SRF/”Vi hade iaf tur med vädret” Njae, åtminstone en dag=P

Så har ännu ett år av srf passerat och ännu ett band finns till min samling. Har sju stycken nu, men detta år var inte på något sätt likt de andra sex åren. Detta blir inte ett srf-år att lägga i högen ”positiva minnen”. Detta e bland det värsta jag har varit med om i festival väg. Och då blev jag ändå våldtagen ett år! Men tom det året så fick jag uppleva en enormt skön stämning rockers emellan, och ett riktigt starkt g(gemenskap)! Detta år har varit allt annat än skön stämning, och ett g har knappt existerat. Totalt så har jag varit på festival nio år, men jag har aldrig någonsin upplevt så mkt tjafs, barnslerier och osämja tidigare! Det har varit skrik, tårar, man har kastat saker, det har varit en nivå som ”(Mamma) titta vad han gör!”, man har tagit andras saker, och istället för att velat lösa det hela så har man sprungit iväg, splittrat gruppen, och surat på eget håll för att sedan dyka upp då och då och bara vara sur! Man har faktiskt skippat allt vad srf står för! Men e man ny på festivalen så kanske det kan vara svårt att veta hur man skall bete sig och hur jävla mkt man faktiskt kan njuta! Men då ställer jag frågan, brukar det vara så här hemma? NEJ!
Tack och lov så löstes det som de villiga ville lösa, och sista dagen var en snudd av äkta srf-feeling, och en historisk händelse inträffade!;)
Vi tar det hela ifrån början…

Tisdagen den 5/6:
Bilresan ner

Vi sätter oss i bilen och påbörjar vår resa ner till Norje.
Alla e lite nervösa, precis som det ska vara. Jag e den enda i bilen som har varit där tidigare, så jag e inte bara nervös utan längtar också till mitt underbara himmelrike, som jag nu har gjort i ett helt år än en gång!
Vi var fyra personer i bilen men fem personer skulle bo i husvagnen som jag hade hyrt och som skulle stå på plats då vi kom ner! Den femte personen åkte ner en dag tidigare och hade en temporär sovplats under tiden.

Min och pojkens sovplats i vagnen


Vi kommer fram kring åtta på kvällen, hittar vår husvagn och börjar att packa upp. Peter mötte upp den femte personen Malin. Och jag, pojken och Kajsa gick på rundtur med mig själv som guide. Sedan gick vi alla fem till Benjamins vagn och hängde en liten stund. Efter det delades gänget och gick åt olika håll. Jag och pojken som alltid går upp i ottan, och aldrig e lediga tillsammans, var trötta och gick och la oss och sov ut ihop, ganska tidigt på kvällen.
Peter ramlade in någon gång under natten. Klockan sex på morgonen ramlar Kajsa in i vagnen, och hon och Peter börjar att tjafsa. De har dejtat ett tag, men hade tappat bort varandra under kvällen.

Onsdagen den 6/6 – Sveriges nationaldag!!!=)
Peter och Kajsa e osams hela dagen.
Malin sov någon annanstans, ingen visste riktigt var, men det fanns egentligen bara två ställen att välja på. Den roliga skåningens buss, eller Benjamins husvagn.
Jag, pojken och Kajsa ville ner till vattnet, men Peter ville inte följa med.

Vi tar en tripp till vattnet. Jag leker hund, Kajsa och pojken e mina ägare

 

Jag som hunden Rocky

 

Det var tre år sedan den lilla chihuahuan Rocky senast visade sig. Så det tog ett tag innan man började komma in i det någotsånär. 

 

Ägarna gick in i rollen ganska så bra och förstod vad de skulle göra

 

Rocky visade att det var dags att lämna stranden och, olydig som han kan vara, drog han in ägarna på Runessons camping.

 

Rocky drog till bussarna (bodde där förra året), och fick träffa en massa vänner som man inte sett på länge. Dels Märstagänget, men också vänner som Blackie och hennes gäng. Det kändes jobbigt att inte kunna prata med folk så vi gick till vagnen för att lämna kopplet. Har aldrig känts så tidigare då jag har lekt hund, kanske har man kommit lite längre fram i livet;)

Vi gick tillbaka till bussarna och satte oss i den buss jag bodde i året innan. Det kändes lite smått skumt att sitta där inne i år. Ni som läst min bok vet varför.

Jag fick också en Sverigeflagga på kinden innan det var dags att bege sig in på området, som just öppnat, för att lyssna på nationalsången framförd av Sabaton.

Kroppsvisitationen till området

Inne på området så gick vi förbi två norrmän. Då jag hörde den ljuvliga norskan, så stannade jag upp och började att prata med dem. Jag berättade att jag e svag för norrmän, att jag tycker att norska e ett sjukt gulligt språk, och passade på att be om ursäkt, åt Sveriges vägnar, att vi inte gav dem en tolva i Eurovision i år, trotts att vi annars alltid ger varandra det. De var lite besvikna, men snälla norrmän som dem e, så bad de istället om ursäkt för ett dåligt bidrag!=P

Jag och norrbaggarna!;)

Och iom att jag hade stannat upp, och pojken sprungit upp mot stängslet för att pissa, så tappade jag bort pojken och Kajsa. Så jag stod och sjöng nationalsången tillsammans med norrmännen, som kunde den bättre än alla andra, sorgligt! Och så var jag sur över att missa denna stund tillsammans med min pojke, då jag e mkt för traditioner! Men som tur e så e han lång, så efter ett tag (dessvärre efter nationalfirandet) så såg jag honom i folkhavet.
Vi tre satte oss ner tillsammans med norrbaggarna som bjöd på öl och vin. 

Det var kallt men jävligt ljust så jag fick låna Petters(ena norrbaggen) jacka och glajjer

Vi satt och diskuterade om norska fjäll, De syv søstre, Sverre Anker Ousdal, och hånade danskar=P. Efter ett tag så tyckte min pojke att Petter var för närgången och blev svartsjuk. Jag höll inte med. Vi alla gick ut ifrån området för att gå till vårt camp och festa. Norrmännen skulle bara in på griscampingen och hämta dricka först, vi väntade utanför då det kostar 450spänn att gå in där, men de kom aldrig tillbaka.
Jag, min pojke och Kajsa vandrade mot vårt camp, jag en liten bit bakom då min pojke var lite sur. Då jag nästan var framme vid campet så mötte jag Kajsa som redan hade hunnit vara inne vagnen och vänt. Hon var upprörd och sa att Peter hade skällt ut henne. Vi stod och pratade i någon minut om vad som hade hänt. Jag och pojken gick till husvagnen och hämtade dricka. Peter sov, trodde vi, så vi låste dörren som vi hade bestämt att vi skulle göra om någon sov, med tanke på stölder. Alla hade nycklar. Jag rundade vagnen framför vår, för att möta upp Kajsa, medan pojken låste dörren. När han kom ikapp så sa han att Peter hade vaknat, blivit skitförbannad och bett honom att dra åt helvete. Jag blev skitarg, undrade vad det var frågan om, och vände om mot vår vagn. Jag gick in och frågade Peter vad det var frågan om. Han skrek åt mig att dra, sa att jag inte hade med det att göra, och sa att jag inte var hans morsa! Jag blev förbannad och sa att jag började att bli trött på tjafset, vad det nu handlade om. Peter sa att han ville åka hem. Jag ifrågasatte och sa att vi skulle lösa det hela. Han bad mig att dra därifrån än en gång. Jag blev både ledsen och förbannad och smällde igen dörren till vagnen. Jag visste att Kajsa och pojken hade gått till några tyskar längst vägen, som Kajsa hade sovit hos natten innan, men jag visste inte exakt vart. Var en del förtält längst vägen men till slut såg jag dem, men då var jag riktigt upprörd. Jag var trött på att alla tjafsade och fattade inte varför, jag var irriterad över att behöva leta efter Kajsa och min pojke då jag hade gått tillbaka till vagnen för att försvara dem. Och så var jag ledsen efter mitt och Peters bråk, som jag aldrig tidigare hade bråkat med. Så jag gick fram till Kajsa och min pojke, tog två öl i påsen och stack därifrån gråtandes. Då jag nästan hade kommit ut ifrån vår camping så kom pojken ikapp mig. Han frågade vad han hade gjort, men jag var för upprörd och ledsen för att prata, och rädd för att bli förbannad så jag bad honom att lämna mig ifred. Jag gick över till Runessons camping och satte mig utanför Den roliga skånens buss som verkade tom. Jag satt i en fåtölj, drack öl, grät och kände mig ensam i regnet. Efter en stund så försökte jag att ringa till min pojke, men som vanligt varje år så blir nätet överbelastat, och det gick inte att komma fram. Men har man tur så går det att ringa till sthlm. Så jag ringde till mamma och pratade en stund med henne. Mitt under samtalet så gick en snubbe förbi, dörren till bussen öppnades och killen drog snabbt in. Då förstod jag att den inte var tom så jag blev irriterad och gick!
En och en halv dag hade gått, och den hade inte bestått av så mkt annat än dåligt väder och tjafs. Det här var inte den srf jag var van vid så jag bestämde mig för att gå till vagnen och sova och hoppas på en bättre morgondag. När jag kom till vagnen så blev det ännu mera tjafs, mellan mig och Peter. Jag blev skitförbannad sa att det här inte var srf och bad honom att hälla käften. Det hela slutade med att jag sulade mina skor på honom, min öl i taket, satte på skyhög musik då han inte var tyst, skrek att han hade förstört min festival, och la mig under täcket och grät. Min pojke kom in i vagnen och försökte att lugna ner mig. Jag sa att jag var för irriterad för att vara vaken och hade bestämt mig för att sova.

Torsdagen den 7/6
Jag vaknade tidig på morgonen. Jag, min pojke och Peter var i vagnen. Malin hade fortfarande inte sovit där en enda natt, men hennes grejor var där. Kajsa syntes inte till.
Klockan sex på morgonen så gick jag och min pojke ut för att köpa frukost.

Det finns inte så mkt för mig att välja på i matväg, så för min del blev det pommes frites med vitlöksdressing
Näst intill hela festivalen sov, förutom några schweizare som aldrig sov=P och städpatrullen som jag aldrig tidigare har sett. Vet inte om det e nytt för i år då bönderna har ett helvete att få bort allt skräp efter festivalen, eller om de alltid har varit där. Men det har aldrig någonsin, under mina år, varit så rent som i år.

Jag och Kajsa hade bestämt att vi skulle gå och duscha tidigt innan köerna kom, så jag väntade till halv tio. Hon kom inte så jag och pojken gick och duschade. När vi kom tillbaka så hade hon fortfarande inte kommit till vagnen. Jag blev orolig så vi gick omkring och letade efter henne. Vi hittade henne hos tyskarna där hon låg och sov. Hon hann inte duscha innan dem stängde och blev lite irriterad över det. Hon frågade om hennes kompis Anna, som inte hade någonstans att bo, också fick bo i vagnen. Då skulle vi vara sex personer som bodde där, vilket kändes lite trångt så jag tvekade. Hon sa att hon hade pratat om det med Malin och att Malin hade sagt att hon skulle bo på Runessons resten av veckan. Jag sa att jag inte visste vem Anna var och att jag ville vara säker på att Malin kände som hon hade sagt, och att vi alla var tvungna att bli sams. Kajsa sa att hon skulle piggna till lite sedan skulle hon komma bort till vagnen för att prata ut med Peter. Jag och min pojke gick mot vagnen för att byta om och invänta freden.
Peter vaknade och vi tre pratade med varandra, men stämningen var stel då vi inte hade talat ut, det var mest svar på tilltal eller att man frågade vart någonting var.
Kajsa kom till slut och fredens tid var inne, trodde jag.
Peter var fast besluten vid att åka hem, och han och Kajsa småtjafsade lite till. Kajsa frågade honom om det var ok att Anna skulle bo där istället för Malin, och sa att Malin själv hade kommit med förslaget. Han tyckte inte att det var ok. Jag frågade honom varför och om det hade med något förflutet att göra. Han sa att det var av ren princip sak. Malin dök upp och jag berättade för henne att vi försökte att bli sams i vagnen. Hon sa till Peter att det var ok för henne att Anna skulle bo i vagnen. Han sa att han ville ha Malin där men också att han tänkte åka hem, han var bara tvungen att ta reda på hur. Jag frågade Malin vart hon skulle bo, och hon svarade att hon mest festade hela nätterna och sov där hon sov. Jag sa att det bara var att dyka upp när hon ville så skulle vi tränga ihop oss, och att hon kunde ha sina grejor kvar. Kajsa drog iväg, jag, min pojke, Peter och Malin fortsatte att diskutera. Jag sa till Malin att jag trodde att Peter kände sig ensam då hon, som e hans bästa vän, inte hade varit där, och då Kajsa hade varit borta två nätter. Malin trodde också det, Peter hörde vad vi sa, kom ut ur vagnen och sa att han kände sig skitensam. Han kom fram till mig, vi pratade ut, kramades och han bad om ursäkt för det han hade sagt. Han och min pojke var redan sams, lite skrik och sedan e det bra, killar!=P
Malin sa att hon skulle prata med Peter om att stanna kvar. Jag och min pojke gick till tyskarna för att prata med Kajsa. Hos tyskarna satt både Kajsa och Anna. Jag sa till Anna att hon fick bo hos oss, men att det var lite rörigt men på bättringsvägen.

Fortfarande dåligt väder

 

Jag och min pojke gick till bussarna för att träffa lite glada msk.
En liten stunds solsken kom;)

Jonna och Rikard var där, som jag lärde känna väldigt bra förra sommaren. Det var jättekul att träffa dem. Oto och Cecilia var också där. Efter en stund satte sig Jonna bredvid Cecilia. Jag såg att de pratade om mig, och frågade sedan Jonna då hon kom tillbaka och satte sig vid oss om hon undrade vad som hade hänt mellan mig och Oto. Hon sa att Cecilia hade sagt att jag knappt pratade med dem längre. men att hon inte visste varför. Jag sa att många undrade vad som har hänt mellan mig och min bästa vän, men att jag inte visste vad jag skulle göra. Hon frågade vad som hade hänt och jag berättade för henne och Rikard att vi hade varit på kryssning i november, och att Oto hade kommit in i hytten då jag hade gått och lagt mig, och sedan tryckt in sina fingrar i mig och börjat att leka. De tittade chockat på mig och sa att det var ett övergrepp. Jag sa att jag var besviken på Oto som känner till de övergrepp jag har varit med om, och att jag inte längre klarade av att umgås med honom då jag hade blivit förvirrad av händelsen och den fick mig att må dåligt. Jag berättade att Timo, min andra bästa killkompis och Otos bästa killkompis, hade skällt på Oto och sagt åt honom att be mig om ursäkt. Oto har ringt flera gånger sedan i november, men jag har bara svarat två av gångerna, men då har han låtsats som ingenting, vilket har fått mig att må ännu sämre, så nu svarar jag inte längre. Jonna och Rikard sa att jag var tvungen att prata med Cecilia, men jag var rädd för att hon skulle bli arg på mig. Efter en liten stund så kom Oto fram och hälsade på mig. Det kändes jätteskumt och jag fick nästan lite panik. När han sedan gick iväg så puschade Jonna och Rikard på mig att gå fram till Cecilia och prata med henne. Jag tog en stor klunk öl och gav sedan burken till min pojke och gick fram till Cecilia. Jag frågade om vi kunde gå iväg en bit och prata lite. Hon sa ”Du har ingen anledning att vara arg på mig”. Jag sa att jag hade förstått att det var det hon trodde, men att så inte var fallet. Hon följde med mig och vi gick och ställde oss bakom en buss längst muren ett stenkast ifrån de bussar vi satt vid. Jag sa att det var svårt och fruktansvärt jobbigt det jag skulle berätta, och att jag inte var det minsta arg på henne. Jag började att prata om kryssningen i november och sa att något hände på den då Oto hade gått för att hämta medicin i hytten (har jag fått höra efteråt). Cecilia började att se orolig ut, och när jag sedan berättade vad som hade hänt så fylldes hennes ögon av tårar och hon sa ”Bara så att du vet så kommer jag att ta det här med honom nu. Vi kommer inte att vara tillsammans efter det här”. Jag sa att jag inte ville vara orsaken till att de skulle göra slut, då jag har försökt att hjälpa dem att hitta tillbaka till varandra då de haft problem tidigare. Hon ville gå och prata med Oto på en gång, men jag bad henne att stanna kvar tills jag hade pratat färdigt. Oto dök upp upp bakom bussen och såg orolig ut, jag förstod att han visste vad vi pratade om. Jag tog tag i honom och bad honom att gå tills vi hade pratat klart, han gjorde som jag sa. Jag kramade om Cecilia som frågade varför jag inte hade sagt något tidigare. Jag förklarade att jag inte visste hur jag skulle göra, att situationen var så fruktansvärt jobbig, och att jag hade hoppats på att hon skulle frågat mig vad det var för fel då jag och Oto inte längre pratade i telefon 2-3 gånger om dagen. Hon sa att hon hade frågat honom varför jag verkade så off när vi sågs och varför vi inte verkade prata så mkt längre, hon hade tom frågat gemensamma tjejkompisar om det hade hänt mig något. Men Oto hade sagt till henne att han hade pratat med mig och att inget var fel, och våra gemensamma tjejkompisar visste inget. Jag förklarade då att jag inte hade berättat vad som hade hänt för så många, då det inte kändes schysst emot henne. Jag berättade att jag precis hade berättat för Jonna och Rikard om vad som hade hänt, och att de hade fått mig att ta steget. Jag sa till Cecilia att hon absolut inte fick tro att jag hade varit sur på henne, utan att jag hade undvikit dem bägge pga att det hela var jobbigt, men att han nu hade haft sju månader på sig att göra något åt saken. Jag sa att en ursäkt ifrån Oto skulle kännas bra, men att vår relation nog var förstörd för alltid. Cecilia sa att hon nu ville gå iväg och prata med Oto, men att hon ville att vi skulle höras senare. Vi gick tillbaka till gänget. Jag satte mig bredvid min pojke, Jonna och Rikard. Cecilia gick fram till Oto och ville gå iväg med honom. Han såg sjukt nervös ut och verkade först inte vilja gå, men till slut så reste han sig upp ur solstolen och de gick iväg. Jag mådde skitdåligt, men min pojke, Jonna och Rikard försökte få mig lugn och sa att det var jättebra att jag hade berättat. Jag såg inte Oto och Cecilia under resten av festivalen. Resten av dagarna så frågade alla vid bussarna mig om jag visste vart de var, jag sa bara att jag inte visste.

Vi gick in på området. Rikard smugglade öl i kallingarna=P
Sådana här sköna lirare brukar det finnas en del av på srf, men det var väldigt kallt i år, så dem var få. Men ack lika roliga=P              

 

Vi kollade på Sebastian Bach
Sebastian Bach

 

Köpte rocksnus, äkta srf!;)
 

 
Sedan gick vi till bussarna igen och festade. Jonna och Rikard bodde inte i ena bussen i år, då H.E.A.T bodde där i år. Dynazty hängde också tydligen där. 

Märstafolket älskar H.E.A.T så trodde först det var därför de hade målat det på bussen.

Jag visste inte ens hur dem såg ut. Men det märktes ganska snabbt. De gick omkring rakryggade och det kändes i luften att de tyckte att de hade hög status. Den äldsta var tydligen 27, så det var ett gäng småpojkar=P De gick omkring och poseade, hade en flock med småtjejer omkring sig, borstade tänderna titt som tätt och undvek kameror.

Början av natten satt vi ute, sedan blev det sjukt kallt, så vi gick in i ena bussen
Inne i värmen

Jonna och Rikard bodde på hotell. Vi följde med dem till bussen dit på natten. Efter att vi sagt hejdå till dem så hoppade fyra poliser på en tonårskille. Han hade tappat sin mobil i diket, polisen gick förbi (har aldrig sett så mkt poliser där tidigare, men det var någon som blev skjuten en halvtimme bort första kvällen, så var nog därför) och han bad dem om hjälp. De hittade inte telefonen så tonårskillen blev arg och slängde sin öl i marken. Då fick de fyra poliserna frispel, tryckte ner honom mot marken och satte sig över honom. Killen skrek som en galning och verkade få panik. En folkmassa samlades runt händelsen, en kille filmade. Min lilla pojke blev skogstokig, gick fram till dem och bad polisen att släppa killen. Två av poliserna blev irriterade, reste sig lite upp och bad honom att gå därifrån. Min lilla pojke blev arg, jag drog bort honom och bad honom att lugna ner sig. Då blev han arg på mig och sa att det var viktigt att stå upp för sina rättigheter, och inte låta myndigheter jävlas med en. Jag sa att jag höll med, men att det inte var en lösning att hamna i fyllecell två mil ifrån festivalen.
Två vänner till tonårskillen stod bredvid oss, jag började att prata med dem, och en av dem försökte att lugna ner sig kompis, men han hade verkligen panik. Vem fan skulle inte få panik av att ligga nedtryckt mot marken, med både armar och ben på ryggen, och fasthållen av fyra msk!?
Min pojke blev ännu argare och gick fram än en gång. Han höjde rösten och kallade poliserna för fittor! Dem började att bli riktigt irriterade på min lilla pojke, så jag och en av tonårskillens vänner, slängde oss fram och drog bort honom. 
Jag blev förbannad på min pojke och tog honom därifrån. Resten av festivalen drev jag, Peter och Malin om detta=P

Fredagen den 8/6
Jag, min pojke och Peter vaknade upp i vagnen. Kajsa visste ingen vart hon var, men vi misstänkte vart. Anna visste ingen heller vart hon var. Malin dök upp helt slut och hade skitsvårt att andas! Vi blev jätteoroliga för henne och var nära att ringa 112. Tack och lov så lugnade det ner sig och hon gick och la sig en stund. 
När vi alla sedan var uppe så bestämde vi oss för att sluta fred i hela bussen och börja att umgås med varandra. Vi tog ut stolarna och bandaren och satte oss utanför och började att festa. Peter ville prata ut med Kajsa så vi hoppades på att hon snart skulle dyka upp. 
Vi ville inte förlora ännu en dag så när klockan var elva så gick vi med Peter till tyskarna (han visste inte vart dem bodde) för att kolla om Kajsa var där. Det var hon, men hon låg och sov och bad en av tyskarna hälsa att vi skulle komma tillbaka en kvart senare. Vi gick iväg och åt under tiden, men när vi sedan kom tillbaka så var det ingen där, så vi gick till vagnen igen.
Det duggade och var kyligt, men vi ville ändå vara ute.

Jag och Malin satte oss i skuffen

 

 
Till slut dök Kajsa upp. Hon och Peter gick in i vagnen för att prata ostörd. Efter en stund så sprang hon ut och sa till mig att Peter hade bett om ursäkt men fortfarande var dum. Hon hoppade in i skuffen, fällde ner sätet och lade sig ner. Jag suckade och sa att jag ville att vi skulle lösa det hela nu och se till att njuta av de två sista dagarna av festivalen. Jag sa att jag aldrig hade varit med om något liknande, och att jag hade erbjudit dem att dela vagn med mig för att vi e vänner som tycker om varandra, och gillar att umgås, inte bråka som små barn! Malin höll med mig och sa att inte hon heller hade varit med om så mkt tjafs under srf tidigare. Kajsa sa att hon inte ville att jag, min pojke, och Peter skulle förfölja henne, att hon inte tyckte om att bli störd när hon sov, och att hon inte ville att vi skulle komma förbi tyskarna något mer. Jag blev förbannad och sa att vi hade väntat med att gå dit till klockan elva, att vi inte kunde vetat att hon sov, och blev skitirriterad över att hon sa att vi hade förföljt henne! Jag blev också arg över att hon sa att vi inte fick gå dit något mer då anledningen till att vi hade gått dit var för att lösa tjafset i vårt camp, och att vår vagn inte var någon avlastningscentral/lagerlokal dit man kom och hämtade/lämnade grejor när man kände för det, med en sur min på läpparna. Srf åker man på för att ha kul, uppleva en enorm gemenskap och frihet. Ingen ville komma och hälsa på oss i vårt camp, som egentligen inte var ett camp, iom stämningen. Jag bad Kajsa och Peter att lägga ner stridsyxan och ta tag i det då dem kom hem istället, för allas trevnad. De första dagarna så verkade inte Peter vilja det, utan ville istället hem. Nu var det Kajsa som inte ville bli sams, utan tyckte istället att Peter kunde åka hem som han hade lovat. Jag höll på att bli galen! Anna kom förbi, hon och Kajsa gick in i vagnen. Vi andra satt utanför en stund, sedan bestämde vi oss för att gå iväg och ha kul tillsammans på Runessons. Det började att spöregna så vi gick in i vagnen för att sätta på oss regnponchos. Kajsa och Anna hade bäddat åt sig på min och pojkens sovplats…

Vi alla gick till Den roliga skånens buss, och sedan till de andra bussarna.
Jag hade inte lite blöta fötter=P

Sedan gick vi in och kollade på Motörhead, som inte var så bra. Sedan The Darkness (har aldrig sett dem live förut) som var riktigt grymma!

The Darkness
The Darkness

Och sedan gick jag och pojken på Twisted Sister, som alltid e lika awesome!!!;)

 



 

 

 

 



 

 

E riktigt nöjd med den här bilden!!!;)
Inte heller så pjåkig=P

 

 

GRYMT!!!
The whole gang!;)
Den här bilden tycker jag blev riktigt grym!
Sedan gick vi tillbaka till husvagnen med gåshud på kroppen!;)
Det var riktigt jävla kallt ute!

 


Lördagen den 9/6
Jag, pojken, Peter och Malin vaknade med ett glatt humör och gick ut i solen som äntligen kommit!;)
Men lite irritation fanns ändå, då kläder hade försvunnit ur vagnen utan att man frågat berörd person. Peter fick höra att han hade slagits och vält tält också, vilket han var både irriterad och förvirrad över.

Jag sitter och njuter av att det riktiga srf-vädret äntligen har kommit! Hoppas att stämningen snart kommer också!
En tjej(ej rocker) råkade gå in i mig då jag hade dessa glajjer på mig. Hon vände sig om, bad om ursäkt och blev sedan livrädd och började att skrika. HA HA!!!=p
Vår sophög

 

Äntligen var värmen här, och den var riktigt påtaglig! Dags att vandra omkring!;)

 

 

Vi gick till bussarna och hängde

 

Jag återupptog mitt årliga soldäckande=P
Randig blev man också!=P

 Vi tog en sväng in på området för att se på Electric boys.

Electric boys

Året då jag blev våldtagen på festivalen så lärde jag att känna paret Anna och Måns. Sedan dess har vi setts varje år, då de har kommit förbi och hälsat på mig på festivalen. De bor i närheten av den. Nu har de tyvärr gjort slut, men Måns kom förbi!=)

Under dagen så bestämde jag och min pojke oss för att förlova oss. Måns var med när vi gjorde det;)

Måns håller i våra ringar
Jag och min pojke med ring på fingret!;)
 Vi firade vår dag med att festa runt!;)
Vi gick förbi min kära vän Den roliga skåningen;)
På kvällen gick vi in på området och vandrade omkring tillsammans.
Jag fick låna Rikards jacka så att jag inte frös. Den var som en aftonklänning på mig;)
Vi besökte ”Lilla srf”;)
 
 

Sedan hade vi picknick till King diamond med öl och pizza;)

 
Efter det gick vi på Mötley crüe=)
 

 

 
Vi såg inte hela konserten, utan bestämde oss för att gå till vagnen och mysa.
 
Söndagen den 10/6
Vi vaknade av meningen ”Klockan e nio! Packa! Peter e körduglig nu!”. Vi började att packa och städa ur vagnen. Hjälp att städa ur vagnen fick man inte, vilket gjorde mig irriterad, men jag sa inget. Har man hyrt en husvagn av någon så är det en självklarhet att lämna igen den hel och ren! Jag och pojken dammade av sofforna, putsade väggarna, diskbänken, kylen, spegeln, och gnuggade bort fläckar ifrån golvet. Samt fixade till gardinerna, vädrade ur vagnen och ställde allt till rätta!
Sedan satte vi oss, jag, min fästman, Peter och Kajsa i bilen och körde därifrån. Det var stel stämning i bilen hela vägen hem. Ena vindrutetorkaren på bilen gick sönder mitt i ösregnet, livsfarligt! Peter såg inget så vi fick köra av motorvägen och in på en rastplats. Där hade vi turen att träffa på en gubbe i husbil som hade rätt sorts skiftnyckel som vi behövde ha för att laga den. När det var gjort så fick vi inte igång bilen, utan fick rulla igång den!=P
 
SAMMANFATTNING AV SRF 2012:
Ja, veckan har minst sagt varit händelserik! Har aldrig tidigare varit med om så mkt tjafs under srf! Det e även bevisat att 40-åringar ibland kan vara lite smått barnsliga!=P
För första gången har jag upplevt en katastrofal srf, med tjafs, dålig stämning och ingen som helst gemenskap! Det var även första gången det inte fanns något riktigt camp där jag bodde, och det e ändå halva grejen!
Det var tredje gången det var dåligt väder, under mina år på nacken. Skönt iaf att vädret kom sista dagen, så man hann bli lite sönderbränd=P Annars brukar folk alltid fråga om man har varit utomlands när man kommer hem.
Det var första (och förhoppningsvis sista) gången jag bott på en avlastningscentral/lagerlokal. Vi skulle ha varit sex personer som bodde i vagnen, men vi var bara tre. 
Det var första gången jag ”bodde” med fyra personer som aldrig tidigare besökt srf. 
Det var första gången jag blivit riktigt förbannad under festivalen.
Det var första gången jag fick rädda en pojkvän ifrån att bli gripen av farbror mässing under festivalen.
Det är första gången jag förlovat mig under festivalen!;)
Det var första gången jag lyckades få min pojke chockad och orolig över mitt lugn, och min näst intill icke existerande hyperaktivitet. Det finns inget annat ställe (i vanliga fall) som får mig att må så bra och som ger mig lugn!
Men vi hade iaf tur med vädret, åtminstone en dag!=P
 
 SRF BESTÅR I VANLIGA FALL AV:
Vänskap och gemenskap
Camp med gemenskap
 
 
 
 
Sol
Sönderbränd, FAST redan första dagen!
 
Glädje/Kärlek

 
 
Och humor!!!
Och det HELA VECKAN!!!
 
 
Jag har stora förhoppningar på SRF 2013!!!
Och tills dess skall jag försöka att fixa en egen cool vagn med kravet för inneboende; glädje, gemenskap och en SRF-ANDA!!!
Kanske kommer den att se ut ungefär så här!;)
 
SRF! VI SES NÄSTA ÅR!!!
\m/
 

Påväg till SRF 2012!!!

Så var det äntligen dags igen då! Ett helt år har gått sedan sist, helt sjukt! 
I år bor jag på Örjans, annars bor jag alltid på Runessons, men det hann bli fullt innan vi bokade. I år så åker jag och bor med folk som aldrig tidigare har varit på srf, bland annat min pojke. Alla i gänget, förutom min pojke, har varit nervösa inför hur allt funkar, hänger ihop, och hur vi skall få plats med allt i bilen. Jag som har vari där sju år i streck, vet att man får lov att sitta trångt och obekvämt i bilen. Det e värre ner än hem, men det gör inget då man har denna underbara festival i sikte och e som ett barn på julafton!=P Men på hemresan så e man trött och deppig över att behöva komma hem till alla regler igen, och få vänta ett år till, tills man återigen får uppleva denna underbara frihet och gemenskap igen!
Men trotts att jag e rutinerad så e jag ändå nervös, det e jag alltid! Dessutom så e jag lite nojig över vädret. Varje år då jag har haft pojkvän så har det spöregnat, och då jag har varit singel så har det varit 30+. Jag hoppas på 30+ denna vecka, även fast min pojke e med!;)
Jag undrar vad min pojke kommer att tycka om festivalen. Han har aldrig varit på festival förut, dessutom så kommer nästan alla att vara där. Det innebär även ex, så som Benjamin, Christoffer och Filip. Ni som har läst min bok vet vilka det e. 
Nu e det lite mer än en timme kvar tills det e dags för att sätta sig i bilen och försöka att släppa oron över att något elektriskt skall vara på i lägenheten.

Nästan allt e packat och klart!

 

Och jag e en hård caramell=P

Kom just upp ifrån min skomakare där jag hämtade ut mina festivalskor som jag lämnade in igår eftermiddag. Min skomakare e jättesnäll och van vid att allt alltid måste gå fort då jag kommer, eftersom att jag alltid e ute i sista sekund! Nu sa han ”Aha så du ska på festival! Nu har jag byggt upp hela klackarna ifrån början. Vänta inte så länge nu tills nästa gång, det gör du alltid!=) Ha det så kul nu!”.
SF-kanalen står på som vanligt hemma, och nu går ”Om inte” som handlar om ett festivalbesök som gör att två par splittras. Min pojke sa just ”Varför handlar alla festivalfilmer om att allt går åt helvete?!”. Han behöver inte vara nervös!=)
Näe nu måste jag sätta fart så vi kommer fram till Norje!;)
Vi ses efter SRF!!! \\m//

Som rubiks kub

Precis som rubiks kub så finns det många sidor i livet med många små bitar som man måste placera tillsammans på rätt sätt för att få till den önskade helheten…

Bostad: Jag har nu bott i min lägenhet på Folkungagatan i två år och sju månader. Jag brukar inte bo på ett och samma ställe så länge, eller iaf inte i samma lägenhet. På söder så är detta min fjärde lägenhet runt en och samma innergård. Jag trivs bra här och vill fortsätta att bo i det här kvarteret. MEN…jag brukar få panik av att bo i samma lägenhet i mer än ett år. Efter ungefär ett år så brukar jag känna att jag måste förnya mig och börja om, och då brukar jag flytta. Men nu e jag fast här och det skaver i mig. 
Då jag köpte denna lägenhet så var tanken att jag och min dåvarande pojkvän Tim skulle bo här tillsammans. Det blev väl lite sisådär med det. Han tog hit en hel del grejor, men långt ifrån allt. Vi hade inflyttningsfest för att fira lägenheten och att vi hade blivit sambos. Men han sov inte här varje natt. Vi pratade om att hyra ut hans lgh men han kände att han ville ha sin lilla borg att fly till då han behövde vara själv. Till en början så gjorde han det en gång i veckan, men sedan så blev det bara mer och mer. I slutändan så sov han här en gång på två veckor. Tim var väldigt rädd och ängslig av sig så jag hade hoppats på att det bara var en fas. Men det blev väldigt dyrt för mig. Han fick sparken ifrån sitt jobb samma dag som vi flyttade ”ihop”, så jag satt och betalade hyra för bägge lägenheterna, samt försörjde oss båda. Efter tre månader, då jag åkte till hans lägenhet för att få träffa honom så kom jag på honom med en annan tjej. Jag blev skogstokig, slog sönder saker, och slog på honom. Manipulativ som han var så lyckades han få mig att tro att det hela var mitt fel. Han behövde tid för att tänka över saker och ting och om han kunde förlåta mig. Nästan tre månader gick, men jag fortsatte att ge honom pengar iaf. Vilket jag idag ångrar något kolossalt! 
Denna manipulativa msk fick mig att trycka ner mig själv i skorna, att hata livet, och att försöka göra allt för att bli ”snäll” och lyckas göra honom lycklig. Vårt sista år tillsammans bestod av att vi inte sågs så jättemkt, att jag aldrig fick följa med honom på saker och ting, men jag fick betala alla hans nöjen, nya mobiler, kläder, ge pengar till krogen, betala utlandsresor, hjälpa honom med räkningar etc etc. Detta bidrog till att min ekonomi gick från bra till kaos! Därför kan jag idag inte flytta! Jag har alldeles för mkt skulder för att få göra det. För första gången sedan jag skaffade bostadsrätt så får jag inte sälja för att köpa större, trotts att jag skulle tjäna några 100 000 på det som jag kunde lägga på lånet, utan jag är fast! Jag drömmer om en etagelägenhet här bredvid, med badkar och plats för ett stort bord där jag kan ha medlemsmöten. Hade jag inte varit så jävla dum och låtit denna msk utnyttja mig på detta sätt, så hade jag kunnat köpa den lgh´n idag! Nu måste jag nästintill vantrivas här i ett år till, MINST!

Kärleken: 
Det känns verkligen som att jag äntligen har träffat en riktigt fin kille! Nu vet jag att han kommer att läsa det här och min erfarenhet e att man aldrig skall säga det till dem, då visar dem sitt sanna jag. Men jag hoppas och tror att det e annorlunda i detta fall. Men jag vågar inte släppa honom alltför nära. Man lär sig av livets erfarenheter, och jag har fått lära att det är riktigt tufft och att man måste vara stenhård om man skall överleva. Om vi fortsätter tillsammans och längre fram bestämmer oss för att flytta ihop på riktigt så kommer jag inte att gå med på att vi bägge säljer våra lägenheter och köper något tillsammans. Utan jag kommer då att köpa en lgh som vi tillsammans kan bo i, så får han hyra ut sin på heltid. För jag tänker aldrig någonsin igen sätta mig i den situationen och riskera att stå på gatan igen, behöva flytta runt, eller kanske tom hem till päronen ett tag, ALDRIG!
Men han får mig att må otroligt bra och jag trivs med den lilla pojken!;)

Det ouppklarade: Mitt förflutna gör ganska mkt intrång i nuet. Det handlar återigen om Tim. Jag skulle helst av allt bara vilja få bort relationen helt och hållet. Men varje vecka så får jag ett mess om att han vill komma och hälsa på katten, som han aldrig har brytt sig om. Det e inte ofta han får komma, och de första månaderna så fick han sitta i hallen, nu får han sitta i köket. Detta för att det för mig tog väldigt lång tid innan jag fick bort honom ifrån lgh´n rent psykiskt. Jag vill inte att han ska komma hem till mig och sitta i min soffa, det känns inte bra. Det e också väldigt psykiskt jobbigt då han kommer hit. Minnen kommer tillbaka, ilskan sätter sig i halsen, och så frågar han en massa om killar. Oftast så slutar det med att vi bråkar och halva dagen blir förstörd. Efteråt så skickar han alltid en massa mess där han oftast frågar om jag verkligen inte har några känslor kvar för honom. Då blir jag alltid jättearg, fast jag svarar oftast inte. Jag gjorde allt för den där mskan i nästan tre år! Jag ställde alltid upp för honom, försörjde honom, accepterade att han ville vara mkt själv, svalde hans lögner, gav upp mig själv etc etc. Men sällan fick jag något tillbaka! Fick aldrig följa med på fest hos hans vänner, jag var alltid den enda flickvännen som inte var med. Hans bästa vän Pandan hatade mig utan anledning, Tim accepterade det och det sårade mig något enormt. De två var mer ett par än vad vi var. Ofta under vårt förhållande så såg jag på filmen ”En kille och en tjej”, det paret var exakt en kopia av oss. Lasse träffade Lena som ville ha ett seriöst förhållande och flytta ihop. Lasse vågade inte hyra ut sin lgh, inte ens ta hem sin stereo till Lena. Och han rände väldigt mkt på krogen och på fotbollsmatcher med sin bästa vän. Hans bästa vän var också väldigt avundsjuk på Lena, precis som Pandan var. Lena fick ha Lasse mkt mer än vad han fick. I den filmen så åker dem tom till samma ställe i Tunisien som jag och Tim har varit på.
Nu kanske det låter som om jag inte har kommit över Tim ännu. Men faktum är att jag gjorde det någon månad innan det tog slut mellan oss. Men jag mår så sjukt dåligt av att han helt plötsligt vill ha kontakt med mina vänner. När vi var tillsammans så var han inte det minsta intresserad av dem, och han tyckte inte ens om hälften av dem. Men nu får man höra att han frågar mina vänner om de vill gå ut med honom etc etc. Jag vill bara få ut honom ur mitt liv! Och jag blir sårad då mina vänner ibland bjuder med honom på fester. Visst e det deras beslut och jag kan inte säga något åt det, men den där mskan fick mig att vilja avsluta mitt liv för ett år och två månader sedan! Det enda sanna skälet, i mina ögon, till att vi fortfarande har kontakt e för att han e skyldig mig ofantligt mkt pengar! Han har hittills betalat fem gånger sedan i oktober 2011. De två första månaderna fick jag en tusenlapp, sedan gick det ner till en femhundring. Nu har det varit noll i några månader då han har varit arbetslös igen. Visst e summan som en loska i Saharaöknen, men illa nog så har jag varit så beroende av den minimala summan och är det fortfarande. I somras så började min ekonomi att rasera rejält! Jag hade inte längre råd att betala räntorna på alla de smålån jag hade tagit för att kunna försörja honom och göra honom lycklig. Jag fick inget större lån, utan började att ta sms-lån för att kunna betala allt varje månad. Jättedumt jag vet, men jag fick panik! Sms-lånen resulterade till slut i att jag fick ta sms-lån för att betala sms-lån och det blev bara mörkare och mörkare. Jag e inte den som ber om hjälp när det gäller mig själv. Jag fick som sjuåring lära mig att ta hand om mig själv med egen dörrnyckel, att vara ensam hemma etc etc. Jag har kämpat mig fram till allt jag har uppnått här i livet. Men efter ett par öl med moster tidigt i höstas så nämnde jag något om situationen. Hon blev arg, men inte över själva situationen, utan för att jag inte hade sagt något. Anledningen till att jag nämnde något var nog för att jag var nära personlig konkurs. Min moster och mina farmor och farfar styrde upp det hela och stöttade mig. Idag e läget under kontroll och jag tar inga som helst lån längre. Men läget e fortfarande väldigt knapert och det e inte många ören man har kvar efter räkningarna. Jag och Tim bråkar fortfarande varje månad den 25:e, och jag e fortfarande beroende av den lilla skitsumman! Och det e så jävla surt att veta att jag skulle få tillbaka hela mitt liv om han bara betalade tillbaka allt. I den här takten så kommer det att ta flera år! Jag önskar verkligen att jag inte behövde dessa pengar och bara kunde bryta helt, men så e inte fallet. Och det suger att behöva tänka på vad man gör hela tiden då jag har varit van vid att kunna tatuera mig, gå på K när jag vill, äta söndagsmiddag på K, köpa kläder, heminreda etc etc. Idag kan jag inte göra något av detta. Men Tim han e på krogen var och varannan helg och åker på kryssningar då och då! Det gör mig skitförbannad! Hans försvar e alltid att andra bjuder. Antingen så e dessa msk väldigt dumma, rika, eller så har han manipulerat dem också! Detta skaver i mig!

Framtiden: Jag vill bli rockstar, författare och ombudsman. 
Musiken har tyvärr legat på hyllan ett tag och måste nog tyvärr göra det ett tag till. Jag har ju skrivit en självbiografi på ca.300 sidor. Den e klar, omslaget e på g, men resten har jag inte satt igång med, men jag skall snart göra det. Det som ligger mig varmast om hjärtat just nu, och har gjort väldigt länge, e det fackliga. Jag brinner verkligen för det! Det e sjukt kul, sjukt frustrerande, sjukt krävande, tar sjukt mkt tid, finns sjukt mkt att göra, finns sjukt mkt som bör och måste förändras, men e sjukt kul! Jag vill verkligen bli ombudsman! Jag sitter varje kväll och jobbar på mina två största fall. Dem e knepiga, kräver mkt taktik, kunskap, uträkningar, och tankevidd. Sedan så hjälper jag även medlemmar på andra butiker. Fritiden existerar inte längre, men det gör inte så mkt. Fast hade jag inte haft en tålig pojkvän som låter mig få jobba och matar mig, så skulle det bli ganska så ensamt rent privat. Men ibland så blir det ganska så psykiskt. Ibland så känns det som om medlemmarna inte tror att jag gör något, att de inte vet hur mkt jag kämpar. Då sätter jag ännu högre press på mig själv, men blir samtidigt ganska så frustrerad. För jag vet att jag gör så mkt jag bara kan och så snabbt det bara går. Men man måste också vara taktisk för att vinna, annars kan allt gå åt helvete och man förlorar. Men jag hatar att ha den känslan i kroppen. Men tills nog så kommer dem att se hela resultatet!

Mitt allt: Min mormor är mitt allt!
Min mormor rasade ihop och hamnade på sjukhus i fredags. Min moster ringde till jobbet och bad en av cheferna att vara nära mig medan vi pratade. Jag fick ont i hela kroppen och det kändes som om jag hade isklumpar i magen. När min moster sa att hon inte trodde att hon skulle överleva så ville jag bara dö! Jag stod i diskrummet på jobbet och visste inte var jag skulle ta vägen. Jag meddelade mina chefer, men sedan blev det svart. Jag kommer inte alls ihåg resten av arbetsdagen. När min moster ringde än en gång (har hon berättat) och frågade om hon skulle hämta mig för att åka in så sa jag att jag ville jobba. Det e inte jag överhuvudtaget!!! I vanliga fall, och i tidigare fall, så har jag börjat att störtböla och åkt in på en gång! Jag vet inte vad det var med mig, jag minns ingenting vilket e sjukt äckligt, och jag skäms över hur jag betedde mig! Dagen efter så åkte jag och hälsade på mormor. Det var jobbigt men kul att se henne. Hon mådde mkt mkt bättre, men jag var livrädd. Jag och mormor svor en ed då jag var sju år, om att vi skulle dö samtidigt. Jag står fast vid det än idag, jag kan inte tänka mig ett liv utan henne. Jag e uppvuxen hemma hos mormor och morfar, mormor e mitt allt och min allra bästa vän! 
Nu e hon hemma igen. Det går väldigt tydligt att se ärftligheten av min ADHD. Först via mamma och sedan via mormor. Mormor e 84 år, sitter i arbetarkommun, i kyrkorådet och spelar teater. Nu när hon var på sjukhuset så ville hon hem så fort som möjligt för att gå på möte med kyrkan och åka till Trosa med arbetarkommun. Det e kul att hon håller igång, det e sådan hon är, men hon måste ta det lite lugnt också! Hon har pacemaker, ny hjärtklaff, problem med benen, e halvt döv, halvt blind, och har kol. 
Idag var jag hemma hos henne. Hon har lovat att ta det lugnt tills på torsdag iaf. Idag så drack vi kaffe, tittade på gamla foton, pratade om hennes tid som fackombud, pratade politik, och om kungafamiljen.

Mormor apar sig!=P

Livets vandring: Idag döptes vår nya prinsessa Estelle Ewa Silvia Mary. Att tycka om kungahuset har jag fått ifrån mormor, då jag alltid var där som barn. Kungahuset och svensk långfilm med Sickan Carlsson och Alice Babs. Min pojke kallar mig för pensionär emellanåt. Men för mig ligger det varmt om hjärtat. Jag har också lovat mormor att hon skall få se mitt bröllop och mina barn. Precis som alla tjejer, iaf förr, så drömmer jag om ett stort bröllop. Jag mår nästan dåligt av att jag inte kan gifta mig lika stort och mäktigt som Victoria och Daniel, och att inte mina barn kan få ett lika uppmärksammat dop som Estelle. Men antingen så får jag gifta mig med Carl Philip, eller så får jag fixa ett så stort bröllop jag bara kan. Men måste nog spara i några år!=( 
Jag skall gifta mig i Katarina kyrka, Olle skall viga mig och min blivande man. Jag har valt ut mina brudtärnor och vet hur deras klänningar skall se ut. Jag själv skall ha svart klänning, rosa slöja och rosa bukett. Min blivande man skall ha svart frack, vit skjorta, rosa slips/fluga, och en rosa ros i bröstfickan. På sidorna av varje bänkrad skall de hänga rosa blommor. Kantorn skall spela ”Phantom of the opera” på orgeln innan ingångsstycket och kören skall stå i svarta och rosa kåpor och doa. Dresscoden skall vara rock. Sedan skall vi åka hd (jag i sidovagnen, min man bakom föraren) i led ner till Kellys som vi har hyrt för bröllopsfest. 

       Precis som Rubiks kub så har varje msk sidor att fylla med alla pusselbitar innan det blir fullständiga. Dessa är mina sex sidor. Vissa av dem har fler pusselbitar av samma färg än andra, men fullständiga skall dem bli! 
Jag skall köpa min etagelägenhet med plats för kontor, möte och badkar. Snart så skall jag vara där!
Jag skall ge min lilla pojke en ärlig chans och se vart det hela leder!
Jag skall utplåna Tim ur mitt liv så att jag kan fokusera på nuet helt och hållet och må 100% bra!
Jag skall fortsätta att kämpa för mina medlemmar och göra dem lyckliga och nöjda! 
Min mormor är och förblir mitt allt! Hon skall få uppleva det jag har lovat henne, och jag tänker INTE acceptera att hon lämnar mig!
Jag skall gifta mig och skaffa barn! Men först skall jag se till att få bra ekonomi igen så att jag kan flytta och spara till bröllopet. Och så skall jag bli ombudsman!

Vila i frid

Igår var jag med och tog farväl av en riktigt kärvänlig msk, min vän Roger.
    Sedan kom man hem till verkligheten igen, fast helt förstummad, men ändå så började man att arbeta på en gång. Och det är väl just det som e ett av svenskarnas största problem.
Vi pratar inte så mkt om känslor, vi visar väldigt lite känslor, och vi tar knappt kontakt med vår främmande omgivning. Och likaså e det då det e begravning.

På begravningen så träffade man en massa msk som man aldrig tidigare hade träffat.
    Några kände man igen via facebook, somliga hade man hört talas om, och andra var helt främmande. Men trots att vi alla var där av samma anledning, nämligen att ta farväl av vår älskade Roger, oavsett relation till honom och för att minnas honom tillsammans. Så följer vi det svenska mönstret, behåller den osynliga väggen oss emellan.
    Och iom det, så var det riktigt svårt att veta hur man skulle beté sig mot folk.
De man för första gången hade träffat, men ändå haft kontakt med tidigare, skulle man krama om dem, beklaga sorgen, och samtidigt säga ”det var trevligt att äntligen träffas”?
Det blev en del kramar, väldigt få meningar och de som fanns var inte så innehållsrika, då verkligen ingen visste hur man skulle beté sig.
”Jag beklagar sorgen” hörde jag ingen säga, det var säkert en hel den som sa dem orden, men i mina öron så låter det så taget på nåt sätt, nästan som en replik eller något.
    Det e mkt lättare, och känns mer verkligt att säga ”I´m so sorry!”, och då e det ändå inte på svenska. Och där har vi det igen, vi svenskar visar inte så mkt känslor, och speciellt inte öppet.
Men på något sätt så lär vi oss ändå hur man gör, när man visar dem, fast då oftast via TV och då e det ju via amerikansk-TV.
    Därför känns det nog mer verkligt att visa känslor när man pratar amerikanska, och då infaller även kroppsspråket på ett naturligt sätt.
Då vi svenskar pratar amerikanska så blir vi genast lite mer känslosamma, tänk på det nästa gång ni gör det. Och när vi åker utomlands på semester, så blir vi chockade och nästan lite tillbakadragna då vi ser hur öppna och känslosamma befolkningen e i andra länder.
    Det e nästan så att många av oss tror att dem överdriver eller spelar teater.
Amerikanarna gör ju även ofta narr av oss svenskar på film, då någon skall spela svensk.
    Då e alltid svensken som man blond, stel som en pinne,fåordig och osammanhängande, och gillar att fiska och åka skidor. Och som kvinna så e hon också blond, generad, oskuldsfull, fåordig och fnittrig och verkar därmed lite blåst.
Jag blir alltid så arg när jag ser amerikanarnas tolkning av oss, men egentligen så e det inte så konstigt, vi utger oss ju inte som något annat!

Och igår så samlades hela 167 personer för att ta farväl av vår känslosamma och vänliga Roger i Hammarby kyrka i Upplands Väsby. Och kanske var det just för att Roger vågade, som gjorde honom så älskad.
    Han vågade vara den han är, han vågade visa känslor, och han vågade bry sig om folk, oavsett hur bra han kände dem, han vågade vara en sådan msk som skrämmer oss svenskar som fan, han vågade vara verklig och levande. 

Det var nog där jag och Roger fann varandra ifrån början.
    Vi fick kontakt då jag var så fruktansvärt trött på att inte få vara mig själv utan miljoner av frågor, påhopp och åsikter. Och jag var så fruktansvärt trött på att bli klassad som falsk eller överdriven då jag visade känslor. Och frustrerad och ledsen över att alltid skrämma iväg killar då de inte visste hur de skulle hantera de känslor jag visade för dem, och blev rädda och stack.
    Roger förstod mig och fick mig att orka kämpa iaf.

Roger var svensk, han gillade att fiska, men han var också riktigt osvensk, han gillade att älska och bry sig om och tyckte att det var viktigt att visa det.
    Och som prästen sa: ”De som älskar musik, älskar glädjen”.

Igår samlades 167 personer.
    En del helsnaggade i kostym, en del i vattenkammat hår och skjorta, en del ledigt klädda, en del rockigt klädda, och en del i jeans, skinnjacka/väst och väldigt långt hår.
Alla sorts msk var där. Alla grät, en del torkade bort tårarna så fort dem kom, andra grät öppet, och vissa grät så att dem nästan skrek.
Det var en riktigt jobbig dag, men begravningen var fin, den var Roger..

Begravningen var väldigt personlig. Inte bara i upplägget utan även rent fysiskt.
    Prästen sa att det var sällan så många närvarade vid begravningar i Hammarby kyrka.
Vänner stod hela vägen ut till dörren. Alla gick fram till kistan för att ta farväl, samtidigt som kantorn spelade ”Tears in heaven” på orgeln.
    Han fick spela många vändor innan alla hade hunnit gå fram.
De som kände hans dotter gick fram till henne och kramade om henne, innan de gick och satte sig igen.
    Efter att jag hade lagt min blomma på kistan, så ville jag också gå fram till henne, men jag vågade inte.
Det svenska kom fram i mig.
    Hon kanske inte vet vem jag e och hur jag kände hennes pappa, hon kanske skulle ha tagit illa upp, hon kanske skulle ha blivit arg.
Det var alldeles för många kanske, så istället gick jag förbi, men jag mötte hennes blick så att hon förhoppningsvis skulle känna att jag bryr mig.
    Sedan satte jag mig i bänkraden igen. Jag fick hålla emot för att inte göra sorgsna ljud ifrån mig, jag fick en kram av Agge, men var helt förstelnad och tittade istället på de som passerade altargången.
De var sorgsna ansikten som stirrade ner i golvet, det var folk som bröt ihop då de hade satt sig igen, och det var långhåriga män i skinnpajjor med huvudet högt som torkade sina tårar som rann ner för deras kinder.

Man lämnade kyrkan till ”Itchycoo park” med Smallfaces.
    Jag ville så gärna fota.
Som tur var, så var det en del andra som ville det. Så jag stannade kvar och tog några foton.
Foton e jätteviktigt för mig, även om det e riktigt sorgliga! 
    Sedan gick vi ut och folk samlades i klungor.
Jag fick äntligen träffa den kvinna jag haft en del kontakt med, efter att Roger lämnat jorden.
Vi sa inte så mkt till varandra, men vi kramades och det kändes skönt att vara i hennes närvaro.
Hon gav mig:

Vi stod inte kvar utanför kyrkan så jättelänge.
Jag ville så gärna gå till Rogers gravplats för att sitta där en stund. Men jag visste inte vem jag skulle fråga om vart den var.
Jag ville även väldigt gärna gå fram till hans dotter och krama om henne, men jag gjorde inte det heller.
    Ibland får man utgå ifrån stämningen i luften, innan man utför sina gärningar, oavsett man vill det eller ej.
Så jag åkte därifrån med sällskap av Agge och hennes kompis.

Roger verkar iaf ha haft väldigt fina vänner!
    Då jag skulle kliva på bussen i väsby, för att ta mig till kyrkan, så såg jag en man med blommor i sin hand.
Jag fick en känsla av att han skulle till samma ställe som jag. Vi tittade på varandra och log, fast på ett sorgset sätt. Inte långt ifrån, där jag skulle kliva av, så klev en kvinna med sitt tonårsbarn på.
    De satte sig bakom mig. Kvinnan la sin hand på min axel och frågade om jag var vän till Roger.
Vi presenterade oss för varandra, hon berättade lite om hennes relation till honom och var väldigt vänlig mot mig. Hon kändes lite som Roger på något sätt.
Den uppfattningen jag alltid har haft om Väsby e just att folk e mkt mer sociala och vänliga mot varandra än vad vi e i sthlm. Därför har jag alltid haft en liten förälskelse till Väsby.  Man ser nästan på någon om de kommer därifrån.

När vi sedan klev av bussen så sa kvinnan vid ett flertal tillfällen att jag jättegärna fick följa med dem, sitta med dem etc etc. Jag blev både glad och chockad. 
    Innan vi alla gick in i kyrkan så lyssnade jag även på en diskussion Rogers vänner hade om hans facebooksida.
En del tyckte att det kändes jobbigt att hans profil var kvar och att de hade tyckt att det var riktigt obehagligt då han, efter sin död, hade blivit vän med folk på facebook.
    Då jag själv såg att han blev vän med folk efter sin död, så blev jag först rädd i några sekunder och undrade hur det hade gått till! Innan jag förstod att han hade skickat vänförfrågningar till folk, som sedan hade beviljat dem efter hans död.
    Annars så känner jag stor trygghet i att hans profil finns kvar, och den gör att han känns närmre på något sätt.
Det e Roger som har valt sin profilbild, det e Roger som har valt sin coverbild, det e Roger som har valt den info han har om sig själv, det e Roger som har gjort sina album etc etc. Dessutom så finns allt han och jag har skrivit till varandra kvar, all vår vänhistorik, och likaså för hans andra vänner.
    Vi har fortfarande 14 mutal friends, och han kan fortfarande ploppa upp i feeden då han blir taggad.
För mig så gör detta att han fortfarande lever vidare lite grann.
    Det blev sjukt tyst på facebook, då han lämnade oss, alla hans och mina sköna konversationer upphörde, men så länge hans profil finns kvar så finns han ändå lite extra och det går fortfarande att skriva till honom.
    En annan vän till mig dog för tre år sedan.
Hans profil fanns kvar ett tag, sedan kontaktade man facebook och gjorde om den till en minnesplats istället.
    Då försvann allt som var han i hans profil, och idag e den helt borta, vilket känns väldigt tungt och tomt. Speciellt då vi lever i ett datainfluerat samhälle.
Jag har fortfarande hans telefonnummer i min mobil, men det går inte längre att ringa honom. Han har försvunnit mer än vad han hade varit tvungen till och det gör det hela ännu jobbigare och han bleknar mer på något sätt.

Jag vet inte om det fortfarande går att ringa till Rogers mobil, jag har inte prövat. Men jag gillar verkligen att han fortfarande finns kvar på facebook, att jag fortfarande kan gå in på hans profil och titta på hans bilder, se vad han har gjort/lyssnat på/skrivit, och se hans och min historik.
    En minnesplats har vi ju redan för honom, både en fysisk och en grupp på facebook. Så jag kan bara önska att hans profil får vara kvar så att han även kan fortsätta att vara med oss där, och inte bara i hjärtat, tankarna och minnena.
Vila i frid min älskade vän Roger Eklöf!
    Jag kommer aldrig att glömma dig, även om jag saknar dig något enormt!!!

Om ni nu vet så väl, varför fattar ni då inte?!

Något som berör mig väldigt mkt just nu e att allmänheten vet så oerhört lite om folk med diagnoser.
Varför ingår det inte i skolundervisningen för?!
Varför har inte cheferna på våra arbetsplatser med det i sina utbildningar de går?
Nämner man att man har en diagnos så tror nio av tio att denne person är svår att arbeta med, och att man då inte kan allt, ett problem helt enkelt!
Det e så sjukt jävla fel!Det är t.ex svårt att hinna med allt som jag behöver göra varje dag på jobbet, om man inte har ADHD.
Och en person med asperger behöver man aldrig vara orolig för att saker och ting inte skall bli gjorda, eller bortglömda. Bara man ger ut konkreta direktiv, eller varför inte ett schema för alla uppgifter? Och inte ändrar sig mitt i allt!
Är inte detta en enorm tillgång?!
Faktum är att just iom vår ”speciella talang” så kan vi gå väldigt långt!
Många av de mest kända mskorna i världen har en diagnos. T.ex; Einstein – ADHD och Asperger, Jim Carrey – ADHD och Asperger, Mozart ADHD, Petter – ADHD, Bill Gates – ADHD, Whoopi Goldberg – ADHD, John F. Kennedy – ADHD, Walt Disney – ADHD, Elvis Presley – ADHD, Michael Jaksson – ADHD, Tom Cruise – ADHD, Will Smith – ADHD, ja listan kan göras väldigt lång faktiskt!
Men inte nog med att allmänheten vet alldeles för lite om diagnoser, och inte tar sitt ansvar och lär sig något om det för att lättare ha att göra med folk och kunna förstå dem, så har många väldigt mkt åsikter om det.
Det e konstigt att det alltid e så!

Väldigt många tror att väldigt mkt e larv, att vi bara vill ha uppmärksamhet, och att det hela e en trend. Detta gör mig så fruktansvärt förbannad! 
    Jag kan inte riktigt släppa att många verkligen tror att det e en trend, ifrån läkarnas sida, att diagnostisera folk med exempelvis ADHD.
Jag tycker inte riktigt att man som ”frisk” har rätt att yttra sig om den saken, det e inte riktigt friskt att göra det!
Istället så borde dessa personer vara glada över att läkarvården går framåt, att man faktiskt vet oerhört mkt mer om det här, än för bara tio år sedan, och vara glada över att väldigt många fler iom det idag får hjälp!
För många gånger så finns det inget värre än att vara ”sjuk” inombords. Det syns inte utåt, men det känns, det kan jag lova!
Och detta e väl bara ännu ett tecken på att väldigt många msk e ytliga.
Inte fan går man hos en psykolog eller gör en utredning om man mår helt bra?!
Idag kan väldigt många fler få hjälp och det är väl jättebra?! Och faktum är att väldigt många blir så mkt ”friskare” bara genom att just få en diagnos. För då faller alla pusselbitar på plats, känslan ”det e nåt fel på mig, vad e det?” förändras, och i nio fall av tio så försvinner större delar av ångesten, destruktiviteten och viljan till självmord.Så är det inte jävligt bra att så många idag just får den här hjälpen?!
Anser man inte det så behöver man nog själv söka hjälp, fast för något helt annat!

Grejen e ju att lyssnar man och försöker att förstå så kommer man ju själv, som utomstående, även att känna lättnad då man förstår hur saker och ting hänger ihop och varför. Och mkt går faktiskt inte att ändra på, utan de grejorna får inte bara den berörda personen leva med, utan även de utomstående.
Tyvärr så upplever, iaf jag, sällan just denna förståelse. Häromdan så bråkade jag med pappa i telefon om just TIDEN, som ofta e ett problem.
Han upprepade gång på gång att jag måste skärpa mig, att jag måste bli bättre etc etc. Men grejen e att hade jag kunnat det så hade jag redan blivit det, för länge sedan!
Jag förklarade då att det finns en anledning till jag har problem inom just det området, men fick då höra att jag inte alltid kan skylla på det.
För det första så skyller jag aldrig på min diagnos, jag har den som min guidebok för att i så stor mån som möjligt kunna leva ett normalt liv!
Och för det andra så skulle jag aldrig utnyttja den genom att skylla saker och ting på den bara för att!
Jag blev väldigt sårad och slängde på luren. Vi har inte pratat sedan dess.
Det e ett ganska tydligt exempel, och då har jag ändå gjort ett info.häfte till min närmsta släkt!

Personer med ADHD bra för politiken

Det finns en risk att politiken domineras av människor med styrkor i vänster hjärnhalva som bokhållare och ekonomer. Det behövs fler ADHD-personer som har en utvecklad förmåga att se hela bilden, skriver Leif Engström (MP)

 

Idag är en sorgens dag, en big fucking sådan!

Idag har jag sjukt dåligt samvete, ångest, självhat och en stor surjesten (Rogers sätt att skriva på) i mitt hjärta.

Vi vet aldrig hur länge vi vandrar på denna jord, det kan sluta väldigt tvärt, så vi måste rå om varandra och vara rädda av varandra.
    På sista tiden så har jag knappt haft tid för mina vänner alls, utan jag har mest jobbat.
    Till och med när jag e ledig så jobbar jag.
Det fackliga arbetet har tagit över mitt liv, men jag har trivts väldigt bra med det, fast tyckt att det har varit lite jobbigt att inte ha lika mkt tid till mina vänner.

Vid en sådan här händelse så blir det extra tydligt att vi måste ta oss tid för våra nära och kära! 
    Idag så satt jag, som vanligt vid datorn och arbetade fackligt, och fick helt plötsligt ett sms där det stod:
”Hej du vet väl att din vän roger eklöf har dött? kram”.
     Jag fick en stor klump i halsen, en smärta i bröstet och tänkte;
Vadå? Näe det kan ju inte vara sant!
I samma sekund så blev jag fundersam kring varför min vän skickade mig detta sms som inte ens känner Roger.
    Då förstod jag att det var allvar och att hon hade meddelat mig för att vara schysst!
Jag gick omedelbart in på facebook och fick läsa en massa avsked ifrån hans vänner, våra gemensamma vänner, hans släkt och kollegor.
    Jag fattade ingenting och scrollade ner på hans timeline för att se vad som skrevs igår och mkt riktigt så hade han igår lagt upp en massa musikvideor som han sedan kommenterat och skämtat om.
Allt kändes så fruktansvärt overkligt, och mina känslor förvandlades till ren ilska..hur fan kan man vara så jävla upptagen att man inte ens själv ser när ens vänner dör, utan får höra det av någon annan!!!
Jag hatar mig själv just nu, och hatar att jag inte har pratat med honom mer den sista tiden och åkt ut och hälsat på honom i väsby.

I förrgår så gillade han mina senaste skrivelser om bloggen i gruppen på facebook och läste precis som vanligt mina inlägg, idag är han borta.
    För bara några dagar sedan så diskuterade vi musik och gitarrer som han älskade så mkt, och jag njöt som alltid av hans underbara humor och hans charmiga sätt att uttrycka sig på.
Roger uttrycker sig alltid som en gammal söderböna, fastän han bor i väsby, men har samtidigt lite bonntugg såsom att kalla väsby för byn och få en att se på väsby som gårdarna i ”Alla vi barn i bullerbyn”.
Han har ett så otroligt skönt tugg och utsöndrar en otrolig trygghet och kärlek, samt toppar den med en riktigt skön humor. Nu får man aldrig mer uppleva den.

 Jag lärde känna Roger för ca.7 år sedan.
Han började att prata med mig på en slags dejtingcommunity där jag hängde då jag var riktigt nedstämd.
    Men till skillnad ifrån många äckel, så började Roger att prata med mig på ett helt annat sätt och han föreslog ganska så snabbt att vi skulle prata vidare i ett annat forum. Roger har alltid brytt sig om människan och sett individen. Han såg mig redan ifrån början och blev väldigt snabbt en betydelsefull person.
Under årens lopp så har vi följt varandra mellan en hel rad av olika communitys.
    Det har nästan varit som en oskriven lag att leta upp varandra så fort man har skaffat en ny sådan. Men när facebook kom så blev det ännu intensivare.
Vi har suttit många sena kvällar och nätter och chattat, mailat om livet och diskuterat sådant som vi tycker är relevant.
    Så fort något har hänt, man har mått dåligt, blivit sårad, är förvirrad, känner sig ensam, känner sig uppgiven eller bara behöver få ett leende på läpparna, så har man kontaktat Roger. 
Roger vet mer om mig än vad många av mina närmsta vänner gör, och ändå så har vi aldrig träffats.
Det är ju inte så långt mellan väsby och storstan, men ändå två helt olika världar, så sorgligt nog så har det faktiskt aldrig blivit av.
Vi har försökt någon gång, då vi har haft vägarna förbi varandra, men det har liksom inte klaffat då. Men det senaste halvåret så har vi, nästan varje gång vi har pratat, sagt att vi snart måste träffas och att vi verkligen skall se till att det sker nästa gång jag e i väsby.
    Faktum är att jag senast igår tänkte att jag skulle ta och åka ut dit, bara för att ta en promenad med honom, som vi en tid har spånat på.

Trots att vi faktiskt aldrig har träffats fysisk, så kände vi varandra ganska bra och han betyder oerhört mkt för mig. Jag kan faktiskt inte skriva i dåtid, i detta nu, då jag har så fruktansvärt svårt att förstå hur denna underbara man bara kunde försvinna från en timme till en annan.
    Denna man, som levde för musiken och sina gitarrer, som kämpade för att folk skulle må bra, som månade om psykisk hälsa, som alltid stod med en öppen famn, som alltid välkomnade en till sitt hem. Ja jag kan fortsätta i all evighet. För när det gäller Roger så fanns det ingen skillnad på mskor, allt handlade bara om inställning.
    Allt positivt, allt gott, allt bra och all bra musik är Roger. 
Jag saknar dig redan som fan och önskar att vi kunde spola tillbaka tiden ett dygn så att jag fick träffa dig och ge dig en stor fucking jävla kram och en röd ros! 

Jag kommer att sakna dina fina mail, våra chattkonversationer, din sköna humor som du sprider över hela facebook, ditt underbara sätt att uttrycka dig på, den trygghet du utsöndrar, din intelligens, din kärlek till musiken och gurorna, din förståelse, ditt hopp om en bättre framtid, ditt pushande framåt, att se Roger Väsby på telefonen, dina sköna statusar, ditt dagliga godnatt och godmorgon Upplands väsby, dig, och din och min vänskap!

Då jag bytte mobil för två månader sedan så råkade jag skriva ditt namn två gånger i rad, på två olika nummer då jag fixade i telefonboken, så att ditt namn även står när min kollega Rosi ringer.
    Efter att jag berättade det för henne så har vi alltid skämtat om det och hon brukar säga ”Hej, det är Roger!”, då hon ringer. Jag lät det stå kvar så, då jag alltid fick en skön känsla i magen av att se ditt namn på displayen, nu vet jag inte längre om jag kommer att klarar av det.
    Jag kommer aldrig mer att få höra/se ditt sköna sätt att tilltala mig på, som får mig att känna mig så speciell som bara du kan få en att känna ”Ja Cassandra”, ”Nej Cassandra”, ”Cassandra du e alltid välkommen”, ”Cassandra så e det nog”.
    Precis som om man vore en liten fröken;)

Jag har tagit din bortgång väldigt hårt och kommer att sakna dig så länge jag lever. Men du ska vet att du har och kommer alltid att ha en stor plats i mitt hjärta och jag kommer att tänka på dig varje gång jag vill ha en vettig diskussion eller lyssnar på rock.
    Du är och kommer att förbli Rock`n roll, och halva rocken dog med dig idag. Men det kan ju bara betyda att du kommer att bli en ännu större stjärna i himlen och att du där får ägna hur mkt tid som helst åt musiken.
Och jag lovar dig att jag förväntar mig en riktigt stor konsert då jag kommer dit!
Vi sågs inte på jorden, men i himlen skall vi spela tillsammans!

Hoppas att du får det bra där uppe, och att du trivs!
    Och kom ihåg, du har en stor plats i mitt hjärta och i många andras, och var stolt över det du gjorde på denna jord! För idag så dog halva rocken, den största och finaste stjärnan på himlen, och en del av mitt hjärta.
    Denna gång sa du inte ”Godmorgon Upplands väsby!”, denna gång sa du inte bara godnatt till Upplands väsby, utan godnatt till hela sthlm, hela Sverige, hela världen och till denna jord.
Jag säger sov gott min underbara vän och rocka på i himlen så ses vi där en dag, det lovar jag dig!

Jag varvar ner…Pop och opera

Det händer ibland(inte så ofta)att jag känner att jag kan och behöver varva ner.
Men det betyder inte att jag har det alldeles tyst och lugnt. Oftast när jag varvar ner, de få gånger de händer, så lyssnar jag på opera på hyfsat hög volym.
Ibland så halvligger jag på soffan med halva kroppen i golvet, viftar med händerna, ser halvt drogad ut och saknar en cigarr. Oftast så tar jag ett glas vin och storstädar samtidigt som jag njuter av orkestern och går omkring och småsjunger. Men det händer också att jag spårar ur lite=P:  

Lite modern opera också;) Själva operan e kul och avslappnande, men att pendla mellan opera och pop e fan inte lätt och tuppar uppstår!;)

Jag varvar ner…Pavarotti

Det händer ibland(inte så ofta)att jag känner att jag kan och behöver varva ner.
Men det betyder inte att jag har det alldeles tyst och lugnt.
Oftast när jag varvar ner, de få gånger de händer, så lyssnar jag på opera på hyfsat hög volym.
Ibland så halvligger jag på soffan, med halva kroppen i golvet, viftar med händerna, ser halvt drogad ut och saknar en cigarr.
Oftast så tar jag ett glas vin och storstädar samtidigt som jag njuter av orkestern och går omkring och småsjunger.
Men det händer också att jag spårar ur lite=P:  

Oftast så varvar jag ner till Pavarotti;) 
Här sitter jag och ”försöker” att sjunga manlig opera på franska. Det e skitsvårt!
Men när jag varvar ner så bryr jag mig inte om hur det låter, då e det endast lugnet som spelar roll!;)
Därför låter det förjävligt! Men det e kul och avslappnande!;)
 

Tornado…

Jag vill att alla skall må bra och jag tror på rättvisa, respekt, gemenskap, ärlighet och medmänsklighet.
Tyvärr så klarar inte alla det, då det för många e lättare att trycka ner folk än att komma dem nära.
Och ibland så måste man kämpa riktigt hårt och ha hela världen emot sig en stund, då rädslan gör många tillbakadragna.
Det gäller att inte knäckas av den, utan att fortsätta att kämpa så länge man vet att det man gör e rätt och att man har massan med sig.
För då når man till slut sitt mål och man ser en rättvis utveckling.
Men då rädsla, ork, tid, viljan, styrkan och tron på att lyckas, känns lite osäker eller skrämmande så viker en del av för tillfället.
Det e jävligt frustrerande, sätter ännu högre krav på de kvarstående(som om dem inte redan var höga nog), och gör så att man måste pinas, stå ut och kämpa sig svettig ett tag till.
Därför beundrar jag Palme, han var också sådan.
Han var faktiskt så läskig att man tom sköt honom.
Inte för att jag tror att någon kommer att skjuta mig, även fast det säkert finns dem som vill det.
Jag vet bara att jag e jävligt läskig, farlig, och obekväm.
Men jag vet att jag behövs, och så länge jag gör det så e jag här!

Urk, blaj och hum?

Jag är allergisk mot skitsnack!
    Att snacka skit är något jag inte förstår mig på!
Vad fan får man ut av det egentligen?
I dont get it!
Om man tycker något om någon, eller tror något om någon så är ju det bästa sättet att få fram det man tycker, eller att ta reda på om det man tror är sant, genom att fråga vederbörande. Men istället så väljer en del msk att snacka skit. Och en del väljer att göra det bara för att såra och sprida falska rykten, sånt äcklar verkligen mig!
Jag mår dåligt av skitsnack, men inte för att det sägs saker som inte stämmer, det gör mig bara förbannad, utan för att man väljer att göra en sådan sak.
Det är för mig helt orimligt och jag tycker att det är äckligt! Att man som medmänniska, kanske tom kompis eller kollega, väljer att hitta på saker för att sedan sprida ut dem och hoppas på att folk skall ändra uppfattning om en, och sedan låtsas som ingenting mot den vederbörande är riktigt sjukligt!
Förutom att jag blir äcklad så blir jag också jävligt förbannad!
iaf då det gäller något som faktiskt kan förstöra för en, för alla som hör skitsnack tar tyvärr inte reda på om snacket är falskt eller sant, genom att fråga vederbörande, utan väljer i sekunden han/hon hör det om han/hon skall tro på det.
Så i sådana fall så blir jag jävligt förbannad och känner Du din lilla jävla patetiska msk, väx upp för i helvete! Jag vet inte om du är avundsjuk eller vad fan det beror på, men skaffa ett liv för fan!
Det roliga e att när man sedan tar upp det hela med skitsnackaren så får man oftast tillbaka; ”Näe, det har jag inte sagt!”, följt av en rädd blick och en tystnad, eller så får man bara en rädd blick och tystnad.
Men i bägge fallen så uppkommer det nästintill alltid ett nytt skitsnack som då handlar om hur dum och elak man är, att man har skällt ut personen helt obefogat, att man e störd och kanske tom hotfull!
Då är det verkligen bevisat att man som skitsnackare är beroende av skit och skadeglädje, och att man inte är helt psykiskt frisk!
Det borde verkligen finnas en diagnos för det här, en kbt-behandling och en medicin!
Men det finns ju faktiskt redan ett botemedel, som faktiskt har en ganska snabb effekt, och det e att inte tro på skitsnack, utan att bara vända ryggen till.
Det gör skitsnackare vansinniga och det blir till slut inte kul längre, då ingen är intresserad av vad man har för skit att förmedla!