Livet…

Jag känner mig så sjukt nere, nästan deprimerad. Det e ett läskigt återseende. Det var så länge sedan jag var deprimerad nu. Ett och ett halvt år sedan. Det kanske inte låter som så länge, eller kanske inte e så länge. Men för mig e det länge. Men nu e jag låg igen, men jag vet inte riktigt varför. Men det e kanske därför jag sover så mkt just nu. Först var jag orolig för att jag skulle vara gravid igen, men det var jag inte.
Om jag tänker efter så får jag en teori om varför jag känner som jag gör nu. Jag vet ju vad jag längtar efter, drömmer om, och näst intill trånar efter. Nu pratar inte jag om jobb, fackligt arbete etc etc. Visst har jag en oerhörd längtan där med, till att få komma vidare, utvecklas och klättra rent karriärmässigt, och självfallet hjälpa folk. Visst känns det som att det står lite still på den fronten just nu, inga stora fall att lösa, inga stora förhandlingar att försöka vinna, inga stora utbildningar etc etc. Och det finns en längtan inom mig att få syssla med detta. Men det e inte det jag pratar om. Jag pratar om en mkt större och inre slags längtan. En längtan som gäller livet på ett helt annat sätt…

Jag pratar om äktenskap och familj!…

Jag har längtat SÅ länge nu! Enda sedan man var ett litet barn så har man drömt om att gifta sig. Drömt om att få ha ett riktigt sagobröllop! Jag drömmer fortfarande om det! Det skall vara stort, och väldigt romantiskt. Det skall vara ett kyrkligt bröllop, fast ett rockigt sådant, med svart brudklänning etc. Jag har allt färdigplanerat kring mitt bröllop. Vilken kyrka, hur klänningen skall se ut, vilka som skall vara brudtärnor och hur deras klänningar skall se ut, hur kyrkan skall vara dekorerad, dresscode, musik och kören samt klädsel, vilken präst, hur överlämningen skall ske, färdmedel ifrån kyrkan, vilken festlokal det skall vara, hur tårtan skall se ut, hur brudgummen skall vara klädd, etc etc. Det enda jag inte har klart inom detta område är mannen. Vem kommer att bli min man?
Barn har jag längtat efter sedan jag var tolv år. Jag var då nära på att bestämma mig för att skaffa barn och försöka att göra det till verklighet, men som tur var så ändrade jag mig. Men enda sedan dess så har jag längtat varje dag. Jag har varit gravid tre gånger i mitt liv, vad jag vet. Första gången var med en kille som aldrig skulle ha tagit sitt ansvar, och skulle därmed heller troligtvis inte ha varit en sådan bra far. För det e något som e jätteviktigt för mig! Jag vill att mina barn skall vara trygga och älskade, och att de skall känna att de har sina föräldrars stöd i saker och ting. Jag vill att mina barn skall växa upp på ett annat sätt än vad jag gjorde. Barndomen e så sjukt viktig för framtiden! Och iom detta så blev det abort med den här killen. Det var ett sjukt jobbigt beslut, men det var nog det bästa. Så då gjorde jag min första abort, som nog också var den jobbigaste av de jag har gjort. Jag var så gravid den här gången, det både kändes och syntes. Och jag gick in i graviditeten en bit.
Och lite mer än ett halvår senare så blev jag gravid igen. Den här gången med en annan kille, som jag var så sjukt kär i. Den här gången ville jag verkligen behålla barnet, men det blev missfall. Och på ett sätt så var väl det bra, eller vad man skall säga. För denna kille tog droger, och hade en tjej till. Kärleken e blind, men denna gång bestämde naturen åt mig.
Och så för ett halvår sedan (ett halvår efter missfallet) så blev jag gravid än en gång. Det har varit mkt graviditeter nu, på så kort tid. Och jag som sedan tolvårsålder, har trott att jag inte kan få barn. Det har liksom aldrig hänt tidigare, och därmed har jag blivit så sjukt nojig. Men den här gången så var det med en ung kille. Den korta tiden innan så hade han pratat en hel del om barn och att han gärna skulle vilja bli pappa, ”Händer det så händer det”. Jag misstänkte att det inte skulle vara så, och när det sedan blev så, så visade det sig att jag hade rätt. Så det blev abort där med. Nu, ett halvår senare, så drömmer jag fortfarande om barn, precis lika mkt. Skillnaden nu e väl bara att längtan tom har gjort så att jag har ont i bröstet. Men på något sätt så har jag backat lite i frågan ändå. Jag vill flytta, gifta mig, och bli ombudsman först. Men det känns som att det e bråttom och jag känner mig sjukt stressad! Jag vill ju alla dessa grejor nu på en gång! Hur länge skall jag orka med den enorma längtan och frustration på dessa områden?! Och iom detta så blir jag på något sätt förvirrad, och smått deprimerad. Och det blir inte bättre av att veta att ens egen kull (som jag aldrig pratar om), gifter sig och bildar familj, en efter en. Det gör mig ännu mer stressad, frustrerad, och tom arg och besviken! Vad hände egentligen?! Jag påbörjade ju allt innan dem! Om man skall ta det ifrån töntig nivå…jag var först med att få mens, först med att skaffa äldre kille och utvidga det området, först med att flytta hemifrån, först med att bli sambo, först med att förlova mig…Och där någonstans så bröt jag med allt och började ett nytt liv, MITT LIV. Jag blev singel, bodde själv, skaffade nya vänner. Och under årens lopp så har jag letat efter den stora kärleken, men tyvärr hakat upp mig på idioter som istället har fått mig att må dåligt. Men jag har sett det som erfarenheter, och i bakgrunden fokuserat på att bli stark i mig själv. Att vara självständig e A och O för mig, så jag har jobbat så mkt jag har kunnat, ibland på flera jobb samtidigt, flyttat runt i Sthlm och bott på olika sätt, t.ex i kollektiv. Och sedan köpt bostadsrätt där jag helst velat bo. Lite koll på sin ”egen kull” har man haft hela tiden. Mamma har haft en tendens av att springa på den ena efter den andra. Och när Facebook kom så har man ”haft koll på det sättet”. Och trots vuxen ålder, så har, konstigt nog, de flesta av dem bott hemma väldigt länge. Det har i sin tur gjort att jag inte känt mig lika stressad på något sätt. Men en trend verkar nu vara att man PANG, gör allt på en gång! För helt plötsligt, ifrån ingenstans, så gifter de sig, flyttar hemifrån och blir sambo, och skaffar barn på en gång! Hur fan gick det till?! Det känns lite som om de alla har väntat i sitt lilla fort, på att en prins skall komma och rädda dem. Och konstigt nog så blir de flesta av dem räddade. Kring det här så känner jag på två sätt… Jag vill inte vara beroende av någon annan, jag vill kunna klara mig själv, vara självständig, och ha mitt. Kan kanske låta tråkigt, men av erfarenhet så vet jag hur det e att sedan stå där på gatan och inte veta vart man skall ta vägen. Och vem fan har i dagsläget råd att köpa ut den andre?! Visst måste man släppa lite på dessa ramar till sist, men inte på en gång. Det är jätteviktigt för mig! Jag tror också att det e viktigt att få ha haft sina lägenheter, sitt eget hem, där man bestämmer allt helt själv, och får inreda precis hur man vill. När jag blev sambo på riktigt, för första gången, så hade jag aldrig bott själv innan. Jag och min dåvarande hade enormt olika stilar, och kom inte alls överens om hur det skulle se ut hemma hos oss. Detta gjorde att jag aldrig riktigt trivdes med vår inredning, och jag nästan längtade efter något eget att få inreda. 
Men det här får mig även att känna mig sjukt stressad, och nästan lite misslyckad! Visst, jag har massor av vänner (i 4o-årsåldern, som de flesta är), som inte har barn. Men de flesta av dem vill ha barn. En del av dem har ganska nyligen träffat någon som de trivs med, och allt kanske sker PANG för dem med, vem vet. Men på något sätt så känns det lättare att ”ta”. Då skulle jag bli glad för deras skull, de är mina vänner och jag vill att de skall vara glada och lyckliga! Men när det gäller ”min egen kull” så blir jag bara stressad och deppig. De e inte mina vänner, bara några i mitt förflutna, men på något sätt så e de ändå nära mig, vi tillhör samma kull, trots att vi inte längre känner varandra, har olika liv, och e väldigt olika. Dem fick mig att må dåligt då, och dem får mig att må dåligt nu. Det var jag som stack, flyttade iväg, bytte umgänge, blev sambo, förlovade mig, och skaffade ett nytt liv. Och sedan köpte lgh där jag själv ville bo. Nu har de helt plötsligt kommit ifatt mig! 
Tidigare så har jag på något sätt ändå trivts ganska så bra. Jag har ett jobb, två nu tom. Det ena jobbet e något jag verkligen brinner för och vill utvecklas inom. Jag har mitt liv där ingen vet något om mitt förflutna, vilket e väldigt viktigt för mig. Jag min lgh på söder där jag stormtrivs. Jag har haft min trygghet!
Men nu så känner jag mig bara misslyckad! Jag flyttade hemifrån när jag var 16, det var ett tag sedan! Men vad fan har jag gjort under alla dessa år?! Hur långt har jag egentligen kommit?! Jag har bott i nästan alla stadsdelar i Sthlm, och i en del förorter. Jag har varit sambo tre gånger, förlovad en gång, varit med barn tre gånger, jobbat och pluggat, och träffat rötägg efter rötägg. Men vart har jag kommit med allt detta?! Visst jag har fått en jävla massa erfarenheter, och jag har varit tvungen att kämpa och jobba med mig själv för att en dag försöka kunna må bra, iom rötägg i nutid och i dåtid, samt all skit som hände mig som barn och tonåring. Men nu då?! Nu sitter jag här i min tredje bostadsrätt på söder, som jag fortfarande tycker e för liten, med en katt ifrån ett tidigare förhållande. Visst jag älskar denna underbara katt! Men jag vill flytta, men det går inte, det har mitt ex fixat så fint! Det e min lgh, men ändå e jag fast, och kan inte själv besluta om jag vill sälja och köpa större eller inte. Iom honom så kan jag heller inte ta körkort, det har aldrig legat i mitt intresse, men tydligen så behöver man det inom Handels! Men jag har äntligen träffat en urgullig kille som jag e förlovad med och som bor hemma hos mig. Vi bägge har bostadsrätt så vi skulle ju kunna sälja och köpa större tillsammans, men NEJ! Det kan jag kanske gå med på om några år! Skall vi tillsammans flytta till större så skall det vara min lgh! Jag vill inte vara beroende av en till karl! Utan går det åt helvete så skall jag kunna klara mig själv, utan praktiska problem! Och tyvärr, även fast vi e förlovade så tror jag inte att vi kommer att komma så jättelångt. Det känns hemskt att säga så, men lite realistisk måste man va. Han e ung, flyttade hemifrån i höstas, men har knappt bott där. Det går tydligen jättebra att som tjej bara kasta sig in i saker och ting PANG bom, utan tidigare erfarenheter. Men som kille e jag inte riktigt lika säker på att det fungerar lika bra. Dessutom så har jag själv varit i den där situationen/fasen då man blir nyfiken på vad livet mer har att erbjuda på annat håll. Så intressant var det inte, men man måste nog själv få inse det…
Vi får väl se hur det hela ”slutar” helt enkelt! Men just nu så känns det bara oerhört mörkt på alla fronter, och jag önskar att jag kunde ha möjlighet att styra och hjälpa saker och ting på traven lite grann. Åtminstone på några punkter, men det känns ganska hopplöst, och jag vill bara fly innan allt brakar! Men att börja om helt ifrån noll, på alla jävla punkter, känns inte alls lockande och e inget jag tänker göra. Jag får väl helt enkelt gå igenom skiten istället. Men det känns riktigt tungt, och jag blev väldigt berörd, fast på ett ledsamt sätt, häromdan då jag på Facebook såg att en tjej, som var min bästa vän under gymnasiet, har blivit mamma. Jag skäms över att inte känna 100%:ig glädje för henne. Men hela situationen e så fruktansvärt skum! Snubben hon fick barn med, och som hon gifte sig med för ett tag sedan, e en snubbe som sprang efter mig i några år. Jag visste inte om jag kunde ta honom på allvar, och tog därmed inte heller reda på om jag själv var intresserad, så jag höll honom på avstånd. Men så en kväll, så dök han upp på krogen där han visste att jag var. Den kvällen var jag ute med den här tjejen som jag fortfarande stod väldigt nära. När det började närma sig stängning så drog jag vidare på annat håll, och hon vågade inte åka hem till sig då hon bodde hemma, så hon följde med honom. Jag och den här tjejen gled ifrån varandra, men har haft lite kontakt någon gång om året. Men så fick jag se, förra sommaren att hon hade gift sig. Och det chockerande var att det var med den snubben. Jag blev lite ledsen över att jag inte hade blivit bjuden, men situationen kändes väldigt skum. Straxt efter så tog hon bort mig på Fb, men inte han. Och nu har de barn, och jag visste inte ens att hon var gravid. Det gjorde mig också ledsen, att jag inget vetat. Och samtidig förvirrad över hur våra små vägar av val kan ändra livets gång bara så där. Jag blev även mer deppig…

Det e iaf skönt att veta varför man mår dåligt. Det värsta som finns e att inte kunna sätta fingret på det. Frågan e bara vad fan jag skall göra åt det! För nu står det verkligen still på alla punkter!

Men det sägs ju att man skall leva i nuet, och idag så firar jag och min pojke ett halvår. Men iom den korta tiden så innebär det att vi får vänta på att kunna gå vidare med oss. Det vill säga att jag får vänta ännu längre än jag redan gjort, medans han precis e i början av något nytt. Vänta e det värsta jag vet, men trygghet och logistik e och andra sidan oerhört viktigt för mig! Men hittills så har vi iaf förlovat oss;)

En dag skall jag vara ombudsman och ha ett rockigt Svensson-liv! Jag skall bo i en etagelägenhet här på Folkungagatan, ha ett riktigt rockigt, stort, kyrkligt bröllop, ha 1-2 barn, och köra HD!;)
Vi får se när det blir, hoppas bara att det inte dröjer allt för länge! Men snart e det vinter igen, då vet jag att jag kommer att må mkt bättre, det gör jag alltid!

Rädda vår jord, vårt hem!

Det börjar gå alldeles för långt, och VI måste göra något!
     Vi lever på planeten jorden som, precis som alla andra planeter, svävar omkring i universum och är beroende av en massa saker för att vi, och alla andra arter skall kunna fortsätta att vandra på vårt svävande hem.
Problemet är bara att vi verkar ha glömt bort det!
    Vi verkar ha fått för oss att vi äger jorden!
Visst det är vårt hem, men hur mkt vi än vill så kan vi inte äga den.
Jorden består av en massa andra djur, samt andra levande ting som träd, blommor, alger, gräs, etc etc. Och vi alla behöver varandra och måste ta hand om varandra för att detta skall funka!
    Då tänker säkert många; ”Ja men det funkar ju hur bra som helst!”. Men gör det verkligen det?
Det funkar nu ja, för stunden. Men vill vi att våra barn skall kunna skaffa barn och att deras barn skall kunna skaffa barn? Eller vill vi att det snart skall ta slut? Vill vi utplåna vår egen art, alla våra djur, växer, och vårt hem jorden?
    Varför skulle vi egentligen vilja det?!
Vad finns det för anledning mer än lathet och egoism?

Jag vill ha barn och jag tror säkert att mina barn också kommer att vilja ha barn. Och jag tror även att mina barn, liksom jag, vill att dessa barn skall ha en bra uppväxt, med inte bara en trygg familj, utan ett tryggt hem. Och då menar jag inte bara innanför fyra väggar, utan även utanför dörren, på vårt gemensamma hem – jorden.
     Fortsätter vi som vi gör nu så kommer vi att utrota hela ”vår planet” och allt som lever och finns på den. Och vilken rätt tycker vi att vi har till att göra detta?!
    Den som har gett oss så mkt!
Den ger oss enormt mkt utrymme att utforska, den ger oss möjlighet till att lära känna våra sinnen, och får oss att njuta av dem. Den ger oss möjlighet att komma nära andra djurarter, samt varandra.
Den ger oss så sjukt mkt att se, känna, och höra. Och framför allt, den ger oss syret och därmed livet!

Och så tänker folk; ”Men vad kan jag göra? Vad spelar det för roll vad jag gör? Jag e ju bara en!”.
    Men ju fler som tänker så, desto fler hjälper till att förinta oss! För tro mig, även ”småsaker” gör så sjukt mkt, och har otroligt stor betydelse!
Det e faktiskt inte så svårt, det handlar bara om att tänka någon sekund extra innan man handlar!
    Orkar, eller vill du inte vara superengagerad så behöver du inte det. Men om du så bara kan vara snäll att inte slänga skräp i naturen så gör det så ofantligt mkt mer än att inte göra något alls!

Jag vill att min generation skall leva vidare, jag vill inte att fler djurarter skall dö ut, jag vill att vår fina planet skall fortsätta att sväva runt ute i rymden och vara en av de få som faktiskt lyckats få liv!
     Fortsätter vi så här så kommer vi antingen att dö av syrebrist eller naturkatastrofer!
Jag vill inte vandra den vägen, jag vill ha en framtid att vandra på, e ni med mig???!!!

Oki, här kommer lite små, enkla tips!:
* Släng inte skräp i naturen, släng dem istället i en papperskorg!
Visst skräpet hamnar då på tippen, men det e fortfarande bättre att dem hamnar på ett och samma ställe än överallt! Tänk på att naturen inte kan bryta ner sådant!
    Vad skulle du tycka om att t.ex käka aluminium?! Naturliga grejor såsom frukt och örter är ok, men fortfarande inte bra då de mesta vi har, i vårt land, i den vägen e så fruktansvärt besprutat. Men det e fortfarande så mkt bättre än att slänga döda ting i naturen!

*Ha inte ständigt tänt i hela lgh`n. Du kan väl knappast lyckas vara i alla rummen samtidigt?!
    Ha heller inte tänt hemma då du själv inte e hemma. Visst, har du ett husdjur som du vill visa kärlek, så okej, men du behöver fortfarande inte ha tänt i hela lgh´n för det!

*Skaffa lågenergi lampor. Dem e lite dyrare men inte i längden! Dem drar mindre ström och dem håller mkt längre. Och vad gör några kronor extra om du kan vara med och påverka vår katastrofala situation, till något bättre?!

*Om du har möjlighet så källsortera! Så jobbigt e det faktiskt inte!
Om ni har källsortering i din förening så har du rätt att be om en specialutrustat inredning under din diskbänk.
    Då får man en grej man drar ut, med flera olika små soptunnor. Sedan lägger man olika sorts sopor, i olika tunnor. Du slipper gå ut och kasta soporna så ofta, eftersom att det faktiskt tar längre tid innan vardera tunna e full.
    Du slipper tom böja dig ner då det bara e att dra ut inredningen. OCH sist men inte minst, denna lilla lätta sak gör att du bidrar till en mkt bättre natur och därmed en bättre framtid, eller man kanske skall säga EN framtid!

*Ha ALDRIG något elektroniskt på ”Stand by”! Javisst e det skönt att ligga två meter ifrån TV´n, eller stereon och bara trycka på en knapp. Men tänk då istället så här: när du har saker och ting på Stand by så ligger dessa saker och drar ström hela, hela tiden. Och elräkningar gillar väl ingen!?
    ”Men så hög elräkning har jag faktiskt inte!”, Näe ok, vad kul för dig att du inte har det! Men tror du att du skulle orka masa dig två meter för att istället sätta ditt finger på off-knappen och därmed bidra till en bättre miljö?!
Orkar du inte det så borde du även börja tänka på din hälsa, för då e den riktigt dålig och då kanske du har turen att dö en naturlig död, innan vi andra sveper med undergången! Fast dö vill du väl inte, eller?

*Tänk på vad du köper för mat! Visst, det vore super om fler blev vegetarianer, men nu känner jag bara hur jag hör ett gigantiskt skrik som säger; ”NEEEJJ!”.
    Nej, det e ju naturligtvis ditt eget val! MEN, tänk då istället på vilket kött du köper!
Det e lag på att det skall stå på förpackningen vart det kommer ifrån och hur djuret ifråga har slaktats, och fötts upp.
    Köp inte genmanipulerat skit, och sådana stackars djur som har blivit iproppade så mkt skit för att växa så mkt som möjligt på så kort tid som möjligt, för att folk skall tjäna pengar på det!
    Du ville väl äta kött, inte en massa kemikalier!?
Köper du sådant skit så får du inte bara ”oäkta kött”, utan du bidrar även till försurade marker.
    När djuren blir istoppade sådant skit, så e det också sådant skit som kommer ur dem! Glöm inte det!

*Tänk på vad du spolar ner i toaletten! På offentliga toaletter så står det oftast; ”Spola ej ned handservetter i toaletten tack!”. Men det borde stå så mkt mer!
    Visst e det jobbigt om det blir stop i toan, men det e ännu jobbigare om det blir stop i reningsverket, och det e INTE miljövänligt!
Det enda du skall spola ned i toaletten är; bajs, kiss och toapapper!
    Sluta spola ned tamponger, bindor, fimpar, fiskar, sågspån, topz, och allt möjligt jävla skit!
Det e bara ren idioti!
Om inte annat så slipper du hålla på att gräva i din egen skit sedan, då det har blivit stopp!
Visst kan du ringa en rörmokare som istället för gräva i DIN skit, men e inte det jävligt pinsamt, och en onödig utgift?!

Det var allt för denna gång!
Tänk nu på dessa SMÅ SAKER! Så kan du gå och lägga dig med gott samvete sedan, och slipper ljuga för dina barn om att du gör något för att de skall få en så bra framtid som möjligt!

Jag har nu skapat en grupp på Facebook där jag, just för tillfället har 79 medlemmar!
    Där kommer jag att komma med små tips och trix för att försöka att få så många som möjligt att tänka till lite extra, och vara med och rädda vår jord!
Joina gärna!!!

Sista semesterveckan

Sista semesterveckan har nu varit…
Den innehöll följande…
Vi ville fortfarande få fatt solen, så vi försökte att vara ute lite mer denna vecka. Det gick ändå sådär. 
Vi var, som vanligt, vakna tills morgonkvisten och vaknade sent. Men vi gjorde så gott vi kunde för att hinna se så mkt som möjligt utav solen. Men det var svårt även när vi var vakna, för jag hade fått för mig att jag skulle ta reda på allt om Estonia katastrofen.
    Vi satt hela kvällarna och nätterna inpå morgonkvisten och kollade på dokumentärer och inspelade ljudspår ifrån olycksnatten.
Men när vi väl pallrade oss ut så promenerade vi i solen, eller gick till Årstaviken. 

Picknick i Årstaviken

Där satt vi och njöt av solen, naturen, doften av vattnet, och drack vin. Jag älskar att sitta där och filosofera.
Där nere kan jag vara tyst i timmar, och bara sitta och lyssna på allt runt omkring och vara i min egen lilla drömvärld.
Sedan så tycker jag att det e så sjukt mysigt med picknick. Skärgården är också något jag tycker väldigt mkt om. Jag saknar att inte längre ha motorbåt så att man kan åka ut och bosätta sig på någon liten klippa eller dylikt. Bada, sola, skriva, njuta. Jag saknar även min farmor och farfars landställe ute i skärgården. Inte för att jag var där varje sommar. Det gick liksom inte då jag tidigare har mått så dåligt. Då e det svårt att vara ute på en ö, långt bort ifrån civilisationen och msk. Då får man liksom panik och ångest. Men när jag mådde bra var jag där ute, och denna sommar hade jag jättegärna velat åka ut dit. Men Farmor och farfar gjorde tyvärr sig av med vårt sommarställe förra sommaren=S. Så det fick bli Waxholm istället!

Strömkajen

Jag, min pojke, och en kompis tog Waxholmsbåten ifrån Strömkajen. Det var sjukt varmt på båten. Vi satt ute men solen brände som fan! Trots att svetten bara rann så kändes det ändå riktigt skönt att vi hann få mkt sol denna dag!;) Jag och min farmor åkte alltid till Waxholm förut, en gång varje sommar. Det har alltid varit vår tradition, och när vi kom dit så åt vi alltid Waxholmsströmming och drack öl. Men nu var det några år sedan sist, iom andra saker. Men jag tyckte att det var en självklarhet för oss att äta det när vi kom dit, så det gjorde vi!;)

Waxholmsströmming – Men den hade nästan dubblerats i pris! Efter den underbara strömmingen i solen, så tog vi en promenad kring en stor del av ön.

Cafét, som tydligen också var en ateljé där de satt och målade på kvällarna;)

Det var ett tag kvar innan sista båten till stan skulle gå. Jag gillar Waxholm, det e riktigt mysigt där! Skärgård, men ändå storstad, som en egen liten värld. 
Sedan såg jag den stora lekparken som har funnits i alla tider. Jag blev sugen på att utforska den!;)

Och inte bara jag – linbanor e så sjukt roliga! Sedan gick vi över till klätterställningen..
Efter det så gick vi över till en karusell som man trampade runt med hjälp av pedaler. Har tyvärr ingen bild på det då vi alla tre trampade runt på den som galningar!=P Samtidigt som vi snurrade runt på den lilla karusellen så nynnade jag högt på ”Jingle bells!”. En kille i 20-årsålder gick förbi, stannade till och bara stirrade. Han måste ha undrat vad vi höll på med, ha ha! Det var en riktigt mysig dag, och det var både skönt och mysigt att ha badat. Även fast det var riktigt jävla kallt! Har inte badat i Sverige på två år så det var dags! En annan dag bestämde jag och min pojke oss för att besöka Eriksdalsbadets utomhusbad. Tyvärr så var det varken soligt eller speciellt varmt den dagen, men jag ville dit iaf!

Iom vädret så var det ganska så folktomt. Min pojke badar inte, men en kollega till oss var med så vi badade, och jag försökte lära honom att simma.

Jag älskar att simma, det e så sjukt avkopplande. Jag tog sex rundor i motionsbassängen. Veckan började att närma sig sitt slut, och det var riktigt skönt, men ändå sorgligt. Skönt att få börja jobba igen, och komma tillbaka till alla dagliga rutiner, och ha vettiga saker med riktiga mål att utföra. Men sorgligt att tiden går så sjukt snabbt och att det nu är ett år tills nästa gång man e ledig.
Fast vi bägge har ju iof en vecka sparad som vi vill ta ut i vinter för att förhoppningsvis kunna åka utomlands. På fredagen så tog vi iaf en sväng ut till Barkarby för att hälsa på Hjärtrud och hennes familj.

Vi grillade och hade det riktigt trevligt. Nu fick jag äntligen träffa hennes man och barn också! På lördagen så drog vi hem till en annan kompis och åt Brick. Det e något man äter i Tunisien. Det var jättepopulärt där på 70-talet.

Sedan så avslutade vi söndagen och semestern med söndagsmiddag hemma hos mig/oss med min pojkes syskon.

Det blev hemmagjort vitlöksbröd med hemmagjord tzatziki till förrätt. Färskpotatis, wokade grönsaker och rödspätta till huvudrätt. Och glass med jordgubbar till efterrätt. Sedan så visade vi våra semesterbilder på TV´n för hans syskon och berättade vad vi hade gjort. Och så visade jag upp en dold sida för hans syskon..de fick se mina filmklipp då jag sjunger ”opera”=P. Det tyckte att det var roligt, men verkade ändå lite chockade he he. Och så avslutade vi kvällen med att kolla på roliga filmklipp. Det var en riktigt mysig kväll, och ett riktigt bra avslut på vår semester!!!

Fösta arbetsdagen så var jag helt slut! Jag hade bara lyckats sova 40 minuter den natten.
Nu har snart första arbetsveckan efter semestern gått.
Det e riktigt skönt att vara tillbaka, men tråkigt att jag och min pojke inte kan umgås på samma sätt nu då vi jobbar.
Vi kan inte sova ut tillsammans, eller ha en hel dag ledigt ihop..

Nu har halva 2012 gått…

Halva året har nu gått, det går rysligt fort! Ni kanske tycker att det låter deppigt att tänka på det, men nånstans så måste man ändå inse att tiden bara går och går, precis hela tiden. Vår tid e begränsad, mer än så vet vi inte. Men timmarna och dagarna går, blir till veckor och år. 
Så vad har då hittills hänt, i mitt liv, under 2012:s första halvår?

Tolvslaget firades på Katarinavägen ovanför stadsgården, med några vänner. Natten avslutades på Rocks, och jag kom hem vid kl.06 på morgonen. I min lgh var då min numera ”pojke”, som jag då hade dejtat ett tag, men inte visste vad jag ville med. Han hade varit på min nyårsfest tidigare under kvällen, men däckat runt halv nio på kvällen. Jag var därför väldigt irriterad då jag kom hem på morgonkvisten. Han var vaken och näst intill ovetandes av vad som hade hänt under kvällen. 

***
Januari

I början av januari gjorde jag abort. Jag hade gjort ett positivt grav.test två dagar efter julafton. Jag valde att göra en medicinsk abort, då det inte e lika påfrestande för kroppen. Pojken var pappa till barnet, men vi var ju inget par. Graviditeten gjorde att vi bröt ett tag, då han fick panik.
Men det varade inte länge, Maja ”parade ihop” oss igen, och jag visste att jag förr eller senare, iaf för min egen skull, var tvungen att komma fram till vad jag ville med honom. Så jag funderade i några dagar, 17 dagar inpå det nya året för att vara exakt. Den 17:de januari så kändes det som att jag visste vad jag ville, och då jag var trött på struliga och flummiga relationer och ville ha klarhet i saker och ting, så bestämde jag mig för att ”Fråga chans”=P. Jag frågade: ”Ska vi bli tillsamman?”, och han svarade med en förvånande röst: ”Jaa, det tycker jag. Vill du verkligen det?”.
Jag började att blogga;) Jag jobbade en del fackligt..

***
Februari

I början av februari så gjorde jag abort igen. Jag gick på återkontroll och gjorde återigen ett positivt grav.test. Den medicinska aborten hade inte fungerat som den skulle, så jag var nu tvungen att göra en kirurgisk. Några dagar senare så fyllde jag år och hade fest med temat ”Barnkalas för vuxna”.
Det blev en del fackligt arbete.
Söndagsmiddagar kom in i mitt liv;) Middagarna är hemma hos min pojkes föräldrar. Varannan vecka hos hans mamma, och varannan hos hans pappa.

***
Mars

I mars återupptogs en jättestor förhandling som jag satt i, som hade ajournerats fyra månader tidigare.
Förhandlingen ajournerades på nytt, så resten av mars bestod av mkt fackligt arbete, och möten.
Min pojke flyttade in till mig. Han hade sovit här varje natt under några månader, men nu blev det bokstavligt. 

***
April

I april återupptogs förhandlingen igen. En till stor förhandling uppkom, så även denna månad bestod av mkt fackligt arbete och möten. Jag började även att hjälpa andra butiker fackligt, som kontaktperson och stöd.
Min vän Roger dog, vilket jag tog väldigt hårt!

***
Maj

I maj började jag i en facklig kommitté som jag hade blivit invald till. Det var, och är, riktigt kul! Mkt möten och utbildningar.
Utöver det så ägnade jag de flesta av mina kvällar till att skriva dokument till förhandlingarna, samt protokoll. Och så förhandlade jag.
Det blev seger i den största förhandlingen, och den kunde äntligen avslutas!;)

Jag var på min vän Rogers begravning!
***
Juni

I juni har det varit möten, utbildningar, samt hjälpa andra butiker. Jag hade, totalt, tre veckors semester, ifrån mitt ordinarie jobb. Jag var på Sweden rock festival. Och så förlovade jag och pojken oss=) 

***
Juli
Endast två dagar av juli tillhör den första halvan av 2012, och det största som har hänt av dessa två dagar e att jag varit på Grönan och åkt en massa=P. Vilket var väldigt länge sedan sist!;)
***
Vi får se vad resten av 2012 har att erbjuda, på gott och ont!

Semester, vecka två..

Då e snart denna semestervecka också slut då=/
Har jättesvårt att ha semester, gillar verkligen att jobba. Men det e ändå skönt att gå upp när man känner för det, och kan vara uppe hela nätterna! Fast det gör ju också att man kanske inte får ut lika mkt av semestern som man egentligen vill. Men så har vi ju också det här med pengar, som det inte e ett direkt överskott av! Så tyvärr så blir det ingen ”Sista Minuten”, eller ett släktbesök i Finland=S! Finland ville jag iaf kunna åka till, men vad ska man göra?!
Denna vecka har jag iaf försökt att göra så mkt som möjlig, så det har väl hänt lite mer än förra veckan. Fast solen har jag fortfarande inte sett så mkt av tyvärr, och hade nog kanske velat hunnit med lite mer, men man vill ju inte stressa heller, när man annars alltid gör det!;)
Detta har hänt denna vecka:

Jag och min pappas kusin Johan

 Min pappas kusin Johan kom förbi hemma hos mig. Vi skulle gå ut och ta en öl, men det började att regna pang bom, så vi var uppe hos mig en stund. Men till slut så lugnade det ner sig så han, jag, och min pojke gick ner på kebaben och grunnade med lite mat;) När vi hade ätit mat så gick vi över gatan för att ta ut pengar, och pang, då vi syntes under bar himmel så kom solen. Det tyckte vi var skitkul då ”sol” finns med i vårt efternamn, så vi var bara tvugna att ta en bild och se malliga ut, då vi ”plockat fram solen” åt folket!;)
Sedan gick vi tre och satte oss på Kellys, snackade om allt mellan himmel och jord, och drack öl. 

Johan e en riktigt skön snubbe, också söderböna och vänster, precis som jag;)
På Kellys uteservering
Då uteserveringen stängde för dagen så drog vi in till hörnet och hängde där ett tag.
Kvällen avslutades med shots! Det dricker jag sällan så det var äkta semesteranda!;)
Dagen efter var jag och min pojke bakis, och dagen efter det lika så, det har blivit en hel del alkohol denna semester. Vi kom fram till att vi var trötta på att vakna bakis varje dag, och tog det lugnt en kväll. Vi har ju tagit det lugnt i princip vare kväll, men denna gång utan alkohol;)
Då vi sedan äntligen inte var bakis bestämde vi oss iaf för att storstäda, vilket vi, effektivt, har försökt med i en veckas tid.
Mina döda blommor!
Alla mina döda blommor fick åka i sopen (kom precis på att jag inte har vattnat de blommor som fortfarande lever, måste göra det innan dem också dör!). 
Sedan tvättade vi massor med maskiner tvätt!
Städningen tog sjukt lång tid! Vi var klara ungefär vid tolv på natten, och då kände, iaf inte jag, mig ändå helt nöjd! Det var riktigt äckligt här hemma! Städningen och hemmet har liksom hamnat på efterkälken, då jag de senaste månaderna har jobbat väldigt mkt fackligt. För när jag sitter vid datorn och jobbar så måste TV´n vara på låg volym, och jag måste veta vad min pojke sysselsätter sig med, för att jag skall kunna koncentrera mig. Om han då skulle dammsuga eller liknande, så skulle jag inte kunna koncentrera mig, och det skulle krypa i kroppen då jag inte skulle ha full koll på HUR han gör, då jag även har lite kontrollbehov. Så därför har det sett ut som fan här ett tag!
Men till slut så var lghn ren och fräsch!=)
Alla hyllor dammade
Borden avtorkade och fria från en massa papper;)
Sakerna, tillbaka, prydligt på sin plats;)
Återigen plats på bordet för att kunna äta, samt foton i min tomma ram. Blev Anna Lindh, Olof Palme, och Gustav Fridolin=P
Dammat i baren, och ej längre en avlastningsplats;)
Ingen disk=)
Sofferna i köket, ej heller längre någon avlastningsplats. Fönsterna rentvättade ifrån konstsnö och julglittret bortplockat=P
Storstädat under sängen, nya sängkläder, och julpyntet bortplockat även här;)
Det e mkt att damma hemma hos mig, så bara det e ett stort projekt! Sedan så e det trångt med alla grejor/möbler (trivs så), så det krävs en del ommöblering för att komma åt allt då man dammsuger;) Sedan så e det ofta folk här, och inte allt för sällan så dricker dem och spiller, så det kan finnas ölfläckar på golvet, på det mest konstiga ställen. 
Sedan så tycker jag att skall man städa så skall man göra det ordentligt! Så jag skrubbade även alla lister, dörrar, dörrposter, och skåp i lghn. Och det var riktigt skönt att få bort julpyntet! ÄLSKAR JULEN, men man vill ju gärna hinna längta tills nästa jul, innan den redan e här!;) Och Gregge blev riktigt glad över att konstsnön försvann ifrån fönsterrutorna, så att han nu kan se ut mkt mer=)
Det var även skönt att få bort SRF-packningen som stod mitt på golvet i vardagsrummet;)
Gregge var, liksom vi, helt slut efter allt stök, men nöjd!;)
Dagen efter så kom Lisa hit, då vi hade planerat att ta oss ut i solen. Men umgås man med mig, så får man ha tålamod då man har planerat något, för väldigt ofta så kommer det något i vägen! Självklart så blev det så nu! Det blev översvämning i badrummet! En granne hade tydligen spolat ner något i avloppet, så jag fick problem nere hos mig. Så fort de spolade vatten så svämmade det över i mitt badrum! Toapapper och annat äckligt kom upp i min dusch!=S
Jag och Lisa sprang upp och ringde på dörrarna, men ingen öppnade. Min pojke försökte att få upp så mkt vatten som möjligt, men det kom bara mer och mer. Till slut så rann det över i sovrummet och paniken började att växa inom mig! Jag och Lisa lyckades hitta ett nummer till en jour, som föreningen har avtal med. Men hjälpen dröjde. Jag var jättenojig för att mitt parkettgolv i sovrummet skulle bli förstört, och att jag skulle få vattenskador. Dessutom så saknar jag en list mellan parketten och tröskeln in till badrummet, så risken för vattenskador e ganska stor!
Mamma och pappa kom förbi med spol-slang, men vi valde att vänta på jouren för att se vad han hade att säga. Till slut så kom han. Han kopplade på en slang ute i trapphuset och vandrade in i mitt badrum. Problemet var löst på endast några minuter, vattnet försvann och jag blev grymt lättad!!!=)
Hans teori stämde. Tydligen så hade en granne spolat ner en sån här ”doftgrej” som man kan ha i toalettstolen. Sedan hade den fastnat i röret och orsakat översvämning hos mig. 
Det var riktigt skönt att golvet klarade sig, tur man inte var ensam hemma! Men jag var irriterad över att jag nu hade missat ännu en dag ute i solen, och att det nu bara var att börja städa igen!
Till slut så lyckades vi iaf ta oss ut, fast solen hade gått ner, men det gäller att vara positiv så man inte blir bitter=P
Vi satte oss i Tanto!
Lisa
Jag
När det började att bli kallt så drog vi tre på spelning, också på söder självklart;)
Det var min mormors lillebrors, yngsta son, som hade jazzspelning=)
 
Min släkting
Min släkting
Jag och min pojke stannade till tolv, då de slutade. Sedan tog vi en promenad hem.
Vi gick förbi Maria kyrka, och jag blev sugen på ett nattligt kyrkogårdsbesök;)
 
 
Igår var vi på Grönan. Vi hade inte tänkt att åka dit själva, så vi kom dit ganska sent, runt kl.18. Under dagen så försökte vi att få med oss några som var sugna på att åka grejor. Eller rättare sagt, en som gillar att åka saker, och en som inte gör det, då min pojke inte gillar att åka saker. Men det gick inte så bra, så vi åkte iväg bara vi två. Men det var riktigt kul iaf;)
Men eftersom vi kom in så sent så hann man inte åka grejorna fler gånger, tyvärr. Men jag hann iaf med alla attraktioner utom en, Pop Expressen, men jag överlever ändå;)
Jag åkte alla bergochdalbanor, Fritt fall – Tilt, och Extreme. Tillsammans så åkte vi Blå tåget, Kärlekstunneln, och Radiobilarna, och gick i Spökhuset, och Lustiga huset.
En halvtimme innan de stängde, så lyckades jag att få med mig min pojke upp i Jet Line, den klassiska bergochdalbanan=)
Blå tåget
Det var några år sedan jag var på Grönan och åkte saker.
De har byggt om Blå tåget, och jag kan ju säga att det var sjukt läskigt! Jag e så sjukt jävla mörkrädd! Jag såg nästan ingenting, utan satt mest med ansiktet nedtryckt i min pojkes famn och skrek=P Jag var livrädd! ha ha!
Kvasten, bergochdalbanan man sitter under, med bena dinglande i luften.
Den har jag åkt en gång förut, då jag varit på julmarknad. Då tyckte jag att den var ganska så värdelös. Hade väl ungefär samma uppfattning nu, fast denna gång kändes det iaf en gång, i en av backarna, lite i magen=). Jag älskar när det känns i magen, har alltid letat efter åkattraktioner där det känns så mkt som möjligt. Men i år så märktes det att man har blivit äldre, det e faktiskt lite äckligt när det känns i magen!=P
Spökhuset
Har inte gått i Spökhuset, på massor av år! Jag har alltid varit livrädd därinne, och kräver en hel del av den jag går med. Men jag litar verkligen på min pojke, så när jag förklarade hur han var tvungen att hålla om mig inne i Spökhuset, och att han absolut inte fick släppa taget om mig, så visste jag att han skulle ta det på allvar. Fast han hade jävligt kul åt det!=P
Det började redan då vi skulle gå in…ett spöke stod vid ingången. Så fort han gick åt sidan så sprang vi in!
Och så kom vi in, till mörker, kusliga ljud, och hem till spökena. 
Jag gallskrek så att jag fick ont i huvudet, och höll hårt i min pojke. Då och då så kröp jag innanför hans skjorta, ställde mig i ett hörn med honom framför mig och bara skrek!=P
Då vi kom ut på balkongen, som man kommer ut på när man har gått igenom halva huset, så var jag tvungen att andas ut och torka svett i pannan. Jag var helt dyngsur! Min pojke likaså, eftersom att jag hade hållit i honom så hårt!;)
Två spöken stod, naturligtvis, ute på balkongen, så det var lite knöligt att våga gå in igen. Väl inne så var det återigen dags att gömma sig i pojkens famn, skrika, och ha en puls i 180! Några småglin framför oss, upptäckte hur rädd jag var och tyckte att det var skitkul! Några av killarna gömde sig för att skrämma mig, medans andra var schyssta och varnade för läskiga saker. De var runt elva bast så det var ganska harmlöst!;)
Men så kom något slags skogsmonster, som också tyckte att det var skitkul att jag var livrädd, så han lämnade oss inte ifred! Han gick emot oss hela tiden och skrek: ”Hua, hua!”. Jag skrek, hoppade av rädsla, tryckte in mig i ett hörn bakom mig pojke, och var vid ett tillfälle så rädd att jag nästan grät!=P
När vi sedan kom till utgången och skulle gå igenom en…vad fan heter dem?!
En sån här!;)
Snurrgrind heter det tydligen;). Svenska språket e spännande ibland!=P
Men iaf, då stod det där skogsmonstret på andra sidan och sa: ”He he, kom då!, He he, kom då!”. Jag tvärnitade i snurrgrinden (=P), då jag fick syn på honom, för att vända om. Och dem där går ju inte att gå åt andra hållet i, så jag fick pressa mig igenom gallret. Jag tog tag i min pojke, tryckte honom framför mig, och snurrade på snurrgrinden. Det var trångt då vi båda stod i samma bås, men det gick, sedan tog jag hans hand och sprang därifrån. Jag ställde mig en bit längre bort, lutade mig framåt, satte händerna på knäna och pustade ut!=P
Kärlekstunneln e alltid lika mysig att åka=)
Insane
Den har jag också åkt förut, en gång, under en femkamp. Den var underbar då, likaså nu, fast även lite smått äcklig!=P Men liksom då, tyckte jag nu, att den e på tok för kort, två varv kan man väl iaf få åka! Det e över på ca. 20 sekunder!
Lustiga huset
Lustiga huset har alltid varit en favorit, skulle inte ha något emot att bo där!;) Flygande mattan känns tydligen i magen när man blir äldre=P
Jet line/bergochdalbanan
Har aldrig tyckt att den här e speciellt märkvärdig, men första backen känns iaf;)
Radiobilarna
En sällskapsgrej, och kul att kunna jaga pojken lite!=P
Twister
Twister e Grönans senaste bergochdalbana och åkattraktion. Den hade jag aldrig åkt förut. Jag satt bredvid en snubbe i 40-årsåldern som åkte den för tredje gången i rad. Jag tror att man måste åka, iaf varje år, om man skall klara av detta framöver. Märker ju redan nu att åldern gör en nojig och känslig=P
Han sa iaf att början var bäst, och det håller jag med om! Shit vilken lovely backe! Resten var ok, men inte häpnadsväckande. 
Tilt
Fritt fall har sedan några år tillbaka, en ”värre del” längst fram, nämligen Tilt. Innan de släpper en, 80 meter upp i luften så böjs stolarna framåt, och man ser rakt ner. Denna har jag åkt två-tre gånger förut, och jag tyckte då att den lilla detaljen var en klar förbättring. Ser lite annorlunda på det nu!
När jag stod i kö så började det att spöregna. Precis innan det var min tur så kom min pojke fram och gav mig sin skjorta så att jag inte skulle frysa däruppe, puss!=) När jag väl kom upp så öste regnet ner och det var riktigt kallt! Snubben bredvid mig sa: ”Shit jag e sjukt höjdrädd, vad fan håller jag på med?!”. Jag svarade honom med att säga: ”Jag tänker samma sak, vad fan utsätter jag mig för egentligen?!”. När vi var högst upp på pelaren så satte nerverna igång, jag fick handsvett, började att må illa, och började att hyperventilera. Kamerorna åkte ner och fotade oss. Snubben sa: ”Nu släpper dem snart!”. Jag bad honom att vara tyst!=P Sätena böjdes framåt och vi tittade nu 80 meter ner mot marken. Jag skrek: ”SHIT!”. De släppte ner oss och jag skrek tills jag inte fick fram något ljud, och det kändes som om jag skulle dö! Förut har jag åkt Fritt fall flera gånger på raken!=P
Efter Tilt så lyckades jag få med mig min pojke upp i Jet line. Det gick bra!;)
Extreme, jag satt längst ut på den gula armen.
 Sista åket, innan stängning, blev Extreme. 
Jag valde, precis som tidigare då jag åkt den, att sitta längst ut på armen. Det e nämligen det enda stället då man känner lite grann i magen. Denna gång kände jag ingenting! Däremot så var jag jävligt nojig över att säkerhetsspärren skulle gå sönder, då man flyger uppochner, till höger och vänster, kors och tvärs! De var det enda jag satt och tänkte på, plus ”undra hur strikta reglerna e på säkerheten? Hur noga personalen e på att följa reglerna? Hur bra avtal finns det egentligen?”=P
Jag skall se till att åka saker nästa sommar igen, så man inte blir allt för gammal och grå!=P
Efter Grönan så gick vi på Kellys;)
Där träffade jag en kompis som jag inte har träffat på fyra hela år! Han bara ”försvann”. Det var riktigt kul att träffa honom igen, och vi hade mkt att prata om!=)
Jag träffade även Sara som jag tyvärr inte längre har så mkt kontakt med. Det var kul att träffa henne också!
Och sedan så blev det en intrig, precis som vanligt! Suck!
Såg på en tjejkompis att något var fel, så jag frågade henne vad det var. Hon berättade då att hennes ex hade sagt, att jag hade sagt en massa grejor som hade gjort henne upprörd! Det var inte så sanningen var, så jag blev irriterad! Men som tur var så ville hon lyssna på vad jag hade att säga! Jag sa även att jag var sjukt trött på allt skitsnack till höger och vänster hela tiden, och att jag funderade på att sluta prata med folk helt och hållet! Hon var också trött på sådant.
Jag diskuterade sedan detta med min pojke, och frågade honom vad han trodde var anledningen till att jag ofta blir inblandad i sådant här skit! Han sa att antingen så e jag inte den enda, men att jag har ärliga vänner som berättar för mig när de har hört något, men kanske inte för andra som e inblandade i andra saker. Eller att folk tycker att jag e snäll, och tycker att de har rätt att skylla på mig, då jag hellre vill lösa problem än att tycka illa om folk och bryta kontakten.
Intressant tankegång, frågan e bara om man någonsin kommer att få reda på hur det egentligen ligger till!
Efter Kellys så följde vi med på efterfest i en park en stund;)
Det var sjukt ljust inatt!
Straxt efter kl.03 inatt
Utöver detta så har det blivit många sena frukostar även denna vecka, likaså idag. Klockan e nu 18:15 och vi har ännu inte klätt på oss! Snart skall vi på middag hemma hos pojkens mamma, sedan skall vi hem till min släkting Johan, innan han reser bort.
Imorrn börjar sista semesterveckan!
 Jag i Jet line (tredje sista)
Jag i Insane (i den gula)
Jag i Tilt (rosa byxor)
Jag i Extreme (Rosa skor och byxor, längst ut på den gula armen)

Semestern hittills..

Nyss var det måndag, och första dagen på semestern…imorrn kommer en ny måndag, alltså början på semestervecka två!=O     Det går på tok för snabbt!
Känns inte som att vi har gjort nånting hittills! Och det blir nog värre då man inte reser bort, vill så gärna åka utomlands, men ekonomin klarar inte det.
Men jag hade iaf tänkt att hälsa på mina släktingar i Finland, undrar bara om den ens håller för det…     Sedan så känner jag mig väldigt otillfredsställd!
Jag får liksom inget viktigt gjort! För vad ska jag göra?! Vad ska jag jobba med?! Jag har ju semester! Hittills har vi – Måndag;
Facklig Utbildning.
Jag började semestern med att gå på facklig utbildning på Långholmen. Egentligen så skulle jag ha åkt på konferens i Norrtälje, på tisdagen och onsdagen, men det gick inte att lösa med så kort varsel. Fick veta det på söndagen innan, att jag skulle sova borta, så hann inte fixa allt inför det, så jag stannade hemma på semester istället. 
Tisdag;

Det blev ett missat psykologbesök, ett tatueringsbesök, en snabb tripp på Djurgårn med pojken, med promenad längst vattnet och hem, och sedan ett besök på Kellys med en arbetskollega.
Onsdag – älskade mormor med trasigt finger;

Jag ”dissade” min pojke för tredje dagen i rad.
Åkte hem till mormor, klippte henne, och följde med henne till doktorn. Envisa lilla mormor, som knappt ser eller hör, skulle prompt bära ner sin rullator nerför trappen!
Det hela slutade med att hon inte såg det näst sista trappsteget, snubblade och for över rullatorn och skar upp hela fingret! Det hela hade kunnat gått mkt, mkt värre!
Tack käre gode Gud för att det inte gjorde det!!!
Men hennes lillfinger ser ut som en varmkorv som har kokats för länge och spruckit upp! Huden har delat på sig i två delar, intill benet. Det e hopsytt men ser rent ut sagt för jävligt ut!
Hälften av huden har dessutom dött, så läkarna kommer att få klippa bort det sen, och inflammationsrisken är iom det hela väldigt stor!
Men min lilla mormor e lika envis som jag, så att få henne att ta det lugnt, sitta still, och be om hjälp, det e ju bara att drömma om!

Efter det så åkte vi hem till henne och fikade i trädgården!;)
Sedan mötte jag upp en kollega vid kyrkan, som några dagar tidigare hade kommit med en jättegullig idé!
Han tyckte att han, jag och min pojke skulle äta tårta ihop, eftersom att vi har förlovat oss, och han e en i familjen;).
Han bor i min pojkes lgh så vi e ju lite familj;)
Tyckte idén var så fruktansvärt gullig så jag mötte upp honom och vi åkte hem till mig. Där stod min pojke och stekte pannkakor till vår pannkakstårta som vi skulle äta=).

Vi fick jättefina blommor och vin av vår familjemedlem!=D
När pannkakorna var klara så började jag att bygga en tårta, sedan dekorerade vi den med lila grädde, strössel och smarties, och gjorde oss i ordning för att gå ut och sätta oss i parken här intill.

Vi tog med oss filt, tårta och en bag in box och gick ut!

Den blev riktigt god!;)
Tack söta familjemedlem för den fina idén, och de fina presenterna!!!

Torsdag;
I torsdags så förberedde vi inför midsommar. Vi var och handlade mat, alkohol, och annat vi behövde ha till midsommarmiddagen som jag och en kompis skulle hålla i på min innergård.

Sedan på kvällen så var vi bjudna hem till min pojkes pappa på söndagsmiddag, som denna gång blev torsdagsmiddag;)    
Fredag – Midsommarafton!!!;

Vi började med midsommarlunch på min innergård!

Eftersom man vet hur vädret på midsommar brukar pendla så hade vi dukat upp i lusthuset på innergården.
Nu blev det ju inte en droppe regn detta år, konstigt nog, men det var mysigt iaf;).

Häng inne i lusthuset!;)

Efter några timmars mys ute på innergården så gick vi upp en stund så att tjejorna kunde sminka sig och de andra fick hänga en liten stund;)
Sedan drog vi vidare till parken.
Vi i stammisgänget hänger där varje år, det e kanske inte så midsomrigt, men det e en tradition och faktiskt ganska så mysigt. Fast jag tycker personligen att inget slår skärgården en midsommar! 

På tricken till parken!;)

När vi kom fram så var det bara att bygga på vår klunga!;)

 När solen sedan hade gått i moln och det började att bli riktigt kallt så drog jag, som vanligt, ihop ett gäng för att mellanlanda hemma hos mig.
Denna gång skulle vi inte bara mellanlanda med alkohol, utan även med midsommarmat;)

Det fanns en hel del kvar, så det var bara att duka upp..

Av någon anledning så blev mellanfesten lite annorlunda… En kompis fick för sig att rensa mitt avlopp!
Det behövdes verkligen, och jag blev jätteglad över att han ville göra det, men väldigt udda aktivitet på en fest=P

Men sedan så fick vi inte ihop skiten!=P
Det saknades en ring (trodde vi), och vi letade och letade, men vi hittade den inte! Så resten av kvällen, natten och morgonen så fick man tvättade fötter som bonus då man tvättade händerna!=P

Ser det inte konstigt ut?
Dagen efter så upptäckte min pojke att röret satt uppochned, och att det inte alls saknades en ring!=P 
Resten av midsommarkvällen så var vi på Kellys. Men både jag och pojken var så fruktansvärt trötta så vi gick innan stängning. MEN självklart så kom min energi när vi kom fram till min port. Så vi gick och gungade ett bra tag på dagiset bredvid mig;) Eller rättare sagt, jag gungade

 Och efter det så tog vi en promenad på Katarina kyrkogård, där vi också var ett bra tag!

Lördag och söndag;
Både lördagen och söndagen har bara försvunnit! Igår så skulle vi ha gått på Grönan med min brorsa, hans sambo, och hennes syrra och sambo. Men det var dåligt väder tyckte de.
Så det blev en hemma kväll med film och picknick i vardagsrummet..
Och idag, söndag, så har vi legat i sängen och soffan hela dagen, och sett på film!  Imorrn börjar Måndag v.2, och det enda jag vet att jag skall göra e att ringa ett samtal, skicka ett mail, samt tacka ja till Handels 100årsfest. 

Skärsår i själen

Söndagsmiddag, fast på en torsdag denna gång

Ikväll var det dags för middag hemma hos min pojkes familj igen. Det var lika trevligt, precis som vanligt, iaf till en början. Hans pappa e alltid supergullig, hans syskon likaså. Hans pappa lagar alltid ett jättegott vegetariskt alternativ till mig, vi dricker vin, och pratar om det som faller oss in och intresserar oss. Och det var väl där det hela gick snett denna gång, ikväll…
Min pojkes storebror jobbar med elever med speciella behov, och de har släkt som har barn med speciella behov. Min pojkes pappas särbo har även asperger. Fast vi pratar aldrig om ”sådant” när hon är med. 
Iaf så kom gruppen inpå diagnoser, och då mestadels ADHD, som någon stökig person på min pojkes, brorsas jobb har, samt någons barn i deras släkt. De pratade om hur jobbiga personer med ADHD kan vara, vilka behov de har, hur påfrestande de är, och att de närstående inte alltid orkar med dem. Jag kände hur utlämnad jag började att känna mig, även fast jag inte visste om det var i de andras vetskap. Hade min pojke berättat för sin familj att hans fästmö har diagnosen ADHD? Jag visste ej, men mådde bara sämre och sämre av situationen. Det kändes som att alla pratade om mig, fast i tredje person! Jag har alltid fått höra hur krävande och jobbig jag är, fast det aldrig har varit min mening och jag alltid försökt att ändra på det, men det har aldrig gått! Diskussionen fortsatte och jag ville bara sjunka ner igenom marken! Jag började att peta på min pojke, som plötsligt slängde sig in i diskussionen och började att skratta åt ”oss” lika mkt han. Jag kände mig nu inte bara utlämnad, utan utesluten, oerhört ensam, och förnedrad.
Till slut så såg min pojkes pappa att jag verkade vara utanför och ställde mig då frågan; ”Hur var du som barn?”. Jag sa då: ”Precis så som dem ni pratar om!”. Min pojkes brorsa blev då irriterad i rösten och frågade vad jag syftade på. Jag passade då på att säga att jag har ADHD och förklarade att jag var både hyperaktiv, och oerhört lugn som barn som kunde sitta en halv dag och sortera pappas strumpor i färgskala. För att göra det hela tydligare så berättade jag att jag e likadan idag, och att min pojke ofta tycker att det e jobbigt när jag blir väldigt hyper och bara måste göra saker på en gång utan hejd! Min pojkes brorsa började då att prata om att de flesta kan känna igen sig i olika diagnoser, och fick det hela att låta som en grej/trend, vilket (som bekant) jag e väldigt känslig för. Så jag sa: ”Visst kan man känna igen sig i olika diagnoser, men det innebär inte att man har denna skärande insidan, som faktiskt de flesta av oss med diagnoser har.” Han kände sig då förnedrad eller överrumplad på något vis och frågade drygt tillbaka hur jag kunde veta hur han kände. Denna kväll så var en person med som jag aldrig tidigare har träffat, då hon inte bor i Sverige, nämligen min pojkes, pappas, särbos, dotter. Och hon försvarade mig här, och förklarade hur jag menade. Jag bekräftade att hon hade rätt i det hon trodde att jag menade, och fortsatte sedan att förklara. Jag berättade att många av ”oss” har den här ständiga ”inneboende” i kroppen, som alltid vill så mkt, men inte ens om man bestiger Mount everest så blir han/hon nöjd, men kanske om man gör det två/tre gånger i rad! Att det e en frustration för ”oss” och något vi kämpar med varje dag, utan botemedel, förutom lindring via medicin.
Jag fick inte så mkt respons på det, utan kände mig fortfarande lika uthängd och ensam så jag frågade min pojke; ”Kan vi åka hem snart?”. Vilket jag aldrig tidigare har frågat när vi har varit där! Men jag kände mig så oerhört förnedrad! Och en sak vi inte får glömma här, e att många med ADHD, är mkt känsligare än andra msk. ”Vi” har oftast mkt högre EQ än andra msk, och det blir många gånger ett problem för ”oss”, iaf i sådana här situationer! Men jag längtade efter att få prata ut med min pojke om detta då vi skulle hoppa på bussen. Men min pojkes, pappas, särbos, dotter skulle med, så det gick inte. Men jag tog istället upp det då vi promenerade ifrån Slussen och hem. Jag förklarade hur jag kände, och hur jag hade upplevt det hela. Jag sa även att jag upplevde hans brorsa som väldigt irriterad på mig. Som svar på det sa han: ”No shit!”. Då var det bekräftat, och därmed ännu känsligare för mig! Hela vägen ifrån Slussen fram till Folkungagatan, så gick jag med gråten i halsen. Men jag e stark och försöker att inget visa! Men i själva verket så ville jag bara STÖRTBÖLA! Jag blev irriterad på min pojke som inte hade stått upp för mig i diskussionen, enligt min mening, och sa att det skulle dröja länge tills jag ville följa med på middag dit igen. Till svar fick jag: ”Jaha, ok”. Vilket gjorde mig ännu mer ledsen, så jag fortsatte att försöka få honom att förstå. Till slut så spårade det hela ur, och jag kände hur det bubblande inom mig bara ville ut! När det blir så, så vill jag oftast vika av, för att inte bli elak emot folk. Så jag sa: ”Oki, men fuck you!”, vände om utanför porten och gick åt ett annat håll. Min pojke sprang efter och försökte få mig att stanna upp. När jag blir så här, när det blir för mkt känslor, som inte får plats i min kropp så måste jag vara själv. Jag bad honom att gå hem och lämna mig ifred. Men han ville inte, så till slut skrek jag högt och tydligt över hela Östgötagatan; ”Kan du lämna mig ifred?!”. Han svarade tillbaka med: ”Okidå, jävla idiot!”, vilket skar in i min kropp.
Jag började att gråta och vandrade runt kvarteren ett tag, sedan kände jag att jag var tvungen att gå till en trygg plats. Min första tanke var lekparken, snett emot Ersta sjukhus, men det e så mörkt där på kvällen, och eftersom jag e mörkrädd så vågade jag inte det. så på vägen dit så vände jag om, då jag just kom på en bättre lekpark. Lekparker e oftast bäst för mig att vistas i då jag mår dåligt. Så jag gick till parken utanför mig, satte mig på en gunga och gungade allt jag kunde, samtidigt som tjugoåringar spelade fotboll på planen bredvid. Och det här e det jag älskar med söder.. här får man vara den man är, här e ingen annorlunda, oavsett vad! Här kan du vara dig själv! Ingen jävel reagerar då jag får överskottsenergi och känner att jag behöver sjunga opera inför hela gatan, då jag e ute och går mitt på dan. Och likaså nu ikväll. Inte en jävel brydde sig om att jag gick in på ett dagis, satte mig på en av gungorna och gungade i 180! Här e det helt normalt! Och det e alltid dit jag har velat komma, att kunna bli helt normal! Söder e det enda stället på jorden (där jag har varit), där jag verkligen känner mig helt normal! Jag har, i Sthlm, bott i Gustavsberg, på Östermalm, i Flemingsberg, Skarpnäck, på Gärdet, Odenplan, och på Söder. Här får jag vara jag, här är det ingen som dömer mig! Här får jag ha ADHD hur jävla mkt jag vill! För faktum är att det här e jag! Det finns ingenting jag kan göra åt det, mer än att ta mediciner för att lugna ner det hela. Men det vill jag inte, och det måste få vara mitt beslut, inte omvärldens! 
Varje dag e en kamp, kampen om att klara av, för många, helt enkla vardagliga saker. Kampen om att försöka att lyckas få ut den energi som ligger på insidan och bara skär sönder! Kampen om att få vara med i ”gänget”, inte känna sig allt för utanför/speciell. Och kampen om att faktiskt få bli accepterad precis som man är, och inte bara bli sedd som något problem(som jag tidigare ikväll fick hör att man med ADHD är). Denna dagliga kamp är enormt jobbigt, och tar en jävla massa energi, men lindrar tyvärr inte hyperaktiviteten och frustrationen inom en. Men den är jag, och jag vill bli accepterad för den. För jag kan inte få bort den, men jag kan få ut en jävla massa nytta av den, och det får jag! Var glada för det! 
Iom denna frustration som ”vi” har så börjar många att ta droger eller missbruka alkohol. Jag dricker lite för mkt i perioder, men inte så att något annat tar stryk utav det, och droger e jag helt emot. Men det e väl ett tydligt tecken på att det verkligen är ett ständigt krig inom oss, och en daglig kamp. Hjälp oss med den genom att acceptera det, och stjälp oss inte!

En bra terapi för mig , då jag behöver lugna ner mig, men samtidigt få ut energi, e att gunga!
Ledsen, upprörd, och hyper Cassandra
 Och en sak vill jag bara poängtera för er! Vi med ADHD är inte sjuka! Vi har bara en ”annan form” på vår DNA-sträng och ett sjukt högt EQ!!!

Min katt e den enda som verkligen ALLTID förstår mig!!!

I en krypterad värld

Jag lever i en krypterad värld.
    Fast konstigt nog oftast inte enligt mig själv, utan enligt andra.
Min teori e att man e så van vid sig själv, och aldrig någonsin kan utgå helt och hållet ifrån någon annan.
    Det handlar om allergier och handikapp…
Jag e extremallergiker. Det var inte så roligt att få veta det, men det var samtidigt jävligt skönt att få veta, så att man kunde se till att må lite bättre än innan. 

Tidigare så har jag alltid mått fysiskt dåligt inombords, på ett eller annat sätt. Nu kan jag iaf göra det något lindrigare, fast det krävs ju förstås en del.
    Men det känns lite som samma sak där, att omvärlden tycker att det känns lite besvärligare än en själv.
För visst e det så, att när man har med en extremallergiker att göra, så måste man tänka lite extra.

Mitt liv, eller snarare min vardag, ibland fler minuter än andra dar, består av att göra en massa val. Det kanske låter ganska bekant, men för mig handlar inte bara valen om; vart jag skall gå, vart jag vill komma, vilka jag skall träffa, vad jag skall äta, etc etc.
    För mig handlar det om; Hur mkt har jag på mig av detta ämne?, hur mkt har jag fått i mig av detta ämne? kommer jag att äta något mer jag inte tål under resten av veckan, och i sådana fall vad, när, och hur mkt?

Min största allergi är krom och nickel, det är samma sak säger många då!
    Näe, det är en stor skillnad, fast nickel finns i krom.
Men skillnaden är att krom finns i så mkt mer än vad nickel gör.
Det finns i bilar, mobiler, datorer, köket, schampot, duschcremen, deon, sängar, stolar, maten etc etc.
Detta gör det hela lite mer komplicerat, om inte ännu mer då jag är vegetarian också. 
    Som vegetarian så måste jag få i mig vissa saker. Problemet e bara att jag tål inte så mkt av dem.
Jag tål inte rotfrukter, basilika, groddar, spenat, avokado, rödbetor, eller jordgubbar.
Nähä, tänker ni då, men det finns ju så mkt annat.
    Njae, jag tål heller inte paprika, tomat, eller äpplen.
Pga detta så måste jag äta fisk, vilket jag känner sådär för. MEN, det finns krom i fisk också…lax, tonfisk, strömming, böckling, makrill…
    Så iom det så måste jag försöka att variera alla dessa saker (inte äpplen då, de ger mig andnöd, ibland bara av doften) för att inte få en allergisk chock.
Men det gäller att vara supernoga, vilket inte alltid e så lätt, och det tar en massa tid, e oftast en massa strul, och tär på andras tålamod, och ens eget minne!
För hur många restauranger har innehållsförteckning på sina maträtter? Hur många bufféer har det?
    Hatar när dem inte har det! Och frågar man så ser dem det antingen som något jobbigt/oförskämt, eller så tar de det inte på så stort allvar, då man säger att man e allergisk mot det mesta.
Och att bli bjuden på middag ser folk oftast som en halv vetenskap och känner näst intill att de måste gå en kurs först. Och sällan ”blir det rätt”. Men då brukar jag inte säga något (så länge det inte e kött), utan hoppas på att jag ätit väldigt lite, av det som finns mkt i maten, tidigare under veckan, och hoppas på det bästa!;)

Sedan så kommer vi då till den hygieniska biten. Det finns bara en sorts schampo och duscreme som jag kan använda, likaså deo.
    Och så kommer vi till ytor i hemmet.
Ser till att de flesta ytor jag brukar använda är kromfria. Min säng är av stål, men sover aldrig nära ramen. Handtagen på alla mina bestick består av plast.
    Endast ett diskmedel funkar. Likaså när det gäller tvättmedel, och sköljmedel är inte att tala om!
Färga håret får man göra när det e akut!

Jag skulle aldrig kunna sitta i en kassa som hanterar mynt, då skulle mina handflator till slut frätas sönder.
    Guld- och silversmycken funkar ibland, det beror alldeles på, kroppen avgör ganska snabbt.
E nyförlovad sedan fyra dagar tillbaka och har en silverring på mitt vänstra ringfinger. Min hud under ringen har blivit konstigt skrynklig, men det ilar inte i hela fingret så tror att jag kan hantera den iaf, jag hoppas verkligen det!!! Nickelsmycken funkar allt ifrån 1minut- till några timmar, sedan e jag sårig.

Om vi sedan då går över till mina andra allergier…
latex –  kan bara ha det korta stunder. Fast det blir en enorm klåda dagen efter.
Skinn – e krom i skinn, men eftersom att jag e vegetarian så stör det mig inte, då jag inte använder det!
Läder – samma sak där!
Polyester – oj det e som att ligga på giftiga nålar! Fick nya arbetskläder i veckan, skjorta och jacka…nu e det bara byxorna som kliar!=)
Mjöl – älskar att stoppa fingrarna i en mjölpåse, men ack vad det kliar! Kan få svårt att andas också om det blir för mkt.
Gummi – ja, diskhandskar går inte. Diskar mkt på jobbet, men det e bara att se ut som ett russin=P Om vi tänker på det andra gummit så e det problem där med.
    Kondomer e gjorda av gummi eller latex och innehåller både ett slags puder, och glidmedel. Glidmedel tål jag inte. Inte heller pudret i handskar.
Plasthandskar använder jag på jobbet, då jag bakar bröd. Det är jobbigt då de utan puder e långrestade!
lack – fint som snus, men funkar endast i stunder.
Nötter – älskar nötter. Jordnötter kan vara farligt för mig. Valnötter brukar funka. Men min favorit cashewnötter, får min min tunga att svullna efter lite mer än en näve. Jag brukar köpa tre!=P
Trycksvarta – detta gäller, ej glansiga tidningar, utan t.ex DN, Aftonbladet och Expressen.
    Jag blir täppt i näsen, tjock i halsen och får svårt att andas! Den här allergin e riktigt jobbig då man åker buss eller t-bana, lite längre sträckor.
    Vad skall man säga..”Ursäkta, skulle du kunna sluta läsa din tidning och lägga den ett säte längre bort?”. Blir istället att försöka att klara av det, eller i värsta fall att byta plats eller gå av.
Kollegorna på jobbet klagar alltid över att jag aldrig tar in tidningar till frukosten på mornarna. Det e inte för att vara ego med tanke på allergin. Utan för att i min värld finns det inte så mkt tidningar.
Pollen – björk och gräs. 
Damm – jag gillar inte att städa, men vad fan gör man?!
Så, det var nog alla tror jag. Men den absolut jobbigaste och viktigaste e krom-allergin. Måste ju få i mig det, samtidigt som jag måste tänka på att det aldrig går att minska på allergin, utan ökar den så gör den det!

Det här är mina ord!

Oki, det här e min blogg och jag har den dels för att jag gillar att prata/skriva, om sådant i mitt liv/som jag tycker e viktigt/som händer/som jag intresserar mig för/eller som jag funderar på.
Jag har den här bloggen för att fritt kunna öppna mitt hjärta för de som e intresserade av att läsa om vad som finns där. Det e mitt val!

* * *
 

 

SRF/”Vi hade iaf tur med vädret” Njae, åtminstone en dag=P

Så har ännu ett år av srf passerat och ännu ett band finns till min samling. Har sju stycken nu, men detta år var inte på något sätt likt de andra sex åren. Detta blir inte ett srf-år att lägga i högen ”positiva minnen”. Detta e bland det värsta jag har varit med om i festival väg. Och då blev jag ändå våldtagen ett år! Men tom det året så fick jag uppleva en enormt skön stämning rockers emellan, och ett riktigt starkt g(gemenskap)! Detta år har varit allt annat än skön stämning, och ett g har knappt existerat. Totalt så har jag varit på festival nio år, men jag har aldrig någonsin upplevt så mkt tjafs, barnslerier och osämja tidigare! Det har varit skrik, tårar, man har kastat saker, det har varit en nivå som ”(Mamma) titta vad han gör!”, man har tagit andras saker, och istället för att velat lösa det hela så har man sprungit iväg, splittrat gruppen, och surat på eget håll för att sedan dyka upp då och då och bara vara sur! Man har faktiskt skippat allt vad srf står för! Men e man ny på festivalen så kanske det kan vara svårt att veta hur man skall bete sig och hur jävla mkt man faktiskt kan njuta! Men då ställer jag frågan, brukar det vara så här hemma? NEJ!
Tack och lov så löstes det som de villiga ville lösa, och sista dagen var en snudd av äkta srf-feeling, och en historisk händelse inträffade!;)
Vi tar det hela ifrån början…

Tisdagen den 5/6:
Bilresan ner

Vi sätter oss i bilen och påbörjar vår resa ner till Norje.
Alla e lite nervösa, precis som det ska vara. Jag e den enda i bilen som har varit där tidigare, så jag e inte bara nervös utan längtar också till mitt underbara himmelrike, som jag nu har gjort i ett helt år än en gång!
Vi var fyra personer i bilen men fem personer skulle bo i husvagnen som jag hade hyrt och som skulle stå på plats då vi kom ner! Den femte personen åkte ner en dag tidigare och hade en temporär sovplats under tiden.

Min och pojkens sovplats i vagnen


Vi kommer fram kring åtta på kvällen, hittar vår husvagn och börjar att packa upp. Peter mötte upp den femte personen Malin. Och jag, pojken och Kajsa gick på rundtur med mig själv som guide. Sedan gick vi alla fem till Benjamins vagn och hängde en liten stund. Efter det delades gänget och gick åt olika håll. Jag och pojken som alltid går upp i ottan, och aldrig e lediga tillsammans, var trötta och gick och la oss och sov ut ihop, ganska tidigt på kvällen.
Peter ramlade in någon gång under natten. Klockan sex på morgonen ramlar Kajsa in i vagnen, och hon och Peter börjar att tjafsa. De har dejtat ett tag, men hade tappat bort varandra under kvällen.

Onsdagen den 6/6 – Sveriges nationaldag!!!=)
Peter och Kajsa e osams hela dagen.
Malin sov någon annanstans, ingen visste riktigt var, men det fanns egentligen bara två ställen att välja på. Den roliga skåningens buss, eller Benjamins husvagn.
Jag, pojken och Kajsa ville ner till vattnet, men Peter ville inte följa med.

Vi tar en tripp till vattnet. Jag leker hund, Kajsa och pojken e mina ägare

 

Jag som hunden Rocky

 

Det var tre år sedan den lilla chihuahuan Rocky senast visade sig. Så det tog ett tag innan man började komma in i det någotsånär. 

 

Ägarna gick in i rollen ganska så bra och förstod vad de skulle göra

 

Rocky visade att det var dags att lämna stranden och, olydig som han kan vara, drog han in ägarna på Runessons camping.

 

Rocky drog till bussarna (bodde där förra året), och fick träffa en massa vänner som man inte sett på länge. Dels Märstagänget, men också vänner som Blackie och hennes gäng. Det kändes jobbigt att inte kunna prata med folk så vi gick till vagnen för att lämna kopplet. Har aldrig känts så tidigare då jag har lekt hund, kanske har man kommit lite längre fram i livet;)

Vi gick tillbaka till bussarna och satte oss i den buss jag bodde i året innan. Det kändes lite smått skumt att sitta där inne i år. Ni som läst min bok vet varför.

Jag fick också en Sverigeflagga på kinden innan det var dags att bege sig in på området, som just öppnat, för att lyssna på nationalsången framförd av Sabaton.

Kroppsvisitationen till området

Inne på området så gick vi förbi två norrmän. Då jag hörde den ljuvliga norskan, så stannade jag upp och började att prata med dem. Jag berättade att jag e svag för norrmän, att jag tycker att norska e ett sjukt gulligt språk, och passade på att be om ursäkt, åt Sveriges vägnar, att vi inte gav dem en tolva i Eurovision i år, trotts att vi annars alltid ger varandra det. De var lite besvikna, men snälla norrmän som dem e, så bad de istället om ursäkt för ett dåligt bidrag!=P

Jag och norrbaggarna!;)

Och iom att jag hade stannat upp, och pojken sprungit upp mot stängslet för att pissa, så tappade jag bort pojken och Kajsa. Så jag stod och sjöng nationalsången tillsammans med norrmännen, som kunde den bättre än alla andra, sorgligt! Och så var jag sur över att missa denna stund tillsammans med min pojke, då jag e mkt för traditioner! Men som tur e så e han lång, så efter ett tag (dessvärre efter nationalfirandet) så såg jag honom i folkhavet.
Vi tre satte oss ner tillsammans med norrbaggarna som bjöd på öl och vin. 

Det var kallt men jävligt ljust så jag fick låna Petters(ena norrbaggen) jacka och glajjer

Vi satt och diskuterade om norska fjäll, De syv søstre, Sverre Anker Ousdal, och hånade danskar=P. Efter ett tag så tyckte min pojke att Petter var för närgången och blev svartsjuk. Jag höll inte med. Vi alla gick ut ifrån området för att gå till vårt camp och festa. Norrmännen skulle bara in på griscampingen och hämta dricka först, vi väntade utanför då det kostar 450spänn att gå in där, men de kom aldrig tillbaka.
Jag, min pojke och Kajsa vandrade mot vårt camp, jag en liten bit bakom då min pojke var lite sur. Då jag nästan var framme vid campet så mötte jag Kajsa som redan hade hunnit vara inne vagnen och vänt. Hon var upprörd och sa att Peter hade skällt ut henne. Vi stod och pratade i någon minut om vad som hade hänt. Jag och pojken gick till husvagnen och hämtade dricka. Peter sov, trodde vi, så vi låste dörren som vi hade bestämt att vi skulle göra om någon sov, med tanke på stölder. Alla hade nycklar. Jag rundade vagnen framför vår, för att möta upp Kajsa, medan pojken låste dörren. När han kom ikapp så sa han att Peter hade vaknat, blivit skitförbannad och bett honom att dra åt helvete. Jag blev skitarg, undrade vad det var frågan om, och vände om mot vår vagn. Jag gick in och frågade Peter vad det var frågan om. Han skrek åt mig att dra, sa att jag inte hade med det att göra, och sa att jag inte var hans morsa! Jag blev förbannad och sa att jag började att bli trött på tjafset, vad det nu handlade om. Peter sa att han ville åka hem. Jag ifrågasatte och sa att vi skulle lösa det hela. Han bad mig att dra därifrån än en gång. Jag blev både ledsen och förbannad och smällde igen dörren till vagnen. Jag visste att Kajsa och pojken hade gått till några tyskar längst vägen, som Kajsa hade sovit hos natten innan, men jag visste inte exakt vart. Var en del förtält längst vägen men till slut såg jag dem, men då var jag riktigt upprörd. Jag var trött på att alla tjafsade och fattade inte varför, jag var irriterad över att behöva leta efter Kajsa och min pojke då jag hade gått tillbaka till vagnen för att försvara dem. Och så var jag ledsen efter mitt och Peters bråk, som jag aldrig tidigare hade bråkat med. Så jag gick fram till Kajsa och min pojke, tog två öl i påsen och stack därifrån gråtandes. Då jag nästan hade kommit ut ifrån vår camping så kom pojken ikapp mig. Han frågade vad han hade gjort, men jag var för upprörd och ledsen för att prata, och rädd för att bli förbannad så jag bad honom att lämna mig ifred. Jag gick över till Runessons camping och satte mig utanför Den roliga skånens buss som verkade tom. Jag satt i en fåtölj, drack öl, grät och kände mig ensam i regnet. Efter en stund så försökte jag att ringa till min pojke, men som vanligt varje år så blir nätet överbelastat, och det gick inte att komma fram. Men har man tur så går det att ringa till sthlm. Så jag ringde till mamma och pratade en stund med henne. Mitt under samtalet så gick en snubbe förbi, dörren till bussen öppnades och killen drog snabbt in. Då förstod jag att den inte var tom så jag blev irriterad och gick!
En och en halv dag hade gått, och den hade inte bestått av så mkt annat än dåligt väder och tjafs. Det här var inte den srf jag var van vid så jag bestämde mig för att gå till vagnen och sova och hoppas på en bättre morgondag. När jag kom till vagnen så blev det ännu mera tjafs, mellan mig och Peter. Jag blev skitförbannad sa att det här inte var srf och bad honom att hälla käften. Det hela slutade med att jag sulade mina skor på honom, min öl i taket, satte på skyhög musik då han inte var tyst, skrek att han hade förstört min festival, och la mig under täcket och grät. Min pojke kom in i vagnen och försökte att lugna ner mig. Jag sa att jag var för irriterad för att vara vaken och hade bestämt mig för att sova.

Torsdagen den 7/6
Jag vaknade tidig på morgonen. Jag, min pojke och Peter var i vagnen. Malin hade fortfarande inte sovit där en enda natt, men hennes grejor var där. Kajsa syntes inte till.
Klockan sex på morgonen så gick jag och min pojke ut för att köpa frukost.

Det finns inte så mkt för mig att välja på i matväg, så för min del blev det pommes frites med vitlöksdressing
Näst intill hela festivalen sov, förutom några schweizare som aldrig sov=P och städpatrullen som jag aldrig tidigare har sett. Vet inte om det e nytt för i år då bönderna har ett helvete att få bort allt skräp efter festivalen, eller om de alltid har varit där. Men det har aldrig någonsin, under mina år, varit så rent som i år.

Jag och Kajsa hade bestämt att vi skulle gå och duscha tidigt innan köerna kom, så jag väntade till halv tio. Hon kom inte så jag och pojken gick och duschade. När vi kom tillbaka så hade hon fortfarande inte kommit till vagnen. Jag blev orolig så vi gick omkring och letade efter henne. Vi hittade henne hos tyskarna där hon låg och sov. Hon hann inte duscha innan dem stängde och blev lite irriterad över det. Hon frågade om hennes kompis Anna, som inte hade någonstans att bo, också fick bo i vagnen. Då skulle vi vara sex personer som bodde där, vilket kändes lite trångt så jag tvekade. Hon sa att hon hade pratat om det med Malin och att Malin hade sagt att hon skulle bo på Runessons resten av veckan. Jag sa att jag inte visste vem Anna var och att jag ville vara säker på att Malin kände som hon hade sagt, och att vi alla var tvungna att bli sams. Kajsa sa att hon skulle piggna till lite sedan skulle hon komma bort till vagnen för att prata ut med Peter. Jag och min pojke gick mot vagnen för att byta om och invänta freden.
Peter vaknade och vi tre pratade med varandra, men stämningen var stel då vi inte hade talat ut, det var mest svar på tilltal eller att man frågade vart någonting var.
Kajsa kom till slut och fredens tid var inne, trodde jag.
Peter var fast besluten vid att åka hem, och han och Kajsa småtjafsade lite till. Kajsa frågade honom om det var ok att Anna skulle bo där istället för Malin, och sa att Malin själv hade kommit med förslaget. Han tyckte inte att det var ok. Jag frågade honom varför och om det hade med något förflutet att göra. Han sa att det var av ren princip sak. Malin dök upp och jag berättade för henne att vi försökte att bli sams i vagnen. Hon sa till Peter att det var ok för henne att Anna skulle bo i vagnen. Han sa att han ville ha Malin där men också att han tänkte åka hem, han var bara tvungen att ta reda på hur. Jag frågade Malin vart hon skulle bo, och hon svarade att hon mest festade hela nätterna och sov där hon sov. Jag sa att det bara var att dyka upp när hon ville så skulle vi tränga ihop oss, och att hon kunde ha sina grejor kvar. Kajsa drog iväg, jag, min pojke, Peter och Malin fortsatte att diskutera. Jag sa till Malin att jag trodde att Peter kände sig ensam då hon, som e hans bästa vän, inte hade varit där, och då Kajsa hade varit borta två nätter. Malin trodde också det, Peter hörde vad vi sa, kom ut ur vagnen och sa att han kände sig skitensam. Han kom fram till mig, vi pratade ut, kramades och han bad om ursäkt för det han hade sagt. Han och min pojke var redan sams, lite skrik och sedan e det bra, killar!=P
Malin sa att hon skulle prata med Peter om att stanna kvar. Jag och min pojke gick till tyskarna för att prata med Kajsa. Hos tyskarna satt både Kajsa och Anna. Jag sa till Anna att hon fick bo hos oss, men att det var lite rörigt men på bättringsvägen.

Fortfarande dåligt väder

 

Jag och min pojke gick till bussarna för att träffa lite glada msk.
En liten stunds solsken kom;)

Jonna och Rikard var där, som jag lärde känna väldigt bra förra sommaren. Det var jättekul att träffa dem. Oto och Cecilia var också där. Efter en stund satte sig Jonna bredvid Cecilia. Jag såg att de pratade om mig, och frågade sedan Jonna då hon kom tillbaka och satte sig vid oss om hon undrade vad som hade hänt mellan mig och Oto. Hon sa att Cecilia hade sagt att jag knappt pratade med dem längre. men att hon inte visste varför. Jag sa att många undrade vad som har hänt mellan mig och min bästa vän, men att jag inte visste vad jag skulle göra. Hon frågade vad som hade hänt och jag berättade för henne och Rikard att vi hade varit på kryssning i november, och att Oto hade kommit in i hytten då jag hade gått och lagt mig, och sedan tryckt in sina fingrar i mig och börjat att leka. De tittade chockat på mig och sa att det var ett övergrepp. Jag sa att jag var besviken på Oto som känner till de övergrepp jag har varit med om, och att jag inte längre klarade av att umgås med honom då jag hade blivit förvirrad av händelsen och den fick mig att må dåligt. Jag berättade att Timo, min andra bästa killkompis och Otos bästa killkompis, hade skällt på Oto och sagt åt honom att be mig om ursäkt. Oto har ringt flera gånger sedan i november, men jag har bara svarat två av gångerna, men då har han låtsats som ingenting, vilket har fått mig att må ännu sämre, så nu svarar jag inte längre. Jonna och Rikard sa att jag var tvungen att prata med Cecilia, men jag var rädd för att hon skulle bli arg på mig. Efter en liten stund så kom Oto fram och hälsade på mig. Det kändes jätteskumt och jag fick nästan lite panik. När han sedan gick iväg så puschade Jonna och Rikard på mig att gå fram till Cecilia och prata med henne. Jag tog en stor klunk öl och gav sedan burken till min pojke och gick fram till Cecilia. Jag frågade om vi kunde gå iväg en bit och prata lite. Hon sa ”Du har ingen anledning att vara arg på mig”. Jag sa att jag hade förstått att det var det hon trodde, men att så inte var fallet. Hon följde med mig och vi gick och ställde oss bakom en buss längst muren ett stenkast ifrån de bussar vi satt vid. Jag sa att det var svårt och fruktansvärt jobbigt det jag skulle berätta, och att jag inte var det minsta arg på henne. Jag började att prata om kryssningen i november och sa att något hände på den då Oto hade gått för att hämta medicin i hytten (har jag fått höra efteråt). Cecilia började att se orolig ut, och när jag sedan berättade vad som hade hänt så fylldes hennes ögon av tårar och hon sa ”Bara så att du vet så kommer jag att ta det här med honom nu. Vi kommer inte att vara tillsammans efter det här”. Jag sa att jag inte ville vara orsaken till att de skulle göra slut, då jag har försökt att hjälpa dem att hitta tillbaka till varandra då de haft problem tidigare. Hon ville gå och prata med Oto på en gång, men jag bad henne att stanna kvar tills jag hade pratat färdigt. Oto dök upp upp bakom bussen och såg orolig ut, jag förstod att han visste vad vi pratade om. Jag tog tag i honom och bad honom att gå tills vi hade pratat klart, han gjorde som jag sa. Jag kramade om Cecilia som frågade varför jag inte hade sagt något tidigare. Jag förklarade att jag inte visste hur jag skulle göra, att situationen var så fruktansvärt jobbig, och att jag hade hoppats på att hon skulle frågat mig vad det var för fel då jag och Oto inte längre pratade i telefon 2-3 gånger om dagen. Hon sa att hon hade frågat honom varför jag verkade så off när vi sågs och varför vi inte verkade prata så mkt längre, hon hade tom frågat gemensamma tjejkompisar om det hade hänt mig något. Men Oto hade sagt till henne att han hade pratat med mig och att inget var fel, och våra gemensamma tjejkompisar visste inget. Jag förklarade då att jag inte hade berättat vad som hade hänt för så många, då det inte kändes schysst emot henne. Jag berättade att jag precis hade berättat för Jonna och Rikard om vad som hade hänt, och att de hade fått mig att ta steget. Jag sa till Cecilia att hon absolut inte fick tro att jag hade varit sur på henne, utan att jag hade undvikit dem bägge pga att det hela var jobbigt, men att han nu hade haft sju månader på sig att göra något åt saken. Jag sa att en ursäkt ifrån Oto skulle kännas bra, men att vår relation nog var förstörd för alltid. Cecilia sa att hon nu ville gå iväg och prata med Oto, men att hon ville att vi skulle höras senare. Vi gick tillbaka till gänget. Jag satte mig bredvid min pojke, Jonna och Rikard. Cecilia gick fram till Oto och ville gå iväg med honom. Han såg sjukt nervös ut och verkade först inte vilja gå, men till slut så reste han sig upp ur solstolen och de gick iväg. Jag mådde skitdåligt, men min pojke, Jonna och Rikard försökte få mig lugn och sa att det var jättebra att jag hade berättat. Jag såg inte Oto och Cecilia under resten av festivalen. Resten av dagarna så frågade alla vid bussarna mig om jag visste vart de var, jag sa bara att jag inte visste.

Vi gick in på området. Rikard smugglade öl i kallingarna=P
Sådana här sköna lirare brukar det finnas en del av på srf, men det var väldigt kallt i år, så dem var få. Men ack lika roliga=P              

 

Vi kollade på Sebastian Bach
Sebastian Bach

 

Köpte rocksnus, äkta srf!;)
 

 
Sedan gick vi till bussarna igen och festade. Jonna och Rikard bodde inte i ena bussen i år, då H.E.A.T bodde där i år. Dynazty hängde också tydligen där. 

Märstafolket älskar H.E.A.T så trodde först det var därför de hade målat det på bussen.

Jag visste inte ens hur dem såg ut. Men det märktes ganska snabbt. De gick omkring rakryggade och det kändes i luften att de tyckte att de hade hög status. Den äldsta var tydligen 27, så det var ett gäng småpojkar=P De gick omkring och poseade, hade en flock med småtjejer omkring sig, borstade tänderna titt som tätt och undvek kameror.

Början av natten satt vi ute, sedan blev det sjukt kallt, så vi gick in i ena bussen
Inne i värmen

Jonna och Rikard bodde på hotell. Vi följde med dem till bussen dit på natten. Efter att vi sagt hejdå till dem så hoppade fyra poliser på en tonårskille. Han hade tappat sin mobil i diket, polisen gick förbi (har aldrig sett så mkt poliser där tidigare, men det var någon som blev skjuten en halvtimme bort första kvällen, så var nog därför) och han bad dem om hjälp. De hittade inte telefonen så tonårskillen blev arg och slängde sin öl i marken. Då fick de fyra poliserna frispel, tryckte ner honom mot marken och satte sig över honom. Killen skrek som en galning och verkade få panik. En folkmassa samlades runt händelsen, en kille filmade. Min lilla pojke blev skogstokig, gick fram till dem och bad polisen att släppa killen. Två av poliserna blev irriterade, reste sig lite upp och bad honom att gå därifrån. Min lilla pojke blev arg, jag drog bort honom och bad honom att lugna ner sig. Då blev han arg på mig och sa att det var viktigt att stå upp för sina rättigheter, och inte låta myndigheter jävlas med en. Jag sa att jag höll med, men att det inte var en lösning att hamna i fyllecell två mil ifrån festivalen.
Två vänner till tonårskillen stod bredvid oss, jag började att prata med dem, och en av dem försökte att lugna ner sig kompis, men han hade verkligen panik. Vem fan skulle inte få panik av att ligga nedtryckt mot marken, med både armar och ben på ryggen, och fasthållen av fyra msk!?
Min pojke blev ännu argare och gick fram än en gång. Han höjde rösten och kallade poliserna för fittor! Dem började att bli riktigt irriterade på min lilla pojke, så jag och en av tonårskillens vänner, slängde oss fram och drog bort honom. 
Jag blev förbannad på min pojke och tog honom därifrån. Resten av festivalen drev jag, Peter och Malin om detta=P

Fredagen den 8/6
Jag, min pojke och Peter vaknade upp i vagnen. Kajsa visste ingen vart hon var, men vi misstänkte vart. Anna visste ingen heller vart hon var. Malin dök upp helt slut och hade skitsvårt att andas! Vi blev jätteoroliga för henne och var nära att ringa 112. Tack och lov så lugnade det ner sig och hon gick och la sig en stund. 
När vi alla sedan var uppe så bestämde vi oss för att sluta fred i hela bussen och börja att umgås med varandra. Vi tog ut stolarna och bandaren och satte oss utanför och började att festa. Peter ville prata ut med Kajsa så vi hoppades på att hon snart skulle dyka upp. 
Vi ville inte förlora ännu en dag så när klockan var elva så gick vi med Peter till tyskarna (han visste inte vart dem bodde) för att kolla om Kajsa var där. Det var hon, men hon låg och sov och bad en av tyskarna hälsa att vi skulle komma tillbaka en kvart senare. Vi gick iväg och åt under tiden, men när vi sedan kom tillbaka så var det ingen där, så vi gick till vagnen igen.
Det duggade och var kyligt, men vi ville ändå vara ute.

Jag och Malin satte oss i skuffen

 

 
Till slut dök Kajsa upp. Hon och Peter gick in i vagnen för att prata ostörd. Efter en stund så sprang hon ut och sa till mig att Peter hade bett om ursäkt men fortfarande var dum. Hon hoppade in i skuffen, fällde ner sätet och lade sig ner. Jag suckade och sa att jag ville att vi skulle lösa det hela nu och se till att njuta av de två sista dagarna av festivalen. Jag sa att jag aldrig hade varit med om något liknande, och att jag hade erbjudit dem att dela vagn med mig för att vi e vänner som tycker om varandra, och gillar att umgås, inte bråka som små barn! Malin höll med mig och sa att inte hon heller hade varit med om så mkt tjafs under srf tidigare. Kajsa sa att hon inte ville att jag, min pojke, och Peter skulle förfölja henne, att hon inte tyckte om att bli störd när hon sov, och att hon inte ville att vi skulle komma förbi tyskarna något mer. Jag blev förbannad och sa att vi hade väntat med att gå dit till klockan elva, att vi inte kunde vetat att hon sov, och blev skitirriterad över att hon sa att vi hade förföljt henne! Jag blev också arg över att hon sa att vi inte fick gå dit något mer då anledningen till att vi hade gått dit var för att lösa tjafset i vårt camp, och att vår vagn inte var någon avlastningscentral/lagerlokal dit man kom och hämtade/lämnade grejor när man kände för det, med en sur min på läpparna. Srf åker man på för att ha kul, uppleva en enorm gemenskap och frihet. Ingen ville komma och hälsa på oss i vårt camp, som egentligen inte var ett camp, iom stämningen. Jag bad Kajsa och Peter att lägga ner stridsyxan och ta tag i det då dem kom hem istället, för allas trevnad. De första dagarna så verkade inte Peter vilja det, utan ville istället hem. Nu var det Kajsa som inte ville bli sams, utan tyckte istället att Peter kunde åka hem som han hade lovat. Jag höll på att bli galen! Anna kom förbi, hon och Kajsa gick in i vagnen. Vi andra satt utanför en stund, sedan bestämde vi oss för att gå iväg och ha kul tillsammans på Runessons. Det började att spöregna så vi gick in i vagnen för att sätta på oss regnponchos. Kajsa och Anna hade bäddat åt sig på min och pojkens sovplats…

Vi alla gick till Den roliga skånens buss, och sedan till de andra bussarna.
Jag hade inte lite blöta fötter=P

Sedan gick vi in och kollade på Motörhead, som inte var så bra. Sedan The Darkness (har aldrig sett dem live förut) som var riktigt grymma!

The Darkness
The Darkness

Och sedan gick jag och pojken på Twisted Sister, som alltid e lika awesome!!!;)

 



 

 

 

 



 

 

E riktigt nöjd med den här bilden!!!;)
Inte heller så pjåkig=P

 

 

GRYMT!!!
The whole gang!;)
Den här bilden tycker jag blev riktigt grym!
Sedan gick vi tillbaka till husvagnen med gåshud på kroppen!;)
Det var riktigt jävla kallt ute!

 


Lördagen den 9/6
Jag, pojken, Peter och Malin vaknade med ett glatt humör och gick ut i solen som äntligen kommit!;)
Men lite irritation fanns ändå, då kläder hade försvunnit ur vagnen utan att man frågat berörd person. Peter fick höra att han hade slagits och vält tält också, vilket han var både irriterad och förvirrad över.

Jag sitter och njuter av att det riktiga srf-vädret äntligen har kommit! Hoppas att stämningen snart kommer också!
En tjej(ej rocker) råkade gå in i mig då jag hade dessa glajjer på mig. Hon vände sig om, bad om ursäkt och blev sedan livrädd och började att skrika. HA HA!!!=p
Vår sophög

 

Äntligen var värmen här, och den var riktigt påtaglig! Dags att vandra omkring!;)

 

 

Vi gick till bussarna och hängde

 

Jag återupptog mitt årliga soldäckande=P
Randig blev man också!=P

 Vi tog en sväng in på området för att se på Electric boys.

Electric boys

Året då jag blev våldtagen på festivalen så lärde jag att känna paret Anna och Måns. Sedan dess har vi setts varje år, då de har kommit förbi och hälsat på mig på festivalen. De bor i närheten av den. Nu har de tyvärr gjort slut, men Måns kom förbi!=)

Under dagen så bestämde jag och min pojke oss för att förlova oss. Måns var med när vi gjorde det;)

Måns håller i våra ringar
Jag och min pojke med ring på fingret!;)
 Vi firade vår dag med att festa runt!;)
Vi gick förbi min kära vän Den roliga skåningen;)
På kvällen gick vi in på området och vandrade omkring tillsammans.
Jag fick låna Rikards jacka så att jag inte frös. Den var som en aftonklänning på mig;)
Vi besökte ”Lilla srf”;)
 
 

Sedan hade vi picknick till King diamond med öl och pizza;)

 
Efter det gick vi på Mötley crüe=)
 

 

 
Vi såg inte hela konserten, utan bestämde oss för att gå till vagnen och mysa.
 
Söndagen den 10/6
Vi vaknade av meningen ”Klockan e nio! Packa! Peter e körduglig nu!”. Vi började att packa och städa ur vagnen. Hjälp att städa ur vagnen fick man inte, vilket gjorde mig irriterad, men jag sa inget. Har man hyrt en husvagn av någon så är det en självklarhet att lämna igen den hel och ren! Jag och pojken dammade av sofforna, putsade väggarna, diskbänken, kylen, spegeln, och gnuggade bort fläckar ifrån golvet. Samt fixade till gardinerna, vädrade ur vagnen och ställde allt till rätta!
Sedan satte vi oss, jag, min fästman, Peter och Kajsa i bilen och körde därifrån. Det var stel stämning i bilen hela vägen hem. Ena vindrutetorkaren på bilen gick sönder mitt i ösregnet, livsfarligt! Peter såg inget så vi fick köra av motorvägen och in på en rastplats. Där hade vi turen att träffa på en gubbe i husbil som hade rätt sorts skiftnyckel som vi behövde ha för att laga den. När det var gjort så fick vi inte igång bilen, utan fick rulla igång den!=P
 
SAMMANFATTNING AV SRF 2012:
Ja, veckan har minst sagt varit händelserik! Har aldrig tidigare varit med om så mkt tjafs under srf! Det e även bevisat att 40-åringar ibland kan vara lite smått barnsliga!=P
För första gången har jag upplevt en katastrofal srf, med tjafs, dålig stämning och ingen som helst gemenskap! Det var även första gången det inte fanns något riktigt camp där jag bodde, och det e ändå halva grejen!
Det var tredje gången det var dåligt väder, under mina år på nacken. Skönt iaf att vädret kom sista dagen, så man hann bli lite sönderbränd=P Annars brukar folk alltid fråga om man har varit utomlands när man kommer hem.
Det var första (och förhoppningsvis sista) gången jag bott på en avlastningscentral/lagerlokal. Vi skulle ha varit sex personer som bodde i vagnen, men vi var bara tre. 
Det var första gången jag ”bodde” med fyra personer som aldrig tidigare besökt srf. 
Det var första gången jag blivit riktigt förbannad under festivalen.
Det var första gången jag fick rädda en pojkvän ifrån att bli gripen av farbror mässing under festivalen.
Det är första gången jag förlovat mig under festivalen!;)
Det var första gången jag lyckades få min pojke chockad och orolig över mitt lugn, och min näst intill icke existerande hyperaktivitet. Det finns inget annat ställe (i vanliga fall) som får mig att må så bra och som ger mig lugn!
Men vi hade iaf tur med vädret, åtminstone en dag!=P
 
 SRF BESTÅR I VANLIGA FALL AV:
Vänskap och gemenskap
Camp med gemenskap
 
 
 
 
Sol
Sönderbränd, FAST redan första dagen!
 
Glädje/Kärlek

 
 
Och humor!!!
Och det HELA VECKAN!!!
 
 
Jag har stora förhoppningar på SRF 2013!!!
Och tills dess skall jag försöka att fixa en egen cool vagn med kravet för inneboende; glädje, gemenskap och en SRF-ANDA!!!
Kanske kommer den att se ut ungefär så här!;)
 
SRF! VI SES NÄSTA ÅR!!!
\m/