Hur skall/Varför/Åh/Ha ha ha!

Nu har jag varit gravid ett tag – faktum är att jag varit det alla månader detta år – men utåt sett sedan i april.
    Jag är nu i v.27 och börjar bli van med en del saker. Jag pratar inte om att brösten blir större, att magen putar ut, eller att jag är hungrig jämt. Jag pratar om saker som hela tiden florerar runtomkring mig – ord, blickar, frågor, påpekanden.

Jag har hittills gått upp 18kg och min mage skall bli 10cm högre innan det är färdigt. Nu vet jag hur det e att inte se ”sin kamrat” och jag vet hur det känns när låren skaver mot varandra så att man nästan får skavsår. Men framförallt så vet jag nu hur det är att bli kallad för tjockis.
    Att vårt samhälle är sjukt utseendefixerat är ju ingen nyhet, men att vuxna människor tycker att detta är ett fullt vettigt beteende är oerhört märkligt. Många av dessa har själva magar i min klass.
Det är inte så många som tallat på min mage ännu – e ju ett par månader kvar, så vad som helst kan väl hända – men jag får höra att jag är motsträvig.
    Jag accepterar inte att man försöker tala om för mig hur jag skall vara, hur jag skall känna, hur jag skall göra – och framförallt inte vad min uppgift som kvinna är! Detta gör mig tydligen motsträvig, bitter och till någon slags extrem feminist!
    Det är sjukt! Sjukt att vi inte kommit längre och sjukt att vi accepterar att det är på detta sätt runtomkring oss.
Även fast det inte är alltför många som tagit sig friheten att ta på min kropp för att hälsa på någon som bor inuti mig – någon inte ens jag själv lärt känna ännu, så har jag designat egna magband med tydliga budskap. Magbanden är både i förebyggande syfte, och framförallt som ett tydligt statement för vad som egentligen är vad, vad som egentligen tillhör vem, och vem som egentligen bestämmer. Magbanden har texter som ”Do not disturb” och ”Do not touch” – vilket känns betydligt mer logiskt än magband med tryck av en barnfot, en Disneyfigur eller Snobben! Vem fan är det egentligen som designar Mamma-kläderna??!!

Ja, jag kan vara lite arg – men det är inte för intet! Hade jag inte hela tiden antingen behövt att försvara mina känslor, åsikter och planer – eller säga ifrån, så hade jag inte behövt vara lika arg – och jag hade inte haft lika mycket ångest heller för den delen.
    Faktum är att jag just nu befinner mig i en oerhört känslig fas – en fas då jag har oerhört lätt för att gråta, men jag skulle aldrig i mitt liv tillåta mig själv att visa detta utåt – då skulle jag bli överkörd direkt!
Individen som bor och växer inuti min kropp har en pappa – precis som väldigt många andra barn – ändå är detta så extremt chockerande för så oerhört många! Både män och kvinnor kan ha oerhört svårt att köpa att mitt barn har en förälder till och att detta råkar vara en man!
    Man kan aldrig vara barnvakt åt sitt eget barn. Man hjälper heller inte till – antingen så tar man ansvar eller så är man en skit – det är bara så det är, oavsett kön!

Jag håller just nu på att skriva en bok om jämställdhet – den kommer att komma ut i början av år 2018.

Vet du? Jag skulle inte för mitt liv vilja vara som Du!

Ja, jag kommer att fortsätta att tjata om detta, för så länge diskussionen fortsätter att handla om att det är något slags hinder/någon störning som ni antingen skall försöka utrota eller hantera genom någon ovärdig, opedagogisk och totalt meningslös syssla!
Varje gång jag poängterar hur jävla illa jag tycker
att detta är så får jag höra ”Men du är ju inte så!”, vilket bara bevisar hur jävla generaliserat det hela är!
Men vet du vad? Jag kan också generalisera – skall jag göra det?
Vet du varför jag ”knaprar piller”? Jo, därför att kunna koncentrera mig på ett sådant fyrkantigt och stelt sätt som du gör! Du tycker att det är kul att sitta rakt uppochner, knäpptyst, stelt och hårt för att lyssna, titta och anteckna – det är endast så du lär dig och du tycker inte om när jag ställer för många frågor, ger ifrån mig ljud, vandrar omkring för att höra och tillsätter lite energi i rummet! Därför måste jag anpassa mig till din tråkiga och stela stil!
Jag blir sjukt ledsen när du säger att ”sånna som jag” behöver gå på andningskurs för att klara av att andas ordentligt. Ofta är kriminella eller har en kriminell bakgrund. Inte skall ha en viss typ utav arbetsuppgifter, utan egentligen bara borde ha något enkelt att göra som ger en intäkt. Inte kan hantera alkohol utan till och med även ofta måste tillsätta droger. Och att allt bara handlar om oförstånd då ”sånna som jag” inte är kapabla till att ta hand om sig själva och leva ett normalt liv, då vi har en störning!

Skall jag berätta vad jag tycker om ”sånna som du” – skall jag göra det?
Jag tycker att du är sjukt inskränkt, fyrkantig
och inte alls särskilt smart som tror att alla människor är och fungerar precis likadant! Men jag förstår att du måste försöka tänka att det är så det är, då det annars blir på tok för rörigt och komplicerat för dig i din trånga, fyrkantiga och svartvita värld.
Jag tycker att du är långsam och att allt du planerar och gör tar på alldeles för tok lång tid! Varför tycker du att det är så viktigt att göra en sak i taget?
Varför måste du alltid analysera och vända och vrida på allt innan du försöker? Märker du inte att jorden hinner gå under innan du ens kommit fram till en slutsats på hur du skall försöka skapa en tanke kring hur man eventuellt skulle kunna agera för att förhindra detta?
Hur kan du tycka att det är fullt logiskt att behöva sova minst åtta timmar om dygnet för att överhuvudtaget kunna fungera? På det behöver du även chilla lite då och då – helst flera gånger om dagen, skämtar du eller?!
Att hålla sig till att läsa långa, tjocka böcker och att endast se en slags redovisnings- och tankeform är A och O för dig – färger, former, tankar, visioner och känslor är inget du förstår dig på. Ibland verkar du inte ens förstå ditt eget modersmål – jag kan berätta något för dig, medans du tror dig komma på exakt samma sak, fast en hel månad senare! Hur tänker du egentligen?
Du tycker att jag är stressad, men skall jag berätta något för dig? Det är du som går, agerar och fungerar i SLOWMOTION! Du hinner inte ens göra hälften av det saker jag dagligen gör – att du hinner göra något mer än att sova, chilla, tänka, analysera och sitta rakt uppochner är för mig ett under!

Vet du? Jag skulle inte för mitt liv vilja vara som du, så varför i hela friden tar du detta för givet?
Ibland hävdar du till och med att ”sånna som jag” inte ens finns – hur kom du fram till den slutsatsen? Från vilket århundrade påbörjades denna analys?
Skall jag göra en snabb analysering? Jag tycker att det är ett under att människan överlevt så länge som hon gjort!
Du tvingar mig dagligen att leva i din fyrkantiga, strama, svartvita värld – de som inte klarar det dömer du ut och utesluter! Vem tror du att du är egentligen? Försök istället att komma fram till det – mig behöver du definitivt inte tänka åt!

Det enda hindret för mig, är du…

”Jag är gravid” 1, 2, 3 PANG!

För några år sedan skrev jag inlägget ”Ingen annan väljer när bullen skall bakas” efter att jag totaltröttnat på andra människors besatthet av att jag, enligt dem, borde bli gravid! Denna hysteri eskalerade total efter att jag och min man gift oss. Dagligen fick jag frågan ”Är du gravid ännu?” både av folk jag kände bra och folk jag knappt kände alls – min make fick aldrig frågan.
    På samma sätt har arbetsmarknaden, iaf enda sedan jag var 16 år, brytt sig om befruktningsfrågan när det gäller mitt liv. När en kvinna kommer in i ”risk-zonen”, alltså kan riskera att bli gravid medans hon är etablerad i arbetslivet, så börjar processen med att se till att hon inte kan bli alltför etablerad, ifall ”olyckan” skulle vara framme! Jag blir så äcklad av detta tänk!
Under nästan hela mitt arbetsliv, och än mer sedan jag gifte mig, har jag fått höra ”När skall du bli gravid?”, ”Är det inte dags att skaffa barn snart?” – följt av kommentarer som ”Nu blir du väl på smällen snart – det brukar ni ju bli när ni lyckats etablerat er något!”.
    Man förutsätter att man som kvinna både vill och kan få barn – och man förutsätter att det än idag, år 2017, är kvinnan som skall vara hemma – om inte hela föräldraledigheten, så iaf majoriteten av tiden!

Jag rör mig i mansdominerade områden – inom dessa områden har jag både mitt yrke och mitt största fritidsintresse. Därför var jag mentalt beredd på att bli attackerad när jag och min man för två veckor sedan gick ut med att vi väntar barn.
    Vi bägge bemöttes av hundratals grattis i Sociala Medier. Irl är jag den av oss två som fått betydligt mest grattis – ändå har barnet i min mage två föräldrar.
Jag har även fått kramar och en hel del blickar som sagt Åh, vad roligt! Äntligen! och alla verkar ha tagit för givet att detta skapade liv är något som bara hänt.
   
Första veckan efter att vi kommit ut så har jag även fått frågan om när det är beräknat och om jag tänkt ta föräldraledigt tidigare än så.  Man har erbjudit sig att ta över både mitt jobb och delar av mina politiska uppdrag! Jag tycker att detta extremt klart och tydligt säger två saker:
1. Det finns väldigt många arbetsgivare som tycker att det är oerhört viktigt att du som anställd skall veta om att du är utbytbar – men detta barn, som i dagsläget bara är 14cm långt, har redan lärt mig att det kan finnas vänner och kollegor som tycker att du som fertil kvinna skall kunna bytas ut utan att blinka!
2. Man tar ännu år 2017 för givet att det är jag som kvinna som är den föräldern som skall vara hemma mest och ägna all min tid åt vårt gemensamma barn!
    Ungen är som sagt var bara 14cm ännu! Vi vet knappt någonting om detta växande liv ännu och vad som helst kan faktiskt fortfarande hända! Kan vi få hinna smälta och försöka förstå detta – kan NI förstå detta?
    När jag sedan på frågan angående föräldraledighet sagt att jag varken kommer att vara borta i månader eller år, så har kommentaren ”Men du måste ju amma!” kommit. Återigen så har utomstående bestämt hur vi skall göra i vår familj – att jag skall, vill och kan amma! En vanlig följdkommentar på detta ifrån män, har varit ”Ja,ja men du kommer att märka sedan när du har fött att du inte kommer att vara i fysisk form så snabbt!”. När jag då berättat att jag skall göra kejsarsnitt så har det kommit kommentarer som ”Det är onaturligt!”, ”Det är okvinnligt!”, ”Du missar ju hela upplevelsen – du kommer att ändra dig!”. Män verkar veta oerhört mycket om hur kvinnokroppen fungerar…    Min man har inte fått några som helst frågor om varken föräldraledighet eller födelse.

Under andra veckan efter att vi kommit ut har man antingen velat ge mig råd eller velat veta om jag ännu blivit sugen på något speciellt. Konstigt nog är det fortfarande ytterst få som har frågat hur jag och vi mår!
    Vi mår bra och vi mår ännu bättre om vi själva får bestämma över vårt liv och hur vi vill vara och göra som föräldrar! Vi är fortfarande oroliga för den lilla krabaten och mitt humör är något svajigt – jag kan vara på grymt dåligt humör, eller vara oerhört kaxig.
    Det bästa rådet som hittills inkommit är att totalt skita i vad alla tycker och säger ”Folk kommer tro sig veta bäst och när ungen sedan är född kommer de att se den som en sak alla har rätt att bära runt på!”. Skönaste kommentaren är ifrån farmor som verkar önska att möjlighet till kejsarsnitt funnits på 50-talet!

I övrigt så skall det bli lärorikt och även säkerligen sjukt irriterande att se vad som komma skall de närmaste veckorna – nu pratar jag inte om allt som just nu händer i och utanpå min kropp, utan om omgivningen runtomkring! Magen syns mer och mer så det är säkert bara en tidsfråga innan folk tycker att det är fritt fram att komma fram och talla på en! Som en härlig kvinna nyss sa ”Väldigt länge så är det bara tarmar folk kommer och tallar på – fast de tror att det är en stor bebis!”.
    Och slutligen kan jag säga att vi just nu är två stycken kvinnor som är gravida, vad jag vet, på jobbet – de två som oftast jobbar över är vi!;)

”Pappa betalar” tar över innerstan

Att det funnits stadsdelar rikare än andra i huvudstaden Stockholm är inget främmande! Tvärtom så är det så det har varit under en väldigt lång tid – skillnaden då mot nu är däremot att i modern tid tar överklassen över ägarskapet av Stockholms innerstad.
”Pappa betalar” har länge varit ett känt fenomen i stadsdelar som Östermalm, där överklassen, generellt, ”regerar” över stadsdelen med stora våningar som går i arv, lyxiga bilar och dyra utevanor. En stadsdel där du som tonåring eller ung vuxen kan ha förmåner som att få en lägenhet av dina föräldrar för att kunna flytta hemifrån innan du själv fått en egen inkomst eller ett eget startkapital. Förmåner som ”fickpengar” till att äta och dricka dyr ute, tillsammans med dina vänner. En stadsdel man förknippar med helrör och vaskande av Champagne på krogen, samt somrar ute på Sandhamn.
Östermalm har länge varit en stadsdel där rika och kända människor bor och det är varken något fel eller konstigt med det – det är en stadsdel det har handlat om!
Stockholms bostadsmarknad har länge varit tuff för majoriteten av både stockholmarna och de som är nya i staden. Men det senaste 15 åren har det verkligen raserats, och de senaste åren har det verkligen eskalerat totalt!
”Pappa betalar” har även flyttat in på söder! Södermalm har gått ifrån att vara en av Stockholms fattigaste och sunkigaste stadsdel till ett ställe där rika människor, som inte vill skylta alltför mycket med sin rikedom, flyttar – ett ställe föräldrar köper de första lägenheterna till sina barn.

Det är inget fel med att ha pengar, det är inte fel att köpa lägenheter åt sina barn – men det är fel när det är rikedom som avgör om du skall ha rätt till ett boende, om du skall kunna flytta hemifrån, och om du skall få bo i innerstaden!
Majoriteten av Stockholms innerstads hyresrätter har de senaste åren sålts ut och ombildats till bostadsrätter. Priserna har stigit långt över trätopparna och ”Pappa betalar” håller på att ta över hela innerstaden – vilket kommer att göra innerstaden segregerad!
Sveriges huvudstad måste vara ett betydligt bättre föredöme än så – staden måste föregå med integration och inkludera alla sina invånare! Det kan inte vara så att endast den som har råd att köpa och sedan har möjlighet att trissa upp priset så högt som möjligt, är den ende som får bo i huvudstadens innerstad!
Prisökningen måste få ett stopp, kraven måste sänkas, en blandning av hyresrätter och bostadsrätter måste vara innerstadens och länets upplägg för att komma till bukt med segregationen och komma framåt med integrationen! Framförallt så måste varje individ själv kunna få bestämma om man vill äga eller hyra sitt boende.
Ett Stockholm för alla måste även betyda en stad med boende för alla – inte bara för dem som har råd eller råkar ha rika föräldrar.

Låt oss tala om vad som är hotat!

Den senaste veckan har det än en gång diskuterats kring svenska flaggans hotbild eller inte – att vara eller att inte vara.
    Vems är egentligen flaggan? Varför har vi den och vad skall vi ha den till?
Människan har i århundraden använt sig av olika typer av flagg.
Dagens nationsflagga antogs år 1905 – innan dess hade man en unionsflagga tillsammans med Norge.
Flaggan skall symbolisera nationen eller unionen – vi länder som är med i EU har även ett gemensamt unionsflagg.

Flaggan är alltså en slags landssymbol som tillhör alla som bor i Sverige och skall behandlas med respekt!
    Den används ofta som dekoration och i Sverige får man egentligen flagga vilka dagar som helst, men man får inte använda flaggan i kommersiellt syfte – då behöver man ta kontakt med Patent- och registreringsverket. Det är alltså inte någon specifik person, enskild grupp eller förening som har rätt att ”överta” nationsflaggan – ändå pratas det ofta om att svenska flaggan är hotad, varför? På vilket sätt kan den egentligen vara hotad? En påföljd till denna diskussion blir ofta även att det är ”fult” att använda flaggan.
    Då flaggan ägs av alla som bor i Sverige, skall behandlas med respekt, inte får användas i kommersiellt syfte utan tillstånd, samt heller inte ägas av enskilda grupper så blir ju enda sättet till att ”överta” flaggan genom att den ”överlåts” av omgivningen. Det är i sådana fall det som är hotet, inget annat!
Är detta en viktig fråga? Nej, men det kan bli det om vi tillåter att respekten dör ut och låter nationens flagg endast få ägas av en specifik grupp. Lösningen på detta är enkel – låt det inte ske – låt ALLA i Sverige fortsatt få äga flaggan.
    Det som däremot är viktigt är att tala om det som egentligen är hotat i detta land i nuläget, nämligen fri abort, äktenskap oavsett kön, allas lika värde och allas lika rättigheter!
Det är inte bara flaggan som skall respekteras och vara för alla! Sverige är ett land som länge haft fred och ägnat det senaste århundradet åt jämställdhet och allas lika värde. Kvinnor måste fortsatt få äga sin egen kropp – kvinnans makt över sitt eget liv och sin egen tillvaro måste fortsatt utvecklas, inte tvärtom! Kärlek är kärlek och du måste själv få välja vem du vill leva med och skall även fortsatt, öppet få älska den person du älskar! Oavsett vem du är – vilket kön du har, vilken sexuell läggning du har, hur du ser ut, vilken funktionsvariation du har, vart du är född, fattig, rik eller medelklass. så är vi alla lika mycket värda, med samma rättigheter och vi alla skall ha chans att vidareutveckla oss själva och vårt egna liv! Detta är grundläggande i vårt land Sverige – detta får inte rasera! Den som försöker få en att ändra uppfattningen om vart hotbilden egentligen är – är den som själv tjänar på det…

Konkurrens genom kompetens – men inte för alla!

Så var det än en gång den Internationella Kvinnodagen – denna gång år 2017…
Denna dag innebär en väldans massa grattis, TV och media tar upp hur långt vi har kommit i Sverige – vad vi missat och vem som bär skulden för detta!
För de allra flesta kvinnor, i Sverige, så innebär faktiskt denna dag en påminnelse om hur jävla stilla vi står i vår utveckling och hur dåtiden kommer ifatt oss! Ett slag i magen som överbevisar hur långt ned i hierarkin vi kvinnor ännu är – vi är mindre värda!

Att säga att vi bor i ett jämställd land – landet Sverige som ligger i framkant i hela världen, när det gäller jämställdhet – är att inte våga inse den bittra sanningen!
VÄRLDEN ÄR SJUKT OJÄMSTÄLLD!
ÖVERALLT I VÄRLDEN ÄR KVINNOR MINDRE VÄRDA ÄN MÄN!
Att vårt land Sverige inte är lika hemska mot oss kvinnor som en del andra länder är, där kvinnor bär ansvaret vid en våldtäkt, där kvinnor inte bestämmer om hon vill ha barn eller ej – när och hur. Där kvinnor inte bestämmer över kroppen de lever i överhuvudtaget. Där kvinnor inte anses vara minst lika kompetenta som män och därmed inte får utföra samma arbete som männen. Där kvinnor inte bestämmer över sina liv och sin framtid. Skall vi vara tacksamma för detta?!
    Känns ändå inte en hel del oerhört bekant och till och med väldigt närliggande? Skall vi verkligen jämföra oss med de som har det ännu sämre? Hur skall vi då nånsin kunna nå målet med en värld där en människa är en människa oavsett vad, och vi alla är individer?
Det är väldigt många kvinnor, i Sverige, som har fått tagit ansvar för att andra individer tagit sig rätten över hennes kropp – när det gäller knytnävar, sexuella övergrepp och våldtäkter! Det är nästan värre att behöva svara på frågor som ”Hur var du klädd?”, ”Var du påverkad av någonting?”, ”Sa du nej, eller försökte göra motstånd?” än själva händelsen i sig – du får av ditt eget lands makthavare bekräftat att du är mindre värd, bara på grund utav ditt kön! Könet som inte ens alltid verkar vara ditt!
Och det här är bara en del – en del som tydligt visar värdesskillnaden! (Ordet finns inte ens konstigt nog)…

Som kvinna har du ofta svårt, i fertil ålder, att få ett fast, heltidsjobb! Man tar nämligen för givet att du en dag skall bli gravid (konstigt vore ju annars, eller hur!) och att det då kommer att vara du som är föräldraledig, majoriteten utav tiden. Efter denna tid hamnar du i nästa box – vab-boxen, där du återigen förväntas vara den som vab:ar.
    Vi har ett system, i Sverige, som bygger på att vi människor, i vuxen ålder, skall arbeta i minst 40 år för att både betala tillbaka det som samhället en gång betalat oss och det samhället en gång kommer att betala oss, i livets slutskede. För att dessa 40 år skall generera så mycket som möjligt, och sedan kunna ge dig en värdig pension att leva på, så krävs det att du jobbar vitt, på heltid och helst omfattas av kollektivavtal.
    I Sverige har vi länge tyckt att det skall vara jämlikt mellan arbetare och höginkomsttagare. Du skall inte bli bestraffad av att vara löntagare – den som köper vårt arbete skall inte kunna göra det genom att se till att vi dumpar våra löner jämte varandra! Konkurrensen skall vara kompetens – inget annat, men detta gäller ännu ej kvinnor av någon underlig anledning!
    Även fast vi kvinnor är väletablerade på arbetsmarknaden och generellt har både högre och längre utbildning än männen, så tjänar vi fortfarande mindre än männen – genom otrygga anställningar och oekonomisk sysselsättningsgrad. I en del branscher är det även ännu ovanligt med arbetskläder för kvinnor.

Att vi genom ett uråldrigt upplägg som kallas för Varannan Damernas (som i grunden handlar om att kvinnor fick möjlighet att bjuda upp männen till dans – varannan låt) lyckas tillsätta en del kvinnor på viktiga poster, inom ännu mansdominerade områden, är inte jämställdhet! Det är ett tydligt tecken på att jämställdheten ännu inte råder i vårt samhälle!

Den dagen man känner att fan, jag är nog lika mycket värd ändå! Shit, jag blir tagen på allvar och man vill ta tillvara på min kompetens och mina erfarenheter! Jag både bestämmer över, och äger min egen kropp – allt annat är ju helt orimligt!
Den dagen kan vi börja snacka!

En barnbok för barnens framtid!

Detta inlägg innehåller reklam för min barnbok

Aka & Ao i Framtiden är en barnbok med klasskillnader och politiska inslag i Stockholm i framtiden.
    Vuxna och barn får i boken följa flickorna Aka och Ao som bor i en helt nybyggd del i Hammarby Sjöstad – en del som byggts för att klara av den höga vattennivån, som ständigt ökar. Aka och Ao lever i framtiden, men när framtiden är beror på dåtiden – alltså dagens nutid, som avgör världens framtid, där Aka och Ao lever.
    I framtiden har folk det väldigt bra – i alla fall när det gäller ekonomi och materiella ting. Något som är en lyx i framtiden är bland annat gräs, växter och natur i största allmänhet – även om den är konstgjord! Aka och Ao kommer ifrån familjer med lite olika förutsättningar och möjligheter. Aka betyder rött, och Ao betyder blått på japanska – färgerna skildrar flickornas hemmiljöer.

Vi lever i en tid där vuxna i skamligt stor utsträckning fokuserar på sig själva, sin samtid och sin närmsta framtid – medans man nästan helt och hållet glömmer bort barnen, som skall leva i den tid som kommer att få ta mest stryk av dagens vuxna och våra tidigare generationers lyx- och habegär!
    Detta är så sjukt orättvist mot våra barn, deras framtid och deras kommande familjers framtid – deras tid kanske inte ens kommer att finnas! Jag vill inte tro att dagens alla vuxna förstår hur illa det är och hur illa vi gör vår jord och våra barn!
Denna bok är skriven för att skapa förståelse hos barnen, och öppna upp ögonen för de vuxna!

LÄS DEN!
AGERA…

Min självbiografi

Detta inlägg innehåller reklam för min självbiografi

Innanför mina rosa små väggar är min självbiografi som sträcker sig under åren 5-25 års åldern. Många människor säger att man lär sig av sina misstag – samtidigt så skall man aldrig skylta med de saker man gjort fel, misstag som genomförts eller sådant man skäms eller ångrar över.
    Där tänker jag helt tvärtom – självklart skall du stå för det du har gjort och för det du gör – likaså dina misstag! Hur skall du kunna stå för det du gjort och gör och samtidigt ta lärdom av det du gjort fel eller utfört på ett sätt du ångrar – om du varken står för själva handlingen eller öppet visar vad du har lärt dig under resans gång, om du skall låtsas vara misstagslös? Det funkar inte!

Jag tror att meningen med livet är att man skall lära sig så mycket som möjligt, och man skall kämpa! Sedan kan det vara helt olika saker och ting, olika individer skall lära sig, och olika mycket man behöver kämpa. Men om man överhuvudtaget skall hinna med detta och lära sig så mycket som möjligt, samtidigt som man skall ha kul under resans gång och hinna njuta lite också – så har man väl ändå inte tid att gå omkring och ångra sig för allt hela tiden?
    Det är mänskligt att fela – precis lika mänskligt som det är att lära! Det är skillnad på misstag och misstag – misstag som drabbar en själv som individ, eller som ger en mängd människor konsekvenser! Vi kan inte gå runt och försöka spela perfekta hela tiden – det mår ingen bra av och inget lär sig ett jävla skit av det!

I min självbiografi berättar jag om min uppväxt och mina erfarenheter jag fick som barn. Hur hård jag kunde vara mot mig själv som tonåring. Hur mäns utnyttjande och syn på kvinnor skapat mörker och konsekvenser i mitt liv. Hur tjejer kan vara experter på att vara hyenor mot andra tjejer, och hur killar kan se tjejer som ett objekt utan själ.
    Jag tar upp misstag jag begått under mina år som 5-25-åring – tar upp de erfarenheter och kunskapar jag berikat. Önskedrömmar, mörker, ångest, insikt och total glädje – för så ser livet ut!;)
Det vore konstigt att skriva en förskönad självbiografi – då kan man lika gärna låta bli, tycker jag! Jag står för mina misstag och försöker ta lärdom utav allt i livet! Skall man skämmas för saker och ting, så har man nog inte lärt sig något!;)
    Anledningen till att jag berättar detta är att när man gör saker och ting offentligt så får man ofta en massa kritik – positiv och negativ. När det gäller denna bok så är det ett läger som tyckt att den är smaskig då den är så öppen – kanske lite väl öppen. Och ett läger av unga och äldre kvinnor, som har en del liknande erfarenheter, som en del i boken, och som blivit hjälpa av denna bok. Att få lite för mycket insyn i folks privatliv är något som intresserar många – men att kunna använda sina egna upplevelser och erfarenheter till att hjälpa och stötta andra, är det faktiskt få saker som slår!

LÄS DEN!
SKRIV EN EGEN…

Vi har glömt vad det handlar om!

På 2000-talet är vi duktigare än någonsin, men vi är sämst på en sak – nämligen på att fokusera på vad det hela handlar om.

Vi lever i en tid då vi skall vara bäst, mest produktiva, den bästa vännen, bästa maken/makan, bästa föräldern, svärmors- och svärfarsdrömmen, månadens anställde och årets svensk.
Vi skall prestera till 120% på jobbet, vara den bästa partnern som lagar hemmagjord mat, vill ha sex 1-3 gånger i veckan – som tillsammans bor representativt. Vi skall vara vännen som alltid finns till, lyssnar stöttar, ställer upp och har tid i tid och otid. Vi skall vara den anställde som kommer för tidigt till jobbet och går för sent – som aldrig ser några som helst omöjligheter, aldrig är sjuk, aldrig klagar och alltid presterar som en översmart överklasselev vid något slutarbete.
Vi skall vara och göra hela tiden – åstadkomma och producera, och gör vi inte det så skall vi än en gång för alla bli påminda om hur jävla utbytbara och förkastliga vi kan vara! Det skall komma att snackas skit, bli korruption, kastas skit, skapas pakter, intriger och interna krig.
Målsättningarna, eftersträvan, framtidstron och samarbetet för att nå dit är ingenting värt jämfört med allt skit och dess intriger som kan skapas för att fokusera på sig själv – varandra och sin interna krets.

Undra vad som faktiskt skulle kunna hända om vi fokuserade på våra mål, utmaningar, motsättningar – höll ihop och faktiskt gjorde något produktivt!

Att vara eller att inte vara Arbetare

Frågan har alltid handlat om lika rättigheter! Lika rättigheter oavsett bakgrund – hur kommer det sig att denna viktiga fråga helt plötsligt blivit så konservativ?
 
Under hela 1900-talet har har man kämpat för lika lön – en lön som går att överleva och leva på – en lön som inte ställer folk mot folk, utan istället kompetens mot kompetens, erfarenhet och attityd. Rätten för både män och kvinnor att arbeta, rätten till heltid, rösträtt, socialförsäkringar, föräldraledighet för både män och kvinnor, betald semester. Rätten till daghem, rätten till skolgång, rätten till vidareutbildning, litterär kunskap, rätten till studieledighet.
    Vi har startat folkskolor, olika typer av kooperativ för livsmedel och barnverksamhet. Startat en egen begravningsbyrå, bildad bibliotek, Folkets Hus, och skapat hyresgästföreningar.
Allt har alltid handlat om att inte låta klassamhället styra – att inte göra skillnad på folk och folk, beroende på ekonomisk bakgrund, studiekunskap, kön, etnicitet eller sexuell läggning. Kampen har varit stor, den har varit tuff, och den är långt ifrån över – eller?

Utan våra kläder, dyra som billiga, så är vi alla nakna – vi är helt vanliga människor! Och det är precis det, det ALLTID har handlat om – rätten att få bli den man själv vill bli och önskar, oavsett vad! Hur kommer det sig då att vi helt plötslig, straxt innan 2000-talets 20-tal börjat klassificera folk och folk igen?
    Om utvecklingen skall gå framåt så måste också samtliga pusselbitar hänga med – det går inte att endast ta de delar man känner för, då blir det bara pannkaka av alltihopa! Varför skall man inte kunna tjäna mer än en viss summa? Varför skall man inte kunna utvecklas i sitt arbete, eller genom studier, även på 2000-talet? Det är klart att du kan göra detta, men är du då fortfarande arbetare?
    Borde inte en arbetare, även på 2000-talet, vara en person som arbetar – någon som är anställd? Antingen är du arbetsgivare eller arbetstagare – anställd eller egenföretagare. Varför ser man då ned på arbetare som skaffar sig en akademisk utbildning, blir tjänstemän, får löneförhöjning, eller startar eget?
Skulle vi inte alla ha lika rättigheter att bli dem vi själva vill bli – förverkliga våra drömmar? Skulle vi inte alla kunna mer än att överleva på våra löner?
    Var inte målet att få en mindre slitsam arbetsmiljö – minska förslitningsskador, ta bort farlig och onödigt arbete, slippa dö på våra jobb?

Sådana här typer av mål, kräver inte bara ett hårt och slitsamt arbete – det kräver att vi håller ihop, går ihop, och att vi aldrig slutar att kämpa för förändring! Det fungerar likt ett löpband – slutar vi att ta nästa steg framåt, så snubblar vi och faller – målet hamnar längre bort och det är bara att börja om ifrån början igen.
    Målen vi satte är långt ifrån uppnådda och det hela tog betydligt längre tid än vad man hade kunnat ana – men för att överhuvudtaget ha en chans så krävs det också att man hänger med i tiden – annars blir det inget annat än en konservativ bakåtsträvan, som till sist inte bara kommer att intressera en del utav majoriteten – den kommer att tillhöra en minoritet.

Förändring bygger på visioner, starka åsikter och engagemang. Utveckling sker genom modernisering, nytänk och ett starkt samarbete.