir ledsen skulle inte falla mig in – då skulle en ny kamp födas att dagligen fajtas med. Men när mina huggtänder fungerar så hugger jag tillbaka, utan att tveka – då tystnar det iaf en stund, eller tonar ut i skratt. Men det händer även att en del spjutkast slår hål på den pansar jag lyckats skapa, och ut sipprar det känslor och tankar jag en gång kände och hade. Detta hände så sent som i förrgår vilket resulterade i att jag slängde min lunch – maten jag hade behövt i hela två timmar, men inte hunnit få. Den var god och den behövdes, men ord fick mig att inte längre känna någon hunger och slutsatsen blev att maten hörde hemma i papperskorgen istället för i min mage.

Västvärlden är onyttigt och omänskligt utseendefixerat – det är ett sjukligt beteende!