JAG ÄR KVINNA – JAG SKALL GÖRA ALLT!

Som kvinna skall du göra allt!
    Du skall vara en fantastisk mor, en fantastisk ”hemmafru”, och en jävel på ditt arbete – eller?!

Den sista tiden har det bloggats, skickats in debattartiklar och allt vet vad, om vad vi kvinnor skall och inte skall göra – skrivna utav kvinnor!
    Allt efter vilka normaliseringar vi har på våra ryggar, men vem styr egentligen det hela?!
   
Det skrivs om all stress kring att vi skall satsa på vår karriär samtidigt som vi skall baka sju sorters kakor och skippa köpebrödet! Vi skall sminka oss, vara smala tidigt efter en eventuell graviditet, se över hemmet, vara en perfekt fru/sambo/flickvän, väninna. Ha en aktiv fritid fylld utav träning, receptsläsning, egen barnmatslagning, bloggskapande, Instagrammande, Facebookande, familjemiddagar och vem vet vad!
TJEJER – Vad fan – har jag missat något?!
Är det inte just detta vi försökt att bekämpa i århundraden???!!!
    Varför i helvete försöker vi då, helt plötsligt, gå bakåt i tiden?! Vad fan hände, och händer egentligen?!
Sluta att beklaga över dessa jävla normer och BRYT dem istället – och gör detta NU!!!
    Jag säger som Pippi Långstrump och Mimmi – ifrån 70- respetive 80-talet:
”Jag brukar göra som jag gör, och det brukar bli så bra så!” och ”Egengjord Pepparkaksdeg – förspilld kvinnokraft!”

Är allt vi ser på TV inte på riktigt?

Är det verkligen sant att allt som vi ser på TV inte är sant?! 
TV – Television – ett system för att sända kommersiella bilder sedan 1930-talet. Ett underhållningssystem!
Ju mer sjukt, galet, frigivet, skumt, udda, obehagligt som sänds desto högre tittarsiffror kan de olika TV-kanalerna få!

På sistone har det, i sociala medier, varit mycket diskussion om vad som är sant och inte på TV.
”Va?, har inte alla det så sjukt iordninggjort i Arga Snickaren?!”, ”Va? Åt inte alla så onyttig mat i Du blir vad du äter?
”Deltagare i nutidens reality-underhållningsprogram har börjat att träda fram i sociala medier med ord som;
”De bad oss att fylla kylskåpet med skräpmat”, ”De bad oss att ”stöka till” rejält i vårt byggprojekt”.
Vi bor i det lilla, nordiska landet Sverige som består utav över 9 miljoner människor – där Lyxfällan sänder sin 21:a säsong, där människor varje vecka besöks utav en aggressiv snickare i hem som är rena byggarbetsplatserna. Där framtida idoler krönts år efter år, tävlande mot hela världens människorepresentanter som samtidigt komiskt nog bara råkar underhålla landets befolkning. Där restaurang efter restaurang är invaderade utav råttskit, gigantiskt mycket matos, och alldeles för få gäster – utan att varken Hälsovårdsnämnd eller Kronofogden knackat på dörren. Där unga vuxna super och har sex i TV, bara för att de tycker att det är kul. Vi bor i ett land där till och med präster tycker att bästa sättet att finna kärleken är via Underhållnings-TV. Är detta en slump? KNAPPAST!
    Det räcker med att vara publik till ett TV-program, där anställda säger åt en när man skall skratta och hur mycket man skall applådera!
Vi lever i ett land med klassklyftor och skillnader på folk och folk – människor har olika förutsättningar JA. Men att samtliga deltagare i ”Du bli vad du äter” skulle ha kylskåpen fulla med grädde, hushållsost, korv och skafferien fulla utav lösviktsgodis, chips och läsk är knappast troligt. Att samtliga deltagare i ”Arga snickaren” står och vänder på varenda krona för att lyckas få till en fjärde vägg så att huset inte faller samman är knappast sant. Att varje deltager i ”Lyxfällan” införskaffar allt på kredit, aldrig öppnar sina räkningar men ändå lyckats äga en jävla massa skit fram till att Magnus och Patrick ringer på dörren är knappast en tillfällighet.
Är det inte tillräckligt ”brutalt”, stört, vågat och intressant så tittar vi inte – och då genererar vi inga pengar! 
Det är knappast någon tillfällighet att så många gråter i realityserier, att Idol har två juryer som visar de ”bästa”, de ”sämsta” de ”mest underhållande” och något ”mellanting”. Det är knappast en tillfällighet att prinsessan Sofia fick kritik för att vara ”för pryd” i Paradise Hotell, att Sveriges alla kylskåp och skafferier verkar bestå utav skräpmat och snacks, att Sveriges alla restauranger verkar bestå utav råttbajs, gigantiskt med matos och sönderbränd mat – samtidigt som branschen är underetablerad pga att arbetsgivaravdraget för unga försvann och ingen längre tvingas arbeta för omänskliga arbetsvillkor.
Det är ingen slump att program efter program rullar säsong efter säsong, som visar olyckliga, ”konstiga”, ”problematiska” människor – det är underhållning i landet Sverige!
Medans andra människor flyr krig och kämpar med sin vardag, så sitter vi i vårt trygga, avlånga land och gläds utav andra människors olycka/problem i påhittad TV!
Till och med Bingo Lotto blev i slutet utav 90-talet uthängt då ”tabben” att råka visa alla lottdragningar, innan dem skett, låg på TextTv!
Men det finns ju också något positivt i det hela – det gör det ju tack och lov i det mesta! Gunilla kanske inte är så elak som hon verkar mot sin dotter och alla andra Hollywoodfruar – det kanske är därför amerikanska soc. inte gjort något åt saken efter sex, hela säsonger!;)

JAG ÄR KVINNA – JAG SKALL GÖRA ALLT!

Som kvinna skall du göra allt!
    Du skall vara en fantastisk mor, en fantastisk ”hemmafru”, och en jävel på ditt arbete – eller?!

Den sista tiden har det bloggats, skickats in debattartiklar och allt vet vad, om vad vi kvinnor skall och inte skall göra – skrivna utav kvinnor!
    Allt efter vilka normaliseringar vi har på våra ryggar, men vem styr egentligen det hela?!
   
Det skrivs om all stress kring att vi skall satsa på vår karriär samtidigt som vi skall baka sju sorters kakor och skippa köpebrödet! Vi skall sminka oss, vara smala tidigt efter en eventuell graviditet, se över hemmet, vara en perfekt fru/sambo/flickvän, väninna. Ha en aktiv fritid fylld utav träning, receptläsning, egen barnmatslagning, bloggskapande, Instagrammande, Facebookande, familjemiddagar och vem vet vad!
TJEJER – Vad fan – har jag missat något?!
Är det inte just detta vi försökt att bekämpa i århundraden???!!!
    Varför i helvete försöker vi då, helt plötsligt, gå bakåt i tiden?! Vad fan hände, och händer egentligen?!
Sluta att beklaga över dessa jävla normer och BRYT dem istället – och gör detta NU!!!
    Jag säger som Pippi Långstrump och Mimmi – ifrån 70- respektive 80-talet:
”Jag brukar göra som jag gör, och det brukar bli så bra så!” och ”Egengjord Pepparkaksdeg – förspilld kvinnokraft!”

Mr Elit är ingen hit

Jag blir så besviken ibland! Jag skäms för det, men samtidigt är det hela så sjukt frustrerande!
    Likt den som ljuger/snackar skit om andra/ fjäskar/slickar röv, för att ta sig fram på andras bekostnad – helt hejdlöst, utan den minsta skam eller synlig ångest så har vi dessa räkmacksglidare med ett stort kontaktnät inom skaldjursvärlden, som bara genom det kommer in i det finaste och mest viktiga korallreven. Varför?

Poängen skall vara att kämpa, fightas, närvara, agera, inkludera och influera, men för somliga spelar detta ingen roll och övriga instansers insatser räknas inte. Hur kan det vara så?
    Varför bygga upp en fasad föreställande något som inte stämmer överens med verkligheten? Varför är det så ofta så?
Själv är jag så sjukt hård mot mig själv – om jag inte uppfyller mina och andras förväntningar, men vad är det egentligen värt?
Livet är orättvist – jag vet, men skall det vara ett försvar som är större än målet?
    För mig har det alltid varit, och kommer alltid att vara A och O att stå för det man säger och gör – vad är annars någonting något värt?
Men hur ser korallrevets verklighet egentligen ut? Bryr den sig om alla hårt kämpade simtag? Bryr den sig om havets diskussioner, påverkansgrad och inkludering – eller handlar den endast om en fin tropisk fasad?
    Skall havet inte företrädas och omfattas utav oceanens alla fiskar – inte endast av de som simmar bara för att, som råkar vara kemis med hajen, eller de som havets kung gillar?
Vad vill vi egentligen med vårt stim – vad är det egentligen värt, och vad skall grunden vara för att få företräda havets djup?

Du är bra.

Vi är, generellt, ganska så dåliga på att ge varandra beröm i detta land – men vi är också, ännu sämre på att berömma oss själva!    Ett litet ”Åh, vad bra du gjorde detta!”, eller ”Bra jobbat!”/”Du är bra!” kan ge så sjukt mycket mer energi och peppa en framåt! Bara ett Tack, eller Du är duktig – kan ge en människa så sjukt mycket.
Man skall heller aldrig skryta om sig själv, och det håller jag med om – men att våga ”skylta” om sina bästa sidor, eller bara säga till sig själv Du är bra tror jag är både nuttigt och jätteviktigt!
Det är miljontals med grejor jag saknar med min mormor, men är det något som verkligen dog med henne så är det beröm och att känna sig bra!
    Att berömma folk, och att berömma sig själv är jätteviktigt – ger ny energi och sätter perspektiv på tillvaron!

Min mormor kunde ge mig beröm för att jag jobbade så mycket, och för att jag betalade räkningarna!;) Något man tar för givet att alla människor skall göra, utan minsta invändning – det berömde hon mig för! Inte för att jag var jag, utan för att ge beröm och för att poängtera vikten av att berömma det som är bra.
    Något annat hon ofta pratade om var tiden – att tiden är knapp, att man skall ta tillvara på den och inte bry sig om en massa tjaffs – och att man skall ta en dag i sänder.
Dessa vinklar, dessa tankesätt, är nog sjukt viktiga för alla människor – att stanna upp, tänka till och ge beröm – till sig själv och andra!
    Faktum är att jag är faktiskt riktigt nöj och stolt över att jag betalar mina räkningar! Jag är både glad och tacksam över att jag har ett jobb, ett jobb som jag dessutom älskar, som gör att jag har råd att betala mina räkningar. Men jag är också stolt över att jag Klarar av att betala dem. Att betala sina räkningar är ju något vi alla tar för givet att vi alla skall göra och klara av – men det har alltid varit något jag har haft svårt med. Inte för att jag inte har velat, utan för att det är något med själva grejen – jag kan inte förklara vad det är, det är bara svårt…
    Det är tydligen vanligt för oss med sådant som ni kallar för funktionsnedsättningar, men sådant skall man inte prata om, inte skylta med – för då tror ni bara att man inte klarar av NÅGONTING! Det är inte så att jag någonsin har skitit i mina räkningar, eller att jag har/har haft en massa anmärkningar – tvärtom så har jag inte en enda! För mig är det oerhört viktigt att vara så perfekt som möjligt!
    Däremot så har jag väldigt sällan betalat in exakt i tid – jag har nästan alltid varit någon/några dagar sen. Och nej, autogiro är ingen hjälp då man ännu inte för välja vilket datum allt skall dras, utan måste vänta i flera dagar innan man ser hur mycket/lite pengar man har kvar att röra sig med! Däremot så har jag alltid haft fackavgiften och bolånen på autogiro, för att aldrig riskera att bli sen med dessa.
    Men de senaste 6-12 månaderna, så har jag betalat in ALLA räkningar i rätt tid, VARJE månad – och det är jag oerhört stolt över! Detta är nog väldigt svårt för många att förstå, men för mig är det en seger – men skyltar man om det så hamnar man genast i ett specifikt fack!

Något annat jag har svårt för är tiden. Jag har märkt att den är knapp – fast jag lyssnar inte på det. Jag har märkt att den långt ifrån alltid räcker till – fast jag bryr mig inte om det.
    Här är jag precis som min mormor – jag kör bara på! Fullt ös medvetslös, utan den minsta spärr! Men för mig är det oerhört viktigt att alltid ha saker att göra – att försöka komma framåt! Har jag inget att göra så mår jag inte bra – och att vänta är långt ifrån min grej! Men jag känner inte min spärr – jag har nämligen ingen, men jag blir ledsen när andra säger åt mig att vänta, att jag inte får och måste vila – är det något som är stressande för mig så är det just att inget få göra!
    Där hjälpte både jag och min mormor varandra – hon var nämligen exakt likadan, och vi kunde så hjälpa varandra med detta. Ibland sa hon även åt mig att ge min man mer tid och uppmärksamhet – nu när hon inte längre vandrar vid min sida, så vet jag aldrig när jag gör/inte gör detta tillräckligt, vilket är oerhört frustrerande!

Nu förtiden så kör jag nog bara på, precis som alla andra, fast kanske tusen gånger mer – utan spärr och utan beröm – varken ifrån mig själv eller henne!
    Men jag vet att min mormor skulle vara stolt över mig, idag också!
Hon sa ofta att helgerna var värst, då det fanns tid för reflektion – jag förstår henne. Men igår, när jag gav mig själv tio minuter utav reflektion, ensam sittandes på sängen så tänkte jag Tänk att det här är mitt hem – här bor jag med min man, som jag varit gift med i snart tre år, hur gick det till? Och med vår snart 20-åriga lilla kisse. Jag har ett jobb som jag älskar och jag överlever på min inkomst. Vi har ett jättefint landställe. Jag har nu haft körkort i över ett år. Jag har gett ut två till böcker. Jag får hålla på med politik, vilket är min dröm – jag har nog gjort nånting bra ändå!
    Mormor säger inte längre ”Vad du är duktig”, men det är dags för mig själv att då och då våga börja säga Du är bra.
    Gör det till dig själv, du också!

Vi måste närma oss varandra – inte öka avståndet

Tiderna förändras och utvecklingen går framåt – eller åtminstone så borde det vara målet!
   Då kan vi inte leva kvar i gamla vanor, och uråldrigt tänk.
För en tid sedan var det väldigt stor skillnad på folk och folk – så är det givetvis idag också, tyvärr, men skillnaden är inte densamma som för hundra år sedan – den har förflyttat sig och skapat nya skillnader, och det är dessa vi måste fokusera på – inte et förgångna och förfallna!
    Idag har vi anställda och företagare. Sedan har vi ännu en mängd olika yrken – en del har försvunnit, andra utvecklats, men som anställd så är du anställd.
Det är inte längre bönder och arbetare och sedan akademiker och direktörer – i alla fall inte på samma sätt nu som då!
Den svenska modellen har rått i 78år och ca. 2 786 000, av Sveriges 9 920 881 invånare, är med i ett svenskt fackförbund.
    Akademikerna och tjänstemännen är i nutid väldigt nära ”arbetarna” – eller så är det ”arbetarna” som är närmre akademikerna och tjänstemännen, det beror på hur man väljer att se på det! Sverige har idag tre stycken fackliga paraplyorganisationer; LO, TCO och SACO – idag är det arbetarna ”mot” arbetsgivarna, inte arbetare mot tjänstemän och kapitalister. Ändå gör vi alltför ofta, än idag, skillnad på arbetare och arbetare – folk och folk!
    Man hör saker som #Det där är inget riktigt fackförbund”, och tanken på att de tre centralorganisationerna skulle samarbete och ta ett ordentligt stöd ifrån varandra, verkar för många vara helt otänkbart! Hur skall vi då kunna ta nästa steg?

En annan sak som verkar ha stannat upp i tiden är det ekonomiska tänket, och synen på inkomsten. Människan har i århundraden varit beroende utav pengar – pengar för att kunna försörja sig – för att kunna överleva. Den största delen utav den fackliga kampen har alltid handlat om pengar, och gör det än idag.
    Generellt sett så tjänar de flesta branscher betydligt bättre idag än för hundra år sedan, men många ligger ännu efter om man jämför med nutidens priser och utgifter. Arbetsvillkoren liknar, riktigt sorgligt nog, mer och mer dåtidens vardag, pga anslutningsgrad och politiska beslut. Men har inte målet alltid varit Allas lika värde, lika rättigheter, jämställdhet, och att gapet inte skall vara så stort?
Hur kommer det sig då att det helt plötsligt är fult att äga, lyxa till sig själv och vardagen lite? Skall inte vikten ligga på åsikterna och värderingarna?
    Vi lever i en tid där det knappt finns några hyresrätter, ändå är det kapitalistiskt att köpa sitt boende – borde inte vikten ligga på att alla skall ha råd och möjlighet att skaffa sig ett boende, oavsett om det är en hyresrätt eller en bostadsrätt?
Har inte en målare samma rätt till möjlighet att få köpa en Pradaklänning som en ”Pappa-betalar” tonåring? Är det endast höginkomsttagare och ministrar som får ha ett landställe med gott samvete, medans kolonilotter och arv är det som ännu är ok för övriga?
    Ägs champagnen av borgare och har det endast funnits en rik person, som haft rätt att vara socialist?

Ett fackförbund är ett fackförbund. En anställd är en anställd, oavsett om du är elektriker, polis, servitris, lärare, eller skådespelare. En socialist är en socialist, oavsett om du är höginkomsttagare eller arbetslös. Och socialisters mål borde alltid vara Alla människors lika värde, lika rättigheter, jämställdhet och att minska klyftorna mellan folk och folk!

Södermalm – inte för ALLA!

Jag bor på ”Söder” Södermalm i Stockholm och har gjort det totalt i 11 år – nu tio år i streck. Efter att jag flyttat härifrån, för tolv år sedan, har jag bott på flera olika ställen i Stockholm – både i innerstan och i förorterna. Det är på Söder jag trivs allra bäst!
    Södermalm är för mig speciellt – på många olika sätt! Stadsdelen har en enormt berikande historia – det här var arbetarklassens stadsdel, det var också här fattigdomen rådde. Stadsdelen fick moderniteter som badrum, toalett och riktigt kök senare än i en del andra områden, i andra stadsdelar.
Många kulturella kändisar är uppvuxna på Söder och har lekt på Söders klassiska innergårdar. Min mormor är även uppvuxen här – längs den gröna tunnelbanelinjen, som också jag bor i. Min mormor har alltid haft, och kommer alltid att ha, en speciell plats i mitt hjärta – hon har många gånger berättat om uppväxten på söder, med bollkickande med Nacka Skoglund och arbete i speceriaffärer.
    Söder är idag betydligt mer modernt och populärt, än vad det var för inte alltför länge sedan. Men här har man bevarat en hel del utav stadsdelens historia och kultur. I många andra stadsdelar rev man och byggde nytt, men på Söder lät man gamla träkåkar leva vidare, här och där i Söders alla kvarter. Kanske hade Södermalm betydligt fler utav dessa träkåkar, än andra stadsdelar, då Söder var den fattigare stadsdelen – oavsett, så bidrar dessa träkåkar till en alldeles unik känsla och atmosfär i stadsdelen!
Kvarteren är mixade med träkåkar, 1800-tals hus med enormt vackra fasader, fönster och burspråk. Folkhemsbyggnader, 60-tals hus. På ön finns många stora och fina parker, stora kolonilottsområden som förr var Södermalmsbornas – arbetarnas sätt att få landskänsla på somrarna, men också möjlighet till att odla egen mat som lättade försörjningsläget.
   Södermalm är idag en oerhört charmig ö och stadsdel – en plats med många olika människor, med många olika bakgrunder, religioner, erfarenheter, yrkesval och drömmar. Åldrarna är väldigt blandade och kan skilja enormt bara mellan olika kvarter. Att odla egen mat är fortfarande populärt på Söder – Södermalmsborna odlar på balkong, innergård och i specifika odlingsparker – en del står även halva sina liv i kö till en kolonilott. Här äts mycket vegetariskt och veganskt – även Raw Food är populärt. Kvarteren kryllar utav restauranger fulla utav köttfria maträtter – varje grillkiosk har minst sex vegetariska rätter.

Det som får mig att älska denna stadsdel är öns mix utav musik, mat, kultur, religioner och människor – här är alla välkomna och ingen är bättre än någon annan – Södermalm är en stadsdel för alla!
    Bara i den delen utav ön, jag bor på, finns svenska kyrkan, fri kyrka, moské och katolsk kyrka. Utanför dörren möts jag utav mat ifrån olika delar utav världen, 20-talister som tar en promenad, 2000-talister springandes till och från skolan, harar lekandes på kyrkogården, turister ifrån olika delar utav världen, Hollywood-skådisar, skomakaren ifrån Grekland, nudelätande studenter, glada gubbar i parken, arbetssökande, nunnor i ICA-kön, hemlösa medmänniskor – både ifrån Stockholm och ifrån andra länder. Nu säger jag inte att arbetslöshet, fattigdom, flykt, missbruk och hemlöshet är bra – tvärtom så är det något ingen människa skall behöva leva i!!!
    Det jag menar är att här försöker vi inte ”försköna” tillvaron – här utesluter vi inte människor – här får alla vara! I alla fall så är det så det har varit…
Idag finns endast ett fåtal hyresrätter kvar på Södermalm – de flesta har sålts ut och blivit bostadsrätter. Detta gör att det är oerhört svårt att få en hyresrätt i denna stadsdel – precis som i de andra stadsdelarna. De som idag lyckas få en hyresrätt på Söder, har ofta stått i kö sedan innan jag ens var född – eller så har de haft en större hyresrätt i någon utav stadens förorter och då lyckats byta till en mindre lägenhet här på Söder. På Söder har många, ofta bott trångt – speciellt när bostadsrätterna etablerades. Men något har hänt – det tog ett tag, innan jag märkte det, och nu är jag mest förtvivlad och besviken!
    Bostadspriserna har skjutit i höjden (detta är inget nytt – har själv gjort stora vinster då jag sålt lägenhet efter lägenhet för att ta mig ifrån 18kvm2 till slutligen 45kvm2) men det har inte stannat där..Lägenhetsannonserna har bara östs fram – folk har flyttat till höger och vänster – från mindre till större, från större till mindre, från Söder till förort – till och med landsbygd. Idag är det svårt att veta om det är grannar eller besökare man möter i trapphusen – jag har börjat googla.
    När jag flyttade till Södermalm hade jag grannar som studerade på universitet och högskola, pensionärer, småbarnsfamiljer, arbetslösa, TV-profiler, IT-tekniker och byggarbetare. Idag är det VD:ar, TV-producenter, ambassadörer, Hollywood-skådisar, låtskrivare och kända författare. Tobakshandlarn och butiksbiträdet bor i en annan del utav staden.
Idag bebos ön i stor skala utav individer med hög inkomst! Överklassen är ännu inte här, men de ”vanligt anställda” försvinner mer och mer. Det är inget fel i att många med hög inkomst bor på Söder, men det skall inte bara vara dem som har möjlighet att bo här! Jag tror på integration – utan den skapar vi utanförskap och klasskillnader!!!
    Vi får aldrig glömma att integration inte skapar sig självt – det är vi som måste få den att etablera sig! Därför skall vi inte ”släppa” Söder – och vi skall inte döma dem som bor här – varken de med mer eller mindre kapital!

Idag får jag ofta höra att jag har pengar/rika föräldrar, och jag får frågan hur jag kan vara sosse när jag bor på Södermalm! Detta är hemskt – detta är att ge upp!
    Jag är varken rik eller har rika föräldrar – men jag är sosse enda in i själen, precis som många andra Söder-sossar! Faktum är att på Södermalm röstar majoriteten vänster! Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Feministiskt Initiativ, och Vänsterpartiet är stadsdelens största partier!
För mig handlar Socialdemokrati om integrering, jämställdhet, allas lika värde och solidaritet – inte om segregation, utanförskap och att göra skillnad på folk och folk!
    Södermalm har blivit en stadsdel svår att ta sin in på, om du inte har kapital eller redan är etablerad Söderbo. Idag håller jag stenhårt i mina 45kvm2 – jag kommer ingenstans, men jag vägrar att lämna ön! Jag hoppas, vill och önskar att Söder, återigen, blir en stadsdel för alla – där alla känner tillhörighet! Och det är endast vi som kan se till att det blir så, och det gör vi inte genom att döma, ge upp och göra skillnad! Vi måste göra detta tillsammans! Stadsdelarna ägs inte utav en grupp – inte förorterna heller!

Du är inte som alla andra – du måste va dig själv!

Blir så trött på detta försvar – vill inte att det skall vara ett försvar – hellre en förklaring, men helst inget alls!”Det här är Cassandra – hon är speciell/annorlunda/udda!” – detta fick jag höra under HELA min uppväxt!
Jag förstod aldrig vad de menade – mer än att det troligtvis var så, men varför?

    Den lilla, lugna, goa tjejen – som ibland kunde bli lite för arg/irriterad, men som framförallt var annorlunda – med stora tänder och stora glajjor – det var jag det! Den lilla, blyga, rara flickan som inte alltid förstod vad som sas, hände, eller vad man skulle göra.
    Till en början var det bara glasögonen som var ”min tyngd” – att vara glasögonorm var inget positivt i början- och i mitten utav 90-talet! När sedan mjölktänderna byttes ut till ”riktiga tänder” så blev mina framtänder riktigt stora – breda och nästintill fyrkantiga. Det såg ut som två sockerbitar i mitt lilla ansikte – jag blev ”kaninen” – glasögonormen och kaninen.
 
I ettan hade jag inga problem i skolan – visst kunde jag bli irriterad när min skrivna text inte riktigt blev som jag tyckte att den skulle se ut, men i övrigt hängde jag med bra och fick beröm!
    För mig har det alltid varit viktigt att saker och ting är och ser ut på ett visst sätt – jag vet inte varför, det bara är så, och har alltid varit så.
När jag var runt året så var min favoritsyssla att sortera pappas strumpor, i nedersta byrålådan i hallen – jag kunde sitta där i timmar och ordna, sortera och styra upp – prydligt och fint.
    När jag började i förskolan/lekis så skulle vi lära oss att skriva våra namn – mitt namn var mellan 6-4 bokstäver längre än alla andra tjejers (man delade alltid på tjejer och killar) och jag hade dessutom två likadana bokstäver efter varandra – två stycken S, som aldrig blev likadana – jag kunde bli tokig på detta!
 
Skolgången rullade på – svenskan, matten, bilden, musiken, gympan och skrivstilen gick bra – sedan blev det för mycket – för rörigt, för normbaserat – jag förstod inte det andra såg som självklart!
    Ett till språk kom in – engelskan, matten blev rörigare, klassen större (i ettan var vi uppdelade – klassen mitt itu), dagarna längre, ”viktigare” att göra skillnad på killar och tjejer i klassrummet – som tjej fick man inte höras, eller gunga på stolen, och platserna byttes – jag såg inte tavlan till 100%. Mina föräldrar påtalade att jag behövde sitta långt fram i klassrummet för att se, pga min synskada – men konsekvenserna kring att jag inte ser rörelser med mitt vänstra öga, var inget man kopplade ihop med händelserna kring svarta tavlan.
    Jag blev ett såkallat ”dampbarn” – fast mer skämmigt, då jag var tjej..
Efter trean skulle klassen splittras och delas upp i tre olika klasser – man delade på mig och de stökiga killarna. Resten utav mellanstadiet blev ”värre” för mig. Jag sökte empati hos min fröken och fick den – fast bara när jag var söt och lugn – inte när jag frågade för mycket, hade svårt att sitta still, skolkade eller hamnade i slagsmål. Det var väl egentligen inte så konstigt, men allt jag egentligen ville var att vara duktig i skolan, och att inte ses som annorlunda! Det blev inte bättre av att jag kom in tidigt i puberteten..
    Jag började att ”skriva av” för att hänga med i matten, jag klarade inte av att läsa alla de 7 sidorna i historieböckerna med mycket, ihopflytande text – för mig var det som tusen sidor utav massa! De med dyslexi fick hjälp – den biten hade man förstått då jag gick i skolan – resten fanns inte! Även vänsterhänta hade extra hjälpmedel. Ibland somnade jag på skolbänken..
 
När jag gick i femman hade man gett upp på mig, inom en del områden – jag var t.ex. den enda i klassen som inte behövde lära mig ”liggande stolen” – jag förstod inte, och ingen kunde förklara på ett annat sätt så man sa ”Du behöver inte lära dig detta!”. 
    Högstadiet var för mig sjukligt tufft! Mycket, i och för sig, pga en massa privat (jag missade stora delar utav högstadiet) men farten ökade, klassen blev ännu större – det blev ännu pinsammare att ställa frågor – att synas och höras – puberteten regerade! Ett ytterligare språk tillkom och jag fick ofta höra att jag inte ansträngde mig ordentligt, inte verkade bry mig och tänkte på annat.
    Jag hamnade i såkallade ”särgrupper” som bestod utav mindre grupper elever, med en miljon olika svårigheter samlade – jag skämdes och lärde mig inte mer där heller!
Jag klarade högstadiet, och gick ut med poäng som tog mig in på gymnasiet – för det fick jag kämpa som en galning!!! Jag fick till och med skolans pris för att ha ”ryckt upp mig” så och skaffat betyg, behöriga för gymnasiet – de frågade om jag inte var glad – jag svarade inte på det – jag skämdes – de förstod inte mig!
    På gymnasiet blev allt annorlunda – vi alla sågs som individer, klassen var 60% mindre än i grundskolan, och vi hade fler lärare. Jag hade det fortfarande tufft i en del ämnen, bl.a matten (jag låg efter ifrån grundskolan), men där fick jag den hjälp och tid jag behövde- enskilt! Jag hade även svårt med all text som skulle läsas – i ämnen jag var mindre intresserad av. Jag fick göra en hel del omprov då jag, istället för att svara på enskilda frågor, skrev ned det som stod i böckerna/stencilerna – ordagrant – utan personlig förklaring. Jag upptäckte att jag har fotografiskt minne och att detta kunde hjälpa mig i dessa ämnen – men lärarna trodde att jag fuskade. 
    Jag fick fina betyg, i de flesta ämnena i gymnasiet – det var sjukt mycket slit för det, och det var mycket tack vare mitt slit, en del lärares övertid och min dåvarande svärmors hjälp på fritiden. Efter halva gymnasiet besökte jag min grundskola för att berätta om mina fina betyg, i bland annat svenska – jag har alltid älskat att skriva. Jag hade förväntat mig glädje – för min skull, men fick endast höra ”Oj, vi är chockade! Kanske missade vi något!” – jag blev ”oduglig” igen..
 
Jag är stolt över att jag klarade skolan! Inte för att den inte var något för mig, inte för att jag inte ansträngde mig – utan för att jag lyckades lära mig på det sättet du och normen lär sig utav/ifrån! Även i mitt vuxna liv, tvingas jag att följa ditt/normens sätt att reagera, agera, lära mig på och uttrycka mig efter – vet du/ni/de hur jävla tröttande och extremt frustrerande detta är?! Ni tycker att jag tar för mycket plats – hörs och syns för mycket – men i min och ”vår värld” är det bara NI, NI, NI som finns!
    Separerandet, skillnaden och fördelningen fortlöper – än idag år 2016!
Ni skämtar om dampbarn – kallar er själva för dampbarn/bokstavsbarn, men har ingen aning om hur det är att tvingas leva efter era onödigt krångliga och ostrukturerade normer! Ni förstår inte alltid vad jag säger – och jag tycker ofta att ni går på repeat! 
    Kom inte och säg att ni förstår, och sluta kalla oss för ”personer med funktionsnedsättningar”! Många utav ”oss” har intelligens högre än normen – men vad skall det spela för roll?!
Det som spelar roll är att det än idag görs skillnad på ”oss” och ”er”! Ni som påstår er förstå – blir ni ofta dumförklarade, bara genom att vara? Behöver ni lämna leverprov för att få köra upp? Behöver ni vara er egen lärare i skolan? Behöver ni förklara att ni har samma rättigheter som oss med så kallade ”funktionsnedsättningar”?
Det enda ni tror er veta – är att ni är normen – och att vi andra skall följa er!

Jag är den duktiga flickan

Jag är den duktiga flickan – jag trodde aldrig att jag skulle bli henne…Tiden går fort, men likaså resten.
    Jag är en person som behöver vara sysselsatt större delen av min tid. Att inte göra något/göra för lite är sjukt stressande för mig – att vara sysselsatt och att driva saker och ting, gör mig tillfredsställd, får mig att må bra och njuta av livet.
Jag får ofta höra ”Hur orkar du?”, ”Hur hinner du med?”, ”Du måste ta det lugnt” – jag tänker på precis samma sätt, fast inte om samma grejor – det är den stora skillnaden!
    För mig kan det vara stressande att något tar längre tid än vad jag tycker att det skall göra, att något blir onödigt omständigt i min värld, att ett bord plötsligt skall stå på ett annat ställe utan logisk förklaring, att se detaljerna medans andra ser något annat, att inget händer, att allt måste ske en viss tid och på ett visst sätt!
Jag löser detta genom att hitta egna lösningar för att kunna – följa den väg som funkar för mig, och för att följa den väg som funkar för normen. Det jag inte insett är att detta varit det absolut mest stressande för mig!

Jag har spelat ett trippelspel, bara för att få vara jag och för att inte bli särbehandlad bara för att jag är jag, och för att jag är kvinna – detta har gjort mig till en duktig flicka – något jag lovat mig själv att aldrig bli!
    Så här är det – jag fungerar inte så som ”systemet” bestämt att jag skall fungera – det bara är så! Detta är inget nytt för mig – inte för andra heller, uppenbarligen, eftersom man ständigt försökt att få mig att bete mig som systemet – normen.
    Jag har många gånger själv, speciellt de senaste åren, försökt att fungera som systemet vill – även fast jag tyckt att det är fel, och tycker att alla människor med alla dess olikheter, unikheter och egenskaper skall platsa i detta system!
Problemet är att, det spelar ingen roll hur snabb, effektiv och påläst man är – minsta lilla grej som inte följer ”system-normen” och minsta lilla svaghet man visar som kvinna, så omplaceras du genast och hamnar i ett fack du varken vill vara, eller hör hemma i!
    Därför har jag bara hållit käften och kört på!

Jag har alltid älskat att jobba och har alltid fått beröm för min höga arbetsmoral! Men det har aldrig räckt för mig – jag vill förändra, förbättra och utveckla människosynen, samhället och världen – så har det alltid varit!
    Att alla inte alltid tycker som jag, eller förstår hur jag menar och varför – det är något man bara får leva med, men respekten måste vara ömsesidig!
Att ständigt placeras i fack, bara för att – är inte bara sårande utan även oerhört stressande!
Jag har satt ihop alla delar – systemet, normen och mig själv. Detta har fungerat i tre år, men nu funkar det inte längre.
    Jag följer alla regler till punkt och pricka – både de verkliga och de normbaserade!
Jag jobbar lika snabbt som alltid, men även 100% extra – vart sätter ”ni” er gräns? Jag har ingen inbyggd gräns…
    Ingen får någonsin sätta sig på mig, jag snackar inte skit utan vill vara vän med alla, jag är inte på ett visst sätt bara för att jag är kvinna, eller en viss typ utav kvinna/person bara för att jag inte har barn, eller för att jag inte tänker ta 90% utav ansvaret den första tiden utav ett barns liv…
    Men jag har lurat mig själv för att försöka platsa i en idiotisk mall, vilket har lett till;
Att jag inte sörjt så mycket som jag behövt efter min mormors död, Att jag tappat hälften av mitt hår, Att jag fått ännu fler allergier, Att jag fått ännu mer sömnproblem än vad som ingår i min ”norm”, Att jag fått panik, ångest, andningsbesvär, magproblem, kräks, svimmar och svarta tånaglar.
    När hjärnan har något att berätta tar den ofta fysiken till hjälp…
Min hjärna, och även mitt hjärta, har alltid trott på att allas lika värde, mänskliga värderingar och allas plats i samhället!
Jag tror att det är livsfarligt att ha statistik och kategorisering som norm – inget är svart eller vitt! Fortsätter vi på detta sätt så kommer vi aldrig att nå fred, gemenskap och framgång – vi kommer att öka klyftorna, särbehandlingen och den psykiska ohälsan kommer att bli ännu större – väggen kommer att bli en folksjukdom!

Låt mig att vara jag, så låter jag er att vara ni – så blir vi tillsammans ett stark VI!

Lönen måste höjas, inte sänkas – den som tror något annat låter sig luras!

Lönen måste höjas, inte sänkas – den som tror något annat låter sig luras!
I Sverige har vi ett system som kallas för den Svenska Modellen.
Detta innebär, bland annat att lönen styrs via kollektivavtalen i Sverige, och inte i Svensk lag! Detta är ett unikt system, vi haft i snart 100 år, och som är känt runt om i hela världen!
Den Svenska Modellen bygger på att arbetsmarknadens parter bestämmer spelreglerna på svensk arbetsmarknad – där ingår minimilönerna.
Arbetsmarknadens parter består utav respektive fackförbund och respektive arbetsgivarorganisation.
Arbetsgivarna är anslutna i sina respektive arbetsgivarorganisationer, och de anställda är anslutna i sina respektive fackförbund – ju fler anslutna i de bägge organisationerna, ju starkare blir respektive organisation och part! Parterna tycker olika om många olika saker, bland annat om lönen…
En företagare vill ju tjäna så mycket som möjligt på sin verksamhet och ha så lite utgifter som möjligt. En anställd vill ju tjäna så mycket som möjligt, för att klara av sina vardagliga utgifter och månadsavgifter – leva lite utöver detta är ju också något man vill. Så bara i denna fråga kan det krocka ganska så rejält, beroende på hur stark respektive förhandlingspart är vid förhandlingsbordet – det är anslutningsgraden i respektive organisation som avgör dess styrka. Ju fler desto större hot för motparten – desto starkare!
Men även fast man tycker olika om mångt och mycket, så tjänar hela landet på detta system!
Den Svenska Modellen bidrar, bland annat, till bättre arbetsmiljö, bättre anställningsvillkor, en jämlikare vardag och till vettigare löner!
Om lönen istället skulle vara instiftad i lagen, så skulle lönen vara betydligt lägre – detta är ett faktum!

Om vi har lagstadgad lön, så förlorar arbetsmarknadens parter och du ägandet över löneutvecklingen! Det skulle bli betydligt svårare att få till en ökad löneutveckling, då det med en lagstadgad lön innebär att makten över dess utveckling styrs utav Sveriges riksdagsledamöter – hur de vill förbättra, försämra och ändra den – när och om! Är du missnöjd får du i sådana fall gruppera dig tillsammans med tusentals och försöka ändra åsikt hos politikerna – alternativt byta ut dem vart fjärde år, istället för när parterna själva anser!
Sedan har vi inte bara en yrkesgrupp i Sverige, utan tusentals! Därför har vi också en hel del fackförbund, som tillsammans bildat en gemensam facklig organisation som för organisationers förbunds talan – dessa är LO, TCO och Saco. I dessa tre organisationer ingår miljontals utav anslutna människor, i respektive fackförbund anslutet till sin yrkesgrupp och arbetsplats. Att inte låta dessa medlemmars förbund och respektive organisationer föra sina egna medlemmars talan, utan istället ge makten till lagen att göra en generalisering, är inget någon utav dessa miljontals människor skulle tjäna på – tvärtom!
De som skulle tjäna på detta är egoistiska företagare, och människor som vill tjäna pengar på andra människors bekostnad!
Så länge priserna stiger, så måste också vårt levebröd göra detta! Räcker inte lönen till, och vi inte är med och förhandlar dess utveckling och utformad, så blir det som ett flertal stater i USA, där människor tvingas ha 2-4 arbeten för att ens gå runt – utan semester och sociala försäkringar!

Tänk en gång till!!!