En känsla…

Idag e jag helt jävla seg!
Jag måste ha något att göra hela tiden. Något som tillfredsställer mig på något sätt.
Ett uppdrag som e viktigt för andra, en viktig konferens, en stor förhandling, en utbildning.
Någonting som drar mig framåt, som är betydelsefullt, och som därmed håller mig sysselsatt.
Har jag inte det så kommer ångesten och knackar på, på två röda. och den kommer kraftigt!
Idag har den besökt mig nästan hela dan. Därför sov jag bort halva dan idag, vilket annars inte e likt mig.

Jag vaknade straxt efter sex i morse, men fortsatte sedan att sova igen runt sju. Sen vaknade jag efter lunch nån gång. Sedan dess har det krupit i hela kroppen.
Det enda jag har kunnat göra idag, är att läsa mail, ringa personliga samtal, etc etc. Sådant som jag alltid har svårt att ta tag i. Därför har dagens ångest blivit extra kraftig idag, eftersom även dessa saker ger mig ångest.

Är jag inte alltid i full gång så mår jag dåligt. Det enda som då kan rädda mig, förutom att hoppa på ett till projekt, e att gå och prata hos psykologen. Men nu har jag ju ingen sån längre…Men jag måste skaffa en, SNART, för jag har fokuserat ovanligt mkt på mina armar på sistone. Jag skulle hata mig själv om jag skulle börja attackera dem igen… 

Fackligt, och Handels 100 år!!!=)

På middag i Stadshuset!;)

Just nu är det jättemkt fackligt igen, and im facking loving it!!!=P
    Jag e involverad i en del förhandlingar på andra arbetsplatser, och hjälper till med råd, stöd och teknik, och så har jag mina egna. Just nu fem stycken, varav en lite större.
Det e riktigt nyttigt, så att man inte bara ”vilar ut” emellanåt, och tappar gnistan och tugget! Men ibland e det riktigt frustrerande och tidsödslande då man måste förklara att; ”Så här/där får du inte göra”, ”Det där kan du inte göra”, ”Så där funkar det inte”, och ”Jag skulle råda dig att inte göra si, utan att istället göra så, då du annars bryter mot både lag och avtal”.
    Ibland får man även kommentaren: ”Men det där e ju ert avtal”. Den e så sjukt pinsam så det finns inte!!!
Men det e en del att göra nu, och jag e taggad som fan! Under hösten så kommer det även att vara en hel del utbildningar, småjobb, och så börjar ju avtalsrörelsen igen. Den ser jag verkligen fram emot, och jag önskar och hoppas verkligen att få sitta med i förhandlingarna om vårt kommande avtal! Men chansen e nog tyvärr inte så stor, då det e väldigt få platser, men jag hoppas!

I lördags firade vår handelsavdelning 100 år!
Detta firades i stadshuset!
Där samlades en massa ombud, ombudsmän, och handelsanställda.   Under kvällen så fick vi lyssna till vår fackliga historia, på ett humoristiskt sätt, med hjälp av Sissela Kyle.
De bjöd även på dans och musik, samt tal som gav mig gåshud!;)
När jag ska iväg, så börjar jag ALLTID i sista sekunden! Istället för att göra mig klar så kollade jag på Pippi Långstrump!=P Så det blev lite stressigt sedan!
Lite mer än en timme innan jag skulle iväg, så drog jag med mig min pojke ut för att leta efter svart sprayfärg, utan att säga vad vi letade efter, det gör jag ALDRIG, och det stör ALLTID honom!=P

Innan jag började att spraya mitt löshår med svart färg, så färgade jag det. Det var tydligen inte så smart! Det stank som fan i hela huset! Plast och dessa kemikalier går nog inte ihop! Jag blev helt yr i huvudet, och orolig för Gregge! Min pojke blev orolig för mig och knöt vardagsrumsduken runt mitt ansikte!;)
Sprayfärgen som inte skulle färga, enligt frisören, färgade som fan! Så jag fick hitta på en ny frilla i sista sekunden också, för att inte bli helt svart på både klänning och rygg!

När jag äntligen var klar så var klockan 18:54, och min pojke fick akutbeställa en taxi! Jag skulle vara i stadshuset kl.19=P

Bildskärm som visade fackliga och politiska bilder
Maten
Fanorna!;)
Sissela Kyle

En del av showen, då man gick igenom stora händelser inom fackföreningsrörelsen och politiken under hela 1900-talet, med grymt bra musik, skämt och allvar!;)

Till vänster är jag och en facklig kollega och till höger jag och en grym ombudsman.
Kvällen var som en saga, fast ändå gripande.
Jag har läst på en hel del om vår fackliga historia, så jag känner till det mesta. Men att få höra den eka emellan stadshusets väggar, i mikrofon, gjorde mig tårögd.
Kampen har varit, tuff, hård, och ibland blodig. Och det var väl därför, kan jag tänka mig, som man valde att låta en komiker framföra det hela, så att det inte bara skulle bli tårar i salen, utan även skratt!;)
Men den är inte över, det e väldigt viktigt att inte glömma bort det!
Då desserten gjorde entré så kom servitörerna in med sprakande tallrikar, i nedsläckt sal, till musik ifrån Star Wars, ha ha, klockrent!
Och när 1:e ombudsmannen, och avdelningens ordförande skulle hålla tal, så spelade man först ”Internationalen”, synd bara att vi inte fick sjunga den!
Kvällen var underbar, men alldeles för kort!
Underhållningen slutade vid 23. och då ställde man sig i bar-kön, vilket jag gjorde till ca.23:30, och sedan så stänger stadshuset kl.01.
Jag hade velat få mer tid till att hinna prata med folk. Och då dansen började, kl.23, så drog många hem!

Innanför mina rosa små väggar

Detta inlägg innehåller reklam för min självbiografi!

Snart kommer min bok ut!!!=)
Jag började att skriva på min självbiografi för flera år sedan, men så kraschade datorn och allt gick förlorat!
Men så i maj 2011 så satt jag fart igen, och denna gång med råge!
I september 2011 var jag klar med min 300-sida självbiografi!;)
Men så återstod all efterredigering, och den tog en jävla tid!
Den blev jag klar med i våras nångång! Men då ägnade jag inte heller var och varannan kväll åt det, utan snarare nån gång i månaden.
Och efter det så var det dags för omslaget, och sedan diskussion med förlaget!;)
Först var tanken att boken skulle bli inbunden, men det blir för dyrt då jag inte e någon känd författare, ännu!=P
Så det blir i pocket!
Först så skulle vi börja med 100-upplagor, men då de sedan upptäckte att boken skulle bli 300-sidor i pocketformat, så blev det tydligen billigare att trycka 300-upplagor! Inte mig emot!;)
Men nu så står det lite still! Några små diskussioner, och baksidan på boken måste bli klara innan jag kan få boken i min hand och börja att sälja den! 
Men jag hoppas på att allt skall vara klart inom en månad!
Det värsta jag vet är när saker och ting tar tid!
 
 

 

Det bor en hel värld av känslor inom mig!

 Vissa kallar det för ”känslomänniska”, vissa för synsk, och andra för hsp (Highly Sensitive Person). Jag vet inte vilket jag själv föredrar, jag vet bara hur det känns!
När jag föddes så sa min gammelmormor (som egentligen är min farmors mamma), att jag var synsk. Hon sa att hon såg det på en gång, och sedan så pratade hon med mig om det under min barndom. Jag visste inte riktigt vad det var, eller vad hon menade, men jag visste att hon var synsk. Hon sa att jag kunde se och känna saker som ingen annan kunde, och att hon såg och kände att jag kunde göra det starkt. Min farmor kan också det. Efter att min gammelmormor dog så tänkte jag inte så jättemkt på det där, bara nån gång i tonåren då jag funderade kring det hela, men sedan så la jag det åt sidan igen. Men i tonåren så sa min morbrors fru att jag var en ”känslomänniska”, hon sa att jag kände mkt mer än många andra msk, och att hon visste det för att hon också var sådan. Samma sak fick jag höra av en äldre kompis som jag hade i början av 20-årsåldern. Men det e väl egentligen inte riktigt förrän nu som jag har fattat att det inte e något fel på mig, och varför jag känner som jag känner. Men jag väljer att inte sätta ord på det. Det räcker med att jag nu förstår vad det hela handlar om, och att jag har det på papper. För det e alltid viktigt när man bor i Sverige, ALLT skall alltid finnas på papper som ett bevis på att man inte ljuger! Idag räcker det inte med att säga att man e troende!=P
Många gånger, i många år, har jag trott att jag har varit inbillningssjuk eller nåt. Men när jag under min ADHD-utredning fick bevisat att min Emotionella intelligens e långt över normen, så blev jag lite lugnare. Det jag pratar om är en massa känslor, ett helt hav, som hela tiden (nästan iaf) flödar runt inom en och det är ibland jävligt svårt att organisera dem, och veta vem av dem man skall lyssna på. Tänk dig en äng full av höstlöv i alla möjliga färger som fladdrar runt till höger och vänster, upp och ner, i olika fart. Ängen är min kropp, och löven alla känslor i den. Eller, har ni sett ”Bruce den allsmäktige”? Gillar egentligen inte själva den grejen, men det är ett bra exempel…när han ”blir Gud” så hör han vad alla tänker/ber om, och det bara ekar i hans huvud och han vet inte vad han skall lyssna på. Tänk er att det e precis så, fast med känslor. Och det kan vara riktigt jobbigt ibland!
Ibland kan jag börja gråta av att t.ex se en plastpåse flyga förbi på gatan. Det kan verka helt sjukt, men för mig kan en sån sak ge mig så sjukt mkt känslor. Den där plastpåsen visar sin skörhet, den blottar sig helt naken och tom, och bara svävar förbi, och låter vinden få styra dess öde.
Ibland så är det verkligen som för Bruce. Mitt inre blir attackerat av miljoner med känslor samtidigt, och jag vet inte vilken av dem som jag egentligen känner, och känner då istället allt på en gång, och börjar att må dåligt. Då går jag oftast och sover, för att försöka att bli av med det hela. Men då vaknar man istället av en extrem ångest, för något som man inte har gjort, tagit tag i, fast man vet inte riktigt vad det är, bara att folk är besvikna på en.
Och så har vi det här med att läsa av folk. Det gör jag HELA tiden, vare sig jag vill det eller ej! Men då kommer nästa problematik, hur säger man att man vet hur en annan person känner/tycker, utan att verka påflugen eller en översittare?! Det e jättesvårt! Men jag brukar köra med trick-frågor för att få fram det hela, men om det e något alldeles för jobbigt, så får jag istället panik, lämnar rummet och får ångest istället.
Och ibland så vet man vad någon känner, innan han/hon själv vet det, den situationen e riktigt hemsk! Speciellt när det gäller kärlek! Man vet att personen gillar en, men han vet inte själv det ännu. Så då har man valet; antingen så blir jag först sårad, eller så backar jag så länge. Men att säga det man känner/vet är ingen bra idé, hur ofta har man inte fått höra att man e läskig, och folk nästan sprungit ifrån en pga det!? Eller hur kul är det att veta/ha sett/listat ut att ens partner snart kommer att ”tröttna”, eller kanske inte nu, men om ett tag och har påbörjat den proceduren, men vet inte själv om det än. Ska man då stanna kvar, eller springa för att göra lidandet kort?! Och hur kan man vara säker på att man verkligen har rätt? Det läskiga är, att det e väldigt sällan man har fel! Jag tror att detta är en av anledningarna till att jag led av tvångstankar/beteende i min barndom/början av tonåren. Jag blir livrädd när jag får för mig att någon skall dö, för det kan ju vara sant! Jag visste när min morfar skulle det, och fick en rejäl utskällning av min mamma. Men tyvärr så hade jag rätt!
Ni kanske tycker att detta låter som ”Hokuspokus”, men så är det inte! Glöm inte bort att psyket är sjukt stort och invecklat! Och det är sällan något man skryter om, tvärtom! För faktum är att det är riktigt jobbigt många gånger, de flesta av dem faktiskt! Och sjukt svårt för andra att förstå! Därför pratar jag väldigt sällan om detta! Jag vill inte att någon skall tänka ”Vem fan tror hon att hon är”, jag blir så ledsen när jag känner att någon tänker så! 
Och ibland så blir allt som i en film. När jag e på ställen med mkt folk så tycker jag att det e jättejobbigt många gånger. Krogen t.ex. Den e fylld av msk, hög musik, och miljoner med tankar. Ibland blir det för mkt i huvudet, och ibland blir jag förvirrad av att det e ”tyst”.
I hela mitt liv så har jag trott att jag har varit störd pga detta! Nu vet jag att det inte är så, men det e fortfarande ”skämmigt”. Och det tar upp väldigt mkt av en, väldigt mkt ”datautrymme”=P. Och iom detta så har jag fått lära mig ganska så ”normala” saker, med hjälp av inlärning och inspektion på andra. Som t.ex hur man rör sig. ”Ni andra” bara är och lever. Så funkar det inte för mig. Jag måste lära mig hur man gör, och hur jag skall hantera allt detta. Och något som ”vi” måste lära oss, är att inte säga för mkt! Det har varit en stor läxa för mig! För säger man för mkt om sådana här saker, så blir man inte trodd i något man pratar om. Och jag har mkt att säga, många åsikter, som jag vill att folk lyssnar på och tar till sig.
Hela den här grejen e väldigt jobbig, och jag vet inte riktigt vad den skall vara bra för. Men jag har faktiskt användning för den på ett område, och det är när jag förhandlar! När jag förhandlar, eller gör något annat viktigt som ligger i mitt intresse, så går jag alltid in i en roll. Utan mina roller så skulle jag inte överleva. Då kan jag utesluta jättemånga känslor, och endast fokusera på dem som är viktiga för just den rollen, som t.ex motparterna i en förhandling. Minsta lilla rörelse, andetag, känsla, ALLT, snappar jag upp och analyserar, och får sedan stor nytta av det!
Men i privatlivet så är detta oftast bara sjukt jobbigt! Och där har jag heller ingen roll, utan är bara mig själv, vilket gör det hela ännu värre, då det då blir ännu rörigare inom mig. Men med åren så har jag kommit fram till att det ändå e bäst att ha ett område där man inte har en roll, så att det inte blir konsekvenser sen då man slappnar av. Det har hänt, hur många gånger som helst, att jag har varit i en roll då jag har dejtat någon. Och när jag sedan bara varit jag, så har personen i fråga blivit förvirrad av vem jag e! Då e det svårt att inleda något seriöst! Men det är i rollerna jag mår bäst! Där e det lugnast! Men har man för många så blir man förvirrad av det också!
Men det allra jobbigaste med det här, tycker jag ändå är att man alltid känner sig så fruktansvärt ond! Jag vet inte vad det beror på egentligen, men det e tydligen väldigt vanligt. Jag kan känna mig så sjukt ond, och börjar då att må jättedåligt, då jag inte vet varför eller vad jag har gjort! För ond vill jag verkligen inte vara, inte jag som är troende!
Ja, jag vet inte om ni förstod något utav detta, eller om det bara låter riktigt rörigt, invecklat och orimligt!=P
 
 

Facklig utbildning i Karlstad!

Min celldörr

Nu är jag nyss hemkommen ifrån en facklig utbildning i Karlstad!;)
    Jag åkte dit igår, lämnade sthlm 6:21, och kom hem nu ikväll.
Det har varit två riktigt intensiva och intressanta dagar, precis som vanligt!;)
    Det händer så mkt, och innehåller så mkt viktigt, så det känns alltid som att man har varit borta i en vecka, trots att det bara är två dygn!=P

Jag hade tänkt att skriva mkt längre om det här, än vad jag tror att det blir nu…
Dessa två dagar har iaf varit en utbildning i hur man håller en skolinformation om facket.
    Vi har gått igenom trix, och tips, samt allt material.
En del av det handlar också om hur det hela började. Den delen tar vi upp då vi förklarar kollektivavtalets värde och varför och hur det finns.
    Då har vi även en låt att spela upp. Den handlar bl.a om hur människan stred för mer än hundra år sedan, och blev nedskjuten.
I det är jag väldigt insatt och det berör mig väldigt djupt! Så när vi nu under utbildningen spelade upp låten så fick jag kämpa för att inte gråta.
    Sedan så kan jag ibland, iom min HSP (Highly Sensitive Person) bli riktigt berörd och rörd av saker som kanske inte alla ens märker eller förstår. Så när vi idag spelade upp kortfilmer, som några av oss gjort, som handlar om vad facket gör, så bröt jag ihop i gråt, i mitt inre, för jag tyckte att det var så vackert!=)

Idag så har vi gått igenom Frisöravtalet, vilket var oerhört intressant och lärorikt!=)
    Det var precis som de hade sagt, det var oerhört rörigt och sjukt mkt regler. Ett väldigt komplicerat och invecklat avtal, men också ett väldigt bra sådant!;)
Kul att veta mkt mer om det nu.

Annars så tycker jag att Karlstad e helt ok, en mysig liten idyllisk stad! Men de gillar inte vegetarianer!
    För andra gången så serverade de endast mackor med kött på, trotts att jag meddelat att jag är vegetarian, mkt störande!
Men jag tycker mkt bättre om det förra stället vi bodde på sist. Detta var riktigt obehagligt att bo på!

En av de modernaste isoleringscellerna där det bodde folk senast 59.

Det var ett gammalt fängelse ifrån 1800-talet, som var i bruk fram till 1959.
I källarn så hade de kvar isoleringsceller. Jag e väldigt emot sådant, så det var riktigt obehagliga att se. Och att dessutom veta att det faktiskt har suttit folk där i kylan, mörkret, och förnedringen.
    Och jag tyckte att det var riktigt hemskt att guiden visade upp det som något de var stolta över att ha bevarat.
Det vore en annan sak om man hade gjort det i utbildningssyfte eller dylikt, men som en rolig turistattraktion, kändes hemskt.
I källaren fanns det också en hel del ångestfyllda brev ifrån gamla fångar.
    Filar de försökt att rymma med, och riktigt klotter som fångar, som suttit där på 50-talet, hade skrivit. Det var ju inte ens länge sen!

Vi fick även höra om ett av fallen gällande en präst som hade förgiftat två av sina församlingsmedlemmar med arsenik och sedan hamnat på fängelset, där han sedan hängde sig.
    Han skulle spöka på andra våningen. Jag e livrädd för spöken så det där var absolut inget jag ville höra!
Jag fick jätteont i bröstet av besöket nere i källaren, men även av resten utav fängelset.
På väggarna, vid trapporna till alla våningar, så satt det en massa information om en massa fångar.
   En del hemligstämplat också.
Antagligen så har det gått så lång tid att det inte längre e hemligt, men jag tycker inte att det e respektfullt att hänga upp all info om en massa döda fångar.

Arbetskläder, fång-klotter och gammal brandsläckare

Det var en kuslig känsla i hela huset, och min fantasi förvandlade om försköningen till hur det en gång såg ut när fångarna satt där, det var hemskt.
Som tur var så låg inte mitt rum på våning två, där det skulle spöka. Men tanken på att bo i någon gammal fånges cell, kändes obehagligt.
    Alla hotellrum var gamla celler. Fast cellerna var ju så små, så de hade slagit ihop cellerna två och två, och gjort ett hotellrum av dem. Men jag fick bo på vinden.
Det var självklart ingen vanligt vind där längre, utan ombyggt till en riktig våning, och där hade det inte funnits några celler. Men jag hatar vindar, så mina tankar drogs till hur det en gång hade sett ut där uppe, spindelnät, mörker, kyla etc etc.

Jag bodde i ett obehagligt vindsrum

  Och mitt fönster var fängelse-litet. Och inne i badrummet på varje hotellrum (cell), så satt det en stor tavla med en förstoring på ett dokument av en fånge.
Där kunde man läsa allt om fången, vad han/hon hade gjort, PUL-uppgifter, etc etc, och så var det ett foto på fången ifråga också.
Runt hotellet så fanns fängelsemuren kvar. Fast de hade sprängt bort två delar så att man lätt skulle kunna gå in och ut.
    Taggtråden var bortplockad, men fängelsekänslan fanns där. Nere i lobbyn så satt det foton på alla anställda, iklädda randiga fångkläder!
Näe ironin och narren var hemsk! Jag visste att jag skulle sova dåligt. Ont i bröstet och mörkrädd på en vind i ett hus som var ett gammalt fängelse, där det spökar!
    Jag sov sådär, sov oroligt och drömde en massa.

Igår på kvällen så hade vi en aktivitet. Vi spelade bowling. Efter det så tog jag en promenad och gick vilse;)

Men förutom boendet så var utbildningen riktigt bra!=)
    Och man lärde sig en del även på guideturen, så som att nästan hela Karlstad en gång har brunnit ner, och att endast fängelset, kyrkan och en till hus klarade sig.
Jag hittade både kyrkan och det gamla huset när jag gick vilse!;)
Jag fick även sår på mitt finger av att skriva så mkt och så hårt! Det var länge sen sist!;)

Udda vecka!

Den här veckan har både varit lång och kort! Den har känts oerhört lång men ändå så har det hänt så mkt på så kort tid!
Jag har blandat ihop dagarna och varit lite förvirrad, men samtidigt chockad över det som har inträffat!;)

Måndag:
I måndags så skulle jag äntligen träffa min hjärnskrynklare igen! Vi hade inte setts sedan i april. För innan semestersäsongen så ställde jag in ett besök pga begravning, och hon ett. Men under sommaren så har jag, tre gånger, träffat hennes vikarie, och det har varit väldigt givande. Men nu så är min ordinarie skrynklare tillbaka. Vi skulle egentligen ha setts för två veckor sedan, men hon pratade in på min svarare och ställde in tiden. Jag blev irriterad över det, då vi inte hade setts på länge. Och det händer ibland att hon ställer in eftermiddagstider, och det e dem enda jag kan ta! Hon vet om det, men ändå så frågade hon, på telefonsvararen, om jag kunde komma kl.10 istället, och bad mig att höra av mig om jag kunde det. Blev irriterad för det med, då hon vid det här laget borde veta att jag inte kan. MEN, sen så blev jag ännu mer irriterad, då jag fick hem en räkning för uteblivet besök! Jag har svårt att ta tag i och ringa till myndigheter och dylikt, men jag har inte råd att hålla på och betala sånt jag inte ska! Så jag fick ångest över att försöka med detta, men jag lyckades till slut!;) Jag ringde nu i måndags, precis innan jag skulle träffa min skrynklare. Men kvinnan jag pratade med sa att hon inte bara kunde ta bort min faktura, utan att jag först var tvungen att prata med min psykolog om det. Så det var tur att jag var på väg dit, annars hade jag aldrig gjort det. Min plan var att ta upp det i slutet av tiden, samtidigt när vi skall boka en ny tid. Men så blev det inte!
Jag kände direkt att det var nåt då min skrynklare kom och hämtade mig i väntrummet. Hon gick fram med raska, tunga steg, och hade ett stelt ansiktsuttryck när hon skakade hand med mig. När vi sedan kom in i hennes rum och satte oss så såg hon nästan lite arg ut. Hon frågade om jag visste hur länge sen det var vi sågs, och sa sedan att det var synd att jag inte kom gången innan. Då tyckte jag att jag kunde ta upp det hela på en gång istället så jag berättade att jag hade fått en faktura på tiden hon hade ställt in. Då sa hon att hon hade suttit och väntat på mig. Jag ifrågasatte, och sa att jag hade hört hennes meddelande där hon ställde in besöket. Hon sa då att eftersom jag inte ringde tillbaka så lät hon besöket vara kvar. Jag frågade hur jag skulle kunna ha vetat det då det enda hon sa var att hon var tvungen att ställa in besöket och bad mig att ringa tillbaka om jag kunde komma kl.10. Hon sa då att vi måste ha missuppfattat varandra, och jag sa att jag inte tyckte att jag skulle betala fakturan och att jag straxt innan hade ringt om det. Det hade hon tydligen redan fått veta, och jag insåg att det var därför hon var på dåligt humör. Men jag stod på mig, och sa även att det inte var första gången det hände. Då såg hon ännu argare ut, ställde sig upp och gick raskt fram till datorn. Hon frågade vilka besök det gällde och började rabbla upp mina besök sedan september förra året. Jag förstod inte vad hon sysslade med, och tänkte; ”Ska hon testa mitt minne nu, som dem e så imponerade av?!”. Jag sa att jag omöjligt kunde komma ihåg det på rak arm, att jag definitivt inte hade någon koll på besöken för ett år sedan, och att det inte spelade någon roll nu, då jag redan har betalat de fakturorna. Men jag stod fast vid att jag inte tyckte att jag skulle betala denna. Då började hon rabbla upp alla orsaker till de inställda besöken under ett års tid. Hon sa att hon var mkt noga med att hålla koll på detta. Fast ändå så hittade hon, i sin dator, inställda besök utan förklaring. Jag sa att jag visste att jag hade reagerat på att jag ofta får fakturor på inställda besök, att jag visste att jag inte alltid har ställt in i god tid, men också att hon ofta ställer in besök och att jag då ändå får fakturor på det. Hon gick tillbaka till fåtöljen och satte sig mittemot mig igen. Hon sa: ”Cassandra, du måste ta reda på vad du vill förändra här i livet!”. Jag tyckte att det hela började att bli väldigt barnsligt och oprofessionellt. Och jag blev riktigt chockad och rädd över det hon sa! Skulle hon försöka manipulera mig nu, bara för att hon e psykolog?! Hon som jag öppnar mitt inre för!
Jag skrattade till, och sa: ”Är det jag som skall förändra nåt i den här frågan?! Vadå, ska jag börja att betala fakturor som jag egentligen inte ska betala?! Jag skiter i det som har varit, men jag har inte råd att fortsätta så här!”. Då sa hon att jag måste börja att tänka mig för innan jag kommer med en massa anklagelser, som t.ex då jag hade talat om att det inte gick att få tag på henne. Det tog några sekunder innan jag förstod vad hon pratade om, men sedan så förstod jag att hon pratade om när jag låg inlagd för 1,5 år sedan! Jag låg tvångsinlagd på sluten-psyk, två trappor ner i huset, då jag hade gjort ett självmordsförsök. Vårdarna undrade varför jag inte gick och pratade med någon, och jag sa då att jag hade en psykolog, två våningar upp, men att vi inte hade setts på ett halvår, då hon hade ställt in en del besök, och hon inte ringde tillbaka när jag sökte henne. De lovade att reda ut det, och jag var tvungen att lova att jag skulle börja gå och prata igen, för att få ”komma ut” så snabbt som jag fick. Jag började att gå hos henne igen, redan veckan efter, och hon sa aldrig ett ljud om att de hade pratat med henne om det hela. Men nu så fattade jag att de hade gjort det, och att hon troligtvis hade fått en utskällning. Och att hon måste ha varit irriterad på det i 1,5 år! Det förklarade varför jag sedan dess har känt att hon inte gillar mig. Men hon hörde aldrig av sig, och det var ett problem för mig, och fick mig att må mkt sämre då jag inte fick ventilera eller få stöd!
Vi kom ingenstans i diskussionen, jag förstod att jag inte skulle få prata om något annat än den här fakturan under detta samtal. Även fast jag hade längtat till det. Och jag orkade inte sitta och argumentera och försvara mig även hos min psykolog. Så när hon sa att hon aldrig klagar på mig när jag kommer försent, vilket hon vet att jag måste få göra då jag inte hinner dit till sista tiden på en timme ifrån jobbet, och jag sa att hon godkänt det, så kändes gråten i halsen. Jag greppade tag i mina saker, reste mig upp och sa: ”Jag orkar inte med det här idag, vi får boka in en ny tid!”, och gick. Hon sa inte ett ljud, utan tittade bara ner i golvet. Jag hade bara varit inne hos henne i 10-15 minuter, så receptionisterna tittade förvånat på mig när jag gick förbi. Jag smågrät när jag gick därifrån och ringde min moster för att ventilera.
Mitt förtroende för min skrynklare, som redan var lågt, är nu lika med noll. Och jag e ledsen för att inte få komma framåt! Jag har träffat henne i två år, men totalt ELVA månader av dem åren har vi inte haft några besök! Det är nästan ett av två år! Och jag skall gå, om möjligt, en gång i veckan! Vad vet hon egentligen om mig? Under vårt första besök så sa hon att hon skulle få mig att sluta skära mig. Då tänkte ja; ”Vem fan tror du att du är?!”. Nu är det 1,5 år sedan jag senast gjorde det, och hon vet inte ens om det!
Nu i måndags hade vi fem månader att ta igen, och jag hade gärna velat berätta vad som har hänt, nämligen; att jag börjar tycka att det ibland e lite jobbigt att va hyper, och funderar på medicin. Att jag har förlovat mig. Stora händelser fackligt och på jobbet. Att problemen med Tim e värre. Att mormor har varit dålig. Att jag ska gifta mig. Att jag har mått riktigt dåligt en tid och känt mig deprimerad, fast jag inte vet varför. Att relationen till min familj e värre och tärande. Men hon känner fortfarande inte till något av detta!

Jag hade hoppats på att hon skulle ringa om en ny tid, eller skicka en per post. Men jag har inte hört ett ljud! Så har jag inte hört något i nästa vecka så får väl jag ringa, fast jag har ingen som helst lust! Men det är dumt att åka ur registret!
Det positiva med det hela var att jag tog tag i ett annat företag när jag kom hem, som jag har betalat 1071kr för mkt till! Men istället för att ge sitt företag bra reklam så ligger vi nu i konflikt!  

Tisdag:
I tisdags så bestämde jag mig, bl.a för, att leta upp den skadade personen i en cykelolycka, vars cykel jag har.
För ca. två veckor sedan så skedde en cykelolycka utanför mitt hus. Jag reagerade över att det stannade upp utanför, så jag och pojken ställde oss i fönstret och tittade ut. På gatan låg en kvinna och skrek med en blodpöl vid huvudet som rann mot trottoaren. Ambulans var på plats och en man stod vid sin parkerade bil och blev förhörd av polisen. Jag fattade det som att mannen hade smällt upp bildörren och den cyklande kvinnan hade flugit över den och sedan spräckt skallen. (Så var det tydligen också!). Jag stod och tittade ett bra tag, och fotade även. Fast jag fotade varken kvinnan eller mannen, utan ambulansen, polisen, och blodpölen, för ett bevis på att dessa nya cykelbanor är livsfarliga! Under tiden jag stod där så hörde jag även att någon låste hennes cykel och ställde åt sidan.
En dag senare, när jag på natten kom hem ifrån krogen så såg jag cykeln mitt på trottoaren här utanför. Den såg väldigt stöldbenägen ut så jag bestämde mig för att ta hand om den. Så jag rullade in den, på framhjulet, in i trapphuset, och ställde den så att den gick att se utifrån. Sedan så gick jag upp och skrev en lapp om att cykeln tillhörde ett offer i en cykelolycka som nu låg på sjukhus, och att cykeln skulle stå där tills jag visste nåt mer, och satte den på pakethållaren. 
Dagarna gick, men ingen frågade runt om cykeln. Jag förstod att kvinnan var ganska illa däran, så jag bestämde mig för att vänta lite till. 
Men så i tisdags så satte jag igång med letandet efter kvinnan! Jag ringde till SÖS och pratade med fyra olika avdelningar. Jag förklarade allt jag visste om själva händelsen, och vilken fraktur jag trodde att kvinnan hade fått. Men ingen visste något, utan behövde mer info om kvinnan för att kunna få fram vem hon var, då själva händelsebeloppet bara ligger i databasen i en vecka innan det flyttas över till journalen. Men de tyckte att jag kunde försöka med ambulansen också ifall de hade ett annat datasystem. Men där kom jag aldrig fram, så jag ringde till polisen, eftersom de också hade varit på plats vid olyckstillfället. Men de visste inte heller någonting och kopplade mig vidare. Men där kom jag inte heller fram så jag la på och satte mig vid datorn och förstorade upp bilderna som jag hade tagit, och zoomade in på ambulansen och polisen för att försöka få fram något serienummer eller registreringsnummer, och på så vis kunna spåra förarna. Men det gick inte heller så bra. Så jag gick in på Södermalmspolisens hemsida, och skrev ner hela händelsebeloppet (det jag visste), mina teorier där pusselbitarna saknades, och allt annat jag visste, och mailade iväg. 

Onsdag:
Dagen efter så hade jag ett meddelande på min mobil när jag gick på lunch, på jobbet. Det var en Maud som ringde och var överlycklig över att jag hade hennes cykel, och skulle skicka någon senare under dagen som skulle hämta cykeln. Problemet var bara att cykeln var borta! Två timmar efter att jag hade mailat till polisen så försvann cykeln! Jag tänkte att antingen så hade de listat ut vem kvinnan var och hon hade kommit och hämtat den, eller så hade de själva hämtat den, då jag hade bett dem att ta hand om den om de inte kunde lista ut vem kvinnan var. Så när jag senare ringde upp Maud så frågade jag om meddelandet kanske hade spelats in dagen innan, men att mobilen hade fuckat upp sig och registrerat det dagen efter, eftersom cykeln var borta. För hade polisen hämtat den så hade det ju meddelat Maud det då de fick tag på henne. Men så var det inte, utan meddelandet hade spelats in på onsdag morgon, och hon hade inte hämtat cykeln. Jag lovade Maud att leta så fort jag hade kommit hem, och om jag inte skulle hitta den så skulle jag sätta upp lappar, och prata med styrelsen i min förening. Jag tyckte det var riktigt pinsamt, och vad var oddsen att den nu skulle ha blivit snodd, när jag äntligen hade fått kontakt med kvinnan?! Jag bestämde mig för att leta runt i kvarteret, och om jag inte skulle hitta den så skulle jag, förutom att sätta upp lappar och prata med styrelsen, förhöra folk som jobbar runt omkring min port, och anmäla stöld. Men jag hoppades på att någon i styrelsen hade flyttat på cykeln iom brandsäkerheten, och antingen ställt den i källarn eller på innergården. Men jag tyckte att de då i sånna fall borde ha lämnat en lapp i min box och meddelat mig detta. Jag hade skrivit under lappen på pakethållaren med mitt namn, och jag hade kollat i min box så fort att jag upptäckte att cykeln var borta. Jag skyndade mig hem, gick av bussen en hållplats tidigare, för att slippa sitta fast i slussen och förlora tid på det. Och så höll jag utkik till höger och vänster, medan jag vandrade upp på min gata. När jag kom fram till mitt hus, så kollade jag först i min box om det nu låg någon lapp där, men där fans bara räkningar. Sedan kollade jag i soprummet, men där fanns bara sopor. Och sedan gick jag ut på innergården, och där stod den!!!=) Jag ringde till Maud och berättade att cykeln stod på min innergård, och hon blev överlycklig än en gång! Hon sa att hon skulle skicka en kvinna för att hämta den, och en timme senare så ringde det på dörren. Där stod en ung kvinna i början av 30-årsåldern, med en stor bukett blommor i ena handen, och ett kuvert i andra handen. Jag tackade så mkt för blommorna som var en riktigt fin bukett! Men kuvertet vägrade jag att ta emot då hon sa att det låg pengar i det. Hon försökte övertala mig en stund, men jag sa att det var mer än väl med så fina blommor. 
Jag gick in i vardagsrummet och bad min pojke att sätta blommorna i vatten. Sedan följde jag med kvinnan ut på innergården och hjälpte henne ut med cykeln. Jag bad henne att hälsa Maud att krya på sig, vi skakade hand och skildes sedan åt. När jag kom upp så skickade jag ett sms till Maud och tackade så mkt för de fina blommorna, och skrev att jag inte hade tagit emot pengarna. Då frågade hon mig om hon fick bjuda mig på middag när hon var frisk. Hon var sydd i huvudet och hade brutit bäckenbottenbenet. Jag gick ut i hallen för att hämta mitt snus i handväskan och såg då att kuvertet låg ovanpå väskan. Den unga kvinnan måste ha lagt det där medan jag gick in i vardagsrummet med blommorna. Jag öppnade kuvertet och i det låg ett kort och tusen spänn! Jag messade till Maud och skrev att den unga kvinnan, som var hennes kollega, hade lagt kuvertet på min handväska utan att jag visste om det, och att jag inte kunde ta emot pengarna. Hon ringde då upp och sa att det var det minsta hon kunde göra då cykeln kostade 7000kr, var oförsäkrad och att hon var i stort behov av en cykel. Hon vägrade att ta tillbaka pengarna och gjorde verkligen allt för att jag skulle förstå hur hon menade och känna mig värdig dem. Sedan så pratade vi lite om olyckan, som hon inte minns, och la sedan på. Jag har fortfarande dåligt samvete för det här med pengarna och funderar på att skicka tackblommor!

Blommorna
Kortet sida ett
Kortet sida två
 Sedan lärde min pojke mig och en kompis att spela poker, och jag vann nästan alla colanappar!=P
 
Torsdag:
Ja torsdag kommer jag knappt ihåg, och jag blandar ihop dagarna med händelser, då jag denna vecka hela tiden har glömt bort vad det e för dag!=P Men Jag har fått ett till fackligt uppdrag, fast minns inte vilken dag jag fick erbjudandet!;)
Fredag:
I fredags så förhandlade jag och blev ännu mer populär, not!=P På kvällen så gick jag och pojken hem till Blackie på föris. Det var två engelsktalande där så jag fick öva lite på min knaggliga engelska, vilket e fullt nödvändigt! 
Såhär brukar det se ut!;)
Lördag:
Och igår så var vi på Buttericks och shoppade. Sedan så byggde jag ihop en present till Jamilla som firade sin 40-årsdag. Det var mysigt att sitta ute i trädgården och grilla. Men jag borde nog ha stannat kvar där hela kvällen/natten som en del gjorde, istället för att dra ut. För så fort vi kom in i vårt vardagsrum så blev jag på dåligt humör. Jag stod i slutet av hörnet och pratade med en kompis och så vände sig en asdryg tjej om och frågade om hon stod i vägen för mig. Jag trodde hon skämtade eftersom hon inte var stammis och stod inne i hörnet, så jag började och skratta och sa: ”Näe, det gör du inte!”. Men då sa hon: ”Då kanske du kan sluta och putta på mig!”. Att det är trångt och mans tår tätt på K är något man vet om man har varit där förut. Och speciellt i hörnet där vis tår och trycker ihop oss extra mkt. Men jag hade inte ens känt att jag hade nuddat henne, så, så jävla hårt kan jag inte ha nuddat henne! Men oavsett, måste man ha en sådan dryg attityd?! Men straxt efter så kramade hon om den nya tjejen som har bråkat med allt och alla, så de är väl av samma skrot och korn! Och en liten stund senare så fick jag ett otrevligt: ”JAA!?” av henne, när jag skulle beställa. Och det var samma sak där, jag stod och vänta på att hon skulle ha tid, vilket hon hade. Men efter en stund så vände jag mig om och började att småprata med någon, och då kom hon fram. Så mitt partyhumör sänktes ganska så rejält. Och ännu mer när jag fick reda på att de höjt priset med 5 spänn!
Sedan gick jag till mecken och köpte mat och vandrade hemåt. När jag kom hem så tyckte jag tydligen att det var en jättebra idé att ligga ovanpå min sovande pojke och äta, med ursäkten; ”Luften är fri!”.
Jamillas present!;)
Jamillas 40-årsfest!=)
Uffe och Lotta!
Jamillas 40-årsfest!=)
Jag..
Söndag:
Idag så har jag mått sjukt dåligt! Jag kan inte komma ihåg senast jag var så här bakis! Och ändå så drack jag inte så jättemkt, men mådde ju skit i fredags så det kanske bidrog. Jag hade världens magkatarr under dagen och mådde skit, så var lite seg på lördagen. Idag har jag haft sjuk huvudvärk, och varit oerhört nära att spy. Jag plockade tom fram ”hinken”, honom var det länge sedan jag umgicks med. Men det hände inte direkt något. Så idag har jag suttit och druckit en jävla massa läsk och tagit det lugnt!
Men nu så har jag precis kommit hem ifrån söndagsmiddagen hemma hos pojkens mamma. Vi firade hans lillasyrras födelsedag så det var riktigt mysigt! Vi åt middag, sjöng, pratade bröllop, och Sofhia fick presenter. Sedan såg vi på Solsidan, har aldrig sett den förut. Halva Sverige kollar på den och jag har alltid undrat varför?! Svenskarna gillar ju varken svensk film, eller svenska serier! Jag e oftast ensam med att älska svensk film. Men Solsidan var ok, fast jag hade förväntat mig så oerhört mkt mer! Om svenskarna älskar Solsidan, så måste den ju vara asgrym på något sätt! Men den var ok, och inte alls så rolig som jag trodde att den skulle va. Det finns massor med roligare svenska serier och filmer, så ni kanske skall ta och kolla in dem lite grann? För då lär ni bli ännu mer förtjusta!;)
Söndagsmiddag!=)
Nu är denna udda vecka slut!
Min pojkes kommentar på den är: 
”Jag kommer iaf aldrig att ha tråkigt med dig!”;)
 
 

Det är mkt lättare att älska än att hata. Därför är detta stort!

Att hata någon är inget jag tycker att man skall göra, inget jag tycker att man borde göra, och inget jag vill göra. Men i detta fall så är det oundvikligt.
Tim fortsätter att förstöra mitt liv, och ändå så tog det slut för ett år och fem månader sedan. Men fortfarande så styr han delar av mitt liv, och jag kan inget göra! Och varje gång han hör av sig så kommer all ilska upp till ytan, alla hemska minnen tillbaka, jag blir ilsk och irriterad!
För er som inte känner till historien så skall jag dra den lite kort;

Jag och Tim var alltså tillsammans i tre år. Innan dess så hade vi varit vänner i flera år. Vårt förhållande började konstigt på en gång, men kärleken e ju blind, så jag anade inget då. Han ville att vårt förhållande skulle vara hemligt, för att inte såra sitt ex. Jag köpte det till en början, men efter ett halvår så tyckte jag att det både var konstigt och jobbigt. Tim ville heller inte att hans familj skulle veta något, så jag fick aldrig följa med då han träffade dem, eftersom han ”hade ju ingen flickvän”. Till slut, efter en hel del bråk, och då jag blev trött på att hans ex ringde varje natt på helgerna, så blev vi iaf offentliga. Men hans bästa vän Pandan gillade inte det, då han ville ha Tim för sig själv. Så Pandan gjorde allt för att jag skulle känna mig utanför och ta avstånd. Tim tyckte inte alls att Pandans beteende var konstigt, utan sprang hem till honom för minsta lilla. Så till en början så sågs jag och Tim inte så jättemkt, och det fick mig att må dåligt, och känna mig dålig. Tim hängde på krogen varje helg, och jag satt hemma och grubblade. Men efter några månader så hände något, vad vet jag inte, men Tim började att umgås med mig. Han ville umgås med mig varje dag, och hitta på saker och ting. Jag blev lycklig, men det varade bara i några månader. Pandan hade ett seriöst samtal med oss bägge. Till mig sa han att han inte längre kände Tim, då jag hade tagit honom ifrån honom. Så hängde endast de två igen, jag och Tim sågs inte annat än på nätterna, eller när han kom förbi nån sekund för att ge mig en puss, innan han gick hem till Pandan igen. Så där höll det på, fast de två sista åren blev allt ännu värre…
Tim fick sparken ifrån sitt jobb, eftersom han nästan aldrig var där. Han fokuserade istället på att ligga i badkaret, eller att umgås med Pandan. I samma veva så hade vi, konstigt nog, bestämt oss för att flytta ihop. Tim lovade att skaffa ett nytt jobb, och min brorsa erbjöd honom ett på hamburgerbaren. Det hade han ingen lust med, vilket jag kan förstå, men han sökte heller inget annat. Tims arbetslöshet resulterade i att jag nu fick försörja oss bägge, med mat, kläder, pengar till hans mobil, betala bägges räkningar, och bägges hyror. Och så skaffade vi katt.
Tim ville inte hyra ut sin lägenhet, som han hade lovat att göra till min brorsa. Utan han ville ha sin ”friborg”, som han kallade det för, att fly till, när han kände för det. Och det gjorde han då och då, men ganska så snabbt så kom han på att han ville vara i sin ”friborg” två dagar i veckan, för att rensa huvudet, vilket var väldigt viktigt för honom. Jag gillade det inte alls, men försökte stötta honom, så jag gick med på det. Men grejen var att han oftast, när han sa att han var i sin ”friborg”, sov hos Pandan, och gick ut på krogen istället, utan att säga något till mig.
När vi hade varit ”sambo” i tre månader, så berättade han att han var tvungen att bo i sin ”friborg” i en hel vecka, och att han inte kunde träffa mig under den tiden. Jag flippade ur och blev jätteledsen. Men han insisterade på att han behövde det, och tyckte att jag var ego som inte förstod honom. Och det resulterade i att jag kom på honom med att ha en tjej boendes hemma hos sig. Jag låste upp dörren, oanmäld, en kväll hemma hos honom. Och där satt han och en blond liten sak i hans soffa och såg på mina DVD-filmer. När jag ville få svar på vem hon var så sa han att det var hans lillasyster. Men grejen e att han inte har någon lillasyster. Blondinen sa inte ett ord, jag och Tim började att bråka, jag smällde till honom, och slog sönder en tavla på honom och mig som jag hade ritat. Vi gick ut på gatan och fortsatte, då Tim tyckte synd om den lilla blondinen. Tim sa att han skulle anmäla mig för misshandel, att han ville ha tillbaka sin dörrnyckel, och att han inte visste om han ville se mig någonsin igen, eftersom jag betedde mig så illa. Jag höll inte alls med, utan ville ha en förklaring på vem tjejen var, och vad de hade för relation. Men manipulativ som den idioten var, så lyckades han få mig att lägga hela skulden på mig själv! Detta var i slutet av februari/mitten av mars, och vi började inte att umgås igen förrän i juni, då han följde med på SRF, som jag betalade hela kalaset för. Men under dessa tre månader så var vi fortfarande ändå tillsammans, och jag fortsatte att betala allt för honom, försörjde honom, katten, och mig själv. Av någon anledning så var det ändå viktigt för honom att ha koll på mig, under dessa tre månader. Så han besökte mig då och då på nätterna, när jag låg och sov. För han behövde minsann inte lämna tillbaka någon nyckel! Han kom hit, och ställde sig och tittade på mig då jag låg och sov. Sedan så skrev han antingen en lapp om hur jag såg ut när jag sov, och la bredvid mig, eller så skickade han ett sms som jag sedan såg när jag vaknade. Detta gjorde mig paranoid, och jag mådde riktigt dåligt. Men samtidigt så var jag så fruktansvärt arg på mig själv som aldrig vaknade och fick träffa honom. Och så var jag livrädd för att han skulle ta katten ifrån mig. Han kom även hem till mig ibland på dagarna när jag var på jobbet. Då flyttade han på saker och ting, så jag blev ännu mer paranoid när jag kom hem! Och så tog han saker, såsom sprit, mynt, mat, och så tömde han DVD-fodral. 
Vi sågs bara en gång under de här tre månaderna, och det var då han messade mig och ville att jag skulle komma ner och köpa pizza åt honom. Jag min idiot gjorde det. Och han sa åt mig att stå ut lite till så skulle han en dag komma tillbaka! Jag mådde bara sämre och sämre, och skar mig mer och mer!
Men så kom han tillbaka dagen innan det var dags att åka på Srf. Jag betalade bägges biljetter, bensinpengar, husvagnsavgift, mat, och shopping. Och det var viktigt att vi åkte utomlands, då han inte mådde bra annars, så straxt efter att vi hade kommit hem så drog vi till Kreta, jag betalade för hela det kalaset också. 
Vi ”umgicks” igen, men han hade fortfarande inget jobb. Fast han lovade att snart skaffa ett och börja betala tillbaka allt han var skyldig mig. Det började att bli riktigt dyrt för mig. Jag började att få stora skulder, och fick ta lån med höga räntor för att ”äta upp” så mkt skulder som möjligt. 
Tim fick ett jobb på hösten, men han blev snabbt av med det, eftersom han aldrig gick dit. Till slut fick han socialbidrag. Då började han iaf att betala sin hyra själv. Jag hade inte längre råd att betala hans hyra, då jag stod för allt annat, och inte hade råd med så mkt fler lån. Så han hade fått låna pengar 2-3 gånger av sin farmor till hyra, men skämdes så mkt för det, så han såg till att få socialbidrag. Det kändes skönt, för nu skulle jag få hjälp med alla räkningar, och med maten. Men ICKE! Tim tyckte att han nu hade rätt att lyxa till det, då han själv hade pengar att gå på krogen för. Så det hela fortsatte precis som förut, jag betalade allt, mat, kläder, nya mobiler, hårfärg, räkningar, nöjen, resor, kryssningar, och krogbesök då hans pengar till alkohol tog slut. 
Jag mådde bara sämre och sämre, och fick starkare och starkare antidepressiva tabletter. Mina vänner försökte få mig att vakna och inse att jag var tvungen att göra något åt min situation, men jag var helt uppe i det blå. Men jag blev oerhört sårad varje gång Tim drog på kryssning, eller lämnade sthlm, tillsammans med Pandan, utan att säga något till mig, och jag fick veta det genom Facebook. Då bråkade vi, jag grät, och han straffade mig genom att inte träffa mig på en vecka.
När det återigen blev mars och vi bägge hade fyllt år så bestämde vi oss för att ha en stor fest i en lokal. Tim fick pengar av sin släkt i present och lovade att stå för hälften av kostnaderna till festen. Men det gjorde han inte, utan jag fick betala vår outfit (vi hade 80-talstema), all mat, allt godis och snacks, och hyran för lokalen. Han köpte två plattor öl till baren på festen. Jag försökte få honom att köpa mer, då jag förstod att det inte skulle räcka speciellt länge på 42 gäster. Men han köpte inget mer, jag hade inte råd att köpa mer, och ölen tog slut tidigt på kvällen.

Ingenting förändrades, varken mellan oss, ekonomiskt, eller psykiskt. Till slut så orkade jag inte längre, och gjorde ett självmordsförsök. Tim kom aldrig till sjukhuset, även fast jag bad honom. Men han kom och besökte mig på psyket. Men återigen så var det han som behövdes tas om hand, och det var hans känslor som var viktiga. Jag fick tvinga honom att komma och hämta mig den dagen jag fick lämna psyket. Han ville först inte, men jag fick inte ensam gå därifrån. Jag ville inget annat än att få komma hem, hem och krama om katten. Det tog halva dan innan han kom, men han kom till slut. På vägen hem så bjöd han mig på restaurang. Men efter tre dagar så försvann han igen, och allt blev som förut. Då gjorde jag slut!
Nu är detta ett år och fem månader sedan. Jag har varken skurit mig eller ätit några antidepressiva tabletter sedan dess.
Men Tim fortsätter trotts vårt avslut och mitt psykiska välmående att förstöra mitt liv! Han har hela tiden lovat att betala tillbaka de pengar han är skyldig mig. Men han har på ett år och fem månader, endast betalat 5000kr!!! Detta har gjort att jag, i september förra året, höll på att gå i personlig konkurs, pga av alla höga räntor!!! Några nära och kära dök upp här hemma hos mig, utan förvarning, bad mig att lägga alla korten på bordet, och betalade allt Tim är skyldig mig, rent pengamässigt, så att jag skulle slippa att förlora allt, lägenhet och hela skiten! Men det har ändå tagit tid att komma på fötter igen, trotts detta. Det har varit mkt småsaker att skrota av! Och nu skall jag snart börja att betala av mina nära och kära, fast räntefritt. Men egentligen så är det Tim som skall göra det! Egentligen så är det han som nu är skyldig mina nära och kära 80 000kr! Hade han behagat att betala mig, då han fortfarande hade chansen, så hade han bara behövt att betala 50 000kr, då jag var schysst! Men jag fattar ju att jag inte kommer att få en krona till av honom! Han har inte betalat på flera månader. Men ändå så har han råd att åka utomlands och gå på krogen. Jag såg på Facebook att han häromdan kom hem ifrån Aya napa! Och igår så messade han mig och frågade om jag skulle på Kellys, vilket betyder att han var där. Han vill inte träffa mig ute, för han tycker att jag är så dryg! Men när han går på mitt hak, så försöker han att manipulera mina vänner, så att de skall tycka så bra om honom som möjligt! Och han är väldigt bra på att manipulera, det brukar psykopater vara, det är väl därför han fortfarande har 50 av mina vänner, kvar på Facebook. Medans jag själv inte har kvar honom som vän. Men jag klandrar dem inte, jag har själv fallit för hans manipulativa sida, i hela tre års tid!
Men det som fortfarande stör mig, och sårar mig, är att det helt plötsligt inte bara räcker med Pandan! Han som betydde allt medan vi var tillsammans! Då var inte mina vänner värda ett skit, eller något intressant överhuvudtaget! Men nu är dem tydligen det! Om han ändå kunde lämna mina vänner ifred, så skulle iaf en hel del ångest att försvinna! Och likaså katten. Han har aldrig någonsin brytt sig om Gregge, ALDRIG! Men när det tog slut så började han helt plötsligt att betyda något, efter någon månad! Hans krav för att ge mig en 500-lapp, de få gånger han har gjort det, är att få sitta i mitt kök och klappa på Gregge i en timme. Samtidigt som han försöker att få reda på allt om killarna i mitt liv. Men de senaste tre gångerna då han har kommit så har han, efter att han har fått klappa lite på Gregge en stund, sagt att han inte har några pengar, och då har jag bett honom att gå. Nu vet han att jag är förlovad, och nu vill han inte komma och klappa på Gregge, eller tycker sig ha skyldighet att betala tillbaka de pengar han är skyldig mig!!! Så han kommer att fortsätta att förstöra mitt liv, så länge jag har en skuld till mina nära och kära att betala av. Och det bidrar i sin tur till att jag och min pojke inte har någon möjlighet att gifta oss förrän om två år. Och det stör mig som fan, att mitt jävla ex bestämmer det! För då han inte tänker betala av sin skuld, så kommer han att styra mitt liv, ganska så hårt, i minst ett år framåt! Och det, det HATAR JAG HONOM FÖR!!!

Facklig vecka!;)

Påväg till förorten!;)

Den här veckan har jag jobbat fackligt för LO.
    Det har varit kul, givande, lärorikt, och sjukt jobbigt – fysiskt!
Vi har haft ett projekt som har pågått i fem veckor.
Projektet har varit att besöka alla företag, som ingår i LO, inom Stockholms län.
    Dvs säga, alla restauranger, förskolor, caféer, matbutiker, kiosker, klädaffärer, trädgårdsarbetare etc etc.

Fin tavla inne på LO

Denna vecka så var det jag ifrån handels, och fyra stycken kommunalare som jobbade med projektet.
Vi började i Norsborg och tog oss in mot söder. Sedan så delade vi upp oss två, och tre.
Det var sista veckan så det var viktigt att vi hann med så mkt som möjligt!
Jag har besökt alla i ringen, på götgatan, halva hornsgatan, på NK, i norsborg, hallonbergen, sätra, skärholmen, liljeholmen, vårby gård, utanför pridepark, tekniska högskolan, universitetet, ja jag kommer inte ens ihåg alla ställen!=P
Det vi har gjort är att vi har besökt alla under 30 som sommarjobbar eller jobbar extra. Sedan har vi informerat dem om facket, kollat om de har anställningsbevis, om de arbetar på ett ställe med kollektivavtal, samt lämnat lite info om vad de har rätt till etc etc.
Många har blivit glada, andra rädda, likaså arbetsgivarna.
Det har varit sjukt kul och intressant!
Jag har en tuff avdelning på jobbet och har alltid skitont i fötterna när jag kommer hem, men det slår inte denna vecka!
Mina fötter har varit döda! Jag har gått flera mil, åtta timmar per dag! Jag har tom haft skitsvårt att komma upp på mornarna, trots att jag inte behövt gå upp förrän kl.8, och inte 4.30!

Jag har kommit hem och dött varje dag, och knappt fått någon tid alls med min pojke. Men i torsdags följde jag med några av mina fackliga kollegor och tog en öl. Men jag var sjukt trött även då och de fick se några av mina andra sidor, så som operasång och störda skämt!;) Men de hakade på och vi blev snabbt det högljuddaste bordet på hela haket!;)
I fredags gjorde vi det sista och avslutade arbetsdagen utanför pridepark, där vi stod och delade ut fackliga broschyrer och kondomer med LO-reklam på!;)
Sedan åkte vi tillbaka till LO och åt glass med jordgubbar, samt drack alkoholfri cider.
Jag bjöd även på bullar, då jag kvällen innan, efter öldrickandet, fick för mig att jag skulle baka!=P

Mina rosa-chokladbullar innan gräddning!;)

En helg i minnenas spår..

I fredags så var jag hemma hos Blackie. Det var riktigt länge sen sist! Det var kul att vara där igen. Min pojke följde med.
Vi satt och drack, och lyssnade på musik.Och jag hamnade i en del fackliga diskussioner med hennes vänner=P
Sedan så gick min pojke hem, då han skulle jobba. Och jag följde med Blackie och gänget till Harry B. Det var jättelänge sedan jag hängde där. Förut så var jag där varje fredag. Jag, Sara och Micke hade alltid förfest hemma hos mig. De låg i hallen på kuddar och drack öl, framför badrummet. Medans jag stod framför badrumsspegeln, drack öl och sminkade mig. Då var man alltid ute, var superuppklädd och hade megastort hår;). Fast jag gillade inte riktigt Harry B. Det var mest småbarn där, fast de var riktiga glamrockare!;) Likaså var det nu, fast de var inte glamrockare, utan snobbar! Kocken kände inte igen mig, iaf inte till en början, sen ramla polletten ner;). Men DJ´n kände igen mig och tyckte det var kul att ses!;) Jag satt och drömde mig bort nästan hela kvällen. Blev så nostalgisk, som jag ibland kan bli. Jag tänkte på förr, vem man var då och vad som var viktigt. Och jag fick gåshud när jag fick höra ”Crazy nights”, som alltid spelas på fredagar kl.00.
Efter Harry B så tog jag en promenad hem. Det var skönt och tankarna flödade i 180! Jag kom på en massa bra inlägg att skriva, som dagen efter var helt bortblåsta. Faktum är att jag löste en jävla massa problem i mitt huvud den natten. Måste ner i källarn och leta upp mitt fickminne!

Och igår så var det dags för prideparaden!=)
Vaknade helt död och sjukt bakis! Upp och fixa sig klar fort som fan. Mia ringde och väckte mig. Mia och Per skulle med. Vi var sena, fast inte till själva tåget, utan till samlingen med de vi skulle gå. Vi skulle gå under min kompis företag Dildoteket. Tåget skulle starta kl.13 och vi skulle samlas kl.11 och luncha och gå igenom saker. Hade aldrig klarat av att vara där kl.11, och då inte heller att gå hela vägen till mål. Sedan så vet jag, av erfarenhet, att det brukar dra ut på tiden och tåget brukar inte starta i tid. Vi tre var där till 12:40, och tåget började sakta att rulla kring två, men startade inte helt förrän straxt innan tre. Både jag och Mia var så sjukt hungriga, och smått svimfärdiga! Så det hade varit bra vara med på lunchen!;) Vi hade även inhandlat alkohol till crusingen vi skulle på efteråt. Att man inte får dricka i tåget, det vet jag. Men min kompis ville inte att vi skulle hålla i systempåsar, så vi fick lägga allt i min väska som blev supertung, och sedan turas om att bära. När tåget sedan väl satte igång så fick jag gåshud, precis som vanligt! 
Vi gick i T-shirts med företagets logga på, och delade ut visitkort och kondomer till publiken. Det hade jag inte fattat innan, att vi skulle göra. Har ju dela ut häften för LO hela veckan, och kondomer utanför pridepark i fredags eftermiddag!=P Men det var lika kul och uppfriskande som alltid att gå i tåget. Fast saknade friheten lite grann, att skutta omkring och dansa och sjunga, och bara va.

Det e kul att det går bra för hennes företag!;)
Underbara Mariatorget!;)

Vårt led vek av precis innan mål, men jag och Mia gick in i mål och satte oss i parken utanför pridepark, firade och drack. Sedan tog vi oss upp och åkte in till Sveavägen. Mia hade bara ätit frukost, och jag hade inte ätit sedan dagen innan, så vi började med att sätta oss på en pizzeria;).

På pizzerian – Mia
På pizzerian – jag

Efter maten så gick vi och ställde oss på Sveavägen och kollade på alla schyssta bilar! Fast jag tycker att det e lite småtöntigt att glida omkring där med en modern cab! Det e så mkt coolare med en riktigt schysst, gammal, bil! 
Min plan var att, som vanligt, hoppa in i en cab och glida runt. Fast den grejen e så mkt enklare när man e singel! Känns inte så schysst att stå och ragga på en bilförare när man har en egen liten pojke hemma! Så det gick trögt! Men Anders rullade förbi. Var ett år sedan vi sågs, vi har bara setts en gång tidigare och det var på sthlm crusing förra året. Var mkt som hände denna dag för ett år sedan, men det får ni läsa om i min bok!;) Iaf så fick vi åka med, Mia fick plats i baksätet, och jag i skuffen. Men vi kom bara ett halvt varv innan polisen stoppade oss för att vi var 9 pers i bilen. Dem brukar inte vara så kinkiga denna dag! Alla dricker, utom föraren, bilar som ej har gått igenom besiktningen får köra, och de flesta bilar e överfulla, men man kör bara i 10-30 km/tim. Men det var väl nån sur jävel som vi stötte på! Så jag och Mia var tvungna att hoppa av. Mia mådde illa och ville åka hem, och jag hade ingen lust att ensam ragga upp en ny bil, så jag drog också hem. Men det var ganska skönt ändå! Jag kom hem, väckte min pojke som var slut efter jobbet, och vi satte oss och tittade på film. Idag e jag helt jävla slut och har inte ens klätt på mig!=P

I bilen
Jag och två till tjejer i skuffen

 

Länge sen…

Nu var det ett tag sen…
    Jag har varit riktigt deppig ett tag.
Varför vet jag inte riktig, och att återigen uppleva den känslan skrämde mig enormt!
Det var ett tag sedan jag var deppig, men har varit det väldigt länge förut, så det var inte ett trevligt återseende! Kanske berodde det på understimulans, kanske på att så mkt e bra just nu, eller för att jag känner att jag ligger efter…

Men nu e det mkt bättre!

Jag vet att det kanske kommer som en chock, eller låter orimligt..men sedan sist så är det bestämt att jag och min pojke skall gifta oss!=)
E lite orolig för hans beslut, men han e ju som sagt var väldigt annorlunda! Så kanske är det ändå inte så konstigt, även fast vi har helt olika erfarenheter.
Jag får iaf välja att tro på det han säger!

Bröllopet skall vara om två år, söndagen den 18/5. Anledningen till det är att skall det vara, så skall det vara! Iaf så resonerar jag så!
Jag drömmer om ett stort bröllop, och då behövs det pengar! Men jag gillar, som vanligt, att ligga steget före, så festlokalen e redan bokad, vi har hittills 57 gäster, 7 middagsgäster, en festkommitté, en fotograf, en silversmed, en florist, och 3 brudtärnor;).

I höst så planerar jag försäljning och inköp av större lgh. Och ombudsmannen sa häromdan att jag har 23 månader på mig att se till att bli ombudsman, så att jag kan ta över efter honom, så det skall jag också ta raskt itu med!;)
Ombudsman, gift och större lgh, ser jag innerligt fram emot!!! Hoppas bara att alla punkter verkligen blir av!