Thobbe är hemma och jag jobbar!;)

På onsdag blir vår son Jiro hela sju månader, vilket innebär att vi varit föräldrar lika länge och att Thobbe har varit föräldraledig lika länge!
    Redan när vi precis fått reda på att vi var gravida så pratade vi om hur vi skulle lägga upp föräldraledigheten. Vi hade pratat om det innan dess, flera gånger, men det var först då som det blev en mer verklig diskussion som sedan även ansöktes och slutligen blev till verklighet!;) Jag ville jobba och Thobbe ville vara hemma – hade inte våra viljor sett ut på detta sätt och varit så pass olika så vet jag faktiskt inte om vi hade haft barn idag.
    Thobbe är en betydligt mer ”hemma-person” än vad jag är – jag skulle aldrig klara av att ”gå hemma” i flera månader, det är bara sådan jag är!
Jag jobbade min sista arbetsdag på torsdagen och på måndagen gjordes vårt planerade kejsarsnitt – jag och Thobbe var sedan hemma i tre veckor tillsammans innan jag var tillbaka på jobbet på full tid igen och Thobbe var hemma på full tid. Så har det sett ut sedan dess och det funkar jättebra för oss!!!

Det är klart att jag saknar Jiro – man saknar väl alltid sina barn, mer eller mindre men lösningen på det är ju inte att ”sitta ihop” jämt. Jag tror att det är jätteviktigt att man gör det som funkar bäst för en själv, ens partner och ens familj – mår individen bra så mår familjen bra och då mår barnet också bra!;)
    Sedan så uppskattar jag verkligen alla bilder och videor som Thobbe, dagligen skickar till mig på honom och Jiro, på messenger – som jag kan njuta av under lunchen och kortare breaker!;)<3 På så vis så får jag se väldigt mycket av min mans och sons vardag, vilket är guld värt! Det finns heller inget roligare än att komma hem ifrån jobbet och mötas av både en glad livspartner och en glad son!!!=) Självklart är dem ju inte alltid glada, men det är alltid mysigt att komma hem – även fast det också kan vara ganska så frustrerande och jobbigt att göra det!

Jag har som sagt var bara varit hemma i tre veckor, plus ett fåtal dagar i samband med klämdagar/röda dagar, men samtliga av dessa dagar har spenderats tillsammans med Thobbe. Jag har alltså aldrig varit föräldraledig ensam, utan Thobbe har alltid varit föräldraledig samtidigt som jag har varit det, då vi inte har förbrukat alla dessa dagar. Medans Thobbe har varit föräldraledig i sju månader och har då varit det ensam alla dagar utom tre veckor plus ett fåtal strödagar – men han har aldrig jobbat samtidigt som han har haft småbarn och varit småbarnsförälder.
    Detta är väl det enda negativa i vår fördelning och upplägg av föräldraledigheten – att vi inte förstår varandras vardag till 100 procent! Jag vet inte hur det är att vara föräldraledig utan att ha den andre föräldern hemma. Jag vet inte hur tufft och jobbigt det kan vara – eller hur mysigt det kan vara. Det enda jag kan utgå ifrån är Thobbes ord och kroppsspråk. Ibland möts jag inte av ett leende när jag låser upp dörren, utan av en Thobbe som går mot mig med bestämda, tunga steg, med Jiro i ett fast grepp med bägge händerna och räcker sedan över honom till mig med orden ”Här!”. Då förstår jag att det varit en tuff dag!;) I övrigt har jag i månader försökt att förstå varför man inte hinner med att städa, plocka undan saker och ting och hålla hemmet lite snyggt när man är hemma hela dagarna. Jag har förstått att det kan vara skitsvårt då det står om detta i alla tidningar för småbarnsföräldrar, i en mängd olika bloggar och forum, så jag har köpt att det bara är så det är, men jag ljuger om jag säger att jag förstår varför det är så, för det gör jag inte – jag har inte upplevt det själv och i detta fall är det då svårt att förstå det hela till just 100 procent.
    På samma sätt så förstår inte Thobbe hur det är att arbeta heltid när man har småbarn. Jag tror att det är exakt på samma sätt här som det är för mig när jag skall försöka förstå hans vardag – nämligen att han säger att han förstår/har köpt hur jag säger att det är, men han förstår inte då han inte upplevt det själv. Det är verkligen skillnad på att sova dåligt någon eller några nätter och på att ha en bebis i sitt liv. Jag är van att sova lite, då jag ständigt har en massa energi som vill ut och därför brukar använda så många timmar som möjligt av dygnet till att utföra saker och ting istället för att sova en massa. Men när ens vardag börjar när tuppen gal och slutar efter ett kvällsmöte, när man som max har sovit fyra timmar i streck natten innan så blir man till slut ganska så mossig i pallet och framförallt så blir man dödstrött när man kommer hem!
    Jiro är så otroligt duktig och vi har även försökt att ge honom en massa rutiner redan ifrån start – till exempel så har han alltid sovit i sin egen säng!;) Visst har det varit några nätter då det verkligen inte har gått och han har fått sova mellan oss två i vår säng, men de gångerna är inte många de! Jiro har sovit i egen säng och i eget rum sedan start! Kanske är detta också anledningen till att han började sova hela nätter redan vid årsskiftet? Jag vet inte, men sedan årsskiftet så sover han hela nätterna – det är endast enstaka gånger han kan vakna till mitt i natten och vill ha lite modersmjölksersättning. Men även fast han sover hela nätter nu för tiden så är jag ändå ganska så trött, eftersom jag knappt haft några möjligheter alls till att få sova ut sedan han föddes! Tills nyligen var tanken att jag skulle mata Jiro innan jag gick till jobbet, men det funkade verkligen inte – det blev på tok för stressigt och det känns hemskt att mata någon samtidigt som man utsöndrar en massa stress! Så Thobbe matar honom istället denna tid (som oftast är runt femsnåret) och det kanske är lättare för honom nu att göra detta då han inte längre behöver springa uppe halva nätterna – jag hoppas iaf att det är så!;) Jag ger istället katten mat och medicin så att inte han börjar skrika efter att jag åkt i väg, och väcker halva huset!
    Sedan har Thobbe hand om Jiro hela dagen medans jag är ute och jobbar. När jag kommer hem är jag antingen bara hemma och vänder för att äta snabbt och sedan sticka iväg på politiskt möte – eller så hinner jag inte hem mellan jobb och möte och kommer istället hem senare. En del dagar kommer jag hem direkt efter jobbet och stannar hemma hela kvällen – ibland tar jag även med Jiro på möte, så att Thobbe får lite egen tid. Men oavsett vad eller hur så är jag sedan ganska så trött när jag kommer hem och vill bara sitta och chilla. På samma sätt, fast av andra aktiviteter och händelser är Thobbe också trött på eftermiddagen/kvällen. På helgerna är vi bägge ”lediga”. Thobbe jobbar i vanliga fall varannan helg men är föräldraledig sju dagar i veckan – jag jobbar inte helg så vi bägge är lediga ifrån våra arbeten under helgerna, men ganska så ofta och speciellt nu i valtider så har jag någon form av möte eller kurs under helgen – iaf någon av helgens två dagar. Ibland tar jag med mig Jiro, ibland inte – det beror på vilket som är bäst.
    Från början var det tänkt att jag skulle ha hand om Jiro majoriteten av tiden under helgen, för att avlasta Thobbe lite – vilket då även innebar att ta nätterna. Nu hjälps vi istället åt under helgerna och upplägget skapas efter behov, men jag får alltid dåligt samvete när jag inte går upp under natten/först på morgonen för att mata när dte är helg och det är riktigt jobbigt att känna så.

Efter semestern kommer de sjukpenningsgrundande föräldradagarna att vara begränsade, då Thobbes sådana dagar är slut och jag inte får ge alla mina till honom, så då kommer Thobbe att bli tvungen att börja jobba varannan helg för att vi skall få ihop det ekonomiskt. Det innebär att jag kommer att ha hand om Jiro ensam varannan helg, vilket kommer att vara helt nytt för mig. Då kanske jag får en bättre förståelse för hur Thobbes vardag är nu, vem vet. Men han kommer ju då också att vara ganska så stor, så frågan är hur pass realistisk denna jämförelse egentligen blir. Samtidigt så kommer Thobbe att få vetskap om hur det är att jobba när man har småbarn. Han kommer ju troligtvis inte att lida av sömnbrist, men han kommer säkerligen att få uppleva hur mycket man kan sakna sin familj under en arbetsdag och hur pass trött man kan vara när man sedan kommer hem!;)
    De tre sista veckorna innan Jiro börjar i förskolan, kommer vi endast att ha mina låsta föräldradagar kvar så då kommer Thobbe att jobba heltid och jag kommer att vara med Jiro under hans inskolning. 
Jag tycker att familjen Solback Karlsson Bajrami har ett riktigt fint G när det gäller samarbete och att få alla familjemedlemmar att må bra!!!;)<3<3<3
    Att kunna relatera till varandra till hundra procent i alla lägen är ju inte möjligt! För på samma sätt som vi inte förstår varandras vardag när det gäller föräldraledighet och arbete när man har småbarn och är småbarnsförälder så kan inte jag förstå exakt hur Thobbe kände det under de nio månader som Jiro bodde och växte i min mage – och Thobbe kan inte exakt förstå hur det känns att bära på ett barn och ha en massa hormoner som spökar – men man får stötta varandra och hjälpas åt!;)

Att Thobbe är hemma och jag jobbar är det upplägg som passar bäst för oss och får oss att må bäst – lyckliga och glada föräldrar ger lille Jiro en fin och trygg vardag!!!<3<3<3

Badjävlar, bonnläppar, mina barn och andras ungar!

Jag blir ibland (eller relativt ofta numer) ganska så irriterad på hur fan folk beter sig – att uppfostran och vett & etikett inte längre verkar vara normalt folkvett! Jag pratar inte om att äta med kniv och gaffel, att sitta kvar till bords tills alla ätit upp, tugga med munnen stängd eller tvätta händerna efter ett toalettbesök! Jag pratar om hur vi beter oss i gemensamma och offentliga utrymmen, i situationer där vi skall samspela med varandra!
Jag kommer nu att generalisera grovt så den som inte tål det kan väl istället gå och läsa Bamse, tvätta händerna eller googla på ordet folkvett!

Att nollåttor är ökända i hela landet är inget nytt – i modern tid även i kända turistorter och välbesökta allinclusiveställen utomlands. I folkmun kallas vi för badjävlar när vi tar oss utanför 08-land och gör livet surt för andra genom att väsnas, vara dryga och skräpa ned till tusen! Både detta begrepp och fenomen är så pass etablerat att det till och med skulle kunna ingå i skolundervisningen och pinsamt är vad det är, när vuxna människor inte kan bete sig som folk! MEN något vi sällan pratar om är de ombytta rollerna – när bonnläpparna tar sig in till 08-lands mitt och anser sig kunna bete sig precis hur som helst! I Gamla stan pissas det i var och varannan gränd och så fort solen tittar fram på Nytorget så tycks förståendet och förståelsen helt och hållet försvinna hos folk som totalt (trots skyltar) sitter och röker utanför förskolans fönster som är 30 centimeter ifrån markplan! Högar med människor sitter och skriker, skålar och hånglar direkt utanför människors köks- och vardagsrumsfönster, med endast en glasskiva emellan utan att överhuvudtaget bry sig det absolut allra minsta om de människor vars vy de totalt tar över! Alltså jag blir så jävla förbannad när jag ser detta! Det bor folk i dessa underbara, gamla söderkåkar och det är något vi skall vara glada för – inte få folk att vilja fly hemifrån så fort solen tittar fram!

Stockholm växer ständigt och har faktiskt väldigt länge varit en storstad där folk bor trångt och nära inpå varandra. När man gör detta så måste man visa varandra respekt – både inomhus och utomhus, det är varken något nytt eller något som helst konstigt med det! Men en del verkar tro att man både kan ha och äta kakan och tänker endast på sin absolut egna bekvämlighet – ingen har lärt dem bättre!
    När bönderna kommer till stan så tycks jargongen vara ”Jag får låta hur mycket jag vill och göra vad fan jag vill och är det någon som klagar så borde dem inte bo i stan!” – alltså allvarligt, tror du på riktigt att denna attityd är gammal?! Denna så kallade moral (som inte ens är en moral!) är helt och hållet nyfödd och något dagens icke Stockholmare tycker verkar fullständigt logiskt!

Det finns idag folk som tycker sig ha rätt att lämna sin trygghetszon, ta tricken, pendeln eller bussen in till stan för att sedan supa järnet, pissa i buskarna, skräpa ned i parkerna, slänga fimpar utanför stadsbornas lokalhak och sedan stå och skrika som en jävla galning så att det eka mellan de gamla kåkarna natten lång, och detta det skall vi som ligger och lyssnar på dig istället för att få sova bara acceptera för att vi bor där du valt att skita ner och bete dig som en idiot! Vi betalar inte flera miljoner för att trampa i en spya utanför porten när vi skall till jobbet, få våra husdjur att skära upp tassarna när vi går med dem i parken eller låta våra barn bada i en nedpissad parkpool! Skärp dig! På samma sätt som vi badjävlar har noll jävla rätt att ta sig utanför 08-land och sabotera miljö, klimat, lugn och stillhet – har du noll jävla rätt att pissa, skrika, klottra och sabotera vår kompakta tillvaro i storstan – där faktiskt vi också har arbetstider, husdjur, barn och behov av ett privatliv!
Badjävlar skall bete sig, Bonnläppar skall tänka efter! Och när dessa parter byter plats med varandra, inte bara temporärt utan etablerar sig, så skall de fan anpassa sig till sin omgivning och dess regler!

Slutligen – är det inte på tiden att få slopa begreppet ”mina barn och andras ungar”?! Man brukar säga att man blir som man umgås och att man lever som man lär – hur fan skall barn lära sig vad som är rätt och fel och hur man beter sig med andra människor och i möblerade rum om de alltid gör rätt oavsett hur jävla fel de än gör?! Glöm inte bort att om du som förälder ständigt är blåögd och litar blint på alla ditt barns ord så kommer också barnet att lära sig att det går att göra och bete sig hur som helst utan att någon bryr sig eller att något händer – att det är ok att ljuga för dig och att det helt ok att göra det!
Ibland blir jag riktigt mörkrädd alltså!

Behave yourself, respect others, shut the fuck up and take the consequences for your actions!
Bete oss!!!

Farväl älskade, snälla Farmor!!!

Tisdagen den 8/5 kl.12:07 ringde de från Nacka Sjukhus till mig för att meddela att min farmor Pia Solback lämnat jordelivet 11:50…
    Helgen innan Valborg ringde hennes sjuksköterska till mig för att berätta att de pratat med farmor om att läggas in och att både farmor och farfar tyckte att det vore lämpligt och de ville nu höra vad jag tyckte. Farmor hade då inte kunnat äta alls på flera dagar – äta ordentligt hade hon inte gjort på veckor!
    Farmor led av cancer sedan knappt tre månader tillbaka. När jag fyllde år i februari så hade hon haft ont i magen ett tag och gått ned i vikt – man hittade en tumör som man skulle operera bort men läget var betydligt värre än vad man trott!
    Farmor var otroligt stark – både fysiskt och psykiskt och det första hon sa till mig när hon ringde mig om tumören var ”Ja, nu skall du inte va ledsen eller orolig, Nej! Det är ingen fara med det här inte!” – alltid lika bestämd! Jag förstod sedan när hon ringde mig på Valborgsmässoafton att det var kört!
Fem dagar innan farmor lämnade jordelivet meddelade sjukhuset att läget blivit kritiskt och att timmarna nu var räknade! Jag var hos farmor så mycket jag kunde och orkade, hennes sista dagar i livet – jag sov även kvar en natt, men hennes sista dygn i livet var hon ensam och det är riktigt tungt!!!

Jag ljuger om jag säger att jag och min farmor alltid har stått varandra nära och haft en tajt relation, för det har vi inte! Det fanns år under tonåren då vi hade det riktigt knepigt då farmor bland annat tyckte att jag gick i på tok för korta kjolar – något hon senare kom på att hon själv gjorde på 60-talet!;) Farmor har alltid varit påläst och litat, nästintill till tusen, på media så under större delar av min uppväxt så har farmor samlat tidningsurklipp att ge mig om sådant farligt som jag sysslat med under min tonårstid och ung-vuxen tid. Till exempel färgning av hår, rökning och tatueringar.
    Farmor har alltid hängt med i tiden och har stöttat mig när det gäller andra saker, som till exempel att bli vegetarian, när jag blev vegan och att göra kejsarsnitt. Det var hon som införskaffade basvaror till mig, så att jag inte skulle leva på makaroner och ketchup, när jag under högstadietiden bestämde mig för att bli vegetarian. Och när jag sedan under gymnasietiden bestämde mig för att prova på livet som vegan så ställde sig farmor och bakade specialbröd åt mig.
    Det var farmor och farfar som fick mig att intressera mig för sport och att röra mig som barn! De bägge har idrottat i hela sina liv och var aktiva inom sin lokala idrottsförening där jag började att tävla i löpning och längdskidor. Det var även farmor och farfar som lärde mig att åka slalom som sexåring, stöttade mig till att lära mig att åka bräda och sedan tog mig till fjällen varje sportlov under min uppväxt. Farmor introducerade mig för min finska släkt som tioåring och tog mig sedan till Finland i flera omgångar. Jag tog henne dit för sista gången…
Min farmor har alltid funnits där – hon har inte alltid sagt vad hon tyckt och tänkt eller visat vad hon känner, men när det gällt och när man behövt henne eller velat att hon lyssnat så har hon varit där på två röda och till tusen!!!
    Hon och jag stod varandra nära och vi hade en alldeles särskild relation – det är också henne jag är mest lik av min släkt och vi har alltid fått höra att vi är så lika varandra!;)<3
Tack vare min farmor och farfar så kunde jag köpa min allra första bostadsrätt och knyta ihop bröllops-säcken. 

Men vem var hon egentligen?
    Hon föddes år 1936 uppe i Finland, tillsammans med en storebror och en lillebror som tillhörde en familj som arbetade inom kyrkan. Farmor hamnade som ung i Sverige och släkten splittrades mitt itu. Hon hamnade till sist i Dalarna där hon som tonåring gjorde något så syndigt som att dansa och då träffade bondpojken ifrån Solbacken (min farfar). Det blev äktenskap, 20 årsdag och barn under ett och samma år för farmor. Hennes vuxna liv har hon ägnat åt att arbeta, resa och sporta i massor! Hon har tävlat i löpning, cykling och skidor och tillhör även den ”kull” kvinnor som inte fick åka riktiga Vasaloppet utan istället fick ägna sig åt ”Öppet spår” – men självklart åkte hon även riktiga Vasaloppet när tillträde sedan gavs! Faktum är att farmor och jag planerade att åka Vasaloppet år 2019 och det kanske låter konstigt i mångas öron, i och med hennes ålder, men hennes fysik var verkligen enorm!
    Farmor var en riktig, jädra krutkvinna rent ut sagt och det finns så enormt mycket hon har givit mig dessa 32 år vi haft tillsammans! Och hon var så stolt och glad över att vara Gammelfarmor åt Jiro.
    Vi har så otrolig många, fina minnen tillsammans – har gjort så sjukt mycket ihop, rest och upplevt massor tillsammans! Men det finns så sjukt mycket jag aldrig hann fråga dig – jag tänkte hela tiden ”Jag tar det en annan/nästa gång!” – till slut så finns inte den gången och då är det försent!
    Jag är så otroligt chockad över att du är borta – du som var så frisk, kry, stark, pigg och energisk och helt inställd på att bli 114 år!;) Farmors släkt blir mellan  90-107 år…men detta gick så otroligt fort – från att du blev sjuk till att du helt plötsligt inte fanns med oss längre! Det är så jävla osannolikt, läskigt och brutalt sorgligt!!!
Jag kommer aldrig att få ställe de frågor jag så länge velat ställa. Jag kommer aldrig mer att få prata med dig i telefon eller att få ett inspelat meddelande från dig på min telefonsvarare. Jag kommer aldrig mer att få höra din röst, ditt skratt eller se din skeptiska min när du tänker på något om någonting. Jag kommer aldrig mer att få njuta av din morotskaka, linssoppa, squash-paj och morotslådan på julafton kommer aldrig mer att vara gjord av dig!
Jag är stum, avstängd och chockad – tack för allt älskade farmor, älskar dig!!!

Löntagare är vi allaihopa allihopa jag med – jag med och du med!

Löntagare är i alla fall majoriteten av medborgarna i vårt land – det får vi inte glömma och vi får aldrig glömma att vi alla har samma mål. Nämligen att kunna leva på det arbete vi gör och tar betalt för, att behandlas värdigt och ha en sund tillvaro.
    Det handlar grovt sett om att sälja arbetskraft och på det mer humana planet om att ha en dräglig inkomst, en trygg anställning och rätten till ett värdigt och hälsosamt liv!

Feminism i en perfekt värld!

Detta inlägg innehåller reklam för mina böcker

Jag har tyvärr inte haft så mycket tid till att blogga på sistone, men under tiden jag varit ”off” så har jag äntligen kommit ut med min femte bok Feminism i en perfekt värld!;)
Feminism i en perfekt värld är en käftsmäll mot hela den feministiska fejkbubbla vi lever i! Den påvisar hur pass falsk vår jämställda samhällsuppfattning faktiskt är. I en tid där vi ännu ej har sett en kvinna vid statsministerposten i vårt jämställda och jämlika land – en kvinna vid presidentposten i världens mäktigaste land. Ett samhälle där det inte är en självklarhet att en kvinna alltid äger sin egen kropp – åtminstone inte i alla lägen, alla dagar i veckan, året runt – världen över! En tid där vi precis börjat vänja oss vid att se män med barnvagnar på stan!
Känn ilskan, förstå allvaret, bli förbannad och agera!Feminism i en perfekt värld är en ärlig, väldigt rak och kanske också ganska så obekväm bok om hur pass feministiska vi verkligen är i det jämställda landet Sverige.
Jag granskar viktiga begrepp och går igenom feminismens innebörd. Tar upp frågor som hur det kommer sig att vi ännu år 2018 inte har jämställda löner och att det fortfarande är svårt för en kvinna i fertil ålder att få en tillsvidareanställning. Hur kommer det sig att det finns så många namn för det manliga könsorganet medans de flesta benämningar som används för det kvinnliga könsorganet redan är upptagna?
Jag diskuterar om hur pass illa det är när man som kvinna i modern tid blir ifrågasatt vid övergrepp. När man som kvinna anses vara en dålig mamma om man satsar på karriären. Varför vågar inte kvinnor stå för att dem inte ammar? Varför tror så pass många människor att de har rätt att tycka hur en kvinna skall föda barn – att bestämma över någon annans kropp?! Varför äger kvinnan inte sig själv och sin egen kropp ännu?
Varför regerar inte jämställdheten i samhället och världen – borde det inte vara en självklarhet?
Man skall läsa denna bok oavsett om man är tonåring, vuxen eller pensionär. Unga tjejer, men också unga killar. Äldre män, småbarnsföräldrar, medelålders och pensionärer. Den typiska stadsbon och den typiska lantisen. De medelålders kvinnor som kallar sina yngre systrar för ”Lilla gumman”. De som påstår att världen är jämställd eller kanske till och med för jämställd. De kvinnor som inte har barn. Oavsett om man är man eller kvinna – eller annat kön! Och oavsett om man anser sig själv att vara feminist eller ej. Boken bygger på en mängd olika frågor och tankar som jag vänder och vrider på åt alla möjliga håll och kanter – jag är övertygad om att alla som läser denna bok kommer att komma fram till något nytt och få någon tankeställare, på ett eller annat sätt och vis!
https://www.bokus.com/bok/9789188751959/feminism-i-en-perfekt-varld/
https://www.adlibris.com/se/bok/feminism-i-en-perfekt-varld-9789188751959
http://cdon.se/bocker/cassandra-solback/feminism-i-en-perfekt-varld-44007446

År 2016 kom jag ut med två stycken böcker – den ena är barnboken Aka & Ao i framtiden. Den handlar om tjejerna Aka och Ao som lever i framtiden med framtidens Stockholm och framtidens Hammarby Sjöstad. Den framtiden innebär en kraftig klimatförändring på ett sådant sätt att man behöver gasmask för att kunna andas i Stockholms city – då vattnet steg kraftigt så var man tvungen att bygga nya Hammarby Sjöstad, med en högre grund. Detta för att folk skulle slippa snö och skridskobana inomhus på vintern och och en stor enda pool på sommarn.
Aka och Aos tidsepok är oviss – detta då framtiden bygger på nutidens människor och dess agerande – nutidens vuxna! De som läser boken är dem som måste agera för den tid Aka och Ao lever i.
I denna framtid är alla något rikare än i nutiden, men det är ändå skillnad på familj och familj – en del är undrare och en del är upprare. Aka och Ao tillhör olika slags familjer, vilket blan annat innebär att det endast är en utav dem som får uppleva konstgjort gräs och en glimt av den lilla natur som finns kvar i denna tid. Men de bägge får tillsammans den stora förmånen att lära känna den äldre tanten Claire som har mycket spännande och konstigt att dela med sig utav. Claire kommer att vara av stor vikt för de bägge tjejerna – det är inte alla barn i framtiden som fått den stora glädjen att träffa en tant – de äldre människorna i framtiden bor nämligen på kylhem uppe i Norrland, då Stockholmsklimatet är alldeles för varmt för dem.
Aka & Ao i framtiden är en barnbok som utspelar sig i framtiden, men som även hoppar till nutiden. Det är en barnbok som är minst lika intressant för dig som vuxen och läser för ett barn, som för själva barnet!
Boken utspelar sig i Stockholm med fokus på dig som läsare, där du får följa tjejerna Aka och Ao (som betyder röd och blå på japanska) – en undrare och en upprare i den ovissa tiden framtiden. Boken passar alla åldrar och innehåller handritade bilder.
https://www.bokus.com/bok/9789163901072/aka-ao-i-framtiden/
https://www.adlibris.com/se/bok/aka-ao-i-framtiden-9789163901072
http://cdon.se/bocker/cassandra-solback/aka-ao-i-framtiden-37041915

Den andra boken jag släppte år 2016 är Snabbt, Lätt, Enkelt & Gott som är en kokbok för dig med en stressig vardag, som vill äta något snabbt men relativt nyttigt, som inte vill äta alltför mycket kött, som vill äta relativt billigt eller som helt enkelt bara har bättre saker för sig än att bo i köket och vid spisen flera timmar i veckan!
Snabbt, Lätt, Enkelt & Gott är indelad i olika kapitel – Frukost, Lunch, Middag, Lite Lyx, Fett, Snabbmat och Frestelser. Bokens innehåll är vegetariskt (med något enstaka inslag av en skinkskiva till frukost) – såkallat Stockholmsvegetariskt. Alltså det är en hel del fisk och ägg, men inte rött kött, fågel eller skaldjur. Boken bygger på att (förutom kapitlen Fett, Snabbmat och Frestelser – för den partyglade och den som gillar att bjuda på fika) det skall vara relativt nyttigt, billigt, lätt och enkelt att tillaga och fixa maträtterna – men framförallt så skall det gå snabbt! Det går faktiskt att njuta av en god frulle som går snabbt att göra – en nyttig lunch som är god och slängs ihop på ett kick. En middag god att äta, för enstaka liksom många. Bokens recept är gjorda för att endast ta 10-15 minuter att tillaga! Lite Lyx tar som max 30 minuter.
Snabbt, Lätt, Enkelt & Gott är boken för dig som har en hektisk vardag, är singel, har obekväm arbetstid, lever varannan vecka-liv, har tonåringar i huset, går på mycket möten eller har en hel del fritidsintressen – eller som helt enkelt vill ägna din fritid till annat än att bara bo framför spisen!;)

https://www.bokus.com/bok/9789163900921/snabbt-latt-enkelt-gott/
https://www.adlibris.com/se/bok/snabbt-latt-enkelt-gott-9789163900921
http://cdon.se/bocker/cassandra-solback/snabbt-latt-enkelt-gott-36620739

År 2014 kom jag med min andra bok Kampen – I det moderna samhället som är en fackpolitisk bok där jag, på ett sådant enkelt sätt som möjligt, försöker förklara vikten av fackpolitisk samverkan, att vara medlem i facket, varför Socialdemokraterna är det självklara partiet för fackföreningsrörelsen, vikten av det fackliga löftet och vad den Svenska Modellen innebär – samt egna erfarenheter, tankar, idéer och åsikter.
Tar tar upp hur det kan vara att leva i modern tid, inom olika områden – en del ur den fackliga världen, rättssamhället och dess brister och kryphål. Mitt politiska engagemang och mina politiska åsikter. Samt hur jag tycker att man bör göra för att få ett samhälle att hänga med i modern tid, som gynnar HELA samhället!
På många ställen och områden drar jag samhällsreglerna till sin yttersta spets, för att tydligt visa dess brister och hur detta drabbar individen!
Detta är en bok som jag hoppas kan få folk att öppna ögonen och se vad som håller på att hända med vårt land, och jag hoppas att boken kan lindra mångas förvirring.
Den kom ut lagom till EP-valet (vet du inte vad det är så är detta definitivt boken för dig!;) ) – nu är det valår igen och dags än en gång för att rösta i de tre olika valen! Vet du vilka som styr landet, kommunen och landstinget?
Vill du, kortfattat och enkelt förklarat, få klarhet i hur samhället är uppbyggt, vad demokrati innebär, varför din röst är viktig och varför just Du måste rösta i valen – skaffa dig då denna bok!
https://www.bokus.com/bok/9789163754289/kampen-i-det-moderna-samhallet/
https://www.adlibris.com/se/bok/kampen-i-det-moderna-samhallet-9789163754289
http://cdon.se/bocker/cassandra-solback/kampen-i-det-moderna-samhallet-27289920

Sist, men absolut inte minst, så har vi min absolut första bok – nämligen min självbiografi Innanför mina rosa små väggar som kom ut årsskiftet 2012/2013. Detta är min lilla bebis och min längsta bok, på hela 454 sidor!;)
När jag skrev denna och sedan outade att jag skulle ge ut en självbiografi (då 26 år gammal) så fick jag väldigt många gånger höra ”Är inte du lite för ung för att skriva en självbiografi?”. Min åsikt är att ingen är för ung för att skriva en självbiografi! Vi alla bär på en alldeles unik vardagshistoria där vi dagligen är författaren för våra liv. Ens personliga erfarenheter, upplevelser, händelser, omgivning och historia styrs inte av hur gammal man är, på ett sådant sätt!
Min självbiografi startar när jag är fem år, då det är den tid mina minnen börjar bli relativt tydliga, och slutar i slutet av år 2012 när jag är 26 år. Under alla dessa år får man följa med mig i min vardag och uppväxt på ett brutalt ärligt och utlämnande sätt. Detta då jag inte såg någon som helst mening med att skriva en självbiografi om man skall vara halv rak, oärlig och smyga med saker och ting till höger och vänster.
I denna bok får man följa en ung kvinnas berättelse från de lekfulla flickåren, till de destruktiva tonåren med sexuella övergrepp och rakblad, till vuxenvärlden med ett turbulent kärleksliv, självmordsförsök, abort och våldtäkter. I Innanför mina rosa små väggar får man uppleva barnglädeje, mobbing, ungdomskärlek, ångest, familjebråk, övergrepp, revolution, slagsmål – glädje och sorg. Denna bok pendlar mellan att vara extremt nattsvart, till att handla väldigt mycket om sex, kärlek, extremångest och ge dig ett gott skratt!
Att skriva en självbiografi är som att gå i en intensiv terapi – något ALLA borde göra!
Läs denna om du du är medelålders gubbe, är en fisförnäm dam, är tonåring och tvivlar på dig själv, är ung-vuxen – eller bara gillar raka och ärliga historier!
https://www.bokus.com/bok/9789198059939/innanfor-mina-rosa-sma-vaggar/
https://www.adlibris.com/se/bok/innanfor-mina-rosa-sma-vaggar-9789198059939
http://cdon.se/bocker/cassandra-solback/innanfor-mina-rosa-sma-vaggar-22390781

Besök gärna även min hemsida:
http://www.cassandra-solback.com/

Förstår du hur illa du gör mig?

Människor kan göra varandra riktigt illa – både med flit och omedvetet.
Det gör ont när någon skadar eller sårar en psykiskt och känslomässigt och det kan göra ännu mer ont om personen ifråga har, eller skulle kunna ha, en viktig roll i ens liv.
Man brukar säga att man skall vara glad om man har flera personer med sådana där viktiga roller, i ens liv. Detta då det finns så många som står helt utan. Men egentligen så är det inte rollerna som är det viktiga – det är hur man behandlar varandra, vilket band man byggt upp, vilket stöd man ger och får och vilken respekt och tillit som finns i relationen. En sådan relation är värd så mycket mer än en kontakt med någon som innehar en titel, där relationen inte är annat än just detta – två titlar jämte varandra.
Jag tror nämligen att alla människor behöver någon som stöttar en, i vått och torrt! Någon som är stolt över, alltid pushar en och som intresserar sig för ens liv, mål och händelser. Någon som vet vad man gör och sysslar med. En person utöver en eventuell livskamrat. För mig var denna person min mormor.
Min mormor var alltid stolt över mig och skröt ofta om mig – men hon kunde också säga åt mig när hon tyckte att jag gjort något fel eller tänkte galet! Hon intresserade sig för allt jag gjorde, hejjade på mig och var alltid mitt personliga stöd. Efter hennes död blev det smärtsamt tomt. Hon hade en titel, fast egentligen var dem betydligt fler än en. Det var titlar min man varken kan eller ska ta sig an – även fast han är min bästavän, livskamrat, min partner in crime och stöttepelare!

Precis lika mycket som man behöver bra och viktiga personer i ens liv, så behöver man också sålla bort dem som bara skadar och mörkar ned.
Jag är en sådan person som kan bli sjukt ledsen när någon, riktigt nära som ytlig bekant, tar bort mig som vän på Facebook. Då vill jag förstå och veta varför! Jag själv har nämligen endast tagit bort någon vid ett enda tillfälle, vilket var nyligen – då jag helt enkelt mådde för dåligt av attityden i denna relation. Annars tar jag ALDRIG bort någon!
Men det gör ju såklart liite extra ont när någon med en roll, som kan vara en viktig sådan, tar bort en på Facebook. Nu är detta inget som hänt nyligen, utan det var några år sedan. Men just i detta fall så har jag inte kunnat släppa det, för jag har inte lyckats förstå och det gör fortfarande ont att personen som innehar denna, traditionellt viktiga roll, gjort på detta sätt.
Även fast det nu är länge sedan så är jag fortfarande förvånad – samtidigt som jag inte är det. Vi har nämligen aldrig haft någon riktigt tajt relation och jag har alltid känt att jag antingen behövt prestera, intressera eller underhålla på något sätt för att få uppmärksamhet, intresse, stöd och kärlek. Och det gör ont i mig när jag säger det. Ont för att jag får dåligt samvete av att känna på detta sätt! Är det något denna relation alltid har bidragit med så är det just dåligt samvete och kontroll. Vi har nämligen en extremt gles, kall och turbulent kontakt, sedan långt tillbaka. Vi har även avslutat den helt många gånger. Men just nu är det så att vid minsta kontakt så blir hela min värld en virvelvind – jag får ett stålhjärta i bröstet som snurrar runt och skär sönder inuti. Jag blir en liten flicka med dåligt självförtroende och vill bara gå in i en osynlig dörr i väggen…
Titlarna är viktiga men relationens innehåll, uppbyggnad och konsistens är långt ifrån hälsosam och human. Jag är ledsen, men jag orkar inte mer nu! Jag har nu själv en viktig titel att försöka leva upp till – fylla med innehåll och bygga upp tillsammans med min partner.
Jag måste få leva mitt liv nu och jag måste få försöka vara en bra förebild, stöttepelare och målsman, och det kommer jag inte att kunna vara fullt ut om jag gång på gång skall tvingas in i dessa tornados av mörker, förvirring, aggression och sorg.
Det kommer alltid göra ont inom mig av saknad av dessa två titlar, men det måste tyvärr bli på detta sätt – för mig och min familjs skull!

Sluta kidnappa mitt barn!

Innan man får barn så är det en massa människor som känner att de har ett stort behov av att berätta hur det är, hur livet kommer att förändras (för en del tydligen även försämras), hur en själv kommer att bli någon annan och bla bla bla. Denna del tyckte jag var otroligt utjatande och jobbig att ständigt behöva lyssna på som ett snällt litet barn som förväntades att tacka för den vises råd!
    Den ende person jag själv ställde frågan ”Hur är det att ha barn?” berättade något oerhört intressant men också skrämmande för mig! Det har visat sig att hon heller inte var den ende att ha tvingats uppleva detta – tvärtom har jag sett andra vänner skriva om liknande händelser på Facebook…

När en bebis sätts till världen så händer det en massa saker hos vuxna människor. Det händer en hel del för oss som blir föräldrar, men även för övriga vuxna i vår och vårt barns omgivning. Min vän berättade för mig, den där gången på första maj att skrämmande många verkade se hennes barn som en sak – något man bara kunde låna, plocka upp och hämta när man vill och få pussa på som man själv tycker, vill och känner. Det där sistnämnda såg jag en annan vän skriva något brutalt om på Facebook när någon hade kommit fram och pussat hennes barn på munnen i vagnen!
    Thobbe sa något väldigt smart och intressant för några dagar sedan. Han sa att vår lille son är så otroligt beroende av oss, då han varken kan sitta, stå, gå, säga vad han vill eller säga ifrån. Han är beroende av att vi två ständigt försöker tolka hans vilja och behov och att vi skyddar honom. Han lägger sitt liv i våra händer och han gör detta med tillit – för att han måste göra det. Det är väl också därför man som förälder har en del specialinbyggda finesser, så som att känna igen sitt barns skrik och gråt, att vara överbeskyddande, att ständigt vara orolig etc etc. Detta är saker som ingen ser som något nytt eller konstigt – tvärtom så känner alla till dessa specialinbyggda finesser, oavsett om man själv har barn eller inte. Men ändå så är det så otroligt många människor som inte förstår att man inte bör kidnappa någon annans barn, eller sätta sina läppar mot dennes hud!

Det är mitt barn – fast jag äger honom inte. Jag har ansvaret för honom och det är min skyldighet att ta hand om honom och uppfostra honom till en bra människa – men jag får aldrig glömma att han är en egen individ. Jag pussar på mitt barn för att jag älskar honom – så gör även hans pappa och hans storebror, katten Gregge. Det är inget konstigt – tvärtom är det hälsosamt och viktigt – något alla djurarter gör. Det kommer att komma en dag då jag och Thobbe inte längre kommer att få pussa på Jiro – varken på kinderna, händerna eller fötterna, där vi oftast pussar honom (på munnen pussar vi faktiskt inte honom!). Men det kommer aldrig att komma en dag då övriga befolkningen får pussa på honom och skulle någon pussa honom på munnen så skulle jag gå i taket!
    Jag är inte världens mest överbeskyddade morsa och jag tycker inte att det roligaste samtalsämnet i världen är spya och bajs! Tvärtom så har jag inga problem med att lämna över mitt barn i en famn tillhörande hans Gudföräldrar, far- och morföräldrar, släkt, vänner och kollegor – jag tror att det både är jätteviktigt och nyttigt att faktiskt kunna göra detta! MEN, det betyder inte att man bara kan ta upp mitt barn och gå iväg med honom – det är faktiskt inte ok och detta händer fan jämt, så ibland vågar jag inte ens släppa honom ur min famn och lägga ned honom. För det slår aldrig fel! Har man folk hemma/är hemma hos någon och lägger ned honom i hans säng/vagn så hinner man fan inte mer än att vända ryggen till så är sängen/vagnen tom! Någon har plockat upp honom, vandrat iväg och börjat gosa. När jag sedan konfronterar det hela så får man svar som ”Han var ledsen”/”Han grät”/”han kände sig ensam”/”han behövde närhet”. Som förälder så får man tidigt lära sig att man har den otroliga förmågan att kunna känna igen sitt barns skrik och gråt på hundra mils avstånd! Om det så är en hel barnfarm i närheten så känner man igen sitt eget barns ljud! Och är det några som känner sitt eget barn bäst (i de allra flesta fall) så är det just barnets föräldrar.
    Det absolut värsta är när detta händer i större folkmassor, som till exempel på Jiros dop. Vi tog in barnvagnen i lokalen och parkerade den centrerat i rummet. Detta för att alla gäster skulle ha samma chans till att kunna gå förbi och titta på det lilla dopbarnet och kanske ta en bild på honom. Jiro gillar dessutom surr ifrån större folkmassor och sover då allra bäst. Vi hade även sett till att jag och Thobbe hade våra platser precis intill denna centrerade plats där barnvagnen stod – men låg Jiro något i vagnen? I sådana fall max 2-5 minuter på en hel eftermiddag!
Vi var 85 personer och mitt första fokus var att jag i alla fall skulle försöka hinna heja på alla. Det fokuset gick blixtsnabbt över till att leta efter mitt barn som ständigt var i någons famn – majoriteten av tiden visste jag inte ens vart han var och hade smått panik! När vi sedan fick tillbaka honom så luktade han parfym, rakvatten och rök.
    Ingen skulle göra så med en vuxen människa och ytterst få skulle nog våga göra så med en hund – men en bebis är det tydligen ok att knycka så fort man får chansen. Alla vill bara visa kärlek och det skall man vara glad och tacksam över!
    Förra helgen fyllde jag år och det var så otroligt skönt, roligt och givande när några vänner kom över för att umgås med mig och Thobbe för att sedan allihop tillsammans gå till Kellys och fira. Tiden hemma hos oss var det ingen som försökte springa iväg med Jiro och ingen ville prata spyor och bajs – de ville prata med oss om vårt och deras liv!;)

Nej, likt som en hund så frågar man ”ägarna” om det är ok att lyfta upp någons bebis – och det är verkligen aldrig ok att gå iväg med någon annans barn!
    Är det något vi i modern tid vet så är det att barndomen är otroligt viktig, så låt då föräldrarna få fokusera ordentligt på denna tid. Detta gäller även när det gäller leksaker, dagliga rutiner och åsikter! Jag har chattat en del med en barndomsvän ifrån mellanstadiet (riktigt kul att prata och diskutera efter så lång tid) på sista tiden. Vi har bland annat pratat om jämställdhet, vegetarisk mat, mor- och farföräldrar, att tiderna förändras och om leksaker. Idag äter inte alla barn kött, alla föräldrar uppfostrar inte sina barn utifrån någon viss köns-mall och alla föräldrar vill inte att ens barn skall leka med alla slags leksaker.
    Jag vill att Jiro skall äta både vegetariskt och kött, att han skall uppfostras jämställt och inte på något särskilt sätt bara för att han är pojke och jag vill definitivt inte att han skall leka med leksaksvapen! Detta är något som jag och Thobbe ansvarar för och som vi har i uppgift att kompromissa kring och det vi kommer fram till, under resans gång, är något andra vuxna glatt får acceptera!;)

Jag och Jiro på Bommersvik

Vart e Saga Norén länskrim Malmö och Dr Holmström i verkligheten?

Vi har Tv 4:as Syrror och SVT´s Bron som bägge blivit riktigt stora serier, med en stor del av Sveriges befolkning som tittare (Bron finns även dubbad på flera olika språk) och som bägge har en varsin stark och viktig karaktär med en så kallad funktionsvariation.
    I Bron har vi topp-polisen Saga Norén och i Syrror har vi Claes-Petter Holmström, alias Dr Holmström som är en utomordentlig kirurg. De bägge har asperger.
Jag tycker att det är jättebra att två så pass stora serier har en varsin karaktär, som bägge är grymma på sina yrken, som har en så kallad funktionsvariation – om än dessa karaktärer kan vara något överdrivna. Medans ”Saga Norén länskrim Malmö” alltsom ofta är som en robot, så är Dr Holmström känslokall och ibland till och med lite elak. De har tagit karaktärernas funktionsvariations-drag till sin spets, vilket också är det som många gånger gör dessa två karaktärer humoristiska och underhållande. Det är kul att följa dessa två karaktärer i deras serier och det är faktiskt de bägge som många gånger gör själva serien! Detta även fast det endast är Saga, av hon och Holmström, som innehar seriens huvudroll. Jag kan heller inte låta bli att fundera på hur hjärnan bakom dessa två karaktärer skulle ha skapat någon ”som jag” – en person med ADHD. Hade denne studsat omkring, kommit flera timmar försent och swischat förbi likt Stålmannen.

Saga Norén håller i en bebis i väntan på att mamman skall göra sig klar för att följa med till stationen. Medans hon väntar passar hon på att konversera med bebisens pappa;
Saga: ”Sprack hon mycket?”Pappan: ”Förlåt?”Saga: ”Din fru – sprack hon mycket? Fick hon bristningar i underlivet? Födde hon vaginalt?”Pappan: ”Ehm, jaa det gjorde hon, men jag vet inte eh…”Saga: ”Och vem e pappan?”Pappan: ”Haha, ja det är jag!”Saga: ”Nej, det är det inte…”Pappan: ”Vad fan menar du?”Saga: ”Barnet har bruna ögon och ni har båda blå, det är fysiskt omöjligt att du är pappa till barnet.”
Dr Holmström har en patient som är precis som han själv och trots att hon inte är läkare så har hon stenkoll på läkartermer och på sin egen kropp och hälsa, vilket gör Holmström oerhört imponerad. Nu har han precis opererat henne och vill försöka visa att han inte bara bryr sig om sin egen prestation, i detta fall.Holmström: ”Har vi fått in proverna från femman?”Kollega 1: ”Du menar Tess?”Holmström: ”Ja precis, rum nummer fem”    Holmström läser igenom provsvaren och säger sedan: ”Eh, ah, vad säger man då?”Kollega 1: ”Vadå, du säger väl ”Godmorgon, du har precis opererats…”Holmström: ”Det vet jag, men jag tänker vad man…”Kollega 2: ”Ah, men du säger något snällt bara – vad som helst”Holmström: ”Jaha…vad e det då?”Kollega 2: ”Jaa, att du e glad att hon klarade sig, kanske..”Holmström: ”Det är bra! ”Hej, jag e glad att du klarade dig” tack!”
    Holmström går in till Tess i rum fem och säger: ”Hej Tess, jag är mycket glad över att du klarade dig!”
I Bron förstår Saga att hon är kär i sin danske kollega  Henrik Sabroe, som hon haft sex med i hela två säsonger innan hon inser att hon är förälskad i honom – vilket hon gör utifrån faktaböckernas förklaring om förälskelse.
    I Syrror Dr Holmström att han på något sätt intresserar sig för sin patient Tess, som har infektion i sitt ena silikonbröst, när han förstår att hon är som han, vilket gör honom imponerad. Hon har nämligen också asperger.
Förutom att skaparna bakom dessa två karaktärer i dessa två helt olika serier, dragit deras karaktärer till sin yttersta spets och gjort dem väldigt underhållande och humoristiska, så har man även använt sig utav ytterligare ett drag ur denna så kallade funktionsvariation. Det är nämligen så att både Saga och Holmström är totalt övergrymma på sitt yrke och gör ständigt stora framsteg på sina jobb! Saga är en utomordentlig polis, som är världsbäst på att lösa fall, förstår vinklingar och koppla ihop saker och ting. Hennes liv är jobbet och hon är sin titel Saga Norén länskrim Malmö, som kollegan Henrik ibland får förklara för folk att hon faktiskt inte heter.
   Claes-Petter Holmström är sjukhusets bästa kirurg. Ge honom tystnad och rätt musik för stunden så räddar han alla liv i alla lägen – oavsett diagnos eller olycksfall! När han inte står i operationssalen och opererar så sitter han vid sin dator på sitt kontor och pluggar, samt rabblar termer.

Saga och Holmström har det inte alltid så lätt. Saga kan få kritik av misstänka och anhörig, för att vara något för rakt på sak och klumpig. Hon har även dem som tvivlar på hennes kompetens – bara på grund av att hon för dem är annorlunda! I en av Brons säsonger mördas hennes chef, som alltid stöttat henne till tusen, och då får hon problem med just detta och förlorar nästan jobbet.
    Holmström har hittills, i Syrrors två säsonger, riskerat att förlora jobbet – däremot har han flera kollegor som ständigt ber patienterna om ursäkt för hans sätt att vara, då han aldrig visar känslor, förståelse eller medlidande.
Men den stora frågan är egentligen VART FAN ÄR SAGA NORÉN LÄNSKRIM MALMÖ OCH DOKTOR CLAES-PETTER HOLMSTRÖM I VERKLIGHETEN?
För även fast det är år 2018 så är det tillåtet (hänvisa inte till diskrimineringslagen nu, för den kan faktiskt vara sjukt diskriminerande himself – det vet jag av egen erfarenhet) att diskriminera människor med funktionsvariationer! Vi har ännu i Sverige en slags norm och en så kallad mall vi går efter, för hur man skall vara för att få vara med på den ”normala” och ”riktiga” arbetsmarknaden! Passar du inte in där så kan du tvingas till att behöva jobba med något som varken är något du vill syssla med och som är långt under din prestanda – och arbetsgivare kan få bidrag för att låta dig vara med!
    Det finns så många Saga och Holmström därute som både skulle kunna förbättra och förändra vårt samhälle och vår värld om vi bara gav dem chansen! Egentligen är det fel att jag säger VI, för jag är också ”en av dem”, då jag har den så kallade funktionsvariationen ADHD. Jag har också arbetat under rötägg som varit emot mig och försökt att få bidrag på min bekostnad! Detta även fast jag, i alla jobb jag någonsin haft, alltid presterad väldigt högt, satt målen skyhögt och alltid nått fram med riktigt höga resultat, riktigt snabbt. Och detta är inget skryt – det är så jag funkar, och många med mig som innehar samma diagnos. Men glöm aldrig bort – vi är alla individer! Det finns många ”Saga”, ”Homström” och ”sådana som jag” med för den delen där ute på arbetsmarknaden – men långt ifrån alla som skulle vilja och behöva vara där! Många har sagt till mig när jag börjat på ett nytt jobb eller på något sätt antagit mig en ny utmaning ”Berätta inte att du har ADHD!”. Varför i helvete skall jag inte berätta detta? Jag kanske inte säger ”Hej, jag heter Cassandra och jag har ADHD”, men jag är Cassandra och min diagnos är en stor del av mig och för mig är den något positivt – något jag dagligen har fördel utav när jag behöver multitaska, prestera högt och bli klar långt innan deadline. Jag hade aldrig klarat det utan det specifika just mina bokstäver innebär och genererar och det är något jag är stolt över – varför skulle jag inte vara det?
Så låt oss nu alla sluta upp att vara så fruktansvärt, tråkigt och konservativt fyrkantiga och gå istället in i 2000-talet och framtiden! Och en bra start på detta kan vara att sluta använda det oerhört förnedrande ordet Funktionsnedsättning! Nedsättande mot vad? Både min EQ och mitt sifferminne ligger långt över normen, för att nämna några av de förmågor just jag har! Sluta utgå ifrån någon jävla norm-mall och använd istället ordet Funktionsvariation – om det nu nödvändigtvis behövs något ord!
Absolut sista delen av Bron går på SVT ikväll – se det och tänk efter!

Förlossningen – det ingen pratar om…

Min mage 2 veckor efter snittet

Det är nu, exakt idag, 11 veckor sedan mitt och Thobbes älskade barn kom till världen! 11 veckor sedan min buk skars upp och jag födde Jiro!;)
    Vad hände egentligen då med kroppen och psyket – och vad har hänt under dessa 11 veckor?

Jag födde med planerat kejsarsnitt – något vi så sent som i månad sju fick bekräftat och det var först då jag kunde börja slappna av ordentligt!
    Dagarna innan kejsarsnittet gick man igenom en massa saker på sjukhuset. Saker som hur man skall göra för att komma upp ur sängen, hur bedövningen går till, att alla smycken måste bort och att man skall duscha med descutan. En väldans massa praktiskt med andra ord. All personal var supergulliga och alla var de så förväntansfulla för vad som komma skall för mig och Thobbe!;)

När jag var liten så var jag livrädd för att jag någon gång kanske skulle behöva operera mig – jag dog hellre än att behöva genomgå en operation. När jag sedan blev tonåring så började jag få problem med cystor kring äggstockarna – några år senare drabbades jag av cellförändringar, vilket till sist resulterade i ett gäng operationer. Under samtliga av dessa operationer så var jag nedsövd, vilket var sjukt läskigt första gången! Efter cirka två gånger så vande jag mig och har sedan dess tyckt att det är skönt att vara sövd – man känner sig så otroligt pigg efteråt! Men något jag också fått erfara i och med detta är att jag är svår att söva. Det är svårt att söva mig och en hel del läkemedel biter inte på mig – bland annat morfin och en del lokalbedövning. En läkare sa en gång till mig att hon personligen trodde att detta kunde ha att göra med min diagnos ADHD. Hennes dotter hade nämligen också det och hade exakt samma problem som jag.
    När man gör ett planerat kejsarsnitt så är man vaken. Man använder sig av någon ganska så märklig lokalbedövning som gör att man kan känna beröring men inte smärta – skitläskigt you tell me! 
Efter allt duschande, smärtsamt uttagande av anchor-toppar och piercingar, blodprover och insättning av kanyl så var det äntligen dags för att sätta själva lokalbedövningen. Bedövningen sprutas in mellan några ryggkotor – i alla fall är det så det är tänk så för att komma åt med denna långa nål så snabbt och smidigt som möjligt, skall man lägga sig på sidan i fosterställning och pressa ryggen utåt. I mitt fall valde de av någon anledning att spetsa mig sittandes. Det gick inte så bra – narkosläkaren kom inte åt ordentligt utan fick sticka mig ett ex antal gånger. Det gjorde så sjukt ont – jag både skrek och grät. När det äntligen lyckats så fick jag lägga mig på rygg, vilket för min del var sjukt jobbigt då det gjorde att jag fick svårt att andas. Många gravida kan få jättesvårt att andas när dem ligger på rygg – så pass att kroppspulsådern kan komma i kläm och man tuppar av.
    Efter ett tag så skall alla de människor jag hade omkring mig inne i operationssalen kontrollera att jag är bedövad och starta operationen. Man kontrollerar bedövningen genom att dutta runt med blöta, iskalla bomullstussar på magen – känner man kylan så är man inte bedövad. Det går till på följande sätt; duttandet sker runt omkring på magen, bakom ett uppsatt skynke. Personalen frågar ”Känner du kyla? Säg till när du inte känner någon kyla” och duttar sedan högre och högre upp på magen. Jag vet detta eftersom man känner detta. Att vara den som avgör om bedövningen har tagit eller inte är allt annat än tillfredsställande – det är fan inte kul! Hur vet man om man svarar rätt och inte bara inbillar sig liksom?! Efter mitt besked påpekade jag detta och sa att jag var sjukt orolig – narkosläkaren sa då att de även dragit i min mage med tänger utan att jag reagerat. Min första tanke var ”Varför kände jag inte detta?!”.
    Sedan börjar de spela in och rabblar upp vilka som är med i rummet – precis som på film. Under denna del har jag alltid sovit under tidigare operationer. Jag känner att de sätter något stort runt min mage och jag hör dem säga ”Oki, då kör vi!” eller något liknande, bakom skynket. Jag får total panik!
    TÄNK OM JAG INTE ÄR BEDÖVAD! TÄNK OM JAG KÄNNER NÄR DE SPRÄTTAR UPP MIN MAGE – HUR ONT KOMMER INTE DET ATT GÖRA? SHIT, JAG DÖR NOG NU!

Det sista de hade bett mig att göra innan vi gick in sista biten i operationssalen var att ta av mig trosorna. Varför? Ingen hade sagt ett ljud om detta! Vi hade heller inte läst något om detta någonstans. Jag tyckte att det kändes sjukt obehagligt att ligga utan trosor, helt fritt framför folk bakom ett skynke, utan att jag själv såg någonting alls och inte kunde röra benen.
    De berättade för mig att de nu hade skurit i min mage – det bökade, slaffsade och rykte i min kropp. Jag blev bara räddare och räddare. Till slut blev jag så rädd att hela kroppen började att skaka! Jag kände att min mage vibrerade och blev då orolig för att de skulle skära fel. Mina tänder började att hoppa – Thobbe höll om mig hela tiden och försökte få mig lugn. Personalen frågade honom kontinuerligt om han ville ha något att äta eller dricka. Är tydligen jättevanligt att papporna tuppar av där inne. Själv låg jag och hulkade, började må sjukt illa och trodde att jag skulle spy. Ena sjuksköterskan kom med en spypåse och sprutade in något i min kanyl. Jag blev ombedd att inte titta upp mot lamporna i taket för att inte riskera att råka se en spegelbild av min egen insida.
    Jag frågade om han var ute nu, varpå de skrattade och sa att det var många lager kvar innan de var så långt in i magen. Narkosläkaren sa att han skulle göra mig beredd straxt innan. Efter ett tag ställde han sig på sidan om mig, snett bakom skynket. Han sa ”Oki, nu kommer det att böka en hel del!”. Det kändes som om jag hade minst sju olika personers händer som kraffsade runt inuti min mage! Narkosläkaren fortsatte ”Oki, nu kommer den – nu föder du barn!”. Jag kände ett extremt kraftigt tryck inuti magen som pressades bakåt mot ryggraden – var nästan orolig för att de tänkte ta ut Jiro genom ryggen ett tag!;) Sedan vände trycket åt andra hållet – uppåt mot taket. Det gjorde ont och jag skrek! PANG så kändes det som om hela magen blev som en stor påse! Jag kände mig lätt och kunde andas djupt och enkelt, för första gången på flera månader!;) Jag hörde barnskrik och ropade ”Är han frisk?”, ”Är han söt?”. Sjuksköterskan intill mig skrattade och sa att allt såg bra ut och att han föddes 12:00. De klippte loss honom, Thobbe fick en skymt av honom och sa till mig ”Han är jättesöt!” följt av ett stort smile. Jag skymtade honom och sköterskan frågade om de skulle lägga honom på mitt bröst. De hade frågat om det skulle vara ok att göra det, innan operationen började. Jag var tyst i någon hundradels sekund, så sköterskan frågade om de skulle gå iväg med honom istället. Min första reaktion var då att något var fel, men hon menade bara att de skulle tvätta av honom och undersöka honom. Jag sa att de kunde gå iväg med honom – jag kunde ju inte ta hand om ett barn, tänkte jag! Thobbe gick iväg med lille Jiro och personalen. Plötsligt förstod jag att jag hade en bebis – jag och Thobbe hade fått barn! Jag började att gråta och rykte tag i ena sköterskans hand. Jag kände mig ensam och ville krama någon. Jag frågade henne om allt var bra där borta vart de nu var. De hade visat mig tidigare vart de skulle gå iväg med honom om det var något fel, eller för att bara göra rutinkontrollen, men jag hade helt plötsligt glömt bort vart det var! Jag visste inte heller vart jag hade min telefon – de hade bett oss att se till att ha våra mobiler med oss in i operationssalen så att vi kunde videochatta med varandra i fall något skulle hända, så jag inte skulle få panik medans de sydde ihop mig.     
    Sköterskan gick iväg och kollade, kom tillbaka och meddelade mig att allt var jättebra med vårt lilla barn och att Thobbe nu stod och satte på blöja!;) Helt plötsligt kände jag mig lugnast i hela världen – faktum är att jag har nog aldrig varit så lugn och harmonisk som jag blev just då! Jag lutade mig tillbaka, andades ut och låg och rykte med i kroppen när de sydde ihop min mage. Jag slutade att skaka tänder och bara njöt av tillvaron! Sjuksköterskan kollade lite halvskumt på mig.
    Sedan kom Thobbe och sköterskorna tillbaka med Jiro. De lade honom på min hals – så pass högt upp och nära att jag inte såg hans ansikte nu heller. Jag visste inte hur mitt barn såg ut förrän vi hade kommit upp till avdelningen. Hela vägen upp till avdelningen så låg jag i sängen och funderade på hur jag skulle kunna ta hand om den lilla krabaten som låg på min hals!

Jag och Thobbe var kvar på BB i två dagar. Det märktes övertydligt att sköterskor och läkare (samtliga kvinnor. Alla i operationssalen hade också varit kvinnor, förutom narkosläkaren) hade starka åsikter om förlossningsvården och synen på hur kvinnor skall vara, fast en  del splittrade. Regelverket sa att jag skulle stå på benen och helst gå några steg, tolv timmar efter förlossningen. Jag kunde inte ens känna mina fötter vid det laget, så att ställa sig upp fanns naturligtvis inte på kartan. En del förstod det, andra inte. En av sköterskorna sa ”Imorrnbitti vid fem, innan jag går hem, skall du kunna stå och gå till toaletten för då kommer jag att ta bort din kateter”.
    Jag var någon helt annanstans dessa två dagar på BB. Jag fattade inte alls att jag hade blivit mamma och att jag och Thobbe hade ett litet barn att ta hand om. Jag ville bara sova och det kändes som om jag aldrig varit tröttare tidigare! Min kropp värkte till tusen, jag blödde och kunde knappt röra mig. Det gjorde sjukt ont att ligga ned, halvligga och att försöka sitta upp. Då jag valt att inte amma så kunde jag och Thobbe dela på matningen, men Thobbe fick ge mig nappflaska och Jiro i famnen. Byta blöja gjorde inte jag de första dagarna – först pga att jag inte kunde komma upp ur sängen, och sedan pga att jag inte kunde lyfta honom. I slutet av BB-timmarna stod jag några gånger bredvid Thobbe vid skötbordet, men det gjorde mig svimfärdig.

Efter detta – under dessa 11 veckor har jag mått uppochned fram och tillbaka – både fysiskt och psykiskt!
    Jag har gråtit en hel del – pga smärta, förvirring, för att jag skämts och för att jag mått skit och känt mig totalt jävla värdelös!
    Smärtan har många gånger varit riktigt brutal – i magmusklerna, i livmodern, i urinröret, i rumpan och i själen. Det är en total omställning att få barn – man är inte längre the one and only för ens partner utan kommer helt plötsligt i andra hand. Man är helt plötsligt inte den ende som blir kallad för älskling. Vi bägge hade jättesvårt för detta i början – jag kunde må sjukt dåligt över detta! Det kanske låter jättekonstigt och rent av lite skevt och hemskt, men det är helt klart en prövning!
    Att hosta, skratta, nysa och hicka var något som fick mig att gråta och kunde få mig att börja störtböla de första 2-3 veckorna, då detta gjorde så fruktansvärt sjukt, jävla ont! Att gå på toa för första gången skall vi inte tala om!
Jag har haft sjukt ont och har fortfarande väldigt ont, men det går framåt – snabbt men ändå sakta! Min mage blir mindre, men brösten e fortfarande gigantiska och så även resten av mig. Jag har mina övningar att göra, försöker få igång mina gamla matvanor, har numera randig mage och man känner verkligen att det är något stort som har hänt med ens kropp.

Några veckor efter förlossningen så blir man undersökt – man kollar så att allt fungerar som det skall. Visst, jag har varken pressat ut en unge mellan benen, eller blivit uppklippt av utomstående, men tyngden ett barn innebär för kroppens inre är påfrestande och det är minst lika viktigt med knipövningar när man fött med kejsarsnitt som vaginalt. De kollar också hur ärret ser ut och frågar om känseln. Många tappar tydligen känseln kring ärret, men jag har full känsel vilket jag är oerhört glad över! När allting ser bra ut så avslutas dessa kontakter – fokuset blir nu hundra procent på barnet och kontakten med BVC.
    Det har bara gått 11 veckor, men jag har redan i ett flertal perioder mått väldigt, väldigt dåligt. Jag har känt mig sjukt nere, nästan deprimerad och jag vet inte varför. Man får höra, både på MVC och BB, att detta är vanligt – sedan blir det tyst. Googlar man så hamnar man i hundratals trådar på olika familjesidor om detta – kvinnor som mår dåligt och som inte säger något. Jag tror att jag förstår varför. Man skall hela tiden vara så superglad och överlycklig och så fort man inte uppvisar dessa ansiktsuttryck så kommer frågan ”Är du inte glad?”. Det är klart som fan att jag är glad – jag är överlycklig över detta barn som jag och min man lyckats skapa tillsammans – men det är många andra känslor också! Jag känner inte igen min kropp och tvingas gå i kläder jag egentligen inte trivs i. Min fysik måste byggas upp ifrån början. Mitt skal ser annorlunda ut och mitt inre svajar emellanåt och jag kan ha jättesvårt ibland att förstå att barnet är mitt. Detta skall tydligen också vara jättevanligt, men såklart tabu att prata om. Tydligen så är det också väldigt vanligt att känna så här just efter ett kejsarsnitt. Men jag tror också att omgivningen är en viktig aspekt och här spretar agerandet hej vilt! Antingen så vill alla peta och pussa på det barn jag har i famnen och man får nästan panik tillslut. Eller så är det precis som om man inte hade barn – när jag inte har min son med mig så är det ingen som pratar om honom, om oss eller denna nya situation – ingen som frågar något.

Varför skriver jag egentligen detta oerhört långa blogginlägg? Jo, därför att jag vill väcka en tanke. En tankeställare till vad denna tysthet kan innebära, för så många människor, dagligen runtomkring oss!
    Jag ångrar ingenting – jag är lycklig över att vi har fått barn och är jätteglad över att jag födde med kejsarsnitt! Men jag har också fått en oerhört tydlig inblick i vad det innebär att vara kvinna när det kommer till just förlossning, sjukvård, föräldraskap, tysthet i total känsloexplosion och alla fysiska samt moderliga krav!

På 11 veckor har jag fött barn, blivit förälder, bildat familj, varit föräldraledig och börjat att jobba igen, börjat bygga upp kroppen på nytt, mått riktigt dålig i flera omgångar, fått erfara kroppens reaktioner efter en förlossning – hade ingen aning om att en livmoder kunde göra så ont, att man kunde blöda så mycket och att det kunde göra så ont att gå på toa. Nu har jag börjat med p-piller igen för första gången sedan ett och ett halvt år tillbaka och Jiro blir inom kort hela tre månader!

Ny bok och gemensamt bolag!;)

Detta inlägg innehåller reklam för egna böcker och eget bolag

Jag sa vid min senaste bokrelease i början av 2016 att jag skulle ta paus ifrån bokskrivandet fram tills efter valet, men de sista månaderna av min graviditet la jag min lediga tid på att skriva en bok om jämställdhet!;) Bokens sista kapitel skrev jag några dagar efter att Jiro fötts.
    Boken står klar och likaså dess omslag och bildliga innehåll som även denna gång är designade av min man Thobias Solback Karlsson!;) Det är nu min fjärde bok han designat.
Bokens titel och lite mer om dess innehåll kommer jag att avslöja straxt innan releasen som förhoppningsvis blir i slutet av februari. Det är redan ett gäng som bokat upp ett ex av boken!;)
    Datum och inbjudan för releasen kommer att läggas ut på min bokgrupp på Facebook!

Eftersom jag och Thobbe jobbar så bra ihop (faktum är ju att vi en gång i tiden träffades på just jobbet!;) ) och eftersom vi bägge är två kreativa själar som ständigt suktar efter att skapa och utveckla saker och ting så har vi beslutat oss för att starta ett bolag ihop. Detta bolag är något som kommer att vara en sidoverksamhet för oss och som en dag förhoppningsvis kanske kan bli ett familjeföretag!;)
    Vi signade idag på papperna och väntar nu på att få allting godkänt innan vi kan börja sprida vårt företag på webben – detta skall verkligen bli jättekul!
    Så fort allt är klart skall vi bygga upp en hemsida som är sammanlänkad med både min och Thobbes hemsida – med en webbshop. Mer än så kan jag inte avslöja i nuläget!;)